The Four Horsemen - "Time Ain't Right"

The Four Horsemen är ett band från Stockholm som först såg dagens ljus år 2014.  Men det var inte ett gäng nybörjare som slog sig samman. Samtliga bandmedlemmar hade spelat i andra konstellationer före The Four Horsemens födelse.

Bandnamnet kommer från historien om Apokalypsens fyra ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok (sjätte kapitlet). Ni kan väl er bibel? 

Men lugn i stormen, The Four Horsemen är inte ett religiöst band (vad jag vet). Namnet spirar också ur det simpla faktum att cowboys go by horse.

Musikstilen är alltså cowboyig americana/country men också ganska rockig på sina håll. Senaste singeln "Time Ain't Right" är dock bara ljuvlig americana. Här gästas grabbarna också av Christin Holm Gatica. Jag vet inte vem hon är men jag älskar hennes röst.

"Time Ain't Right" finns på Spotify ihop med bandets två EP:s. Unna er en lyssning!

Ukerapport - The Molde edition

Jag har åter intagit grannlandet i väst. De toppiga fjällen och den lite saftigare lönen var två skäl. Men alla som satt en fot på den norska arbetsmarknaden vet också att det finns något synnerligen uppfriskande i deras mañana mañana-attityd. Arbetsdagen börjar med kafferast och sen bara lunkar man sig igenom resten av passet (fotnot: normännen själva lever i illusionen att de har det rysligt stressigt).

Molde sjukehus är slitet och omodernt, som saxat ur ett litet U-land. Ändå fungerar det som ett välsmort maskineri. Förmodlingen för att det sett exakt likadant ut sedan dagen det byggdes. Till exempel har ännu inte den portabla telefonen nått hit, och det är underbart! Att slippa ha en tickande bomb i fickan är kanske vad som hade räddat vården hemma i Sverige.

Efter fem dagar i tjänst hade jag idag min första lediga dag. Jag traskade upp till Moldemarka som är ett riktigt mysfjäll. Breda stigar och öppna landskap. Här kan man nog inte förolyckas hur klena löparknän man än besitter.

Imorn blir det jobb igen i dagarna tre och sen ledig helg. På återseende nästa ukerapport och givetvis i de countryrelaterade inläggen för de saliga själar som läser bloggen av ett genuint musikintresse. Bless your hearts!

Lilla sjukhuset på prärien.

Willie Watson - Folksinger Vol. 2

Den forne Old Crow Medicine-medlemmen släppte för tre år sedan solodebuten Folksinger Vol. 1. Trots ett rätt trist upplägg med bara covers lyckades Watson charma de flesta av oss med ett hjärta svagt för banjo och bonnig Appalachia Bluegrass.

Uppföljaren bygger på samma koncept, covers och åter covers. Men precis som på Vol. 1 så är låtarna hittade långt bak i den amerikanska folkmusikhistorien. Har du hyfsat normala musikvanor har du troligtvis inte utsatts för dem i någon större utsträckning. När han dessutom gör sig besväret att linda in varenda låt i magiskt banjospel och stark sång och sen toppar det med en uppsjö av andra vackra folkinstrument i perfekta doser, ja då är det bara att kapitulera.

För en banjoälskande bluegrasskonnessör blir det inte mycket bättre än så här.  Vol. 2 är till och med strået vassare än föregångaren trots att det egentligen är samma platta som bara fortsätter. Låt oss hoppas det blir en stor volymsamling genom åren.

Betyg: 4 (av 5)

Caitlyn Smith - Starfire

Caitlyn Smith är en singer/songwriter från Cannon Falls, Minnesota. Hon har länge skrivit låtar åt andra, bland annat gubb- och tanthiten "You Can't Make Old Friends" som Dolly Parton och Kenny Rogers gör så fint ihop.

Hennes egna sångkarriär har puttrat på lite i bakgrunden. I juli förra året släppte hon sin andra EP och som alltid så är även denna låtskrivare begåvad med en onödigt bra röst. Man kan tycka att en talang per människa kan vara nog. Det är ju många av oss som inte fått någon.

Starfire som EP:n heter bjuder på poppig country. Bästa spår är "This Town Is Killing Me". Men man kan allt unna sig att lyssna på plattans övriga fyra spår också.

Enligt Wikipedia är en fullängdare på gång i år men det ska man nog ta med den nypa salt. I väntan på den kan vi också avnjuta hennes fantastiska version av "(You Make Me Feel Like) a Natural Woman". Alltihopa finns på Spotify!

