Årets album plats 15 till 11

Listan fortsätter! Nu de som var snubblande nära att trilla in på topp-10.

15. LeAnn Rimes - Spitfire
Den "gamle" countrysångerskan överraskade med ett suveränt skivsläpp lagom till sommarens lata dagar. Trallvänliga bitar blandas med hjärtskärande ballader. Det hela toppas med LeAnns fantastiska röst som verkligen är alla tiders. Jag såg henne live på countryfestivalen på High Chaparral i somras och var mäkta imponerad av energi, röst och allmän utstrålning.

14. Patty Griffin - American Kid
Om det vore straffbart att lyssna på medelålders countrydamer med lite kärva röster skulle jag sitta i finkan för längesen. 49-åringen från Maine är dessutom en av de bästa i genren och hennes senaste platta gjorde ingen besviken. Man kan nästan säga att jag lyssnat kriminellt mycket på magiska "Wherever You Wanna Go", "Wild Old Dog" och "I Am Not A Bad Man". Men det finns väl spotify i fängelset va? (Där kanske man inte får lyssna på henne i och för sig om det är olagligt).

13. Mandolin Orange - This Side Of Jordan
Duon från North Carolina spelar precis sån musik som jag älskar, skulle det vara kriminellt.... Nä den utdragna poängen har vi ju redan kört en gång. De lirar mild bluegrass/country med en massa mysiga stränginstrument, mandolin till exempel (gissningsvis). Inget spår sticker direkt ut på deras tredje studioplatta men efter en lyssning är man alldeles varm inombords och det räcker ibland så.

12. Daniel Romano - Come Cry With Me
Den 28-åriga kanadicken har hittat en helt egen nisch av countrymusik, det är old school country upphöjt till tusen. Jag menar titta bara på skivomslaget. Men grabben är mer än bara en lyckad image, han skriver countryhits som berör och har redan producerat tre studioalbum OCH ett gäng plattor i andra konstellationer; och man vill bara ha mer!

11. KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon
KT Tunstall har florerat i singer/songwriter genren i cirka tio år men har för mig varit ett tämligen ointressant namn. Men i somras släppte hon sin femte studioplatta som lockade tack vare det countryinspirerade skivomslaget med hatten. Musikstilen är dock inte country men väl så fin vispop. Så fin att den nästan klättrade upp på topp-10 över årets album 2013. Inte illa pinkat av en liten cowboyhatt.

 

 

Årets album plats 20 till 16

År 2013 var ett riktigt flott musikår. Massvis av fin country, Bluegrass, småputtrig folkmusik (som jag gillar så!) och americana lanserades under det gångna året. Det var också ett bra år för den simpla populärmusiken, ett par popalbum tog mig med sån storm att jag tvivlat på min musikaliska läggning. Men man kan kanske gilla både pop och country.

Skit i alla andra "Åretslistor", det här är den enda du behöver! Först ut plats 20 till 16.

20. Slow Fox - Like The Birds
Slow Fox debutskiva upptäckte jag säkert sist av alla. Men vilken upptäckt sen! Vackra melodier med en perfekt countryröst på det. Inte i ens vildaste fantasi kan man tro att kvinnan bakom Slow Fox är en 27-årig svenska från Umeå, inte för att det är nåt fel på det, men hon låter som en kvinna från den amerikanska södern som levt ett hårt liv för att sedan berätta om det i sång. Det är en bra sak alltså.

19. Matraca Berg - Love's Truck Stop
Matraca är en av countryvärldens absolut bäste låtskrivare. Det är hon som är hjärnan bakom klassikern "Strawberry Wine" till exempel, kanske den finaste countrylåten i modern tid. Men hon är också en riktigt kompetent musiker och sångerska vilket Love's Truck Stop från början av året bevisade.

18. Ashley Monroe - Like A Rose
Många är dom, de blonda tjugonågontingåringarna som fullkomligt sprutar ut från Nashvilles countryscen. Ett par av dem är riktigt bra, till exempel Ashley Monroe som med sin andra studioplatta seglar upp på plats 18 på denna prestigefyllda lista.

17. John Mayer - Paradise Valley
Den lite sliskige popikonen gjorde plötsligt en musikalisk helomvändning och bjöd på vacker americana (typ). Att se ut som en indian på skivomslaget var kanske att gå lite långt men vi förlåter honom tack vare fina bitar som "Who You Love", "Paper Doll" och "Wildfire".

16. Aoife O'Donovan - Fossils
Amerikanskan med det helt omöjliga förnamnet och dennes Fossils blev genast en personlig favorit. Är man lite svag för späda kvinnoröster så gillar man tjejen helt enkelt.

