Alla är sämst - en föreställning av och med Mattias Alkberg på Växjö Teater

Fredag kväll och annalkande ångest inför helgarbete. Så varför inte spä på lidandet med en megamärklig föreställning som aldrig tycktes ta slut?

Mattias Alkberg är ingen personlig favorit. Varken sångare eller poet, liksom halvdålig på båda. För att använda ett språkbruk i hans egna simpla stil. På något vis har han ändå fångat mina vänners intresse, som man ändå får klassa som normalbegåvade.

Med öppet sinne satte jag mig därför på tionde bänkraden på anrika Växjö teater. "Inte döma, inte döma, inte döma". Men vad ska man bara göra när man under två timmars tid körs över med ömsom skränig musik och ömsom "poesi" i klass med mellanstadiets dikter om höstens blöta löv. Det gick fullständigt över huvudet på mig. Eller var jag den enda i lokalen som såg igenom tramset?

Akt 1 höll på absurt länge. Akt 2 något kortare och där var det också mer fokus på musiken vilket var mindre otrevligt. 

På en positiv not var det behagligt varmt i lokalen och kaffet smakade mycket bra. Dessutom var föreställningen gratis på grund av bussig vän på Växjö kommun. Alkbergs hårsvall var också fascinerande i liveformatet. 

Men tänk vad mycket annat trevligt man kan göra på en fredag kväll; kolla Idolfinal, dricka öl, frosta av frysen,  dunka huvudet mot en hård vägg och så vidare.

Alla är verkligen sämst!

Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland

Har ni inte upptäckt Lindsay Lou och de platta magarnas lekfulla folkmusik ännu så är det dags att göra det nu. Nyaste verket heter Southland och är top notch!

Bandet består av frontkvinnan Lindsay Lou och ett gäng bandmedlemmar. Musiken spretar åt alla möjliga håll. Det är ett musikaliskt potpurri i folklorestil som man får vara bra deprimerad för att inte uppskatta.

"Southland" är bäst men hela plattan är ett litet lyckopiller i musikalisk form. Finns på Spotify!

Naket på skivomslag. Underskattat!

Räfven live på Kafé De Luxe

Fredag i Växjö kan bjuda på lite vad som helst. Igår skulle vi bara ut och dricka öl men hamnade framför det extravaganta bandet Räfven. Gratis dessutom eftersom bandet sålt så dåligt. Stämplar delades ut till samhällets bottenskrap som undertecknad för att fylla golvytan framför scenen. Och det tackar jag ödmjukast för.

Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv. Det var sinnessjukt många bandmedlemmar på den pyttelilla scenen. Skjortorna var uppknäppta till sista knapppen, nertill alltså. De sjöng hysteriskt och spelade östeuropeisk folkmusik i ettrigt tempo. Det borde inte vara någons kopp av te. Men det var fantastiskt!

Kvällen avslutades med att saxofonisten tog fram två rockringar och rev av ett saxofonsolo samtidigt som han dansade loss i ringarna. Ingen människa hade bett om detta, men det förgyllde allas vår kväll.

Musik ska byggas utav glädje! Och det gjorde sannerligen Räfven. Se och lär Chrille Kjellvander!

Christian Kjellvaner live på Kafé De Luxe

Man vet vad man får när man går på spelning med Christian Kjellvander. Noll publikfrieri och sång från knappt hörbart lågt register.

Jag räknar till fyra "tack så hemskt mycket" och ett "tack så jättemycket". Möjligen sa han något mer men då hade jag sedan länge tappat intresset. Det är något med den gänglige mannen som stör mig något enormt, han prickar liksom in alla störiga fasoner som artister för sig med. Han är introvert, svettig som ett as, har för lågt ljud i sin mikrofon, spelar minuterlånga instrumentella infernos som ingen människa bett om och så vidare.

Men visst innehar han också  en mäktig pondus och när han väl får upp ljudet på sin mick och inte överröstas av den äckligt vassa trumman så skapar han Amerikana i världsklass. Den moderna klassikern "Poppies And Peonies" är vacker så det förslår men det är också bara ett litet andrum av lugn under en i övrigt vidrigt högljudd kväll.

Helhetsintrycket är oljud och åter oljud. Jag var en låt från att gå fram till trummisen och ta hans trumpinnar och hugga honom i mellangärdet med dom, alternativt peta in dem i mina egna öron. När Christian muttrade att det var dags för sista låten kände jag en snudd på religiös lättnad. Det är inte ett gott betyg.

Spelningen var dessutom cirka en timme för lång. En tröst i kråksången var att förbandet I'm Kingfisher var rysligt mysig i utstrålning och musikalitet.

Kjellvander i Deluxedimman.

Kate Rhudy - Rock N' Roll Ain't For Me

Jag har ingen aning om vem Kate Rhudy är men under en lång baserad på-session på spotify snubblade jag plötsligt över hennes "Boy From Charlevoix" och sedan dess har jag njutit av hennes debutplatta flera gånger om. 

Hon är som sagt något av en doldis. Internet hjälper föga med att lösa mysteriet. På hennes egna hemsida står ingenting. På Facebooksidan blir man varse om att hon kommer från North Carolina, men inte så mycket mer.

Klart är i alla fall att musiken är top notch. Småstadscountry med mycket hjärta och stark sång.

Rock N' Roll Ain't For Me finns på Spotify.

Dålig hårdag.

Rachel Baiman - Thanksgiving

Den gode Baiman upptäckte jag förra hösten och sedan dess har jag varit hennes största fan. Hennes platta "Shame" korades till och med till 2017 års bästa på denna prestigefyllda blogg.

Nu är hon aktuell med en liten helg-EP vid namn Thanksgiving. Blott fyra spår men man får vara tacksam för det lilla. Bäst är duetten med Josh Oliver, vem det nu är. Men även titelspåret är flotta grejer och ärtiga "Tent City" får man ju vara kliniskt död för att inte uppskatta.

In och lyssna på Spotify!

Idol 2018: femte fredagsfinalen

Temat för gårdagens idol var svenska hits. Men det kunde lika gärna varit tema Så mycket bättre. Har vi inte fler svenska hits som inte manglats igenom den gotländska myspysprogrammet?

På en positivare not var det relativt hög lägstanivå för en gångs skull. Förutom Ki då som ju spelar i en helt annan liga än de andra och äntligen åkt ut. Först gapade han igenom sig "Slå mig hårt i ansiktet" och vi var nog många i tv-sofforna som tänkte exakt samma sak.

Men övriga startfältet hittade hem i det svenska temat. Som vanligt var Kadiatou bäst. Hon rev av en het tolkning av Miriam Bryants tolkning av Sven-Bertil Taubes tolkning av den irländska folkvisan lyriksatt av Lars Forsell. 

På andra sidan spektrat bjöd Maximilian på "Jag vill ha en egen måne". Det var fantastiskt på alla sätt och vis och han sjunger ju faktiskt riktigt bra. Men hett det var det inte!

Tua, Bragi, The Williams gjorde okej fredagsunderhållning men man ramlade inte av stolen direkt så som man gör av Icas billiga sallad och ost.

Men ingen fredag utan ett litet bryt. Förvånande nog var det Natalie som stod för det denna veckan efter hon fått halvbra kritik från juryn. Jag hoppas innerligt att det var en engångsföreteelse, hon ska ju vara den stabila i gruppen! Jag gillade i alla fall hennes avskalade tolkning av "Ett långsamt farväl" även om den var något åt det pretentiösa hållet.

Små idoler till trots, allra bäst var ändå Christer Sjögrens "Nikki Amini".

Episkt var kanske att ta i.

Spotifylista: oktober

Den senaste spotifylistan bjuder på smått och gott från den alternativa countryn. En och annan popdänga har slängts in också för människor med normal musiksmak. Länk här.

