Adele - 21

Ibland unnar jag mig att lyssna på musik som inte går under epitetet nördig country. Då lyssnar jag på pop som alla andra och känner mig härligt mainstream. Tills jag får banjoabstinens och återfall.

Den här gången har jag fallit fullständigt för den 21-åriga britten Adele. Vanligtvis har jag ju lite svårt för såna här unga människor som är så äckligt duktiga men jag gör ett undantag för den här tjejen. Hennes läckra röst går bara inte att motstå.

Det nya albumet heter 21 och är en samling svulstiga låtar med mycket smärta och dramatik. Ibland kanske det såsar till sig lite väl och man vill bara be henne att rycka upp sig en smula. Men de allra flesta låtar på 21 är helt perfekta i sin dramaturgi. Min favorit är Someone Like You som är så vansinnigt vacker att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till.



På den lite fartigare sidan lyser superhiten Rollin In The Deep och Rumor Has It starkast.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på Adele omedelbums. Delar av 21 finns på Spotify. Vill ni höra hela får ni lösa det på annat sätt.     

flotta tips

Jag uppskattar verkligen alla fina kommentarer jag får här på bloggen. Det är nästan lite sjukligt hur glad jag blir när jag ser att någon stackars sate varit inne på min tramsiga blogg och kommenterat.

Jag uppskattar särskilt att få tips på bra countrymusik som jag på något märkligt sätt missat. Stefan tipsade mig om följande artister.







Ashley Monroe tycker jag inte låter helt olik en ung version av Lee Ann Womack, vilket ju är ett rysligt gott betyg.

Caitlin Rose går snäppet mer åt indiehållet med den där skönt monotona rösten och intentsägande white trash-inspirerade videon. Verkligen en artist jag vill höra (och se) mer ifrån.

Pete Molinaris One Stolen Moment är också fin men jag hade lätt klarat mig utan det störiga elpianot (eller vad det nu är för oväsen som sköljer över en 1.51 in i låten).

Tack för bra tips Stefan!

Kerstin inreder

I helgen var jag hemma på östgötaslätten. Ett obligatoriskt besök gjordes såklart på IKEA. Där lade jag upp en plan för hur mitt drömvardagsrum ska se ut. Dessutom köpte jag en anskrämlig kudde som skär sig perfekt med övriga kuddar i mitt lilla bohag.

Det shoppades även en gardin och en läcker ljusstake. Men de unnade jag mig på lite exklusivare butiker än möbelbutiken.

Nog tjafsat. Här är resultatet.

Tantgardin från Tygaffären

Ljusstake från Thörnströms Smycken & Antik

Kudde från IKEA

Nu lägger jag ner det här sjukskötersketramset och sadlar om till inredare.

söndagsmys: chely wright

Den gamle och havet.

Alldeles nyssens har jag upptäckt storheten i Chely Wrights Lifted Off The Ground från i fjol. Det var countryrävens första platta på väldigt länge och det möttes med stående ovationer från countrykåren.

Jag lyssnade en snabbis då när det kom ut och tyckte väl inte att det var så mycket att hänga i påskriset. Men nu har jag alltså tagit mitt förnuft till fånga och börjat uppskatta Chelys fina röst.

Musikstilen är inte übercountry utan lite mer såsigt poppig med endast en touch av country. De flesta av skivans elva låtar puttrar på i ett stillsamt tempo. Bland dem gillar jag särskilt Hang Out In Your Heart som bärs upp av ett snyggt gitarrkomp och en rar melodi. Like Me och Wish Me Away är också härligt såsiga och fina.

Snow Globe med sitt ba ba ba ba ba ba har också något visst över sig. Allra bäst på plattan är dock den (i sammanhanget) riviga Notes To The Coroner.

Jag ger Lifted Off The Ground 4 (av 5) i betyg.

Den här lafsiga recensionen får 1,5 (av 5).

Lyssna på Spotify!

Glee Cast - Blackbird

Jag har drabbats av Gleefeber (trehundra år efter alla andra). Inspirerad av gästskribenten Olles skriveri om Brad Mehldaus version av Blackbird kommer här Glee-Kurts version. Vackert som attans.

