Throwback Thursday: Miranda Lambert - Revolution

Nu drar vi igång det här skojiga torsdagstemat igen, där jag i egenskap av countryorakel tipsar er om en gammal platta jag gillar.

Denna vecka går turen till Miranda Lamberts finfina platta Revolution från 2009. Plattan är fullständigt smockad med hits och hela fem singlar seglade upp på topplaceringar på Billboard Hot Country-listan. "The House That Built Me" och "Heart Like Mine" knep till och med första plats och är solklart två av de starkaste låtarna på albumet. Andra starka spår "Airstream Song", "Me And Your Cigarettes" och '"White Liar".

Har ni helt missat fenomenet Miranda Lambert (USA's största kvinnliga countrystjärna, ni borde skämmas!) så finns alla hennes fem plattor på Spotify.

Just a small town girl.

Youtube Saturday

Idag snubblade jag över ett par riktigt härliga countryvideos på youtube. Jag har ju på senare år dragit mig till lite mer sofistikerad country men det är ju svårt att ogilla den här typen av pretentiös berättarteknik i ljud och bild.

Miranda Lambert är ju ett bekant namn jag har inte lyssnat på henne på ett bra tag. Hennes "Little Red Wagon" gillar jag dock starkt, och videon är ju top notch. Sam Hunt är före detta amerikansk fotbollsspelare och har roat sig med att skriva låtar åt andra artister. I fjol släppte han debutplattan Montevallo som verkat gått hem i stugorna. Eric Church och Florida Georgia Line fick mest vara med för de har gjort fina musikvideor till sina annars ganska medelmåttiga låtar. Maddie & Tae överraskar dock med något slags feministiskt initiativ. Inte en dag för tidigt i den konservativa countryvärlden!

Courtney Barnett - "Depreston"

Jag gillar den här låten.




Courtney Barnett kommer från Australien och har också gjort andra fina låtar som "Avant Gardener" och "Out Of The Woodwork". Leta upp henne på Spotify.

Slut på veckans torftigaste inlägg.

Spotifylista: mars

Lite country, lite schlager, lite pop. Här är senaste spotifylistan.

Melodifestivalen 2015: Final

Vid det här laget har väl alla redan lagt lördagens melodifestivalfinal bakom sig. Men jag som har gjort misstaget valet att jobba som sjuksköterska missade festligheterna på grund av nattjobb.

Men inte skulle jag kunna låta en schlagerfinal gå obemärkt förbi norra Europas bästa musikblogg. Så här kommer en sammanfattning baserad på tidigare deltävlingar samt lite strötittning av gårdagens repris.

Som så många gånger förr när det vankas final blir man överraskad att flertalet av låtarna faktiskt inte kräver en skämskudde, utan faktiskt är rätt hyfsad musikunderhållning. I år hade man dock från melloledningen beslutet att det skulle vara hela tolv bidrag i finalen istället för tio. Detta resulterade föga oväntat i att finalen bestod av ytterligate två låtar som var okej men inte hade något med slutstriden att göra och således mest fick agera kisspaus. Jag tänker exempelvis på Jessica Andersson och JTR.

Ett par låtar hade dock växt sedan jag hörde de sist. Exempelvis Erik Saades snärtiga "Sting". Tyvärr har ju grabben oturen att vara just Erik Saade vilket kan ligga honom lite i fatet. Det vilar verkligen något störigt över hela hans aura. Dinah Nahs dunkadunkaschlager tycker jag också förtjänar mer kredd än den fått.

Men kvällens riktiga kanoner var ju ändå de som också knep "medaljerna". Jon Henrics härliga jojk slutade tvåa och Mariettes suggestiva pop trea. Mariette tycker jag för övrigt gjorde ett fantastiskt nummer finalkvällen till ära, vilken låt och röst och utstrålning!

Kvällens vinnare blev dock ingen mindre än en manisk Mumsmums. Jag tycker absolut det är en stabil låt men skåningens glada lynne står mig upp i halsen. Kan inte någon bara ge honom en heminevrin?

Nu blir det lugnt på schlagerfrontren här ett tag men väl mött i Wien framåt vårkanten.

Hej jag heter Måns och har damp.