Idol 2018: fjärde fredagsfinalen

Jag missade förra idolkvällen men förstod på fredagens uppsnack att det var platt fall hos merparten av deltagarna. Jag går därför raskt vidare till den senaste upplagan som bestod av duetter av varierad kvalitet.

Dock missade jag livesändningen eftersom jag hinkade öl på Kafé De Luxe. Men tack vare Play-appen slipper man ju inte undan.

Kvällen började med ett rätt så lyckat gruppnummer vilket var högst oväntat. Resten av fredagsfinalen bjöd dessvärre på mestadels dalar. Tua blev sågad till fotknölarna och bröt ihop så som bara unga människor med dubbla x-kromosomer kan. Jag tyckte det var ett otyg. Sedan läste jag den här krönikan i aftonbladet och ändrade åsikt. Tjejerna mäts efter en helt annan måttstock och har därför åkt ut en efter en trots att flera killar fullständigt famlat i mörkret vecka efter vecka. Man kan verkligen förstå Tuas frustration och kanske var det hennes, och hennes mammas(!), psykbryt som räddade kvar henne i tävlingen.

På en lättsammare not var det två duetter som reste sig över medelmåttet. Matice och Nathalie bjöd på en solid tolkning av Alicia Keys "New York". Jag har stört mig på Nathalies pretentiösa anda men man uppskattar ju verkligen en kvinna som inte bär sina känslor på rockärmen.

Kadiatou och William avslutade kvällen med en riktig käftsmäll. Även om väl William mest hade den goda turen att hamna med tävlingens vassaste artist. Om inte Kadiatou vinner Idol så kan vi lika gärna lägga ner programmet. Det kan vi förresten göra ändå.

Upplysningsvis åkte Matice ut.

Bra TV.

Leah Blevins - Walk Home

Jag vet nästan ingenting om Leah Blevins och det finns inte mycket fakta att tillgå i cyberrymden heller. Den här slappa countrybloggaren förblir därför ovetandes. Men Leah Blevins skapar magisk country och sjunger som en ung Dolly Parton. Så mycket mer behöver man kanske egentligen inte veta.

Hennes senaste verk är EP:n Walk Home. Det enda negativa man kan säga om den är att den i egenskap av EP tar slut alldeles för fort.

Bästa spår: alla!

Missa inte heller EP:n Runnin' från 2015.

Idol 2018: andra fredagsfinalen

Temat för fredagens final var "Det här är jag!" Det visade sig vara en redaktionellt urusel idé för de små idolerna var sämre än någonsin när de skulle vara sig själva.

Sebastian slog alla rekord med att komma in totalsnett i låten och fortfarande envisas med den där pottan på huvudet. Det var synd det för han har ändå en intressant röst och är väl den enda pojken i tävlingen som inte ser motoriskt funktionsnedsatt ut på scenen. Bättre lycka nästa gång till han (och hans stylistteam).

Amber Boss lyckades med konststycket att inte pricka in en enda ton under sitt framträdande och åkte rättmätigt ut.

Några lyckades dock hyfsat under kvällen. Lustigkurren Maximilian tog tillfället i akt att vara sitt störiga jag med en rivig tolkning av "My Generation". Så långt ifrån vad man vill se när man slår på Idol men ändå.

Men klart bäst var Kadiatou som fullständigt sopade mattan med övriga fältet.

Lyx, lyx, lyx!

Carter Sampson - Lucky

Sedan succén Wilder Side från 2016 har doldisen Carter Sampson släppt det ena obskyra verket efter det andra. Men nu är hon tillbaka i gammalt gott slag! Nya albumet Lucky bjuder stundtals på magisk country.

Carter Sampson har en fantastisk sångröst. Det är framförallt där hon vinner mark. För det viner ju det inte direkt runt huvudet på en med hits när man lyssnar på Lucky. Men simpla låtar som "Wild Ride", "All I Got" och "Hello Darlin'" blir väldigt vackra i hennes sällskap. 

Allra bäst är dock i sammanhanget riviga "Rattlesnake Kate" som handlar om Kate som levde med 120 ormar och gjorde klänningar och skor av dem. Det hela ackompanjeras av världens vackraste instrument, dobron.

Betyg: 4 (av 5)

These boots were made for sitting.

Idol 2018: Första fredagsfinalen

Det var ett något övertaggat gäng som drog igång fredagsmyset. Bara ett par minuter in satt jag med huvudet djupt rotat i skämskudden. Programledare och jury hade intagit scenen med något slags sång- och dansnummer som ingen människa bett om. Själva artisterna sedan hade också en något knagglig start. Förste man ut var Sebastian som väl inte i sak gjorde bort sig, men vem i helvete hade klippt pojken?

Näst på tur var Tua som lånat Karlsson på takets byxa vilket inte var ett stilistiskt snilledrag. Tyvärr vägde hon inte heller upp det med varken skönsång eller scenspråk. Ändå gillar man ju tjejen och den kvaliteten ska inte underskattas.

Överlag är det faktiskt ett idolgäng som är enkelt att tycka om. De verkar genuint rara. Men ingen sitter väl direkt inne på någon extraordinär talang.

Bäst under första fredagens final var William Strid som hade den goda smaken att inte krångla till sitt nummer så mycket. Inslaget med hans lillasyster Klara var också det gulligaste man någonsin sett. Något man inte kan säga om Nadjas inslag med sin make. Och mycket riktigt åkte hon ut med huvudet före!

Lejonskjorta 5 plus!

Crying Day Care Choir live på Kafé De Luxe

Efter gemytlig middag med kollegor på Massimo (som visade sig ha stans bästa pizza) gick jag rakt över gatan, knäppte upp blusen och laddade för konsert med favoritfolkpoptrion Crying Day Care Choir. Men det var en låååång väntan. Bandet började först 23:28, förvisso två minuter före utsatt tid. Men ändå, så orimligt sent för en hårt arbetande kvinna.

En liten tröst på såren var att inträdet var gratis och att trions nya platta som släpptes under gårdagen är en pärla. Flera nya låtar spelades under kvällen. Bland annat "Bigger Heart" som är en riktig hit. Även lugna "Branches" kan nog hitförklaras med lite god vilja.

Fina låtar till trots så nådde inte showen några oanade höjder. De hade så att säga autopiloten i. Men inget fel med det. Det är väl så de flesta av oss överlever våra pisskneg.

Instagram @barabaraberra

Idol 2018

Idolhelvetet är här. Men tur är väl det för annars hade kanske den här bloggen dödförklarats.

Jag har i sedvanlig ordning inte aktivt sökt upp programmet men hur man än lever sitt liv så är det omöjligt att inte ta notis. Det är ju på konstant!

Slutaudition har som vanligt varit en orgie i psykbryt. Av någon anledning verkar producenten fått för sig att det är det vi vill se och inte kompetenta idolaspiranter. Jag hade kunnat hugga av mig en arm för att slippa se mesproppar som Gabriel, 15 år, bryta ihop under min ädla tv-tid.

Den lille jäveln gick inte vidare men kommer säkert nästla sig vidare ändå genom något slags andra chansen-system.

Övriga startfält har man tyvärr dålig koll på eftersom de bästa knappt fått någon tv-tid. Men jag har i alla fall snappat upp ett par som verkar ha något visst. I kvalveckan som kommer hejar jag därför lite extra på Bragi, Ramila och Ida.

Bragi näst längst ner till höger. Ramila i rött, Ida högst upp i vänstra hörnet.