Återigen ur ett avsnitt som nog ännu inte vistas i Sverige = titta INTE om ni INTE vill veta vad som händer.

Gästrecension: Brad Mehldau och Anne Sofie von Otter i Berwaldhallen

Jazz och opera i ett. Alltså en all-you-can-eat-buffet av snofsiga kulturfascister som kämpar med näbbar och klor för att förstå sig på jazz och opera. Vi vanliga dödliga vet är detta omöjligt och man får vara glad när man för ett kort, kort ögonblick kan höra låtens takt eller vilket språk tjejen skriker på.

I Berwaldhallen sitter läktaren i tre nivåer och det är de fattigaste, kommunisterna – som Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko hade kallat dem, som sitter högst upp. Nedåt mot parkett är det fler och fler som får hem tidningen Connoisseur. Själv satt jag alltså högst upp och fick nu slå upp stavningen för tidningen ”konnässör”. Hursomhelst.

Nej, när jag ändå har börjat med det viktigaste med aftonen på Östermalm(?) vill jag ta tillfället i akt att poängtera att jag under hela konserten grunnade på vem i fridens namn Brad är lik. Tillslut smög sig ett leende fram på mitt förstå-sig-på-jazz-opera-svåra ansikte, när jag kom på att mannen är lik Dylan i 90210 Beverly Hills.

Själva föreställnigen började så stroppigt den borde. Och fram till paus var det inte mycket godis. Om man inte är ett stort fan av Johannes Brahms. Efter paus spelade Brad sina egna låtar och tillslut covers från blandade håll. Nu var det tänkt att den lite dråpliga tonen i den här recensionen skulle svingas runt till en slutsats om att det faktiskt var flera fina framföranden där på slutat om man bara slutar lägga krut på att försöka förstå musiken; som om musiken med ont uppsåt försöker luras. När man inte längre orkar bry sig inser man plötsligt hur skickliga de där på scen är. Det är som på jobbet. Otroligt mycket mer jobbigt att se upptagen ut än att faktiskt vara upptagen. Jag vet inte om den här svingen gick runt, men det blir inte bättre förklarat.

Bäst var den fina sången från Sound of Music (Something Good) de körde som andra extranummer.  (Jadå, alla applåderade tillbaka duon två gånger – med risk för att verka oförstående inför musikalisk genialitet om man inte var med i hyllningen.) Näst bäst var Brads ”improvisations”-solo i Beatleslåten Blackbird. Antagligen för att han spelat just den improvisationen tusen gånger och att man ju vet hur Blackbird går och inte behöver fundera så mycket på om takten i låten plötsligt har ändrats.

Lyssna på de här två på ”skivan”/låtlistan Love Songs på Spotify. Brad gör lite andra skojiga covers också. Den som söker han skall finna. Och om jag sålde in jazz nu (även om jag är osäker på det) kan man med fördel ta en rumba till Uppsala och titta på gitarristen Bill Frisell som ska spela där den 29e Mars. Gör det.

steve martin + banjo = gött mos

Rart skivomslag.

I dagarna släppte Steve Martin (ja skådisen) sitt andra bluegrassalbum. Jag som är lite efterbliven i största allmänhet har precis börjat avnjuta hans första som kom ut 2009. The Crow: New songs For The Five String Banjo heter det och jag kan bara inte sluta lyssna på det. Det är helt magiskt.

Steve Martin är alltså förutom skådis även "one helluva banjo player" som ett bluegrassproffs skulle uttryckt sig. Däremot sjunger han som en pajas vilket han bevisar i den lite småskojiga Late For School. Han har dock löst röstproblemet genom att helt enkelt skippa sången på 11 av låtarna och låta kompetenta sångare som Dolly Parton, Vince Gill, Mary Black och Tim O'Brien fixa biffen på de låtar med sång.