Julefrid (och så lite calici)

Ni får ursäkta dåligt bloggande över julen, men även en countrybloggerska tar ju semester ibland. Jag har dessutom haft så rysligt trevligt med familj, klappar och julöl att jag inte haft tillstymmelse till tid att skriva något tafatt inlägg här på bloggen. Och när det trevliga sedan var över då var det verkligen över för jag åkte på en vinterkräksjuka av monumentala mått. Här är julen i ett litet bildspel, observera att det inte finns något som helst samband mellan Jägern och kräksjukan.

 

 

 

 

 

Men nu är jag typ pigg och fräsch igen så snart kommer listorna som ni säket längtat ihjäl er till. Årets bästa album och låtar ska koras! Det blir väl festligt?



Sara Bareilles - "Love Is Christmas"

Ni har väl inte missat min juliga lista på Spotify. Kanske är jag lite tjatig, men den är verkligen top notch alltså! Senaste tillskottet är Sara Bareilles fina "Love Is Christmas", snudd på att man blir religiös.

Slow Fox - Like The Birds

Jag fick en fråga i kommentarsfältet vad jag tycker om Sofia Henricsson A.K.A. Slow Fox. Det enkla och snabba svaret på den frågan är att jag tycker hon är svinbra.

Och så ett lite mer invecklat svar för alla nördiga musiclovers därute: Slow Fox lirar amerikansk country/americana som om hon vore född på en blå liten kulle i Tennessee. Det låter riktigt genuint och inte alls så tramsigt som det gärna gör när en svennebanan ger sig på att skapa rofylld countrymusik. Hennes stora tillgång är väl den vackra rösten som är som klippt och skuren för genren men hon är också en kompetent låtskrivare. För om jag inte missuppfattat saker och ting så är det Sofia själv som skrivit låtarna på debutplattan Like The Birds.

Favoritlåtarna är "Morning After" och "Hard Work".

Den långsamma rävens debutplatta finner du på Spotify och säkert i valfri skivbutik om du råkar vara en sån där bakåtsträvare som fortfarande köper musik i fysisk form.

 

 

Jewel - kvinnan, myten, legenden

Jag hade en ganska lång period för ett par år sedan då jag verkligen avgudade Jewel, sparven från Alaska. Hon slog igenom med "You Were Meant For Me" som till dags dato också väl är hennes största hit.  Hon har släppt ett par riktigt kompetenta popalbum under sin långa karriär. Till exempel Spirit från 1995 med magiska låtar som "Deep Water", "What's Simple Is True" och "Hands". Tio år senare släpptes Goodbye Alice In Wonderland  med hits som "Words Get In The Way" och "Where You Are". Två album som jag för alltid kommer klassa som två av popvärldens bästa.



Någonstans i slutet av 00-talet fick Jewel för sig att bli countrymusiker. Underligt nog svalnade då mitt intresse för den skönsjungande amerikanen. Musiken har blivit slätstruken och låter väldigt likt all annan blaséartad country som ju verkligen står en upp i halsen. Visst har hon gjort en och annan helt okej countryvisa men hennes popmusik är hästlängder bättre än countryn. Senaste countryplattan släpptes 2010, därefter har hon tagit ytterligare en riktning åt det töntiga hållet och spelat in två plattor med barnmusik (but why?).



"Satisfied", en av de bättre låtarna inspelade under countryeran.

Snabbfakta Jewel Kilcher:
Namn: se ovan, heter dock egentligen Juel men blingade till det med ett w för att få till ett bättre artistnamn.
Född: 1974 i Payson, Utah. Men uppvuxen i Alaska.
Familj: Gift med proffsrodeocowboysaren (japp det är ett jobb i amerika) Ty Murray. Tillsammans har de Sonen Kase, två bast.

Jag har knåpat ihop en spotifylista med de allra bästa Jewellåtarna. Länk här.

Justin Bieber - "Mistletoe"

Den här härliga visan och många fler finns på min finfina jullista på spotify. Länk här.

Christmas Day Care Choir

Personliga favoriterna Crying Day Care Choir som ju sågs på deluxe i våras har släppt en julskiva. Den innehåller bara fyra spår men de är verkligen alla tiders. Speciellt gillar jag "First Christmas" som är så fin att man blir alldeles våt i ögat.

"It’s the first Christmas that you won’t remember, you’ll be about six weeks come December, dressed in red not based on gender but on warmth and love."

Gulligaste skivomslaget ever.

Söndagsmys deluxe! Luna Green live på lilla scenen

I ett snötäckt Växjö tassade jag och Frida iväg till favoritkrogen Kafé de Luxe. För underhållningen stod ikväll unga stjärnskottet Luna Green som i dagarna släppt sitt debutalbum.