Elise Davis - Cactus

Personliga favoriten Elise Davis har inte varit en lätt idol att ha. Hennes första magiska platta Cheap Date försvann spårlöst för ett par år sedan. Uppföljaren Token visade sig sedan vara stört omöjlig att ens få tag i, åtminstone här i Europa. Men tredje gången gillt för den sympatiske sångerskan från Arkansas. För Cactus finns tillgänglig på Spotify für alle!

Och det har varit värt väntan. Elise Davis är så lätt att tycka om. Hon sjunger med en skönt avslappnad röst. Låtarna har ofta ett elegant inlindat budskap men hon trycker inte upp det i ansiktet på en.

Albumet både öppnar och slutar med rockiga "Hold Me Like A Gun" och "Don't Bring Me Flowers". Däremellan får man hela spektrat av elegant modern country. Till exempel textmässigt smarta "Man" med snyggt gitarrplock och 70-talsinspirerade "Last Laugh". Favoriten blir dock "33". en visa om att vara 33 år gammal. Som undertecknad.

Betyg: 4,5 (av 5)

Lindsay Ell - "I Don't Trust Myself (With Loving You)"

Lindsay Ell har gjort det smarta valet att krydda sin mediokra country med läckert elgitarrkomp. Hennes senaste platta bjuder på såsiga bitar som denna gånger tolv. Faktiskt ganska trevlig lyssning.



Finns på Spotify.

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw är inne på sin tusende europaturné. Igår var han i Hultsfred med band.

Molly Parden kickade igång aftonen i egenskap av förband (och spelade även gitarr i bandet senare). Det var en oinspirerande förakt. Hon är som en sömngångare på scenen, jag är inte ens säker på att hon hade pulsslag. Ändå gillar jag Pardens musik i studioformatet. Till exempel har jag diggat hennes fina "Who Did You Leave Me For" hela sommaren. Den sjöng hon dock inte enligt lagen om alltings jävlighet.

Sam Outlaw sedan, detta unikum till countryman som sadlade om från reklamare i mogen ålder och sedan haft en spirande karriär, möttes av en ovanligt entusiastisk publik strax efter klockan 21 lokal tid. Jag och sällskapet hade lämnat våra schnitzeltallrikar och jobbat oss fram i lokalen men hade då ändå en hord av smålänningar framför oss som tryckte i sig blåmusslor och annat gött. Jag ska lägga på minnet till nästa gång att förboka ett bord så man istället kan vara objektet för avundsjuka ståare.

Man märker att den gode Sam nu fått in en viss vana vad det gäller liveshower. Det hela är oerhört proffsigt. Låtarna rivs av en efter en, mellansnacket är kort och precis lagom lättbegripligt för en svensk bruksort. Första setet består av mestadels lugna låtar och framåt mitten/slutet av konserten kör han sina riviga hits som solklart är spelningen bästa stunder. Han bjöd bland annat på en ny partydänga som bådar gott inför kommande skivsläpp, den var nog kvällens bästa.

Efter hela två extranummer tackade en mycket svettig artist för sig. Väl värd sina rungande applåder.

Instagram @barabaraberra

Lori McKenna - The Tree

Sisådär vartannat år släpper Lori McKenna ett nytt album som låter likadant som föregående. Det är en totalt plan utvecklingskurva. Men varför ändra ett vinnande koncept? Lori McKenna har liksom hittat hem i sin myspysiga country.

The Tree är preciiiis som tidigare verk en samling semiakustiska låtar med lunkande tempo. Den som orkar lyssna noga kan också njuta av de små historierna som vecklar ut sig i varje låt. Då får man förvisso också tugga i sig pretentiösa texter som i "A Mother Never Rests" som förutom det något bajsnödiga budskapet är en himla fin visa.

Personliga favoriter är annars "You Won't Even Know I'm Gone" och "Young and Angry Again". Men allt är bra herregud, fattas bara när en av countryns bästa låtskrivare unnar sig egna skivsläpp.

Betyg: 4 (av 5)

Baskery live i Linnéparken

Scensommar, detta ljuvliga koncept med kommunalt finansierad kultur für alle, sjunger på sista versen. Men kulturfolket på Växjö kommun hade sparat en riktig smällkaramell till sist. Banjopunkbandet Baskery gästade den ruggigt fula scenen i Linnéparken och bjöd på just punkig banjo.

Baskery består av tre systrar med adekvata bandnamn. Det är Stella och Sunniva hit och Greta dit. Greta är äldst och lirar banjo. Tyvärr har hon missuppfattat instrumentet å det grövsta och använder det i princip som en elgitarr. Förutom den lilla fadäsen är Baskery en riktig fröjd att bevittna. Med enkla medel och få instrument bjuder de på en timmes ösig underhållning med elegant stämsång. De lider dock av ett visst storhetsvansinne, musiken var inte riktigt så ärtig att det var nödvändigt att stå på trumman och spela gitarr Sunniva! Det är ju dessutom en onödig fallrisk att ta. Men kanske är damerna i Baskery lyckligt ovetandes om hur platsläget ser ut på svenska ortopedavdelningar så här års.

Man kan också välja at störa sig på deras oändliga mellansnack med noll substans. Jag tyckte dock de var rätt trevliga i sin framtoning (trots extrem stockholmska).

Efter slutsignal blev det extranummer som var så dåligt att man önskade at man inte applåderat in dem igen. Det var något slags instrumentellt inferno som aldrig tog slut.

På det stora hela ändå en bra spelning men inte i närheten av tillfredsställelsen som sejdeln på Trädgård De Luxe bjöd på efter showen.

Bild snodd frånbandets hemsida.

Amber Cross - Savage On The Downhill

Man får fort en känsla av att Amber Cross är riktigt badass. Bara på skivomslaget ser hon ju ut som någon som skulle kniva en mellan revbenen (har maratonkollat Orange is The New Black sista dagarna). Det visar sig också att hon backar upp sin coola aura med råtalang och en sångröst av en annan värld.

Savage On The Downhill verkar vara hennes debutplatta om man räknar bort ett par hemmasnickrade skapelser (jag var olyckligt ovetandes om hennes existens fram till bara någon vecka sedan då jag tipsades av en läsare). Det är en fullständigt magisk liten platta med låtar sjungna rakt från hjärtat. Det är trallvänligt men ruggigt intensivt, en osannolik kombination. Det enda sorgliga i sammanhanget är att den kom ut förra sommaren och således inte har möjlighet att kamma hem en plats på årets bästa album-lista. Där hade den lätt nafsat på en pallplats.

Bästa spår: "Trinity Gold Mine", "Echoes"

Betyg: 4,5 (av 5)

Spotifylista: sommar

Det råder torka över landet och så även på vår favoritcountryblogg. Men här kommer i alla fall en somrig spotifylista att sätta tänderna i. Länk här.

Simmarguden Viman.

Crying Day Care Choir live på Hotell Hulingen

Malmöbaserade bandet Crying Day Care Choir fyller alla kvoter av saker man kan störa sig på. Den folkpoppiga trion är liksom provocerande mysig. Alla tre har också välsignats med höga kindben och utstrålning, man blir förbannad alltså. Redan före onsdagens spelning på Hotel Hulingen i Hulsfred hade jag därför bestämt mig för att inte tycka om det jag skulle se. Jag hade även deras senaste instagram färskt på näthinnan, där de stod med sina kindben och varsitt litet stränginstrument vid en småländsk sjö och riktigt tryckte upp deras härlighet i ansiktet på en.

Det visade sig också att bandet var precis så där mysigt som man hade befarat, men det visade sig lite otippat att jag gillade det. Deras musik var dessutom alldeles ljuvlig i liveformatet. Det visste jag i och för sig för jag har sett dem förut. Men det var flera år sedan sist och det var ett enormt mycket tajtare sound den här gången. Deras repertoar har också tredubblats sedan dess. Konserten började dock med gamla godingar från första EP:n Join The Joyful Revolution och de låtarna är till dags dato fortfarande deras starkaste verk.