Vanligtvis tycker jag musik blir lite tort och torftigt utan sång men här är faktiskt den stora behållningen det underbara banjoplockandet. Det finns verkligen inget vackrare än ljudet av snärtiga banjosträngar. Läckraste plocket finns på Hoedown At Alice's. Men såklart är det också trevligt med lite skönsång emellanåt som på Pretty Flowers och Daddy Played the Banjo.

Nu får vi alla alltså lyssna in oss lite på detta första Steve Martin album och när tiden är mogen går vi in på hans senaste.

Hans första får i alla fall 4 (av 5) i betyg.

Glee Cast - Landslide (feat. Gwyneth Paltrow)

Även idag tänkte jag tjabba lite om Dixie Chicks. Denna gång handlar det om en härlig version av deras gamla dänga Landslide. Det är den nyfödde countrystjärnan Gwyneth Paltrow som sjunger den tillsammans med några andra nissar i tv-serien Glee. Jag har inte följt serien så värst men jag tror att det finns en risk att detta avsnitt ännu inte visats på svensk tv. Titta alltså INTE på videon om ni INTE vill se en glimt av vad som komma skall.

Jag tycker i alla fall att detta är en sagolik version. Dessutom tycker jag Gwyneth verkar vara en hyvens människa i största allmänhet tots att hon är störigt vacker och helt perfekt på alla sätt och vis.

Så här ser originalversionen ut. Mycket märklig video, jag skulle nog rekommendera att man blundar sig igenom den och istället bara lyssnar på vad som kanske är världens finaste låt.

god only knows

Natalie Maines, den gamla dixie chicks-räkan, lever tydligen och frodas. Hon har spelat in en ny version av Beach Boys klassikern God Only Knows till tv-serien Big Love. Låten är himla fin faktiskt och Natalie sjunger som vanligt som en gud. Här kan ni lyssna på den.

Som grädde på moset bjussar jag även på detta gettefina skivfodral.

The Beach Boys - Love Songs

Lördag kl. 20:00. Samtidigt i Malmö. Gästrecension

Istället för att krypa upp i tv-soffan och avnjuta årets melodifest så begav jag mig ut i snålblåsten på konsert. (Biljetterna inskaffades långt innan det var tal om nån schlagerfestival, annars hade detta givetvis aldrig skett).

Kvällen inleddes av Ludwig Bell. Musiken förde tankarna till Slestadsskolans årliga melodifestival (om vi hade varit driftiga nog att skriva egna låtar) tack vare låtrader som "kärlek är som silvertejp" eller det klockrena rimmandet "Du tar hand om mig, jag tar hand om dig..allt ska bli okej" Mellanstadiekänslan kulminerade med textraden "De ropade bränd, men jag var i luften". Nu kanske man tror att jag inte uppskattade Luddes musik, men det gjorde jag minsann. Han och bandet såg verkligen genomgoda ut och han artikulerade låtarna/sjöng så sävligt att tom en låttextdyslektiker som jag uppenbarligen kunde uppfatta en hel del. När uppträdandet var slut konstaterades det att denna afton hade potential att bli en sådan kväll som är kul på riktigt.

Säkert! i slutet av ett skak

Sedan en oväntat lång väntan innan Säkert! vandrade upp på scen i sin röda cape. Hon sjöng fantastiskt fint och hade ett härligt skak i hela kroppen. Även en eloge till resten av det snygga folket på scen. De 2 bakgrundsmusicerande flickebarnens förtvivlade skrikande till "Allt som var ditt" var riktigt hjärteskärande. Jag kan inte säga så mycket mer om detta än att hela framträdandet var magiskt och att det sannerligen var kul på riktigt. Och ni som inte var där hade tur för SVT hade ett antal kameror på plats. Så håll utkik i tv-tablån!

Betyg: 5/5
/Ingrid Viman

melodifestivalsfinal 2011

Äntligen var det då dags för final. Tråkigt nog lyckades jag inte hitta någon som ville bevittna det hela med mig så jag fick festivalskåda solo. Lika så gött i och för sig eftersom jag nu hade extra mycket tid att analysera sönder kvällen.

