Spotifylista: november

Molde

Länk här.

Jills veranda säsong 3 avsnitt 2: Mia Skäringer

Säsongens andra program började på en ovanligt glad not. Solen sken över Nashville och härliga Mia Skäringer var på besök hos Jill och hennes pampiga veranda.

Här fanns hopp om ett riktigt underhållande program. Men det är som producenten satt någon form av maxgräns på god stämning. För kort in i programmet byttes den uppsluppna starten mot ett djupdyk in i misärens ”underbara” värld. Jill tog med Mia till den urfattiga gamle kolgruvestaden Wilder. Där levde folk på bidrag och amfetamin. Jill hade ordnat med en guide eftersom invånarna annars kunde vara svåra att komma nära. Plötsligt kändes det som man hamnat i Mitt i naturen. Trots det lustiga upplägget visade sig Jill ha en talang som samtalspedaggog till de problemfyllda Wilderborna. Med sin patenterat raka intervjustil fick hon den skygga arten att öppna upp sig otippat mycket.

Mia var påtagligt tagen efteråt. Men som man bäddar får man ligga. Säger man till Jill att man vill utforska ”stad och land” så får man räkna med att plötsligt finna sig i en situation där man försöker trava igång ett samtal om framtidstro och drömmar med ett gäng människor som sedan länge gett upp.

Efter detta alldeles för långa studiebesök lättades stämningen upp något med fiddle jam och tatuering. Men jag kan inte låta bli att tänka vilket fantastiskt roligt program det skulle kunnat bli om man bara hade släppt pretentionen och bara unnat sig en mysig timme med en av Sveriges roligaste kvinnor.

Kanske hade Mia till och med varit den perfekta side kicken till Jill. Jag har nämligen inte hört ett ord från Jills folk efter att jag förra veckan sökte tjänsten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Bra tv!

Ukerapport - The Molde (+ Stockholm!) edition

Moldeäventyret börjar sjunga på sista versen. Så också min energi. Jag har kommit in i en nonchalant lunk på jobbet och fritiden har bjudit på minimal aktivitet tack vare ett ont knä. Jag är officiellt less.

Men låt oss inte deppa ihop fullständigt, jag får ju lön för besväret och lagom till senaste lönen hoppade jag på flyget till Stockholm för en långweekend med mina bästisar (osäkert om de skulle kalla mig det samma). På fredagen jobbade alla (losers!) så jag roade mig på egen hand. Så vad gör en flicka en ledig dag i Stockholm? Hon gör Mall of Scandinavia givetvis! Det var det vackraste varuhus jag någonsin sett. Varför har ingen tagit mig dit förut?

Resten av helgen spenderades med pizzabak, öl, Färgfabriken och spelning. Rätt var det var satt jag åter på flyget tillbaka till Molde. Trots att det gick onödigt fort var det precis den energiboozt jag behövde för att pallra mig igenom de sista veckorna här.

På lördag är det julfest med jobbet. Det ser jag mycket fram emot. Efter festen är det bara dryga veckan kvar till jag reser hem vilket öppnar upp för att bete sig hur odrägligt som helst. Ingen kommer förmodligen minnas någonting ändå för är det något norska arbetarkvinnor gör bra så är det att dricka mycket sprit på kort tid.

På återseende!

Vägen hem från jobb.

Dori Freeman - Letters Never Read

Dori Freemans andra studioplatta kommer kanske inte blåsa ditt sinne (Google translates förslag på blow your mind) men det är en samling mysiga countrybitar i all sin enkelhet.

Freeman har liksom gjort en karriär av att hålla så låg profil det bara går. Hon bor kvar i sin lilla byhåla Galax, Virginia till exempel.

Jag uppskattar alla artister som inte faller för frestelsen att flytta till Nashville. Dori Freeman får pluspoäng bara därför. Letters Never Read bevisar också att hon sitter inne på en råtalang som de flesta fjöntarna i Nashville inte gör.

Bästa spår: ”That’s Alright”

Betyg: 3,5 (av 5)

Jills veranda säsong 3 avsnitt 1: Maxida Märak

Välkommen till en ny säsong av Jills veranda. Verandan är ny men i övrigt är programmet det samma. Producenten har således inte läst min blogg och tagit till sig av de tips jag gett för ett mer underhållande program. Så här kommer de igen: Mer sprit!