Men vad som verkligen är grejen med det här bandet är sångaren Jacks fantastiska röst. Övriga bandmedlemmar, Bill (som är Jacks bror) och Sara (som är gift med Jack) sjunger givetvis också fint och när alla tre tar i från tårna samtidigt är det mäktigt så det förslår, men det är Jacks solosång som tar kvällen till oanade höjder.

En kväll som förutom bra musik bjöd på genuint god stämning. De tre musikanterna fick med sig hela Hulingen, inklusive den här torrbollen, på sin glada folkpop. Sannerligen imponerande!

Instagram @barabaraberra

Kerstin VM-bloggar! Final! Frankrike - Kroatien 4-2

Det blev en ganska underhållande VM-final med VM-finalsmått mätt. Det kan ju vara sanslöst tråkiga tillställningar där ingen vågar spela ut med risk för att göra något fel. Frankrike och Kroatien hade dock motsatt inställning och bjöd på diverse delikatesser som hands, självmål och målvaktstavla.

Kroatien började bäst så det var nesligt värre när Mandzukic nickade bollen i eget mål i 18:e minuten efter vass frispark av Griezmann.  Luften gick dock inte ur de sympatiske kroaterna som bara 10 minuter senare kvitterade. Men enligt lagen om alltings jävlighet bjöds fransoserna på en straff strax före halvtid och givetvis var den lille Grismannen framme igen. De lärde tvistar om huruvida det var straff eller inte. Jag tycker som princip att domaren ska fria när han behöver titta på miljarder inzoomade repriser i slow motion för att fastslå att ett regelbrott ägt rum. Om det nu var någon som låg sömnlös inatt och undrade vad jag hade för åsikt just i denna viktiga fråga.

En bit in i andra halvlek gjorde Frankrike två snabba mål vilket onekligen satte de rödrutiga i ett prekärt läge. Den olycksamme självmålgöraren fick dock en bjudning från den franska målvakten och kunde enkelt lägga in bollen i mål med 21 minuter kvar. Det gav luft under vingarna hos kroaterna men tyvärr inga mål. Kalaset slutade 4-2 och kändes ändå rättvist sett till hela turneringen.

Kroaterna i sina sanslöst vackra matchsställ vann nog ändå folkets stöd. Man bara älskar ju spelare som två äpplen höga Luca Modric. Så underbart långt ifrån den övertatuerade genomsnittsdivan inom modern herrfotboll. Han utsågs också till turneringens bästa spelare och vann en statyett som med några få justeringar kan användas som griptång.

My name is Luka, I live on the second floor.

Nu säger "vi" på Kerstin's Country Music Blog Spasibo för det här VM:et. Men misströsta ikke!  Det lurar alltid något träligt dammästerskap i vassen. Till dess kanske det blir ett och annat musiktips.

10 String Symphony - Generation Frustration

Rachel Baiman och Christian Sedelmeyer är två sanslöst talangfulla musiker från Nashville. Tillsammans bildar de duon 10 String Symphony som bygger sin musik runt 10 strängar. Oftast i kombinationen fiol och fiol men ibland byter Sedelmeyer till banjo.

Med det i åtanke är det inte klokt hur mycket musik de krämar ur de små instrumenten. Men så har också Rachel Baiman en otroligt spännande röst, betydligt vassare än Sedelmeyers som borde hålla sig till sina strängar istället.

Generation Frustration är deras tredje platta och bjuder på imponerande musikalitet på det stora hela. Men det lider av viss dötid. De instrumentella spåren är i kontrast mot Baimans sång tämligen ointressanta. Men gillar man vilt fiolspel så går man säkert igång på även dem. Men plattans bästa stunder är tveklöst de då Baiman tar ton.

Eftersom jag också är väldigt svag för banjoplock så blir banjostänkta "I Can't Have You Anymore" favoriten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Kerstin VM-bloggar! Sverige - England 0-2

Sverige hade inför kvartsfinalen lyckats med konstycket att trollbinda en hel nation genom sensationellt tråkig fotboll. Men i kvarten mötte de sin överman i ännu tråkigare England.

Matchen var kanske VM:s lojaste batalj. Det hände ingenting förutom att England gjorde mål i 30:e och 59:e minuten vilket resulterade i vinst eftersom sporten går ut på att göra fler mål än motståndarna. England hade också betydligt bättre passform på sina matchställ men det är som vanligt inget FIFA ger poäng för.

Sverige hade ett par chanser men var aldrig riktigt nära. Till allas stora besvikelse hade inte heller Marcus Berg övat på att stå upp som ju var läxan från Kerstin's Country Music Blog efter förra matchen. Detta resulterade i bom efter bom från den magiskt inkompetenta forwarden. Även Granen föll som en fura i slutminuterna i hopp om att fixa frisparkar. Ovärdigt en (förvisso något överskattad) kapten som kanske gjorde sin sista landskamp.

Jag kan acceptera att det här landslaget åker ur i kvarten, de hade verkligen inte varit ett värdigt semifinallag. Men jag accepterar inte att man spelar fotboll på ett så oinspirerat vis. Man måste finna kraften inom sig att inte se kliniskt deprimerad ut när man spelar kvartsfinal i fotbolls-VM. Även om det säkert är kopiöst ansträngande att ligga på läger på lyxhotell och spela match sisådär var tredje dag.

Nu hejar vi istället på Belgien!

Klassisk Berg.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Schweiz 1-0

Den nästsista åttondelskampen måste ju för gemene man varit en särdeles snoozefest. Sverige mot Schweiz. Men för oss drygt 18 miljoner människor som härstammar från de neutrala zonerna var det så klart en nervkittlande thriller.

Sverige öppnade också otäckt värre. Flera heta chanser men noll förmåga att ens få bollen i riktning mot mål. Albin Ekdahl hade den klaraste chansen men gjorde VM:s hittills sämsta individuella prestation i och med sin fatala bredsida som resulterade i en pastej flera mil över mål. Man skäms. Han hade förutom den klara målchansen också ett hyfsat skottläge men var även då alldeles för het på gröten. Såvida man inte är i färd med att spola igenom en igenkloggad näringssond finns det väl ingen anledning att ta i så man spricker.

Marcus Berg var också snubblande nära mål. Med betoning på snubblande. Har den mannen någonsin befunnit sig i ett straffområde på vertikalen? Kan inte någon i ledarstaben förklara för honom att det är så mycket lättare att göra mål i upprätt position?

Matchen som sådan var ganska jämn men Sverige hade fler målchanser. En bit in i andra vaknade plötsligt Emil Forsberg ur sin dvala och gjorde en elegant instickare i plan och fick sedan på ett futtigt skott. Men som tur var gick bollen via Schweiziskt ben och in i mål. Det var tidernas turspark men Emil Forsberg levde i illusionen att han fått på århundradets rakabajsare, och ingen hade väl hjärta att ta ner honom på jorden, även om reportern borde stoppat honom när han i segerintervjun började yra om att ”Sverige behövde honom”.

Är det något Sverige ska tacka sin lyckliga stjärna för så är det den fantastiska målvakten Robin Olsen. Han gör ju allt rätt.

På lördag smäller det mot England. Till dess hoppas jag Ekdahl tränar på att inte skämma ut sig och Berg på att stå upp. Med lite Foppatur kan vi faktiskt knipa åt oss en semifinalplats.

Ukerapport - slutrapport

Ukerapporterna har visst lyst med sin frånvaro. Jag beklagar det om det nu fanns någon stackars sate därute som brydde sig. Dagarna här i Molde har varit okaraktäristiskt trivsamma och tiden har flugit fram. Jag har inte haft en enda norgedepression. Vanligtvis har man ju varit långt ner i källaren ett par gånger vid det här laget.