Stämningen inne på deluxe var myspysig värre. Folk drack kaffe och lufsade runt i mjukisbyxor. Man vi drack bärs så klart, vi är ju inga kärringar!

Spelningen började sedan något trevande. Luna väste fram sin musik och ackompanjerade det hela med en harpa. Det var säkert rätt så fint men tyvärr omöjligt att höra i sorlet av alla högljudda smålänningar. Det var högst oklart om spelningen verkligen börjat eller om det var ett så kallat sound check. Efter ett par låtar släppte hon harpan och kom in i matchen, hon drog fram en gitarr och trots att hon inte var någon superkompetent gitarrist så lyfte underhållningsnivån avsevärt.

Det hela var snabbt över, efter en knapp halvtimme var saken biff och Luna lämnade den lille scenen. Det kändes lite som man snuvades på konfettin, hon hade ju precis kommit igång. Ändå en helt okej spelning. Luna hade dock gjort sig bättre inför en publik som inte överröstat henne.

En dag i livet

Eftersom jag jobbar inom vården tvingas man ju arbeta så kallade obekväma tider (all arbetstid är väl obekväm?). Därför blir man också ledig lite så här hux flux på "bekväma" tider, som idag, en helt vanlig fredag. Så här har ni min lediga fredag!

Jag klev upp kring halvniosnåret, bryggde mig en kopp kaffe och bläddrade igenom veckans Smålandspost. Men jag läser ingenting, tittar bara på bilder. Man är ju ingen kultursnobb.

Sen ringde jag vårdcentralen för att boka tid för mina ögon som sedan en månad tillbaka runnit väldigt mycket. Ja fick tid kl. 14.15 och behövde inte ens spä på diagnosen särskilt mycket.

Timmarna fram till läkarbesöket var föga ointressanta. Jag kan inte ens minnas vad jag gjorde, kanske åt jag.

Jag har ungefär en tre minuters promenad till vårdcentralen men gav mig ut långt före eftersom jag tänkte gå runt i snöstormen och jobba upp ett par riktigt rinnande och besvärliga ögon för doktorn att förbarma sig över. Receptionisten fick se de blanka ögonvitorna men sedan blev jag tyvärr sittandes i väntrummet så länge att ögonen hann bli supertorra lagom till att jag skulle träffa doktorn. Så där fick jag sitta med torra fina ögon och gnälla över min otroligt besvärliga åkomma. All heder åt doktorn som ändå undersökte mig (med viss skepsis men ändå). Resultatet blev en remiss till ögonspecialist och kanske en och annan hånfull kommentar i vårdcentralens personalrum om dagens mest patetiska patient.

Sen fikade jag med en vän och nu ligger jag i soffan och tittar på främmande människors Instagramkonton.

Ikväll blir det På spåret.

Va gör ni själva en fredag i december?

Följ mig på instagram @negerberra

Mindy Smith - My Holiday

Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan!

Alltså hög tid att lyssna på härlig julmusik. Jag skulle vilja slå ett slag för Mindy Smiths julskiva från 2007. Den innehåller både gamla klassiska julsånger och egenskrivna sådana. Mindy är dryga 40 år men sjunger med en klar liten flickstämma och det passar sig ju utmärkt till julens musik.

Bäst är titelspåret "My Holiday".



Får ni ingen julstämning efter detta så är ni kanske döda inombords.

Daniel Lemma live på Kafé de Luxe (igen!)

Kanske har man bott lite för länge i en småländsk bondhåla när en artist helt plötsligt dyker upp igen på ens favoritkrog. Daniel Lemma var ju på Deluxe redan våren 2012. Men det var ju en riktigt mäktig spelning så klart som korvspad att jag och min evige konsertpartner Frida var på plats även denna gång. Vi började kvällen med musslor, vitt vin och chokladmousse. Skapliga vuxenpoäng på den "förfesten"!

Instagram @negerberra

Publiken bestod igår av riktiga människor. Det var typ 40-åriga damer som jobbar på kommunhuset och medelålders män i illasittande jeans (från Dressman troligtvis). Det är ju härligt att slippa springa på alla dessa hippa människor med långt skägg och svåra outfits som ju vanligtvis florerar i Deluxes lokaler, det får ju också en själv att framstå som fräsigaste tjejen på bygden.

Igår hade Lemma med sig sitt band som bestod av två skickliga musiker som lirade sologitarr, ståbas, dragspel och blåskeyboard. Tillsammans skapade de ljuvliga toner. Lemma har ju också Sveriges lenaste lilla stämma. Jag var faktiskt helt chockad över hans röstresurser när han först tog ton, och då har jag ju ändå hört honom live förr.

