Ukerapport VM-special

Livet på den skandinaviska blindtarmen går sin stilla gång. Sedan sist har jag insjuknat i norsk förkylning. Jag trodde inte jag skulle överleva helgen men det gjorde jag bevisligen.

Eftersom veckan mest handlat om att överleva dagen dedikerar jag istället hela ukerapporten till skid-VM i Lachti. Jag är helt fascinerad av längdskidåkning och dess lustiga utövare och har följt tävlingarna med sjukligt intresse. Tyvärr har svenskarna inte riktigt haft marginalerna på sin sida. Stackars Stina Nilsson sjabblade i sprinten och i sprintstafetten sedan hade hon den stora oturen att åka ihop med bromsklossen Ida Ingemarsdotter. Men ingen skugga ska falla över de svenska skidåkarna, vi får väl ändå utgå ifrån att de gör sitt bästa.

Något man sannerligen in kan säga om den svenska mediakåren. Hur har man mage att kalla Stina Nilssons VM ett fiasko? Tjejen är 23 år gammal, har vigt hela sitt liv åt skidåkning, gav oss fantastiska stunder under Tour de ski-veckan, har alltid ett leende på läpparna, skyller aldrig på dålig valla och framför allt är hon den enda i landslaget som får upp skiddressen ordentligt i grenen. I torsdags tog hon ett dåligt beslut i sprinten och igår spurtades hon ner av en amerikanska i sitt livs form. Fiasko är verkligen att ta i. Vad hade Lasse Anrell och övriga lönnfeta sportjournalister uträttat som 23-åringar? Förmodligen ingenting, som de flesta av oss som inte är störda nog att bli elitidrottare.

Låt oss istället mysa ner oss i de få tillfällen som ges att håna Norges längdskidåkare. I lördags satte Martin Jonsrud Sundby fälleben på sig själv och igår vurpade Emil Iversen på det mest spektakulära vis. Men den stora missen gjordes redan före det, Emil valde att åka slutsträckan utan mössa. Är det ingen som har upplyst honom om att det är en kriminellt ful look? Norge borde dock diskats långt före det eftersom unga Johannes Høsflot Klæbo glömde bort att han hade skidor på fötterna och sprang uppför backarna.

VM håller på hela veckan så det finns en stor risk chans att även nästa ukerapport blir en skidspecial. Den som lever får se!

Kerstin's Country Music Blog stödjer Stina Nilsson.

Melodifestivalen 2017: deltävling 4 Skellefteå

Jakten på Sveriges bästa melodi kom så till Skellefteå. Jag tänkte i min enfald att jag för en gång skull befann mig ganska nära händelsernas centrum, men enligt google maps är jag 672 km därifrån. Herregud var är jag egentligen?

Nu till showen, som bokstavligt talat sjunger på sista versen. Skellefteå var deltävlingarnas slutdestination. Således blir det inte bättre än så här. Ett par artister fick mig dock inte att vilja svälja alla mina Pinex och Ibux samtidigt. Här kommer en fullständig rapport.

Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia – ”En värld full av strider”
Jag älskar jojk mer än livet självt, klart som renskav gillade jag även denna pampiga melodi. Otippat nog hade svenska folket samma dåliga smak som jag och skickade Jon Henrik och hans sidekick till final.

Alice – ”Running With Lions”
Alice schlagerdebut är inte dålig på något vis men inte heller det minsta intressant. Hon skulle till exempel kunna springa med klena löparknän istället, det hade jag kunnat relatera till.

The Gordons – ”Bound To Fall”
Man är mycket riktigt bound to fall när man ställer upp med en så fantastiskt trist låt.

Wiktoria – ”As I Lay Me Down”
Kära Wiktoria, jag vet inte vad du gör resten av året men under mellosäsong är du min stora idol. Kanske har du en 11-månaders inpackning i ditt sagolika hår?  ”As I Lay Me Down” var kvällens stora utropstecken och nästan lika bra som fjolårets mästerverk ”Save Me”.