Sista veckorna har i princip bestått av arbete och att gå upp och ner för det lokala fjället. Jag har nu större vader än lår. Som en gudagåva till den sysslolösa sykepleiern drog också fotbolls-VM igång vilket dödat mycket tid. Heja Uruguay!

Men hur trivsamt det än varit så ska det givetvis bli obeskrivligt skönt att komma hem till civilisationen igen. Väl mött!

Kerstin hjärta Norge.

Kerstin VM-bloggar! Mexiko - Sverige 0-3

Förutsättningarna inför matchen mot Mexiko var enkla. Vinst och Sverige är vidare. För en gångs skull tror jag de lätt efterblivna idrottsmännen som utgör svenska fotbollslandslaget förstod uppgiften: In med bollen i mål!

Det var flera heta målchanser redan i första halvlek. Med lite tur hade det därför i halvtid kunnat stå 3-0. Men det dröjde till 50:e minuten innan Augustinsson (av alla människor) sparkade in bollen i mål. Tolv minuter senare föll Berg som en benskör senior i straffområdet, för kanske hundrade gången i hans karriär, och domaren blåste för straff. Grankvist smackade enkelt in bollen i krysset. Ytterligare tolv minuter senare och Sverige punkterade matchen i och med Alvarez olycklige självmål. Det hela kändes okaraktäristiskt enkelt. Matchen slutar 3-0 och Sverige är vidare i VM, peice of cake!

Men nästan ännu mer glädjande var att tyskarna rykte ut efter en chockartad förlust mot Sydkorea som på Panamaiskt vis firade deras bragd, trots att de ju redan före match var ute ur leken.

Alltså gick både Sverige och motståndarna Mexiko vidare till åttondelsfinal. Slutet gott allting gott. Låt oss bara hoppas att Janne Andersson kommit ur sin psykos tills tisdagens kamp. Såg ni hans minspel och kroppsspråk på bänken? Det tillhörde inte en man i kemisk balans.

The son of Augustin!

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Sverige 2-1

Redan före kvällens batalj var jag trött på Janne och hans mannar. Det har varit ett evigt tjat om akuta bukar och stukade fötter. Vem har egentligen bett om den informationen?

Vid avspark satt jag likt förbaskat med hög puls och patologiskt blodtryck och hejade på de blågula pojkarna. Till dagen klädda i blå tröja och gula shorts vilket var elegant. Synd bara att de råkat beställa tre nummer för stort till samtliga spelare. Toivonen kunde ju slagit upp ett tvåmannatält med sina enorma shorts. 

Tyskland började klart bäst. Efter tio minuter stod det 122-6 i passningar till Tyskland enligt fifas beräkningar. Man kunde ana en överkörning i stil med Brasilianska kollapsen 2014, men som en skänk från ovan lyckades Sverige hålla tätt och i en kontring i 32:e minuten lobbade Toivonen in bollen bakom Neuer som skrek ut ”Scheibe!” så elegant som bara en tysk kan.

I andra halvlek kom direkt ett mål i baken. 1-1 stod sig sedan länge, länge. Tyskland var det klart bästa laget matchen igenom men Sverige hade ett par kontringar som absolut kunde genererat mål. Men det är svårt att göra mål när man som Marcus Berg har fullt upp med att gnälla på domaren efter varje bolltapp.

Min personliga favorit Jimmy Durmaz kom in i slutet av matchen men hade ingen bra dag. I absolut sista minuten hade han ner en tysk och resten är så att säga historia.

2-1 till Tyskland och sällan har jag sett så trumpna spelare efter en fotbollsmatch. Visst är det snöpligt att stupa på mållinjen men intervjuerna efter match blev nästan tragikomiska. Grankvist, Toivonen och Berg hade en intern uppgörelse om vem som tog förlusten hårdast. Janne Andersson tappade fullständigt huvudet för någon i det tyska lägret gick in på det svenska området efter match. Herregud alltså, svenska herrlandslaget har onekligen något patetiskt över sig. Men det verkar bara vara vi på Kerstin’s Country Music Blog som gjort det spanet. Matchen borde väl med någon slags rättvisa egentligen slutat med 3-4 mål i favör till det överlägsna Tyskland.

Nej nu tar vi och slänger in matchstället i 110 grader och hoppas på lite tajtare kläder och passningsspel mot Mexiko.

Käre gud ge mig en bättre attityd och matschställ i rätt storlek.

Jeffrey Martin - One Go Around

*Varning för musikrelaterat inlägg*

Låt inte det urfula omslaget lura er, Jeffrey Martins senaste platta är bra mycket bättre än det plufsiga uttrycket vittnar om. Jag vet inte riktigt vem han är men efter lite slött googlande har jag i alla fall förstått att han hållit på i cirka tio år och även har en lärarexamen.

One Go Around bjuder på lågmäld country med mycket gitarrplock och en röst av den ädlaste kalibern. Det är fullständigt magiskt stundtals utan att jag ens förstår varför. Hans musik är liksom löjligt enkel. Men har man det så har man. Till skillnad från exempelvis Lionel Messi.

Bästa spår: ”Long Gone Now”

Betyg: 4 (av 5)

Årets VM-låtar

På allmän begäran kommer här en Kerstin’s Country Music Blog-patenterad guide till årets VM-låtar.

Gyllene Tider med Linnéa Henriksson - ”Bäst när det gäller”
Man hade hoppats på något riktigt härligt här. För en gångs skull gick det ärofyllda uppdraget att göra den officiella svenska VM-låten inte till artister som slutade med blöja i fjol. Men ack så dåligt det blev likväl. Per Gessle och hans mannar visar sig i motsats till låttiteln vara sämst när det gäller.

Betyg: 1 boll (av 5)

De Vet Du - ”Vi Sjunger”
De Vet Du börjar sin dänga med ett klassiskt gitarrkomp. Redan svänger det enormt mycket mer än på föregående låt. Låten travar sedan vidare med alla knep i boken. Lasse Grankvist-citat, oj-oj- ojande i kör och barnsligt simpel refräng skapar trots allt en helt okej VM-stämning.

Betyg: 3 bollar

Samir & Viktor - ”Put Your Hands Up För Sverige”
Man måste ju imponeras av de gode Samir och Viktor. De tar verkligen varje tillfälle i akt att dra in lite extra kosing. Och varför inte när de uppenbart har talang för att skapa frejdiga soundtracks till valfria sammanhang. Jag älskar det balkaninspirerande dragspelet (det är väl ett dragspel?) och videon är en riktigt vacker ögonblicksbild av vårt stolta land som bygger på mångfald och foppatofflor.

Betyg: 4 bollar

Pidde P feat. landslagsbarnen - ”Vi ska skicka våra grymma pappor till Moskva”
Landslagsbarnen sjunger gulligt men Pidde P (vem det nu är?) bjuder inte upp till dans med sin vidriga skånska.

Betyg: 2 bollar

Markoolio - ”Ge Oss Mål”
Må hända att jag drabbats av något cerebralt men jag tycker detta är riktigt bra. Framförallt sätter Markoolio huvudet på spiken i sin analys av det svenska landslaget; ”Dom har fina frisyrer och rakade ben, men fixa målen herr förbundskapten”. Kanske är det Markoolio som ska ta över laget när Andersson tackar för sig.

Betyg: 4 bollar

Som grädde på moset ska ni också få länken till min VM-spotifylista. Där finner ni några av ovan nämnda låtar och personliga favoriter från förr som osar sport. Klicka här du!

Alla älskar VM!