Konserten var verkligen alla tiders. Extra fina stunder var "Lie And Tell Me You´re Happy", "Rebound" och den moderna klassikern "If I Used To Love You". På den senare blev det också finfin allsång med ett gäng förfriskade grabbar i fronten som fullständigt gick bananas i refrängen.

Lemma gjorde det igen, bjöd på en fullständigt magnifik musikstund.

Instagram @negerberra

Kvällen fortsatte sedan med brutalt bra dansmusik, tyvärr hade den härliga publiken nu bytts ut mot svettiga 22-åringar som ännu inte lärt sig vett och etikett på ett dansgolv.

Kvällen avslutades på Mackedonkan som så många gånger förr. Lilla menyn med cola.

Heidi Feek - "The Only"

Heidi Feek är Rory Feeks dotter och Rory är ju som vi alla vet ena halvan av countryduon Joey + Rory. Hon är dryga 20 år och högaktuell med sin debutplatta* The Only.

Hon är knappast den första 20-åringen med musicerande päron som prövar lyckan i Nashville. Men debuten vittnar om att hon är mer än bara en uppsättning turliga kromosomer. Albumet består av elva riktigt fina bitar. Musikstilen är någon slags retrocountry, det är svårt att placera den i något fack. Det låter faktiskt ganska olikt allt annat som Nashville årligen spottar ur sig, och det är en himla bra sak!

Heidi har också en röst av helt egen karaktär, den är mörk och mysig, och helt fri från onödigt wailande och dylikt.

Bästa låtarna är "I Like The Way", "Someday Somebody", "57 Bel Air", "Berlin" och "Pretty Boy".

Betyg: 4 (av 5)

* The Only är Heidis första fullängdsplatta, hon har tidigare släppt en EP med fem låtar år 2010.

Stromae - "Formidable"

Franska är ju det finaste språket i världen, strax därefter kommer östgötskan.

Worn out

Worn out, Van Gogh 1882.

Ungefär så här mår man när man betat av arbetspass 4 av 5 på ett mellanstort sjukhus i södra Sverige.

So long suckers!

Nu drar jag till Amsterdam över helgen så det blir inget bloggande på att par dagar.

Heidi Feek - "Someday Somebody"

Va-va-voom! Vad har hänt här? Heidi Feek som förut brukade se lite smånördig ut har i dagarna lanserat sin nya skiva och har också unnat sig en makeover vad det verkar. Jag gillar nya looken. Nya skivan är heller inte kattpiss att döma av det jag hört hittills. Recension kommer inom kort.

Laura Cantrell - No Way There From Here

Cantrell slog igenom med debutplatten Not the Tremblin' Kind i början av seklet. Därefter har hon släppt en handfull album. Men det var hela åtta år sedan hon släppte nytt med eget material. Hon kommer från Nashville men är numera bosatt i New York och det verkar vara en klockren kombination av musikinfluenser. Senaste plattan, No Way There From Here, är precis lagom mycket Tennesseecountry och östkustindie.

Men det tar ett tag innan man når den slutsatsen. Vid först lyssningarna kändes albumet segt och svårt att ta till sig. I ärlighetens namn tycker jag också Cantrell har en ganska jobbig röst. Men låtarna började så smått växa på mig och tillslut började jag även acceptera den lite kärva rösten.

Bästa spåren är "Glass Armour", "No Way There From Here", "When It Comes To You" och "Washday Blues". Men hela plattan bjuder på finstämda countrytoner för alla som är lite svaga för medelålders kvinnor som sjunger sånger från hjärtat. Gillar ni till exempel Emmylou Harris, Nanci Griffith eller Iris Dement tror jag ni kommer gilla det mesta på Cantrells senaste.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

The Civil Wars - "Dust to Dust"

SÅ JÄDRA FIN LÅT!



Slut på meddelande.

Torsdagsbio: Frances Ha

Mitt i Växjö city ligger Kulturhuset Palladium. Här bjuds det på musik, teaterföreställningar, bio med mera med mera. Jag har sammanlagt varit där en gång tidigare när Elin Sigvardsson lirade. Man kan alltså konstatera att jag underutnyttjat stället under mina år i staden, jag skulle ju ändå vilja hävda att jag är rätt så kulturellt lagd.

Men ikväll var jag där igen! Det var folkets bio som lockade. Ikväll stod "Frances Ha" på schemat. En film som handlar om en 27-årig dansare i New York som harvar sig fram i livet. Av nån mysko anledning är filmen svartvit men förutom det var den riktigt bra! Ett stort plus till skådisen som spelade huvudrollen Francis som var så där odräglig men ändå svår att inte gilla.