Idol 2017

Idolsäsongen är här. Intresset från min sida har dalat något genom åren eftersom jag nu skulle kunna vara idolaspiranternas gammelfarmor. Programmet är ändå ett stycke samtida tv som bör diskuteras på en musikblogg av tveksam kvalité.

Juryn i år är en mix av tidigare jurys. Bara Alexander Kronlund är ny, vem det nu är. Men jag gillar honom. För första gången i Idols historia är den nu också jämställd. Där snackar vi Hallelujah-moment! Även om Kishti Tomita kanske är det jobbigaste som någonsin vistats i din tv-ruta.

Så till de små idolerna. För de är verkligen små i år. Till exempel tvillingarna Sara och Ebba som man skulle kunna ha i fickan. De är små men naggande goda, deras röster bjuder på otippat mycket djup (från var?). Eftersom de sjunger identiskt kokar det ner till vem som bryter ihop först.

För Idol är inte bara en musiktävling utan också en unik inblick i den sköra nya generationen, de så kallade Millenials. På Idolredaktionen verkar man dessutom ha som mål att orsaka så många sammanbrott man bara hinner på så kort tid som möjligt, och The Millenials är en tacksam grupp. Man bara klumpar hop dem i omaka grupper och ber dem sjunga en låt ihop. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Några bryter ihop redan på kvällen, andra har den goda smaken att vänta till morgonen efter. Kameramännen får jobba hårt för att hinna fånga alla ungdomar som står och gråter mot en vägg. Det är rätt underhållande tv men horribel samhällsutveckling.

Har dagens ungdom ingen som helst förmåga att bita ihop?

Själva uppvisningarna gick sedan sisådär. Det var egentligen bara en grupp som inte sågades vid fotknölarna och de var den grupp med en något högre medelålder. De var säkert så gamla som 21.

Nu ser vi fram emot solosången i nästa vecka! Eller gör vi verkligen det?

The Jury.

Kerstin VM-kvalbloggar! Vitryssland - Sverige 0-4

Efter torsdagens systemkollaps var svenskarna igår tillbaka i gammalt gott slag. Det har varit många expertutlåtande i media om vad som egentligen gick snett sist. Vi som kan lite om fotboll vet dock att det vilar en förbannelse över det helgula matchstället. I blåa shorts gick det ju genast bättre trots att spelet i ärlighetens namn inte var mycket vackrare.

Matchen började dessutom svajigt värre. Felpass och halkande om vartannat. Det var högst oklart om spelarna överhuvudtaget hade dobbar under fotsulorna. Christoffer Nyman demonstrerade dock det elegant genom att sätta en dobb i huvudet på vitryska målisen. Blodet sprutade all over the place som man säger så här i prinstider.

Nyman var förövrigt en riktig fröjd att bevittna på planen. Hans stegmätare var säkert uppe i siffror som man annars bara ser på vårdpersonal. Ett mål gjorde han också den löpstarka östgöten.

I övrigt var det framförallt Emil Forsberg som imponerade. Förutom mål och assist var han snubblande nära att göra århundradets vackraste frisparksmål.

Nu väntar Luxemburg och Holland och sedan gräver vi guld i Ryssland. Så in till chefen och säga att ni måste vara lediga mellan 14 juni och 15 juli 2018.

Everybody loves Nyman.

Kerstin VM-kvalbloggar! Bulgarien - Sverige 3-2

Efter en sommar fylld av europeisk damfotboll var det dags för herrarna att snöra på sig landslagsdressen. VM-kval och Bulgarien väntade på en enorm arena i Sofia och ett evighetslångt uppsnack. "Experterna" var rörande överens om att Sverige skulle vinna lätt. Herregud har de aldrig sett en fotbollsmatch förut? Fotbollsmatcher vinns inte lätt. Bollen är rund, den ska in i ett litet nät där det står en målvakt i vägen. Vad som helst kan ske!

Men det var länge oklart om det över huvud taget skulle bli någon match. Janne Andersson hade drabbats av magsjuka och utan förbundskapten skulle väl ingen av de elva spelarna veta vad de skulle hitta på med den läderklädda kulan på den stora gräsmattan. Men så väcktes hoppet sent igår kväll, Jane Björk rapporterar direkt från spelarhotellet att Janne nu mår bättre och bett om något att äta.  Mediabevakningen kring detta har slagit alla rekord i idioti. Jag, och säkert många med mig, vill inte veta någonting om någon annans tarmstatus.