Maxida Märak & Downhill Bluegrass Band - Mountain Songs and Other Stories

Aldrig förr har det spelats så mycket samisk jojk i den här bloggarkvarten. Jon-Henrics härliga schlager har spelats flitigt och nu har jag också upptäckt Maxida Märaks magiska stämma (tack vare Smålands Country Club-nytt som damp ner i brevlådan igår).

Maxida Märak har förutom ett jättefräsigt namn också en radda talanger vad det verkar. Hon sjunger, rappar, jojkar, spelar teater och håller på. Dessutom ägnar hon sig åt renskötsel som vilken jockmockjocke som helst. Vilken tjej alltså! 

Trots att hon kanske är ett helt nytt namn för er kan jag nästan garantera att ni redan hört henne. Det är nämligen hon som jojkar i början av Mando Diaos "Love Last Forever", som ju också var officiella låten till skid-VM I Falun (om ni nu legat i koma och missat det).

I november förra året släppte hon plattan Mountain Songs and Other Stories ihop med svenska bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band. Jag hade liksom på känn att kombinationen jojk och bluegrass kunde bli rätt intressant men jag var inte beredd på att fullständigt knockas av den vackra jojken. Men plattan bjuder också på vanlig sång, något som Maxida också behärskar mer än väl. Hon sjunger dessutom på både engelska och samiska och alla dessa variationer gör ju att det är svårt att tröttna på de fina bergsångerna.

Plattan är också ett samarbete med sametinget för att belysa att vi ska vara lite räddare om vår vackra natur och inte gräva gruvor all over the place.

Bästa spår: "The Mountain", "Gåhttse Gieres Corey", "You'll Never Leave Harlan Alive", "How Can You Sell What's Mine", "Nikesunnas Joik".

Betyg: 4 (av 5)

Polarprisextra! Emmylou Harris

Årets polarpris gick i år till den gamla countryräven Emmylou Harris och trummisen Evelyn Glennie. Priset har funnits sedan 1992 och delas årligen ut till en artist inom populärmusiken och en inom den klassiska musiken. Alltså ges ett pris varje år till någon man aldrig hört talas om. I år gick det till Evelyn Glennie från Skottland som trots att hon varit döv sedan 12 års ålder är en riktig hejare på slagverk. Tydligen kan hon urskilja toner genom vibrationer vilket ju är fascinerande!

I kategorin populärmusik gick priset till Emmylou Harris, vilket var mycket välförtjänt tycker jag. Harris är ju en av de riktigt stora inom countryn och har bjudit på så mycket fin musik genom åren. Jag har inte lyssnat ihjäl mig på hennes tidiga ver men som liten countrynörd har man ju inte kunnat undgå hennes klassiska låtar. Men jag upptäckte nu när jag gjorde research (googlade alltså) att hon långt ifrån skrivit alla sina låtar. Jag orkar inte reda ut vilka det gäller, vi kan väl bara kort konstatera att hon har countryns vassaste röst och snyggaste hår oavsett hur många hits hon själv skrivit.

Jag gillar särkilt hennes platta All I Intended To Be från 2008 och All The Roadrunning från 2006 som hon gjorde ihop med Mark Knopfler.

Gullig som jag är har jag gjort en Emmylouspotifylista bara till er. Här har jag även tryckt in låtar skrivna om Emmylou. Till exempel denna vackra.

Kerstin simmar!

Efter förra veckans uppvisning i 25-metersbanan (se föregående simrelaterade inlägg) så var det ju egentligen helt onödigt för mig att dyka upp på den sista lektionen i simskolan. Jag menar jag är ju så gott som fulländad och det är ju bara taskigt att gnugga in min simtalang i ögonen på övriga kursdeltagare. Men när klockan slog vid 06 (på ledig dag!) var jag så simsugen att jag inte knde låta bli.

Dagens pass började med en klassisk streamline, alltså att man ligger som en likstel sill i vattnet med armarna fram och sparkar frenetiskt med benen. I denna övning har man hela tiden ansiktet mot botten vilket omöjliggör andning, en livsviktig aktivitet för att överleva dagen. Men det verkar inte vår simcoach bry sig om, hon tycker man ska ligga där och sprattla tills man kan skymta himlaporten. 

När vi tramsat färdigt med den här typen av konstiga övningar simmade vi på riktigt. Jag simmade då för första gången i mitt liv 50 meter i ett bräde. Bara 2950 meter kvar då så har jag Vansbrosimmet i ett nafs.