Betyg: 4 (av 5)

Frances i en klassisk Frances-pose.

Trophy Wife

Ni har väl inte missat Trophy Wife? Jag är av någon anledning helt besatt av denna ganska så töntiga tv-serie. Framförallt gillar jag Warren som verkligen är en sympatisk liten karaktär.

Titta ikväll kl. 21.30 på femman om ni också är lite svaga för simpel amerikansk tv-underhållning.

Warren. Med kanske de största tänderna i västvärlden.

Joe Nichols - Crickets

Joe Nichols är själva urtypen av amerikansk countrymusik. Han sjunger med en murrig stämma med överdriven sydstatsdialekt, och han ser så där härligt bonnig ut som bara en jänkare från södern kan. I det avseendet är han inte på något vis unik, det finns en uppsjö av artister som sjunger grabbig country och ser lite småbonniga ut. Men jag skulle vilja hävda att Nichols är en av de bättre i genren och det har han bevisat genom att producera en gedigen skara countryklassiker, lyssna bara på hans greatest hits platta så förstår ni.

Crickets är hans åttonde studioplatta. Den bjuder inte på något nytänk direkt, det är trallvänlig country med en och annan countryballad. Men det är kvalitet rakt igenom, sången sitter där den ska och lyfts upp av klassiska countryarrangemang.

Titelspåret "Crickets" är en av plattans vassaste rent melodiskt. Rent textmässigt går den åt det lite väl gulliga hållet. Den handlar om insekten (syrsan) kort och gott. Andra starka spår är "Yeah", "Sunny And 75" och festliga "Open Up A Can", alla kompetenta countryalbum innehåller ju en låt om öldrickande!

Problemet med Nichols och countryartister överlag är att det lätt blir klyschigt, men det är väl också därför man gillar den opretentiösa countrymusiken, och just det är Nichols riktigt bra på.

Betyg: 3,5 (av 5)

Idol 2013

Jag har upptäckt att jag inte skrivit diddly squat om årets idolupplaga. Kanske för att det är sjukt ointressant. Men om man är en av Sveriges hetaste musikbloggar (ha!) så kanske man ändå ska rapportera lite från spektaklet.

Till mitt försvar så  har jag inte tittat. Förra fredagen var första gången jag såg ett helt program med alla nummer. Det kom lite som en chock för mig att deltagarna var typ fyra år gamla och såg ut som de skulle kissa på sig på scenen, men man har kanske inte full koll på blåsan vid den ringa åldern. I princip kändes det som jag tittade på småstjärnorna.

I min bok är det bara Erik Rapp som är något att hänga i julgranen. Jens Hult är också okej men lite för mycket spelevink för min smak. Elin Bergman kan det eventuellt också bli något av en vacker dag. Så nu vet ni va ni ska säga på fikat på jobbet på måndag, varsågoda!

Coolaste katten i idolfabriken.

Sjukskriven

Jag är hemma från jobb på grund av att jag fått två pingisbollar i halsen och snorar från alla organ över axlarna. Dessutom tror jag att jag precis luxerade höften i en hostattack.

Jag tröstar mig genom humor av den här typen.

whenyouworkatlandstinget

Bloggen går lite på sparlåga fram tills att jag är kryare. Hej så länge!

Elliphant - A Good Idea

Elliphant heter egentligen Ellinor Olovsdotter och är av den fina årgången 1985. Hon föddes i Stockholm men är inte särskilt svensk i musik och allmän utstrålning, hon lirar gapig reggae med kaxiga texter och vassa beats. Det skulle ju kunna bli så ofantligt patetiskt men den här elefanten vet visst hur man skapar medryckande popmusik i världsklass.

Debutplattan släpptes i början av månaden och har höjts till skyarna av recensenter Sverige runt. Med all rätt! För A Good Idea är det bästa jag hört i svensk popväg på väldigt länge.

"Shoot Me Down" och "Down On Life" är mina favoriter på plattan. Men superaggressiva "Boom Your Head" och gulliga "Could It Be" är också vansinnigt bra.

Betyg: 5 elliphanter (av 5 möjliga)

Lucinda Williams - "Sundays"

Skapligt deppig söndagsvisa av Lusse Williams.

Ledig fredag

Öl och Doobidoo. Livet på en liten pinne!

Spotifylista: Oktober

Här sitter jag i min lilla våning och andas in ångorna av ugnsrengöring, det ska verka i en halvtimme så jag passar på att blogga under tiden.