Nu till match. Det började illa för svensk del. Redan i tolfte minuten nickade Bulgarien in 1-0 och kort därefter brände Forsberg en straff. Den uppmärksamme (undertecknad) kunde dock se att målvakten klafsade ut framför sin mållinje långt innan straffen slogs.

Resten av halvleken bjuder på hafsig fotboll men också massa mål. Sverige nätar två gånger om men tyvärr också Bulgarerna. 2-2 vid halvtid.

I andra halvlek var det något bättre bett i svenskarna. Forsberg var så när att revanschera straffmissen genom två vassa frisparkar och ett skott utifrån. Men nära skjuter ingen hare, istället gick Bulgarien och spikade igen kistan med en tredje pinne i 79:e minuten.

På söndag väntar Vitryssland. En enkel match!

Så här ska det se ut!

Taylor Swift - "Look What You Made Me Do"

Taylor Swifts nya låt är som oliver. Man måste äta jättemånga innan man inte längre tycker det är skitäckligt. "Look At What You Made Me Do" kräver ett par lyssningar, och kanske också att man är ett oanständigt stort Taylor Swift-fan. Check!

Kayla Luky - Back to Dirt

Kayla Luky är kanadensaren som alldeles för länge flugit under radaren. Häromdagen upptäckte jag henne och hennes senaste verk Back To Dirt och nu är jag kanske södra Sveriges största/enda fan.

Back To Dirt släpptes i januari i år och är en underbar liten platta. Jag snubblade först över bitterljuva "Bottom of a Bottle" och insåg direkt att den här Luky har något visst. Det visade sig sedan att hela albumet var proppat med bra låtar.

Stilen är country kort och gott. Så som country ska låta.

Övriga spår att njuta lite extra av är "Back To Dirt", "Living With Your Ghost" och "Pour Me A Strong One".

Jag älskar att upptäcka "ny" musik på det här viset! God bless Spotify!

Snyggt skivomslag också!

Courtney Marie Andrews live på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen nådde igår vägs ände efter en veckas festligheter, och man hade sparat det bästa till sist. La crème de la crème inom countryn gästade nämligen Gustavscenen.

Courtney Marie Andrews är 26-åringen som i början av året lanserade sitt mästerverk Honest Life. Alla vi som begåvats med extraordinär musiksmak är i princip redan på det klara med att det är årets platta trots att vi har flera månader kvar av 2017.

I ett småduggigt Malmö äntrade hon scenen ihop med sitt manhaftiga band. Någon mer dam hade väl inte stört? Courtney Marie Andrews är dock kvinna nog att fylla en scen själv om hon så skulle vilja. För det är något i hennes aura som gränsar åt det heliga. Ändå är hon jordnära, som en riktigt trevlig tågvärd på Öresundstågen eller dylikt. Det är en märklig men uppfriskande kombination. I kontrast till gaphalsen Linnéa Henriksson och den mycket svåra Frida Hyvönen som lirade före och efter på den stora scenen var detta som en liten tårtbit av himmelriket.

Musikaliskt är Andrews som redan förkunnat ett geni. Hon sjunger minst lika starkt live som i studio och håller sig föredömligt kortrandig i mellansnacken. Efter en timmes pärlband av glimrande country tackar hon för sig. Underbart är kort.

Instagram @barabaraberra

Lillie Mae - Forever and Then Some

Lillie Mae är countryns Inika McPherson. Hon spelar i en helt egen division av cool.

Forever and Then Some är hennes debutplatta och det är en riktigt inspirerande sådan. Med en fiol i näven sedan hon var sju är det uppenbart att hon kan musik. Albumet fullständigt blommar över i lustiga små solon och udda melodislingor. Det hade dock varit ljuvligt att höra henne i en helt avskalad låt. Ibland tenderar hennes starka röst att drunkna i havet av fioler, baktakt, pompa och ståt.

Men Lillie Mae gillar uppenbart sitt extra allt-sound och det gör även jag efter ett par lyssningar. Hör bara på drivet i "To Go Wrong" och försök att inte digga med som en jubelidiot.

Andra starka spår är "Wash Me Clean", "Honest and True" och det ljuvliga titelspåret som är plattans bästa.

Betyg: 4 (av 5)

Cool, coolare, Mae

Sophie Zelmani live i Linnéparken

Efter en grå och blöt morgon klarnade det plötsligt upp över vår lilla stad. Alldeles lagom till Kafé De Luxe filial Trädgård de Luxe slog upp portarna. Som jag älskar det stället. Sprid min aska där när jag dör!