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Sydkorea 1-0

Så var det äntligen dags för Sverige att inta världsmästerskapet i herrfotboll. Tyvärr gav min chef blanka fanken i det och satte mig på dagvakt. Jag såg således bara små bitar av matchen. Men kanske var lika bra det eftersom det var karaktäristiskt målsnålt.

Jag lyckades dock se straffsituationen som gav Sverige segern. Men det var inte några vackra scener. Trots tre ”experter” i studion så missade alla att påpeka Victor Claessons vidriga filmande. Jag har aldrig sett någon rulla så många varv på en gräsmatta förut. Det var säkert en helt korrekt dömd straff eftersom den nya videotekniken är svår att blunda för. Men huvuddomaren tyckte säkert som jag att Claesson betedde sig som en diva och ville helt enkelt inte premiera det. Men det satte VAR-gänget stopp för. Jag är stark motståndare till dessa videodomare.

Straffen sedan satte kaptenen Granqvist utan större problem. Matchen slutar 1-0, men kunde ju med blott ett annat domslut stannat på mållöst. Det är en hårfin gräns mellan fiasko och succé i denna lustiga sport.

Succé.

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Mexiko 0-1

VM har varit i gång ett par dagar men på grund av kvällsarbete i veckan och personalfest igår har jag missat det mesta. Idag kunde jag dock i lugn och ro se bataljen mellan de regerande världsmästarna Tyskland och Mexiko.

Hanna Marklund och hennes dialekt har inte varit någon bloggfavorit men i kontrast till den träliga TV4-studion var det rent ljuvligt när hon och Lasse Granqvist tog över. Jag förstår inte hur man kan sätta Hasse Backe och nån skäggig tränare i en VM-studio. Det måste finnas några mer underhållande att ta till. Det finns röda pandor på Kolmården till exempel.

Nu till match. Och vilken match sen! Mexiko överraskade oss alla med en hejdlös offensiv. Första halvlek var rena hawaiifotbollen. De små mexikanerna var faktiskt strået vassare vilket de också rättvist fick betalt för i 35:e minuten när Lozano sparkade in bollen i mål. Tyskarna var istället upptagna med att gnälla på domaren. Kroos var så missnöjd med ett domslut att han ställde sig två millimeter från domaren och bröstade upp sig. Det är den typen av beteende som gör att jag i stor grad äcklas av manlig toppidrott. Vad är det för beteende? Kroos är en 28-årig man, normalbegåvad så vitt jag vet (jag har inte tillgång till hans journal). I vilket annat sammanhang skulle man kunna bete sig så barnsligt? Rött kort till Kroos från Kerstin’s country Music Blog.

Andra halvlek var något mer sansad men i allra högsta grad underhållande. Mexiko höll stången mot ett Tyskland som för första gången sedan Jesus gick i sandalerna förlorade en öppningsmatch i ett mästerskap. Slutresultatet blev 0-1 och det var faktiskt helt rätt.

Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot Sveriges möte mot de ettriga mexikanerna. Men först ska ”lätta” Sydkorea avhandlas vilket kan bli en rejäl kallsup med tanke på att Sverige glömt bort hur man gör mål.

¡ Viva Mexico !

Caitlin Canty - Motel Bouquet

Caitlin Cantys senaste platta har legat ute ett tag. Sedan 30 mars faktiskt, men först nu har jag tagit notis. Och det var sannerligen i grevens tid. För Motel Bouquet är kanske det vackraste den här sommaren har att bjuda på (om man bortser från utsikten över de 222 bergstopparna från Vardenpanoramat).

Cantys lena röstar tassar över väl valda instrument. Det är fioler, plockinstrument, pedal steel gitarrer och trummor med kvastar (istället för trumpinnar). Det hela är så perfekt avvägt. Varje minut av varje låt är en gåva för den kräsne countrykonnässören.

Bästa spår: ”Take Me For A Ride”, ”River Alone”, ”Motel”, ”Who”

Betyg: 4 (av 5)

Vivian Leva - Time Is Everything

Det verkar som den skandinaviska torkan även drabbat countrybranchen. Det har varit mege torrt på musikfronten. Men med ljus och lykta har jag sökt och tillslut fann jag Vivian Levas debutplatta Time Is Everything.

Leva sjunger med den gnälligaste av stämmor, ibland så det riktigt stör. Men för det mesta sitter hennes melankoliska röst som handen i handsken bland de traditionella Appalachernainspirerade countryvisorna.

Låt oss också slå fast att hon har det fräsigaste namnet som någonsin prytt ett skivomslag.

Bästa spår: ”Time Is Everything”, ”Cold Mountains”

Länge leve Leva!

Kerstin vänskapsmatchbloggar! Sverige - Danmark 0-0

Med mindre än två veckor kvar till VM var det igår dags för obligatoriskt genrep. Poängen med dessa möten går förbi mig helt. Det är ju bara en ökad risk att få sina korsband kapade precis före mästerskapet.

Igår lyckades dock alla spelare ta sig helskinnade genom mötet. Emil Krafth (vem det nu är?) gjorde dock sitt bästa att oskadliggöra en dansk med en synnerligen elegant tackling med baken. Kanske hade han också cyklat Jendemsfjellet runt och tränat upp sin gluteus maximus region.

Matchen var en något avslagen historia. Som det ofta blir när 22 spelare glömmer bort själva ideén med sporten. Mål för i helvete! Jag tycker det ska införas böter på samtliga spelare i matcher som slutar mållösa.

Isaac Kiese Thelin hade klart hetaste målchansen men lyckades med konststycket att inför öppen ridå dundra bollen ner i marken så den studsade över ribban. Det är inte okej ens i en träningslandskamp.

Bäst på planen var Jimmy Durmaz.

Nu återstår bara en sista batalj mot Peru på lördag och sedan börjar stora VM-äventyret 2018. Ni kan hoppa upp och sätta er på att jag kommer plåga er med milslånga matchrapporter på Sveriges lustigaste countryblogg.

Krafthfullt.

Spotifylista: maj

Trots att bloggen fullständigt gått i stå har jag fortfarande eminent musiksmak. Här är senaste spotifylistan.

Maj i Molde.

Ukerapport

Livet som semikompetent sykepleier går sin stilla gång. Efter ett par hektiska dagar (med norska mått mätt!) har det sista dagarna lugnat ner sig rejält på jobbet. Vi har mest suttit och rullat tummarna inne på vaktrommet. Där det påpassligt finns två loungesoffor och en tv. Det är exakt sånt som gör att det är så trivsamt att jobba i Norge. Samtidigt som man diskuterar furixordinationer med läkaren kan man snegla på prinsbröllop eller Giro d’Italia.

Sjuttonde maj firades måttligt. Jag gick ner till sjukhuset där paraden gick förbi. Detta var min andra norska nationaldag och jag tror nu jag är nöjd för en livstid. Har man inte upplevt sjuttonde maj är det som att alla dina allra störigaste bekantskaper har födelsedag samtidigt och kollektivt dragit en stämningshöjande lina på morgonkvisten. Folk är patologiskt glada. Som kronan på verket uppklädda till tänderna. Damerna i bunad och herrarna i kostym (ett fåtal vågade i herrbunad).

Vuxna människor som ropar ”hurra för Norge!” och gratulerar varandra på den stora dagen är mer än vad jag mäktar med. Det var dock en liten tröst att jag på eftermiddagspasset sedan håvade in storhelgstillägg.