Månadens spotifylista bjussar på lite poppigare toner än vanligt. Jag var ju på en superb popkonsert av Maia Hirasawa häromveckan vilket verkat kicka igång ett undertryckt behov av populärmusik.

På listan hittar ni till exempel Katy Perry! Say what? Men hennes "Unconditionally" är nog det vackraste jag hört i musikväg på länge.

Perrys nya platta PRISM släpptes idag och finns givet på Spotify.

Lindi Ortega - Tin Star

Kanadensaren Ortega är trots sina dryga tio år i branschen ett ganska okänt namn för de flesta. Hon har släppt två skivor på eget bolag och är nu aktuell med sin tredje platta på Last Gang Records.

Tin Star som plattan heter tros bli hennes stora break. Den har rosats i alla recensioner jag kommit över, och den är värld all beröm den kan få. Den bjuder på finstämda countryballader och riviga bitar med klassisk baktakt och schvungig honky tonk. Allt toppas också med hennes fantastiska röst som är en av countryns (kanske hela musikbranschens) absolut vassaste. Den har jämförts med storheter som Dolly Parton och Emmylou Harris vilket ju säkert är smickrande men inte särskilt korrekt. Ortega låter inte som någon annan, och det är en bra sak.

Starkaste spåren på plattan blir därför de avskalade, lugna bitarna där sången tar stor plats, som titlespåret "Tin Star", "This Is Not Sureal" och "Something For You". Men gapiga "Vodoo Mama" och "Gypsy Child" är ju också svåra att inte tycka om.

Allra bäst är dock den fantastiska "Hard As This". Det är en het country- och westernvisa, vilket väl är lite av en paradox.

Lindi Ortega är en av countryns bästa doldisar. Så har ni inte upptäckt henne än är det bara att tippa på hatten och gratulera, ni har en mycket trevlig bekantskap att stifta.

Betyg: 5 (av 5)

Så här ser hon ut.

 

Ortega finns givet på Spotify! Lysna också på hennes gamla plattor som i princip är lika bra. Tyckte ni att den här recensionen var något åt det pretentiösa hållet beror det på att den ska printas i smålands country clubs tidning.

Pop: Haim

Jag har snöat in lite på superduperhajpade Haim. Rent principiellt gillar jag inte unga, snygga människor som också är talangfulla, men jag gör ett undantag för Haim. Det går inte att ogilla deras hetsiga indiepop, och då är jag ju milt uttryckt inte någon hipp indiepoppare.

Haim består av tre systrar. "Gamlingen" i gänget är född 1986, mellansystern 89 och minstingen 91. De var alltså 8, 6 och 3 år gamla år 1994 när Sverige tog brons i fotbolls-VM. Det är min referensram för att förstå hur gamla folk är. Själv var jag 9 år och lufsade runt i en Dahlin-tröja hela sommaren.

Bästa låtarna är "Falling", "Forever" och sjukligt svängiga "The Wire". Men jag misstänker att det gömmer sig fler hits på plattan.

Debutplattan Days Are Gone finns på Spotify.

The Hanson Brothers The Haim Sisters

Maia Hirasawa live på Kafé de luxe

Igår var det dags för ännu en spelning på Smålands raraste lilla krog. Maia Hirasawa lirade på Kafé de luxe. Men först hävde vi i oss alkohol hemma hos mig, man kan ju inte gå ut nykter, vi är ju inga djur.

I läcker korallfärgad 70-tals dress med vida ben och yviga ärmar äntrade Maia scenen prick klockan 22. Jag fick direkt en bra känsla, hon såg ju ut som en riktig artist (och hon var i tid)! Hennes bandmedlemmar såg däremot skapligt tafatta ut, ungefär som ett gäng AT-doktorer, så Maia var om möjligt ännu snyggare bredvid dem.

Sången satt som ett smäck spelningen igenom. Jag var mäkta imponerad av att hon lyckades få till ett sånt fint och krispigt sound på den där lille skruttscenen. Jag uppskattar också en artist som har vett nog att dra på mickljudet ordentligt så man faktiskt hör sången. Scendekoren var också söt med små lysande snöbollar som hängde ner i huvudet på Maia och bandet.

Men den sjukt begåvade Maia sjunger ju inte bara. Hon var och fingrade en hel del på en elgitarr och så smattrade hon loss på en keyboard emellanåt och på extranumret "Boom" tog hon fram en stor trumma och hamrade loss. Vilken multitalang!

Kvällens bästa var "What I Saw", "Still Think Of It", "Go To Sleep", "Back To The Start", "You" och en japansk låt som var helt magisk. Fler borde sjunga på det språket.