Trädgårdens ljuvliga ölsejdlar till trots så fick det bli en kort visit, Sophie Zelmani med band lurade i bushen.

Sophie Zelmani har verkat inom den svenska popperiferin sedan tidernas begynnelse. Alla har hört hennes namn men ingen vet vem hon är. Hon är själva definitionen av svår artist. Ändå är det med svåra artister-mått mätt en relativt uppsluppen stämning på den lilla sovjetinspirerade betongscenen i Linnéparken. Hon öppnar i alla fall käften och pratar mellan låtarna. Om än med dramatisk stämma och lustiga konstpauser. mellan. varje. ord.

Rent musikaliskt är det ett gäng fullblodsproffs som den väl tilltagna publiken får se. Zelmani med sin dova, speciella röst ihop med snajdigt gitarrspel och tajt kompande i största allmänhet är en fröjd för örat men verkligen i segaste laget. Stundtals var det mer spännande att titta på den stora kontrabasen än någon av bandmedlemmarna. Kanske var de bara trötta, de hade visst spelat ihop i 20 år och om man bläddrar igenom Zelmanis repertoar så upptäcker man att hon skrivit sinnessjukt mycket låtar genom åren.

Trött eller ej, det finns ingen som helst ursäkt att ha på sig beiga chinos på en scen basisten!

Zelmanis musik hade gjorts sig bättre i lätt berusat tillstånd på en rökig sylta i New Orleans strax efter midnatt. Men det hade väl det mesta?

Spotifylista: sommar

Länk här.

Kerstin EM-bloggar! Final: Holland - Danmark 4-2

Gårdagens fotbollsfinal går till historien som en av tidernas bästa. Finalbataljer brukar annars bestå av 22 spelare som är så rädda att göra bort sig att de hellre inte gör någonting alls fram till straffarna i 120:e minuten och då eventuellt blir den stackars sate som skjuter över.

Men! Det visade sig var två smått maniska lag som skulle göra upp. Bara 10 minuter in i matchen stod det 1-1. Smådryga Nadim satte ettan från straffpunkten för Danmark och kort därefter stänkte supertalangen Miedema in kvitteringen. Därefter böljade spelet som om det vore handboll. Martens för Holland satte 2-1 genom att bara skjuta in bollen i mål och fem minuter senare gjorde Harder likadant för Danmark. Till skillnad från svenskarna verkar de förstått att matcher vinns genom att göra fler mål än motståndarlaget.

I början av andra halvlek får Holland en frispark som Spritze bredsidar in i bortre. Vad målvakten höll på med är en gåta. Kanske var hon distraherad av Troelsgaards märkliga klädstil. Vi fattar att du har biceps och lår, det är inte så imponerande när man får betalt för att träna hela dagarna.

Varför?

Danmark har sedan en stark period men får inte till någon kvittering. Istället kliver Miedema fram igen och spikar igen kistan. I mitt tycke turneringens bästa spelare.

Aldrig har väl en nation varit så värda segern. Från öppningsmatchen till final låg laget bara under i 4 minuter. Hatten av.

Ett underhållande EM ör nu över. Damfotbollen har fått sig ett välbehövligt uppsving men som självutnämnd damfotbollsambassadör och legitimerad sjuksköterka skulle jag vilja införa krav på knäortos. Det är ju helt orimligt att varenda match ska skörda ett litet kvinnoknä.

Tack för mig. Nu blir det kanske country på den här countrybloggen!

Miedema och Martens.

Kerstin EM-bloggar! Semifinalerna

Det var ett gäng udda landslag som gjorde upp om finalplatserna. Danmark-Österrike och Holland- England.

Österrike som debuterar i mästerskapssammanhang har gnetat sig fram på stabilt försvar och frejdiga kontringar. Laget är själva definitionen av team work. Danskorna däremot består av ett gäng divor. Anfallarna Harder och Nadim är det gnälligaste jag sett på en fotbollsplan, om man bortser från samtliga herrspelare då.

Hela Danmark var tjurigt och onödigt brutalt i närkamperna, en stackars österrikare fick lämna planen på bår med misstänkt fraktur i foten. Är man så lågbegåvad som fotbollsspelare att man inte förstår att man bryter folks fötter om man med kraft kommer in med dobbarna först?

Danmark vann tillslut kampen efter förlängning och sedan straffar. Sett till målchanser och bollinnehav var de också strået vassare än Österrike.