Kvällens festivalsnack bestod av en slät kopp kaffe, verkligen festligt.

Men nog om mitt tragiska liv. Åter till festivalen.

Jädrar i min låda vilket startfält. Betygen för kvällen sätts därför i den lite märkliga skalan mellan 11 och 12 poäng för alla var ju så braaaa!

Danny Saucedo - In The Club 11,4 p
Man måste ju säga att han är en kompetent artist denna Danny. Låten är fräsig och framförandet suveränt men refrängen är för jädra enformig och sänker helhetsomdömet.

Sara Varga - Spring för livet 12 p
Jag bara älskar denna låt, kan inte hjälpa det. Jag har varit ganska skeptisk till låtens allvarliga tema men idag tyckte jag den träffade så rätt. Helt ärligt, och nu är jag allvarlig på riktigt, tror jag att Varga med sin simpla text fått många kvinnor att tänka över vilka pajasar till karlar de lever med. Man skadar ju inte den man älskar. Om så bara en kvinna där ute har fattat det nu så är det en vinst större än alla sångfåglar i världen.

The Moniker - Oh My God 11,6 p
Nörden på aftonbladet gav ett plus och skrev kort "ett gult tjobbidoo". Så tramsigt skrivet. Jag, som är en lite mer seriös recensent, gillar det här. Men det gör väl de flesta människor med ett hjärta och en puls?

Brolle - 7 Days And 7 Nights 11,3 p
Ett stabilt framträdande som kanske ändå saknar det där lilla extra. Men vad fanken kan man begära av en människa som har ett pass som det står Kjell i.

Linda Bengtzing - E det fel på mig 11,5 p
A N S K R Ä M L I G outfit. Men den passar fint till låten och på något sätt lyckas Bengtzing trollbinda en i några minuter. Helt plötsligt sitter man liksom och diggar med. Det går bara inte att stå i mot denna force of nature som är Linda Bengtzing.

Nicke Borg - Leaving Home 11,9 p
Kanske finalens bästa låt rent musikaliskt. Tyvärr är den inte glammig nog för att riktigt kunna konkurrera en kväll som denna. Nicke tycker jag dock verkar vara det raraste som någonsin gått på denna jord, han ser så himla snäll ut trots att han har kladdat ner hela sig i bläck. Nicke Borg får douze points!

Swingfly - Me And My Drum 11,2 p
Rap är inte min grej men jag gillade trumflickorna och han som kom in och sjöng refrängen. Det var någon slags kändis va?

Sanna Nielsen - I'm In Love 11,1 p
Betydligt bättre nu än i delfinalen tycker jag. Men ändock ganska slätstruket om man jämför med heta trumflickor, kvinnomisshandel, glaskrossande och brinnande flyglar.

Playtones - The King 11,7
Märkligt nog det enda bandet i final. Alltså finalens bästa band!

Eric Saade - Popular 11,8 p
Mycket bra verser men kanske lite tjatig refräng. Den stora behållningen är dock Saades showmanship som håller världsklass. På en liten sidnot är ju detta även mannen som vann hela skiten. Jag tycker att han är en värdig vinnare och önskar all lycka i Düsseldorf.

I övrigt tycker jag festivalturnén varit ovanligt underhållande i år.

Jag tycker Marie Serneholt har varit fantastisk.

Das war alles. Gesehen in Deutschland!

sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne

Sunny Sweeney är en ny bekantskap för mig i countrysvängen. Hon ska under 2011 släppa sitt andra studioalbum. Det första gick inte så bra som jag förstått det så vi skiter i det. Hon har dock redan någon slags EP ute i etern som man bland annat kan avnjuta på Spotify. Förmodligen kommer de fem EP-låtarna sedan hamna på det stora albumet, countryartister har ju en förmåga att släppa sina låtar fem miljarder gånger.

Hur som haver, jag gillar Sweeney starkt. Mest för att hon har ett så festligt namn, men även för att hon har ett härligt klös i sina låtar och ser allmänt rar ut. Dessutom har hon en fantastisk röst. Jag tycker hon låter väldigt lik någon men kan inte komma på vem.