Följ mig på Instagram @negerberra

Lyssna på Maias nya platta What I Saw på spotify. Den är svinbra faktiskt, trots att det väl är så kallad populärmusik.

Kvällen avslutades i sedvanlig ordning med en cheeseburgare på Gyllene Måsen.

Niklas mat

Inte ett inlägg på nästan en vecka och så kommer här ett riktigt tramsigt ett. Det handlar om min nya besatthet Niklas mat på Sveriges television. Jag råkade se en repris på senaste avsnittet igår och har därefter plöjt igenom samtliga avsnitt på boxen. Det är myspys-tv i dess renaste form.

Andra tv-program jag just nu följer slaviskt:

Kommunpampar (är slut nu men finns på svt play)
Homeland (svt)
Veckans brott (svt)
Hustoppen (tv8)
Bron (svt)

TV är livet!!!

Jennifer Nettles - "That Girl"

Vilken frejdig låt!!!

Daniel Romano - Come Cry With Me

Daniel Romanos efterlängtade tredje platta släpptes redan i januari men först nu (9 MÅNADER SENARE!) finns albumet på spotify.

Come Cry With Me är att gå tillbaka en sisådär femtio år i tiden. Romano lirar alltså riktig gubbcountry, tänk Waylon Jennings, Hank Williams eller George Jones. Jag är personligen inte ett stort fan av just gubbcountry men det är mycket svårt att inte gilla Romanos lillgamla retrocountry. I klassisk countrymanér vecklas en liten berättelse ut i låtarna. Som till exempel på "I'm Not Crying Over You" och skojfriska "Chicken Bill" och "When I Was Abroad". Texterna är ganska tramsiga men han sjunger med sån övertygelse i rösten att han för det mesta kommer undan med det.

Jag tycker dock Romano har sina bästa stunder på de lite seriösare spåren som "He Let's Her Memory Go", "Where No One Else Will Find It" och überfina "Just Between You And Me" som sjungs ihop med någon slags indiepoppare som heter Misha Bower, hon låter lite lik Lucinda Williams vilket ju är ett strålande betyg!

Sammanfattningsvis bjuder Romano på riktigt härlig old school country. Det kan bli lite mycket av det goda stundtals men på det stora hela är det väl mest uppfriskande med en countrygrabb som klär sig i brun- och rosablommig kavaj och sjunger floskler från hjärtat.

Betyg: 3,5 (av 5)

Kerstin gör öl! - del 2.

Då har det gått cirka två veckor sedan jag blandade till min hemmabrygd så idag var det dags att tappa upp ölen på flaska.

Först skulle man dock tillsätta kolsyra genom att koka upp någon slags sockerlag som skulle ner i brygden. Det stod tydligt att man inte skulle använda hela sockerlaget om man hade fått till mindre än 4 liter öl. Jag hade knappt 3,5 liter öl i kärlet. Men när har man någonsin druckit en öl som man tycker är för kolsyrad? Aldrig! Så jag öste i allt socker.

Sedan tappades blandningen upp i flaska. Här slabbades det hejvilt på köksgolvet. Det var också svårt att få till ett bra tryck i slangen, man skulle suga igång trycket, och sen snabbt som attan vara beredd att stänga slangen så man inte fick ner en massa öl i svalget. Det gick väl sådär, det kan till och med vara så att det finns små partiklar av mitt saliv i den färdiga brygden. Men är det hemmabryggeri så är det!

Desinfektion av flaskor.



Ser ju sjukt äckligt ut, men bottenslafset ska inte med.

Över till kastrull!

Kolsyra i. Röra om.



När flaskorna var fyllda skulle de kapsyleras med en här apparaten!

Färdigt! Förstora bilden så ser ni den fina designen bättre.

Så nu ska flaskorna stå i mörker i två veckor till. Sen blir det väl oktoberfest hos mig eller?

Ellie Goulding - "Burn"

Ibland glömmer man ju bort att mainstreamig populärmusik kan vara riktigt bra, i alla fall om man har en lite mer elegant nishad musiksmak som jag. Men titt som tätt faller även jag huvudstupa för låtar och artister som florerar högt upp på hitlistor. Senaste "fyndet" är brittiska poppinglan Ellie Goulding. Hon har ju lirat ett par år nu men i sedvanlig ordning är jag sist med det senaste. Nyaste singeln "Burn" var jag (väl?) dock relativt snabb med att upptäcka, och den är inget mindre än ett mästerverk.

Lindi Ortega - "Tin Star"

Hur mycket längtar vi till Lindi Ortegas nya platta som släpps 8:e oktober?