När man var helt slut efter det långa passet kom coachen på att hon skulle ta tid på oss när vi simmar en längd, alltså 25 meter. Jag fick en tid på 23 sekunder vilket jag var hyfsad nöjd med fram tills jag kom hem och googlade fram att jag simmade snäppet långsammare än 10-åriga Oskar Larsson i knatteracet i Allingsås. Han vann och slog personbästa på 20.66.

Nu har jag därför två mål i min simmarkarriär: Överleva Vansbrosimmet samt att slå den här störiga lille Oskar på 25 meter fritt.

När man tycker simningen går lite tungt kan man trösta sig med att det finns värre vattensporter att utöva.

Brandi Carlile – The Firewatcher's Daughter

Brandi Carliles ljuvliga stämma upptäckte jag för ett par år sedan när hennes succélåt ”The Story” spelades i slutet av ett aerobicpass. Jag har alltså haft en mörk stund i mitt liv då jag ägnade mig åt aerobic, step och sådan konstgjord träning. Men då föll jag i alla fall direkt för Brandis kraftfulla sång och sedan dess har hon blivit lite av en husgud tack vare flera stabila skivsläpp, senast Bear Creek från 2012.

33-åriga Carlile är själva definitionen av den lite luddiga termen Singer/songwriter. Hon sjunger och hon spelar, hör inte direkt hemma i countryn och heller inte i popen. Hon är väl lite av en alternativ countryfolkrockare. Oavsett genre så skapar hon i alla fall fantastisk musik. Senaste plattan är hennes femte i ordningen och ingen människa med normal hörsel och musiksmak kan bli besviken på de tolv spåren. Är man lite av en viktigpetter kan man sakna de lekfulla tonerna som fanns med på föregångaren Bear Creek. Men då är man ju verkligen petig alltså.

Plattans stora behållning är istället de lugna bitarna där Brandis röst får tassa runt över gitarrplock och en liten körstämma. Ett par riviga spår sticker också ut, till exempel ”The Things I Regret” som kan vara plattans bästa låt. Tätt följt av ”I Belong To You”, ”Murder In The City”, ”The Eye” och ”Wilder (We’re Chained)”.

Ta en sjukdag imorn och unna er en heldag med eldvaktens dotter.

Betyg: 4,5 ( av 5)

Melodifestivalen 2015: Andra chansen

Jag missade gårdagens melodifestival på grund av 30-årskalas med maskeradtema. Så medan Linus Svenning, Hasse Andersson, Dinah Nah och Samir & Viktor sjöng sig vidare till final flamsade jag runt och svepte öl som att det inte fanns någon morgondag.

Instagram @barabaraberra

Men seriös musikskribent som jag är har jag nu sett programmet på SVT play. I första duellen slog Linus Svenning ut Arne Weise Junior. Svennings låt var helt okej men jag tycker ändå Weises Silja Line pop var strået vassare. Men tydligen är det inte jag som bestämmer så Weise fick se sig besegrad.

I duell nummer två gick skandalöst nog Hasse Andersson vidare trots att han ju egentligen hade oturen att duellera mot en av tävlingens absolut bästa låtar, Kristin Amparos "I See You". Svenska folket alltså, de upphör aldrig att underprestera.

Den tredje duellen stod mellan Dolly Style och Dinah Nah. Jag tyckte inte någon av låtarna var så mycket att hänga i julgranen men om någon skulle trycka en pistol mot tinningen på mig så skulle jag säga att Nah var lite bättre. Mycket riktigt gick hon också segrande ur striden.

Kvällens sista duell utspelades mellan två grabbiga duos. Behrang Miri feat. Victor Crone ställdes mot Samir & Victor. De förstnämnda gick helt förbi mig när de tävlade i första deltävlingen men nu framstod låten som en hyfsad schlager anno 2015. Den kunde dock inte mäta sig med Samir & Viktors underbara "Groupie". Det tar emot att erkänna men jag tycker det svänger riktigt härligt om deras töntiga låt.

Så nu har vi alltså alla bidrag klara inför nästa veckas final. Jag hejar på Mariette, Isa och Jon Henric. Så då kan man väl ge sig fan på att Måns går och vinner.