I alla fall. Titta på denna video och bilda en egen uppfattning och om ni gillart kan ni ju lyssna vidare på Spotify, ok?

Lucinda Williams - Blessed

Jag gillar ju Lusse så ofattbart mycket att detta nästan blir svårrecenserat, hon har liksom redan vunnit mitt hjärta. Jag ska ändå hyfsat objektivt försöka säga något vettigt om detta tionde studioalbum Blessed.

SÅ JÄVLA BRA!!!

Okej nu gör vi ett nytt försök.

Blessed är snäppet lugnare än föregångaren Little Honey (2008) som ju var rätt så rockig jämfört med tidigare verk. Den säregna rösten låter faktiskt bättre än någonsin och hon levererar texterna på ett underbart kraftfullt sätt som är få artister förunnat. Det är typ bara Bob Dylan och såna som har samma intensitet i sitt textframförande.



Det mesta är faktiskt riktigt bra på Blessed hur jag än vrider och vänder på det. Jag gillar särskilt Buttercup, I Don't Know How You're Living, Copenhagen, Ugly Truth, Convince Me och Kiss Like Your Kiss.

"But you, have disappeared
You have been released
You are flecks of light
You are missed

Somewhere, spinning round the sun
Circling the moon
Traveling through time
You are missed"

- Ur Copenhagen. Satans vackert.

Nej hörreni jag gillar faktiskt alla låtar starkt och finner inte kraften inom mig att beskriva hur otroligt fantastisk jag tycker Lucinda Williams är. Jag sammanfattar istället denna nördiga recension så här:

Världens bästa artist får i betyg av mig för hennes rysligt kompetenta album:

5 (av 5) i betyg!

andra chansen

Jag missade andra chansen igår eftersom jag på bästa sändningstid hade ihjäl vårdade patienter på Växjö lasarett. Som den seriösa bloggare jag är kommer här ändå någon slags snabbresumé.

Tydligen var det röstfiasko så det blev kanske ett helt vajsing resultat utifrån vad svenska folket egentligen tycker. Men svenska folket har ju en tendens att tycka så himla konstigt så man får väl bara tacka och ta emot.

Vidare till globen gick Sara Varga och The Moniker. Surprise!

Vargas låt tycker jag är helt magisk och den blir bara bättre för varje lyssning. Men låten handlar ju om misshandel vilket gör hennes medverkan i festivalfinalen till lite av en party pooper. Jag skulle ändå vara ruggigt stolt om hon hamnade på ett schlagergolv i Düsseldorf för att representera sverige.

Oh my god! The Moniker gick vidare. Det tycker jag var härligt för den är så glad och otvungen, precis som en bra schlager bör vara. Detta är också mammas favorit fick jag nyss reda på via länk från östgötaslätten. Hennes festivalsmak har dock en del övrigt att önska så det säger egentligen inte så mycket om låtens kvalitet.

Nu laddar vi för final!

just nu...

... ser det ut som fan hemma hos mig.

Ur högtalarna strömmar Lucinda Williams senaste. Än är jag inte mogen för en recension men jag gillar det starkt kan jag avslöja.

Imorgon ska jag börja jobba på riktigt, alltså inte gå bredvid någon rutinerad syrra. Målet är att inte ha ihjäl någon och att inte börja gråta om en läkare tycker jag är inkompetent. Vi får se hur det går.

amber hayes

Amber Hayes är en sån där härligt intentsägande artist. Hon är snygg, sjunger bra och det svänger fint om låtarna. Men tillför hon egentligen musikvärlden någonting? Vem vet. Hon kom i alla fall ut med ett så kallat sexpack i slutet av förra året och det har jag börjat nörda in mig rätt rejält på här hemma i countrysoffan. Det är alltså bara sex låtar på albumet, därav namnet.

Musikstilen är klassisk kvinnocountry á la Shania Twain typ. Bästa låten är titelspåret C'Mon tycker jag men alla låtarna är ungefär lika bra. Lyssna själva för fanken. Hon finns på Spotify.