Axel Schylström – ”När ingen ser”
Som så många före honom har Axel Schylström gjort den klassiska idol-melodifestival-resan. Bara i Skellefteå har ju till exempel Alice och Loreen drabbats av samma öde. Men Axel är inte din vanliga tretton på ett dussin-idolexil, till exempel har han kryddat sin karaktär med att få 16 000 volt genom kroppen. Jag gillade honom genom hela idol och är ett ännu större fan nu. ”När ingen ser” var en fullt habil svensk poplåt, i schlagersammanhang är det mycket väl godkänt.

Sara Varga och Juha Mulari – ”Du får inte ändra på mig”
Snoozefest i kvadrat.

Loreen – ”Statement”
Man kan inte bygga en karriär på schlager och hävda att man är djup konst. Hade jag varit David Lindgren med saxen i green room hade jag klippt av henne håret och sagt åt henne att skaffa sig ett jobb. Låten i sig var inte urdålig men den pretentiösa scenshowen står mig upp i halsen, precis som Loreen har gjort de senaste fem åren.

Direkt till final går således Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia och Wiktoria. En andra chans får Axel Schylström och Loreen redan nästa vecka i vackra Linköping, där idéer blir verklighet.

Queen Wiktoria

Nikki Lane - Highway Queen

Nikki Lanes nya platta är tredje i ordningen och helt omöjlig att värja sig för. Det är alternativ country med alldeles rätt dos alternativ. Eller så är übercoola Nikki Lane bara en sådan artist som kan komma undan med lite vad som helst. För att öppna en platta med att vråla som en indian kan lätt bli patetiskt, men ”700,000 Rednecks” är tre och en halvminuters prima musikunderhållning.

Med blott tio spår krämar Lane ur precis allt ur varje låt. Ibland tenderar det att bli i intensivaste laget men det är också det här extra allt soundet som är plattans charm. Det hade dock varit trevligt med ett par andningspauser till i stil med fina ”Forever Lasts Forever”.

Men förutom den detaljen är Nikki Lanes senaste verk en riktig fullträff. Jag gillar särskilt ”Jackpot” och ”Big Mouth”.

Betyg: 4,5 (av 5)

Snyggaste skivfodralet ever.

Ukerapport

Uken som gått har bjudit på regn, regn, regn och sedan igår snö, snö, snö. Tack gode Gud för det, för hade det gått en till dag med regn hade jag hoppat från Svinøyabron.

Trots den regniga veckan har jag varit ganska flink till att underhålla mig själv. I fredags tog jag till exempel bussen till Henningsvær. Det satt jag och två till på den enorma bussen som går flera gånger per dag. I alla andra samhällen skulle man skrota en sådan linje men i Norge tänker man annorlunda, här ser man det som en mänsklig rättighet att kunna forsla sig mellan alla möjliga små meningslösa platser flera gånger per dag. Så här är det med allt på den norska landsbygden, hjulen rullar och med det frodas samhället. Onödigt utfört arbete är vad som byggt upp detta landet, och kanske lite olja.

I Henningsvær åt jag nystekta kanelboller på Kafé Lysstøperiet. Sedan tog jag en promenad men eftersom det snöblandade regnet piskade upp stora sår i ansiktet på mig tog jag bussen hem istället. På kvällen sedan var jag i ”simhallen”. Jag hängde på låset för att maximera mina chanser att simma allena. Jag hann 350 meter innan patrasket vällde in. Då klev jag ur och bastade till stängning. Så går en ledig dag i Lofoten.

Helgen har spenderats på jobbet. Där är det stora grejer på gång, till exempel ska det införas lunch för de boende. Herregud, vart är världen på väg?

Som ni hör har det varit en högst dramatisk Lofotvecka. Så vi bryter här så ni kan smälta alla intryck. Vi snakkes!

Världens godaste bolle.

Melodifestivalen 2017: deltävling 3 Växjö

Välkomna till veckans festivalrapport. Vi är redan framme vid vecka tre, och precis som när man gått runt på Vingåkers Factory Outlet lite för länge tycker man plötsligt allt är ganska okej.