Kvällens bästa var förresten utan någon riktig konkurrens Filippa Barks "Don't Compete in Music".

Kerstin simmar

Tiden går fort när man har roligt, igår var det dags för sjunde och näst sista simlektionen. Alla i gruppen är nu rätt så kompetenta simmare men jag är givetvis bäst.

Det utlovades ju förra veckan att vi skulle bli filmade nästa gång. Så här har ni resultatet!

Country to country 2015

I fredags åkte Sveriges okrönta countrybloggardrottning till Stockholm för storstadsliv och countryfestival på Globen. Här kommer en alldeles för detaljerad rapport som ingen egentligen bett om.

Jag var framme på T-Centralen redan kl. 14.31 på fredagseftermiddagen och hade då ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp helgens värdinna Ingrid som i egenskap av rik syster stod för både husrum och festivalbiljetter. 

Jag vandrade till söders gator och kände mig snudd på som en storstadstjej, men min opropertionerligt stora ryggsäck och stirriga blick utstrålade troligtvis något helt annat. När Ingrid väl stämplat ut från jobbet möttes vi upp för en fika på Garbo's. Det var ju trevligt att träffa henne och så men framförallt var det skönt att någon annan nu kunde bära min tunga väska.

På lördagen sedan var vi uppe med tuppen för att ta tunnelbanan till Eriksdalsbadet för ett evighetslångt simpass, vi glötade säkert runt en hel timme i bassängen vilket kanske inte låter så länge men har man andnöd, panikångest och simmar in i repet 90 % av tiden så förtjänar man nästan ett bragdguld. Och som av en händelse så stötte vi faktiskt på en äkta bragdguldkandidat i badet, amasonkvinnan Sara Sjöström. Hon är alltså 1.86 cm lång har jag googlat upp, och det är precis den typen av övernaturliga egenskaper som gör att man borde tillåta doping för att skipa någon form av rättvisa inom idrotten, men det har ju ingenting med någonting att göra bara en åsikt som jag länge gått och burit på.

Efter simpasset tittade vi på damernas 3-mil och njöt av Kallas kämparinsats. Och vips så var klockan slagen för countryfest på Globen och man hade ju inte hunnit komma i närheten av den promillehalt som är lämplig på den här typen av events. Vi var alltså spiknyktra men unnade oss i alla fall en folköl i globens foajé som plåster på såren.

På väg.

Framme!

 

Festivalen Country to country är inne på sitt tredje år och är alltså en tvådagarsfestival som äger rum i ett par Européiska storstäder. Lördagen bjöd på musik från Doug Seegers, Lee Ann Womack, Florida Georgia Line och Luke Bryan. 

Doug Seegers drog igång festen redan kl. 16.30 vilket resulterade i en något futtig publik. Han öppnade i alla fall starkt med "Going Down To The River" och eftersom jag inte lyssnat ihjäl mig på den före detta gatumusikanten trodde jag han hade spelat ut sin bästa hand. Men den stilige amerikanen hade faktiskt ett par till ganska vassa låtar på sin repertoar.

Instagram @barabaraberra



Ofokuserad

 

Efter Doug kom kvällens höjdpunkt, Lee Ann Womack. Hon började lite trevande men kom så småningom igång och tjong i medaljongen vilken röst! Hon sjöng precis lika bra live som i studio och sånt kan jag verkligen imponeras av. Bäst var "The Way I'm Living" från senaste plattan med samma namn.

Instagram @barabaraberra

 

I svallvågorna av Lee Anns sirliga country framstod Florida Georgia Line som något av det vidrigaste jag hört. Det var så gapigt och högljutt att vi var tvungna att fly lokalen och installera oss i baren.



Så här sur blev jag på Florida Georgia Lines dåliga musik

 

Sist ut för kvällen var Georgiasonen Luke Bryan. När jag först började lyssna på country way back var det precis den här typen av svängig grabbcountry jag gillade bäst. På senare år har dock intresset svalnat litegrann, men Luke var ett fullblodsproffs och även en torrboll som jag hade svårt att låta bli att klappa med lite i refrängerna. Bästa låtar var "Play It Again" och "Country Girl, Shake It For Me".



Tack till Ingrid som fotade så fint.

Så det var alltså Country to Country 2015. Var ni där? Har ni något att tillägga?