Nu till kvällens avsnitt som gästades av Maxida Märak. Rapartisten som byggt en karriär på att vara arg same. Jill var uppfriskande ärlig i sin totala okunskap på området och ödmjuk i sin vilja att lära sig mer. Jag kände dock att temat stod mig upp i halsen redan en kvart in i programmet. Då hade Maxida träffat sin amerikanska motsvarighet, rapparen och indianen Yonasta Lonewolf och vi hade fått bekräftat att Jills intervjuteknik fortfarande är under all kritik. Stämningen vid frukostbordet var stel som en pinne. Det verkade dessutom som det var plastmat på tallrikarna för varken Jill eller Maxida rörde maten.

Maxida gjorde ändå det bästa av den tv-timme hon blivit tilldelad. Snackade orättvisor med diverse indianer, festade på moonshine (mer sånt Jill!) med ett gäng hillbillies och sjöng fint i sina musikaliska nummer.

Ändå var det ett tämligen segt program. Jag tror Jill skulle behöva en festlig sidekick, jag föreslår mig själv.

Betyg: 2,5 (av 5)

Maxida och Jill.

VM-kval special!

Det blir ingen matchrapport efter gårdagens ”bragd” eftersom jag befann mig i luften mellan Oslo och Molde och således var på den minst optimala platsen för att bevaka livesport. Jag hade dock siktat in mig på att se första halvlek på Gardemoen men blev varse om att ”videon är inte tillgänglig i min region”. Jag ska i veckan prydligt klippa ut bokstäver ur tidningar och skicka ett par väl valda ord till D-Play. Inte nog med gårdagens fadäs, fredagens match fick jag och fyra vänner se på en liten padda eftersom det inte gick att chromecasta från den sopiga applikationen.

Men givetvis får ni ändå en sylvass playoff-reflektion från er favoritcountrybloggerska.

För det första så tänker jag inte gå med på att kalla ett avencemang till VM för en bragd. Kom tillbaka med medaljer runt halsarna så kanske jag kan gå med på att släppa en glädjetår eller skriva en urfånig text om er. Vi måste verkligen försöka stoppa utvecklingen att hylla idrottande män som om de slutit världsfred. Jag kommer alla dagar i veckan tycka att män som min genomsympatiske sköterskekollega Stig-Ove gör mer samhällsnytta än samtliga överbetalda landslagsspelare tillsammans.

För det andra finner jag det osmakligt att kanal 5 väljer att maratonsända med flera timmars försnack samtidigt som det svenska damlandslaget är så desperata efter lika villkor att de väljer att bojkotta den enda dagen på året då de (nästan) får lika mycket mediautrymme som herrarna. Landslagschefen Lasse Richt tyckte damernas tajming var respektlös. Riktigt så magstarkt skulle jag inte uttrycka mig, tyvärr ger väl herrlandslaget blanka fan i damerna. Precis som stor del av svenska folket.

Men som Sveriges största idrottsförbund så får man faktiskt föregå med gott exempel. Så ta från de rika (grabbarna) och ge till de fattiga (tjejerna), bara gör det.

Nu lämnar vi politiken och ser fram emot sommarens fotbollsfest i Ryssland. Ni har väl ordnat med semester/uppsägning?

Spara tårarna till när ni ryker ut i gruppspelet och inser att allt varit förgäves.

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

Breaking news! Nya landslagströjan är här!

Lagom till play off lanserar svenska fotbollsförbundet den nya landslagströjan. Jag tycker den har en ganska tilltalande look. Men man måste ha i åtanke att den ska sitta på Sveriges tanigaste pojkar, svenska herrfotbollslandslaget. Jag väntar också med spänning på exakt hur fladdriga shortsen kommmer vara. På fredag vet vi.

Rachel Baiman - Shame

Rachel Baiman är en sån där störig jävel som begåvats med multipla talanger. Hon korades till Illinois bästa violinist vid blott 17 år, spelar en radda andra instrument och har en röst som gjord för att överrösta stökig bluegrass. Nu lever hon och verkar i Nashville , Tennesse. Undra om det överhuvudtaget bor människor där som inte är musiker?

Shame är hennes andra studioplatta och det är en riktig femetta (speedwayreferens). Framförallt är det den nonchalanta rösten som är svår att värja sig mot, hon sjunger helt okonstlat och det är himla fint.