Men på riktigt tycker jag faktiskt programledartrion är alla tiders. David Lindgrens musikaliska eskapader under tidigare år har jag hånat kraftigt men rollen som sympatisk programledare axlar han med den äran. Tillsammans med Clara Henry flyter det hela på tämligen smärtfritt. Hennes discoinspirerade feministnummer var kvällens pärla. Hasse Andersson är inte klippt och skuren för programlederi men gör sitt bästa och det är gott nog. 

Nu till musiken då som denna vecka började med Robin Bengtssons chippendaleinspirerade nummer. Här var det kostymer och stjärtvickningar till höger och vänster, låten minns ingen. Givetvis röstade svenska folket* vidare det hela. 

Krista Siegfrids partydänga fick jag efterlyssna på play för jag var strängt upptagen med naanbrödsgräddning just då. Och det var faktiskt inte så illa pinkat om än i skränigaste laget. Även Anton Hagman drabbades av Naanbrödsödet men vid närmare granskning var inte heller det ett magplask. Anton får en andra chans i Linköping så småningom.

Jasmine Karas pampiga "Gravity" trodde jag var en vinnarkandidat men hon åkte ut med huvudet före.

Så till den stora "snackisen", Ove Thörnqvist, 300 år, gick vidare och alla låtsas vara förvånade.

Unga Bella & Filippa sedan i ett countryinfluerat nummer vilket ger pluspoäng på denna bloggen. Tyvärr hade de kanske blandat ihop sina fritidsaktiviteter för de var mest dressyr över scenspråket.

Sist men inte minst, bandet med det krångligaste namnet i mannaminne: Felix, Oscar & Omar / FO&O. Trion bjöd på ett prestigelöst sång- och dansnummer och belönades med en andra chans. Ytterligare ett tillfälle för oss alla att detaljstudera Oscars sinnessjuka frisyr.

Nästa vecka drar melfezt till Skellefteå och startfältet är på pappret mycket intressant; Loreen, Axel Schylström, Wiktoria och Jon-Henric Fjällgren för att nämna några. Det blir förmodligen ett episkt antiklimax.

*11-åringar och lågbegåvade 60-plussare.

PS. Jag vill be om ursäkt till Lisa Ajax som jag förra veckan sågade. Jag har nu petat in hennes "I Don't Give A" på min senaste spotifylista. Jag gillar den starkt.

Andrew Combs - "Dirty Rain"

En av mina favoritcowboys, den smådryga Dallassonen Andrew Combs släpper nytt material den 7 april. Hallelujah praise The lord! Eller Hallelujah parisersmörgås The lord som autocorrect ville få det till.

2015 kom han på förstaplats på min prestigefyllda årsbästalista med All These Dreams. En alldeles magnifik countryplatta.

I väntan på uppföljaren kan vi hålla till godo med den första singeln från kommande plattan, ljuvliga "Dirty Rain".

Spotifylista: norska favoriter

Mer spotifylistor åt folket! (trots att ingen bryr sig). Denna gång har jag samlat ihop favoriter på det norska språket eftersom jag för tillfället lever och verkar på den skandinaviska blindtarmen Lofoten.

Länk här.

På en klar dag ser man havet. Alla andra dagar gör man det inte.

Mye nøje!

Spotifylista: februari

Årets första spotifylista är här! Nej här.

Genser fyndad på Zicco i Leknes.

Melodifestivalen 2017: Deltävling 2 Malmö

Melodifestivalturnén kom igår till Malmö, cirka 200 mil söder om undertecknad. Kan ni ens linda era små huvuden runt att människor bor så här långt norrut? Jag känner mig som Columbus, att jag upptäckt en ny kontinent.

Nu till sak. Det var betydligt bättre kräm i gårdagens deltävling. Ett par låtar var till och med inte urkass och programledartrion kändes nu som ett sammansvetsat vårdteam med Clara Henry som den riviga uskan i topp. Så klart är manus töntigt, men melodifestival är töntigt. Det hade varit rent olustigt att kolla på melodifestival och mötas av någon form av substans.