Efter att sett 120 minuter fotboll var det med ett något dämpat intresse jag såg den andra semifinalen. Här blev det glädjande nog varken förlängning eller straffar. Holland öste in tre baljor och vann rättvist.

Nu hoppas vi gladfotbollen segrar i finalen. Jag tippar 3-1 till Holland!

Samtidigt i herrfotbollen, Neymar köps till PSG för 2,2 miljarder. Fy fan.

Kerstin EM-bloggar! Nederländerna - Sverige 2-0

Efter gruppspel kommer trist fotboll, det är sedan gammalt. Marcus Johannesson i SVT:s kommentatorsbås tyckte Sverige skulle backa hem och "parkera bussen" till kvarten. Jag tyckte de skulle göra det som sporten går ut på: mål (VAD ANNARS?!).

Svenskarna valde att varken parkera bussen eller göra mål och det visade sig vara en synnerligen dålig taktik.

Backlinjen hade nu fått tillbaka sin "stjärna" Nilla Fischer som vilat sig i form. Jag har aldrig förstått hennes storhet. Hon springer som en tjej, ursäkta politisk inkorrekthet. Tillsammans med Linda Sembrant (som brukar vara bra) var de ett äckligt labilt mittbackspar. Övriga backlinjen var okej.

Mittfältet så. Här härjar Lisa Dahlqvist runt utan varken mening eller mål, och har så gjort i ett par år. Ut med henne! Likaså Caroline Seger som enbart lever på gamla meriter. Asslani skötte sig helt okej. Men hur sur får man egentligen se ut på en fotbollsplan? Detta är ett genomgående problem för det svenska damlandslaget. Så fort det vankas viktiga matcher så är spelglädjen som bortblåst och då vinner man inte några europamästerskap.

Speciellt inte om man dessutom har ett gäng anfallare som plötsligt glömt bort hur man gör mål. För målchanser bjöds det på. Både Rolfö och Blackstenius får gå hem och öva på att skjuta innanför ramarna men utanför målvakten. Kanske en sak för mycket att hålla reda på för en fotbollsspelare.

Nederländerna var värda segern. Inget snack om saken eftersom de var både glada och lyckades pricka den lilla luckan mellan målvakt och ramverk, två gånger till och med.

Snyggt bortaställ är en klen tröst när man är Sveriges sämsta back.

Nu gör vi så här svenska fotbollsförbundet! Ut med alla spelare över 30. In med Frida Östberg som förbundskapten och undertecknad som assisterande tränare. Jag har ändå inga planer till hösten. Ni når mig på mejlen.

Nu fortsätter turneringen med semifinaler på torsdag. Väl mött i eftersnacket på världens lustigaste countryblogg.

Maia Hirasawa live i Linnéparken

Scensommar är igång i Växjö för fulla muggar. Detta kommunala initiativ som gör att även smålänningar har råd att gå på konsert och teater, allt är nämligen gratis!

Igår gästade genomsympatiska Maia Hirasawa projektet och tog sig an stora scenen i Linnéparken. Med sig hade hon två musiker som var klädda helt i vitt som sektmedlemmarna i The Leftovers. Det gav en välbehövlig känsla av mystik i en övrig rätt så oskuldsfull produktion. Hennes öppningsnummer på svenska rev inte ner taket direkt men så fanns det ju heller inget tak att riva ner eftersom vi var utomhus.

Det tog sig ändå rejält när hon växlade över till engelska (och japanska). "What I Saw" var kvällens bästa stund. Julia Ivanssons härliga trumsolo fick förmodligen hela publiken att ångra att de inte blivit trummisar istället för sjuksköterskor eller något annat fullständigt meningslöst yrke.

Mest applåder bringade dock The Ark covern "The Worrying Kind". Välförtjänt eftersom hennes version är bättre än originalet.

Efter en timme var det hela över och trion tackade för sig. Trots att många av de ovana gratisbesökarna uppfriskande nog bara reste sig och knatade iväg resulterade de haltande applåderna ändå i extranummer. Maia gav sig ut bland publiken och skojade om att hon kände sig som en allsångsledare. Kalla kårar gick genom oss på bänkraderna då risken att plötsligt få en mick uppkörd i ansiktet uppenbarade sig. Lyckligtvis behöll hon micken i eget grepp.

Själv greppade jag en liten sejdel på Trädgård De Luxe. Slutet gott, allting gott.