Bästa spår är ”I Could Have Been Your Lover Too” och ”Take A Stand” men hela albumet har något magiskt skimmer över sig. Förutom det obscent fula omslaget.

Betyg: 4 (av 5)

Why?

Idol 2017: Sjätte fredagsfinalen

Ensam i hybeln över helgen betyder Bare øl, bränna sig i käften på fryspizza, svensk tv och Idol. Temat för kvällen var storband, i övrigt spretade det åt alla håll.

Precis som produktionen. Att titta på årets upplaga av Idol är som att vara den enda nyktra på fest. Per, Gina, juryn och de aspirerande idolerna har uppenbart allihopa tagit ett gemensamt uppehåll i sitt Ritalin. Stämningen är patologiskt uppskruvad.

Men mitt i allt tjo och tjim glimmar det ibland till med riktigt fina musiknummer. Som lille Noahs tolkning av ”Suspicious Minds”. Med enkla medel lyckades han få till en otippad fräschör över den gamle Elvisdängan. Jemima gjorde också rysligt bra ifrån sig och var vacker som en nyponros. I övrigt var det relativt tamt. Jag förstår verkligen inte hur exempelvis Joakim och Gabriel lyckats komma så långt. De har ingenting att tillföra mitt liv.

Joakim åkte ut. Men jag har en obehaglig känsla av att detta inte var det sista vi kommer se av honom.

”We`re caught in a trap”

Ukerapport - The Molde Edition

Bu! Nu blir det ukerapport med tema Halloween.

Men vi lämnade ju sist då en fyradagarsledighet stod framför mig. Mirakulöst nog var det ingen som ringde in mig så det blev faktiskt fyra lediga dagar även i praktiken. Jag ”gjorde” stan på lördagen och resten av dagarna hade jag ihjäl genom att gå upp på fjället och sen ner igen. Det är roligare än vad det låter.

Efter ledigheten blev det jobb igen. Jag har kommit in ganska bra i det lustiga arbetssättet (men vem vet hur snacket går bakom ens rygg?). Ett smått sjukligt intresse för lungmedicin har också blossat upp. Vem hade anat att lungor var ett så viktigt organ? 

Nu till den stora begivenheten. Lördagens halloweenfest som ägde rum hos turnuslegene under oss. Jag klädde ut mig till blodig sjuksköterska. Med tanke på att jag fick ihop outfiten på blott 200-300 NOK så var jag mege nöjd. Men läkare är ju som bekant ett festprissefolk, man såg därför relativt ordinär ut i jämförelse. Kvällen bjöd på dans, Beer Pong och limbo. Jag var varken mentalt eller fysiologiskt ung nog för någon av aktiviteterna. Men att bara sitta och prata med norska människor har stort underhållsvärde. Jag blev till exempel hånad för att kalla den stora orangea halloweenfrukten pumpa, för den heter ju gresskar. Jag lärde mig också att syskonbarn på norska är det samma som kusiner. Det är den här typen av information som får mig att ifrågasätta det här landets kognitiva förmåga.

Festen låg inbakad mitt i jobbhelg så jag höll mig i skinnet så jag kunde beta av söndagspasset med adekvat promillehalt. Där kom något geni på att vi skulle beställa pizza och dæven alltså vilken god pizza! Den blev dessutom gratis eftersom jag inte kan ”vippsa” med svensk mobil.

Halloweenfest till trots så var ändå ukens skräckupplevelse att gå ner till sjukhusets bårhus. Jag skulle hjälpa till och köra ner en patient som fridfullt vandrat vidare. Jag trodde i min enfald att man bara skulle rulla in sängen och så var man klar. Men icke! Här fick tre kompetenta sykepleiers använda sin legitimation till att köra in säng och allt i kylrummet, hasa över kroppen på en stålbrits, hissa upp och skjuta in i ett ledigt fack. Allt med utrustning från sent 1800-tal där risken för att man skulle tappa kroppen var enorm. I samma rum låg färdiga kistor redo för leverens. Min ena kollega råkade skymta namnet på en av dom och kunde konstatera att det var hennes gamla lärare. Det hela var en mycket absurd upplevelse.

Idag är jag ledig och sen väntar bara fem ynka pass innan jag tar ett litet höstbreak i Stockholm i goda vänners lag. Det ska bli underbart!

Ha det!

I måndags kom det snö!