Förra veckan slafsade jag mig bara igenom bidragen på grund av den låga kvaliteten men gårdagens show förtjänar bättre. Så det blir betyg i klassiska plus, fem är max.

Mariette – ”A Million Years” ++++
Förutom att dreadlocks känns ungefär lika fräscht som det norska skabbutbrottet på Centrallasarettet i Växjö så är Mariette en frisk fläkt i sammanhanget. Låten lyfte ordentligt i de svängiga refrängerna och kan nog vara uppe och nafsa på topplaceringar i finalen.

Roger Pontare – ”Himmel och hav” +
Himmel så dåligt.

Etzia – ”Up” +++
Jag har alltid varit glad i människor i lite för tajta kläder. Etzia var därför en vinnare i min bok genom sin blotta närvaro. ”Up” visade sig dessutom vara en ganska svängig skapelse, men inte lika bra som den uppenbara jämförelsen, fjolårets mästerverk ”Kizunguzungu”.

Allyawan -  ”Vart har vi vart” +
Vart är vi på väg? Inte mot en tiopoängare i alla fall. Jag minns ingenting av detta, bara att programledarna hade rysliga problem att uttala hans namn på ett naturligt sätt.

Dismissed – ”Hearts Align” +
Alldeles för gapigt för min smak.

Lisa Ajax – ”I Don’t Give A” ++
Inte jag heller.

Benjamin Ingrosso – ”Good Lovin’” ++++
Det är något med Wahlgrenklanen som tilltalar mig. De är så pigga och fräscha hela gänget. Benjamin bjöd på ett nummer som var någon slags blandning av alla unga mäns framträdanden från de sista fem åren. Men ingen har någonsin toppat det med så håriga armar. Själva låten hamnade lite i skymundan av allt som föregick på scenen; den gubbiga byxan, de svängande höfterna och det äckligt perfekta hårsvallet. Ändå kunde jag skönja något bra i det hela.

Italienare 50 %

Vidare till final gick de bästa, Mariette och Benjamin. En andra chans får Dismissed och Lisa Ajax.

Nästa vecka drar karusellen vidare till min hemstad Växjö. Det kan inte bli annat än bra. Jag kommer missa livesändningen på grund av kvällsarbete, vid den tidpunkten brukar jag vara rysligt upptagen med att sitta i stuen och dricka kaffe och läsa Lofotposten.

Ukerapport

Eftersom förra helgen bjöd på premiärfestivalresumé tänkte jag lite diskret hoppa över ukerapporten och hoppades att ingen skulle märka något. Men jag har blivit varse om att det finns ett par stackars satar därute som läser ukerapporten med sjukligt intresse.

Så här kommer en uppdatering. Vädret har gått från pissregn till strålande sol. Det var faktiskt sol över Lofoten i en hel vecka. Kanske är jordens undergång runt knuten för märkligare väderfenomen har man väl aldrig skådat. Nu är dock ordningen återställd, noll sikt och kraftigt snöfall.

På shoppingfronten har jag håvat in ett par skidor med päls under fötterna och det har redan hunnit bli fem turer med dem i de mytomsbundna spåren mellan Svolvær och Kabelvåg. Här har säkert tusentals svenska sykepleiers och annat bottenskrap fått sätta livet till. För dessa spår är så branta att till och med urinvånarna (som i regel saknar risktänk) plogar sig nerför stupen. Själv har jag förnedrat mig med att ta av mig skidorna och gå ner.

Igår var jag på after work med jobbet. Vi gick direkt till krogen efter jobb och eftersom ett dagsverk är gjort redan klockan 15 i det här magiska landet kom man hem kring klockan 8 på kvällen och var överförfriskad till ingen nytta. Ändå lite smart eftersom bakfyllan då inträffar medan man sover.

Jag har också haft turen att få skåda ett par riktigt flotta norrsken. Se här bara!