Instagram @barabaraberra

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Italien 2-3

Sverige förlorade snöpligt bataljen mot Italien i sista gruppspelsmatchen. Svenska sportjournalister är så upprörda att de nästan kissar på sig . Själv tycker jag inte riktigt matchen var så uselt genomförd. Det var framförallt Italien som överraskade med att vilja vinna den för dem fullständigt meningslösa matchen

Nilla Fischer och Jessica Samuelson satt över den här matchen för tydligen orkar inte professionella fotbollsspelare spela 90 minuter fotboll var fjärde dag. Med facit i hand var det ett misslyckat drag. Jag var ändå tacksam över att slippa se Fischers fula löpstil på planen. Hon springer exakt som min tvååriga brorsson. Det är inte okej alltså.

Den nyformade backlinjen sjabblade lite här och var, till och med Hedvig Lindahl såg vimsig ut. Hade Sembrant och övriga försvaret haft fest på hotellrummet kvällen innan utan att bjuda de offensiva spelarna? Så fräckt!

Det var ett klart piggare anfall än försvar, förutom Olivia Schough då som även denna match glömt ta sin ADHD-medicin. Så synd att den mysigaste karaktären i laget är så dålig på fotboll. På en positivare not visade Stina Blackstenius återigen att hon är Sveriges bästa spelare, i andra halvlek fick hon också visa upp det fina samspelet med forna klubbkamraten Fridolina Rolfö som gjorde en stabil insats. Lotta Schelin satte en säker straff och verkar prickat formen lagom till sin (kanske) sista turnering.

Italienskorna satte en störig balja i 85:e minuten och Sverige hankar sig nu vidare ur gruppen med blott 4 pinnar. Nu väntar Nederländerna i kvarten och även om de hittills haft ett formidabelt mästerskap så tror jag inte Danmark hade varit särskilt mycket enklare att knocka. Mot Nederländerna får de ju åtminstone spela med publik på läktarna.

Härlig inställning från italienskorna! Och viktigast av allt, snygga matchställ.

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Ryssland 2-0

Sveriges EM-äventyr kom så till Deventer, en by mitt i landet som tydligen heter Nederländerna och inget annat. Trots att det nästan bor 100 000 människor i Deventer gapade läktarna pinsamt tomt. Men de var väl upptagna med att gå in sina träskor eller något.

Sverige öppnade starkt. Fart och fläkt och stort bollinnehav. Asslani var pigg som en lärka på sin kant och var så när att sätta en kanon i nättaket i 10:e minuten. Istället blev det Lotta Schelin som nätade först efter en härlig långboll från Magdalena Ericsson och en hel countrybloggredaktion pustade ut.

2-0 satt sedan tack vare en sagolik soloprestation från Stina Blackstenius i början av andra halvlek. Strax därefter nickade hon ihop med en ryska och fick eventuellt en liten hjärnskakning. Tillslut fick hon vackla av planen då hon såg ut som en fredagsfylla i fejset. Mycket starkt att självmant lämna planen och inte beställa ytterligare Tequila som annars är gängse praxis i tillståndet.

På det stora hela var det en välspelad match, men skotten. Här vill jag flika in en emoji som tar sig för pannan. Har man gjort en karriär av att spela fotboll borde man väl ha snappat upp att målet upphör efter 2,44 meter. Det är därför tämligen meningslöst att skjuta högre än så. Dahlqvist med flera verkar helt ha missat detta.

Nu ska bara matchen mot Italien spelas av och sen börjar jakten på guldet. In nu med alla lustigkurrar på bänken så de slipper lyfta bucklan sen utan att ha spelat en minut.

Hörde jag skål?

Amanda Shires - My Piece of Land

Efter att jag som sista människa på jorden upptäckt storheten i Jason Isbell har jag nu också fallit pladask för hans fru Amanda Shires. Det har också uppdagats att hon är med i Isbells band The 400 Unit. Det visste jag egentligen men hittade ingen bekräftelse på det på The World Wide Web så vågade inte slänga ur mig det sist.

Shires är i alla fall violinist och sångerska från Lubbock, Texas. Att den träliga staden lyckats producera en sådan stjärna är faktiskt svårt att linda sitt huvud kring. Fem soloalbum har hon spottat ur sig. 

Senaste plattan släpptes i september och har alltså först nu, nästan ett år senare, landat hos den här efterblivna bloggaren. Med läckert fiolspel och en ovanligt rörande röst rör (säg det tre gånger i rad!) hon sig elegant i den art av country man kallar alternativ. 

Bästa spår: "Slippin'", "Harmless", "My Love (The Storm)", "You Are My Home"

Snyggare än sin make.