I fredags var jag ledig och hoppade på bussen till Ålesund. Det ligger två timmar bort men det är inklusive en bilfärja på 35 minuter och genom djupa dalar och tunnlar så det ligger säkert bara ett stenkast härifrån fågelvägen. Jag hade föreställt mig en pittoresk liten idyll men det var ett turistinferno av sällan skådat slag. Det var bara turister i hela staden. Det fanns inte heller någon direkt stadskärna. Bara enstaka butiker. Knappt några uteserveringar heller vilket var ett fiasko eftersom jag i princip åkt dit enkom för att dricka en öl vid de karaktäristiska jugendhusen, och sedan instagramma om det. Annars hade det ju inte skett. Istället fick jag ”nöja mig” med en tur upp på Byfjellet Aksla. Där har man byggt en turistvänlig trappa uppför fjället. Det var flott så det förslog men jag var snubblande nära att putta ut ett dussintal tjocka tyskar som blockade min framfart. 

På eftermiddagen tog jag hurtigbåten till Langevåg. Shoppade dyra shorts på Devoldfabrikken och sedan tog jag bussen hem. Jag har sagt det förr men dagarna är så rysligt långa i det här landet. Trots en heldag i Ålesund var jag hemma 17:15 för en obligatorisk Netflix session. Jag har kommit in i en franskspråkig fas. Just nu kollar jag på belgiska La Trêve. Jag är bättre på franska än på norska vid det här laget. 

Ha det!

Greetings fra Aksla!

Parker Millsap - Other Arrangements

Underbarnet Parker Millsap imponerade stort på den här torra countrybloggaren i och med sin förra platta The Very Last Day. Så pass att jag korade den till 2016 års bästa.

Nu är han aktuell med nytt och fräscht, och rockigare. För hade man som undertecknad sett fram emot sirliga americanatoner så kan man känna sig snuvad på den konfettin. Other Arrangements är ösigare på alla plan. Men rösten är den samma. Och den är en gudagåva!

Vilket är tur för annars hade jag inte ens orkat igenom plattans första nummer. Som är i gapigaste laget. Men därefter coolar Millsap ner något och bjuder på ett par riktigt fina stunder. Exempelvis ”Good Night” och ”Come Back When You Can’t Stay”. Däremellan får man dock stå ut med ett och annat ljudinferno.

Betyg: 3,5 (av 5)

Eurovision Song Contest 2018 final

All aboard! För sista gången. Sedan kan vi alla dränka oss i Atlanten.

Finalen var som väntat oerhört lång men jag måste ändå ge kredd till den portugisiska produktionen som lyckades få de drygt 3,5 timmarna fullt genomlidliga. De fyra programledarna hade också till finalen äntligen hittat rött i sin Ritalindos och var precis lagom engagerade.

Musiken så. Jag skulle säkert kunna säga något vasst och briljant om varje nummer men eftersom jag är på resande fot sitter jag och skriver på en iPad vilket försvårar långa inlägg. Så där kom ni undan med blotta förskräckelsen! Istället lägger jag fokus på de bästa bidragen som får traditionsenliga jurypoäng. 12 är bäst och 1 är sämst . Men att överhuvudtaget vara en av tio bidrag som får poäng från Kerstin´s Country Blog är ju en bragd.

Une point!
Slovenien. Lea Sirks slovenska popdänga har växt på mig under veckan. Men varför i hela friden väljer man att sjunga på ett språk som blott två miljoner människor förstår sig på. På engelska tror jag den hade kunnat varit uppe och nosat på topp tio.

Deux points!
Litauen. Den sittande sångerskan väste sig fram till två poäng.

Trois points!
Australien. Jessica Mauboy såg ut som hon festat i dagarna sju, och det hade hon kanske också. Håret  hade inte sett en kam sedan hon lämnade Oceanien. Men det yttre till trots så gick det inte att ta miste på hennes genuina glädje över att vara där. Och musik ska som bekant byggas utav glädje!

Quatre points!
Tjeckien. Om byxan bara hade varit två decimeter längre hade jag säkert petat upp den här märkliga låten några hack. För låten svänger men Nicolas Josefs stil känns aningen 2014.

Cinq points!
Portugal. Det här var helt ointressant showmässigt men faktiskt en riktigt bra låt. På det vackra portugisiska språket dessutom.

Six points!
Tyskland poppade upp som gubben i lådan och bjöd på ett riktigt habilt nummer. Det var som en liten andningspaus mitt bland alla konstigheter, bara en grabb med en sång och ett magiskt hår.

Sept points!
Moldavien. Det här var ett bättre nummer än låt men även låten växer för varje lyssning.

Huit points!
Sverige. Jag är ett stort fan av Benjamin Ingrosso och hans sammetslena populärmusik. Dock lyfte aldrig numret riktigt på den stora eurovisionscenen vilket blev smärtsamt tydligt när publiken sa sitt. Fjärde sämst enligt Europa var långt ifrån rättvist men ändå förståeligt eftersom den smäckra låten drunknade i fältet.

Dix points!
Israel. Efter fjolårets seriösa vinnarbidrag slog nu pendeln över åt det motsatta. Knasbollen Netta charmade ett helt Europa med sitt patenterade kackel. Jag gillade det också.

Douze points!
Cypern. Den undersköna cyprioten Eleni Foureira var en urkraft att bevittna. Till skillnad från vinnarbidraget andades det här bidraget en feminism som kändes betydligt mindre konstlad. Jag kommer plåga alla i min omgivning med den här låten hela sommaren lång. Kanske också dansrörelsera (fliker in Skriet-emojin). Ah yeah ah yeah ah yeah!!!

Väl mött i Jerusalem då!

Eurovision Song Contest 2018 semifinal 2

All aboard! Igen.

Eurovisions andra semifinal vaskade igår ner finalfältet till 26 länder. På lördag får man spärra upp ögonlocken med tandpetare för att orka sig igenom den musikaliska resan. Jag kan inte begripa att man inte i en större grad separerar agnarna från vetet när man ändå gjort sig besväret att ha semifinaler i dagarna två.

Hur som helst. Det gick i alla fall vidare ett par frejdiga nummer från semi nummer två som verkligen förtjänade sin finalplats. Exempelvis Moldavien med sin underbara farsinspirerande ”My Lucky Day”. Varför fylla en scen med pyro och lasershower när man kan spela upp en replika av Helsingborgsrevyn och ackompanjera det med glada toner? Jag har inget bra svar på spörsmålet.

Benjamin Ingrosso gjorde jobbet och tog Sverige vidare. Men vilade det inte något märkligt mjäkigt över hela numret? Benjamin kändes inte helt i synk med övriga produktionen. Ungefär som att skypa med ett gäng på 2-års kalas och ligga cirka två sekunder efter (internt. red. Anm.)

Norrmannen Ryback kändes inte heller helt bekväm på den stora scenen. Men vem i dess rätta sinnesstämning skulle vara bekväm med att spela diverse luftinstrument och sjunga ”that’s how you write a song”? Om lustigkurren Ryback vinner på lördag ska jag bada naken i närmaste fjord.

I övrigt gillade jag Australiens bidrag. Det var så fräscht och oeuropeiskt! Även Holland gillar jag per automatik på grund av countrynörd men det hör inte riktigt hemma på ett schlagergolv.

På lördag får vi se vilket land som får den stora äran att skära ner på skola, vård och omsorg och istället lägga slantarna på dålig musik. Jag tror på Israel men hoppas på Moldavien. Eller blir det kanske någon av de fem big five. På lördag vet vi och sedan kan vi gå vidare med våra liv.

Eurovision Song Contest 2018 semifinal 1

All aboard! Nu blir det schlagerresumé!

Igår gick första semifinalen av stapeln. Jag jobbade och missade nästan hela showen och var inte särskilt ledsen över det. Idag blev jag dock varse om att det finns ett par tragiska själar därute som hade sett fram emot en Kerstins Country Music Blog-patenterad recension. Så jag fick snällt svepa igenom de drygt två timmar långa programmet på SVT-play. God bless framspolningsknappen säger jag bara!