Tack för mig.

Melodifestivalen 2017: Deltävling 1 Göteborg

Är ni født sensitiv, som stackars Märtha Louise av Norge, så har ni två jobbiga månader framför er. För nu är mellosäsongen här. Jag klarade mig igenom deltävling nummer ett med två Nordlands Pils som jag svepte som shots. Ni sensitiva får kanske dra ur tv-jacket ett tag eller bara rycka upp er.

Programledartrion skötte sig helt okej. De var i alla fall inte jättejobbiga att lyssna på vilket är vad mina krav kokat ner till efter oceaner av gaphalsar genom åren.

Så till musiken. Som vanligt var flera av bidragen under all kritik. Charlott Perellis låt sopade banan med de andra just i den grenen. Herre min Je alltså, hur kan man ha så dåligt omdöme att man kliver upp på scenen och "river av" en sådan låt?

I övrigt var det mesta bara en smet av oljud. Ace Wilder och Nano gick rättvist vidare då deras låtar faktiskt inte skar i öronen. Nanos låt var till och med ganska bra vilket blir kvällens bästa betyg.

Nästa vecka drar mellotåget till Malmö. Jag kommer vara där in spirit och sedan kommer jag urinera på hela spektaklet här på er favoritblogg. Vi ses då!

Glad, gladare, Clara Henry.

Åpent brev till Svolvær svømmehall

Kjære Svolvær svømmehall. Nu har jag spenderat tre besvärliga kvällar i er simhall. För det första låt oss kalla det för vad det är, det är en bassäng. Men där i ligger inte problemet. Det är att jag ska samsas med folk som inte kan simma eller såna som kan simma men som väljer att göra det i fyramannabredd (för i helvete!). Det är egentligen inte heller själva kärnan av problemet. Alla är givetvis välkomna på den kommunala ”simhallen”.

Problemet är att bassängen styrs på klassiskt norskt vis. Noll information, noll organisation. Folk simmar huller om buller. Det råder totalt kaos, har det undgått er?

Att ge sig på simarten crawl i detta hav av nordnorska kroppar vore ett självmordsuppdrag. Kanske skulle ni ha påbud på hjälm istället för badmössa. Eller så gör ni som så många badhus före er och delar in bassängen i banor med plastrep. På så vis kan man skilja agnarna från vetet, knubbsälarna från Kerstin Viman.

Slutligen skulle jag också vilja slå ett slag för artighet. Varför inte välkomna folk med ett leende eller till och med en liten hälsningsfras, hej kan man till exempel kosta på sig. Igår trumfades otrevligheterna av att jag inte höll på att bli insläppt eftersom receptionen stänger en timme före simhallen. En policy som inte finns att tillgå någonstans, man ska bara veta att det är så. Precis så som resten av Norge också drivs. Det var en orgie av suck och stön innan jag högst motvilligt släpptes in. Som kronan på verket kröntes mitt besök av att städerskan (som också är badvakt) spolade rent duscharna medan flera gäster, däribland undertecknad, stod i dom. Att utsätta människor för varmt och kallt samtidigt är ju ett beprövat tortyrknep.

Tur för er att ni har noll konkurrens, annars hade ni sedan länge förlorat mig som kund.

Med vennlig hilsen simmarguden Viman

Sam Outlaw - Tenderheart ute 14 april!

Det här året har börjat mege bra. Jag är i Norge och latar mig jobbar och på musikfronten har det redan poppat upp ett par riktigt vassa countryplattor. Som om det inte vore nog så har det plötsligt uppdagats att Sam Outlaw, den smådryga cowboyen från Kalifornien, släpper ny platta den 14 april. Jag hade ingen aning om att uppföljaren till succén Angeleno fanns inom en så snar framtid!

Mellan april och juni ska han på USA-turné ihop med Dori Freeman och Michaela Anne. Så kanske skulle man möta våren i Sioux Falls, South Dakota. Hela spelschemat finner ni här.

Amerikas bäst klädda man.