Kerstin hjärta Miley

Jag inser att det kanske kan vara något fel på mig men jag gillar faktiskt Miley Cyrus. Detta yrväder till människa som ju alltid försöker lite för mycket. Men ge henne ett par år och hon kommer vara en av de största i modern pop. Snygg frilla har hon också.

Videon till senaste dängan är skapligt suspekt, men låten är väl svinbra eller vad tycker vi?



Om ni inte gillar "Wrecking Ball" så måste väl ändå "Party In The U.S.A" från ett par år (och hår!) tillbaka falla er i smaken, den går ju inte att inte gilla.

The Civil Wars - The Civil Wars

The Civil Wars slog igenom med skapligt fina Barton Hollow 2011. Så pass att de håvade in hela två grammys året där på, en för bästa country duo/Group performence och en för bästa folkplatta. Mycket välförtjänt i mitt tycke. Det känns som Joy Williams och John Paul White då blåste lite nytt liv i den snåriga folkcountrygenren med sin känslosamma musik.

Framgången verkade dock ha tärt på den lilla gruppen för förra året ställde de plötsligt in en europaturné för de var så less på varann (egen tolkning).

Men hux flux var de visst sams igen för i augusti kom deras andra studioplatta. Texterna och den allmänna stämningen i låtarna är emellertid ofta ganska så aggressiv så kanske ligger det något gammalt groll och gnager. Det gör dock ingenting för deras aggrocountry är fullständigt underbar tycker jag. "I Had Me A Girl" till exempel är en riktigt rivig bit med snygga distade gitarrer och två hyfsad arga sångare vad det verkar. "The One That Got Away" är en annan vass sång som åtminstone textmässigt bjuder på ganska tough love:

Oh, I wish I'd never ever seen your face, I wish you were the one, wish you were the one that got away.

"Oh Henry" är en annan favorit. Här står Williams för det mesta av sången, White kommer in och ylar lite på refrängen.

"From This Valley" bjuder på lite mer finstämda toner. Det vilar också nåt religiöst över den vilket ju sällan är en dålig sak när det kommer till country.

Plattan består också av en hel del fina lugna bitar. "Same Old Same Old", "Dust To Dust", "Tell Mama" och fransktextade "Sacred Heart" är ju så vackra att man smäller av. Bokstavligt talat alltså, går upp i rök, ungefär som på omslagsbilden.



Poff!

The Civil Wars har gett ut ett megakompetent andra album: Jag gillar faktiskt allt på plattan. Betyget blir därför en gnistrande 5:a (av 5).

Mandolin Orange - This Side of Jordan

Mandolin Orange är en ny bekantskap för mig. De lirar småputtrig folkcountry med riktigt go känsla. Det är lite samma stuk på musiken som allas vår favorit (väl?) Gillian Welch. This Side of Jordan är deras trede platta.

Duon består av Andrew Marlin och Emily Frantz. Marlin spelar gitarr (och mandolin) och Frantz fiol. De båda sjunger också, typ lika mycket var. De har inga fantastiska röster men det vilar något väldigt harmoniskt över deras simpla sång. De backas också upp av ett gäng kompetenta musiker så klart.

Starkaste spåren är "House of Stone", "Cavalry", "The Doorman" och "Morphine Girl".

This Side of Jordan finns på Spotify. Där hittar man också föregångaren Haste Make / Hard Hearted Stranger som säkert också är top notch.

Kerstin gör öl!

Jag fick ett litet ölbryggeri av mina fina vänner i födelsedagspresent och idag var dagen kommen att dra igång projektet.

Först skulle alla kastruller och redskap steriliseras. Lite tramsigt tyckte jag men det stod tydligt i instruktionen att man inte fick slarva med detta så jag steriliserade loss ordentligt och la sedan allt på två snuskiga handdukar, superfräscht!

 

 

Sen var det dags för mäskning, lakning och vörtkok (så många svåra ord!).

 

 

Det hela förlöpte relativt smidigt förutom när kaninbajset humlen skulle ner i kastrullen. Då kokade det över och halva bajset humlen gick säkert förlorad. Men med tanke på hur det luktade så var det kanske en bra grej.

 

Sen skulle allt kylas ner i isbad till 21 grader. Jag var lite otålig och var framme och petade på termometern ett par gånger. Jag hann även med att ta lite justa "selfies", som ni ser, och läsa seriös bok.

 

 

 

När det var nerkylt hällde jag över det i jäskärlet och strödde i jästen. Klart! För nu ska det stå där och puttra, eller vad det nu är som händer. Om två veckor ska det tillsättas kolsyra och tappas upp på flaska.

 

Ser ju gott ut....