För även om det här fanns ett par glimrande musiknummer så var showen som sådan åt det väl gapiga hållet. De fyra programledarna var för mycket på alla plan, dessutom minst två för många till antalet. Men jag föredrar ändå detta alla dar i veckan jämfört med en slemmig Måns Zelmerlöv.

Så till musiken. Mycket rann av mig som om jag vore av teflon. Men ett par låtar höjde sig ändå över den breda massan:

Tjeckien

Man kan välja att störa sig på det mesta här; de korta byxorna, ryggsäcken, hängslena, glasögonen (som säkert var fönsterglas) och så vidare. Men det där blåsriffet går inte av för hackor! Första låten i fältet som inte var en snoozefest.

Litauen

Så segt så klockorna stannade men den där väsiga sångstilen är jag patologiskt svag för. Jag blir också imponerad av människor som kan sitta och sjunga.

Israel

Förhandstippade Netta bjöd på tjo och tjim. Kanske hade man kunnat önska en något tydligare melodi men alla lustiga ljud och de härliga dansarna duger gott för den här simpla countrybloggaren.

Irland

I ett hav av överarbetade nummer uppskattar jag Ryan O´Shaughnessys smäckra ballad. Rösten var onödigt vek men det vägde ju de rara bakgrundsdansarna upp med sin moderna dans.

Cypern

Fältet avslutades med ett riktigt pangnummer. Eleni Foureira och hennes dansare rev ner taket med sin europop på anabola. Jag lyssnar inte på sån här musik resten av året men under schlagersäsong kan man unna sig!

Samtliga mina favoriter vandrade vidare till final. På torsdag är det dags för Sverige. Dessutom Norges lilla vidrighet Alexander Ryback. Må vi bara vinna den kampen!

Ukerapport

Välkomna till bloggen som gud glömde. Som ni märkt har det varit föga aktivitet i flödet. Men nu kan ni åtminstone se fram emot ett par icke musikrelaterade inlägg! De brukar ju vara de mest populära...

Jag har nämligen tagit mitt pick och pack och återvänt till den lilla byn Molde på Vestlandet. Här ska jag vara i två månader och sprida skräck i områdets medicinskt sjuka. Jag har redan hunnit med fyra arbetspass. Förutom datorstrul första två passen har arbetet flutit på oförskämt smärtfritt. Det lurar säkert en grov fadäs i vassen.

Idag var jag ledig och traskade upp på fjället. Trots ljummet vårväder under veckan låg där en meter snö ivägen. Det verkade dock inte bekymra de glada norrmännen som bara traskade rakt igenom. Själv kände jag inte att det var värt att förnedra mig med ett benbrott 564 meter över havet. Så jag bröt halvvägs.

Som en skänk från ovan är även morgondagen arbetsbefriad. Då ska jag unna mig tre sjokoladeboller på Shell för blott 29 norska kronor. I princip gratis! Vad jag ska göra resten av dagen står skrivet i stjärnorna (troligtvis Netflix på paddan).

Ha det!

Varden, 407 m ö.h.

Kulturkrock de luxe! Tilen vs fulla Lakersfans

Slovenska trubaduren Tilen har i flera år blåst vackra melodier ur sin sydamerikanska flöjt. Igår gästade han Kafe De Luxes söndagsscen.

Tyvärr inföll hans Deluxedebut samma afton som Växjö Lakers vann sitt andra SM-guld. Personligen tycker jag det vilar något väldigt äckligt över att människor får snuskigt mycket betalt för att lalla runt med en puck hela dagarna. Dessutom med en decimeter tjock skyddsutrustning. Jag kunde därför inte bry mig mindre. Men många delar inte den uppfattningen och var därför helt till sig i trasorna över guldet. Sällskapet bredvid oss hade av det gapiga beteendet att döma firat sedan slutsignal och var inte på humör för slovensk flöjtmusik.

Tilen kände av vibbarna och gav upp efter 3-4 låtar. Det lilla han ändå presterade var vackert så det förslog men som show var det ju tämligen tamt. Dock fick han inte någon ärlig chans eftersom fulla smålänningar överröstar det mesta med sina skorrande r och gälla stämmor.

Trots allt en trevlig afton tack vare ölen och sällskapet.

Danielle Bradbery - "Sway"

Amerikanskan Danielle Bradbery kommer kanske inte kamma hem polarpriset med sin simpla countrypop. Men vem vill ens hamna i samma kategori som till exempel surgubben Bob Dylan?

Hennes senaste platta I Don't Believe We’ve Met bjuder på porlande vårpop. Som denna fina bit.

Ashley McBryde - Girl Going Nowhere

Med två egenproducerade plattor i bagaget och år av bakgrundssjungande till kändare förmågor bjöds Ashley McBryde i fjol på en chans att spela in en skiva under superproducentens Jay Joyce vingar. Och som hon tog den!

Girl Going Nowhere är en gudagåva för alla oss med ett hjärta svagt för tidlös country. Här finns inga pretentiösa försök att låta trendig. Resultatet för tankarna till storheter som Jo Dee Messina och Tanya Tycker. Det är uppfriskande omodernt! I likhet med dem har hon också en helsikes röst med precis det rätta Southern drawlet. Det i kombination med låtar som "The Jacket", "A Little Dive Bar in Dahlonega" och "El Dorado" gör Girl Going Nowhere till en alldelse förträfflig debut.

Titeln till trots så är Ashley McBryde absolut på väg någonstans.

Betyg: 4,5 (av 5)

Girl going somewhere.

Local Heroes no. 13 på Kafé De Luxe

Favoritkrogen på Sandgärdsgatan I Växjö city har som påsktradition att låta lokala förmågor uppträda i festivalen de kallar Local Heroes. Trots tio år i staden var jag igår på mitt allra första Local Heroes event.

Enligt snålländsk tradition var vi på plats tidigt för att slippa betala inträdet. Priset blir då att man redan vid första akten känner en viss tristess. Dessutom var det irriterande kallt i lokalen, Nu är det andra gången på raken jag fryser röven av mig på Deluxe. Varför kan det inte meddelas i förväg vilken temperatur man ämnar hålla så man kan preparera med merinounderställ. Första artisten Tilda värmde inte heller rummet med sin stilla pianopop men hade en imponerande röst i sin kanske 17-åriga kropp (möjligt att hon är 25 år, jag har ingen aning). 

Näst på tur var Lilla Livet som förutom ett gulligt bandnamn inte hade så mycket att hämta hos den här torra countrybloggaren. Bandet öste på med elgitarrer, bas och trummor och under allt oljud kunde man skönja sångerskans röst som också var gitarristens. Jag förstår verkligen inte konstformen att överrösta sig själv.

På övervåningen sedan kvällens stora behållning och den egentliga anledningen till att vi var där. Matilda Augustine med gitarr och lufsig Lisa Ekdahl-utstrålning. Jag såg henne i somras och kunde då skönja en viss råtalang. Nu var hon tillbaka med ett större självförtroende och vågigare hår. Gitarrspelet har en del övrigt att önska men Matilda Augustine har en förmåga att leverera en text och har kanske det som man i branchen kallar just det. Jag ser fram emot en välproducerad debutplatta inom kort. I väntan på det kan man avnjuta hennes låtar via EP:n I ditt vardagsrum på Spotify.

Efter Augustines fina set gick det hela utför. Vi hängde i en stund till men tillslut såg vi alla en god natts sömn som ett trevligare alternativ än det lustiga som erbjöds från scenen.

En trevlig afton rent konceptuellt men som underhållning tämligen svagt.

Kvällens stjärna och framtidshopp Matilda Augustine.