Som det countryorakel jag är hade jag lyckats bli uppsatt på inte mindre än två gästlistor, man kan nästan tycka att jag borde fått betalt för att gå in. Men VIP-behandlingen lyste med sin frånvaro, jag fick till exempel hämta min egna stol på våningen under. Det fanns heller ingen öl att tillgå utan blott kaffe och kaka för en tjuga. Men! Det bjöds ju på finfin countrymusik och då är åtminstone jag mer än nöjd.
Joe Pug är en amerikansk countrysångare från Austen, Texas. Han har gett ut en radda album. Senast Windfall nu i år. Med sig på scenen hade en kontrabassspelare och en elgitarrist. Själv lirade han akustisk gitarr och aggressivt munspel. Tillsammans lyckades de tre få till ett riktigt fylligt sound i den lille lokalen. Pugs hesa röst var kanske inte i mäktigaste laget men klart trivsam att lyssna på. Men hans stora tillgång i livet måste vara hans fantastiska hårsvall. Där snackar vi både fylligt och mäktigt, jag har aldrig i mitt liv sett ett vackrare hår på en karl! Dessutom hade han en jänkares självförtroende och charmade oss alla med sitt mysiga mellansnack. Trion lirade en god stund, i längsta laget kan jag tycka, men levererade en härlig blandning av fart och mer lugna bitar.
Man lämnades med en riktigt varm känsla i kroppen efter avslutningsnumret "Hymn #101" som gjordes framför mikrofonerna nere hos publiken. Det kändes nästan som man satt vid någon lägereld i hjärtat av Texas och njöt av den lokala countrykillen som plötsligt fått i sig tillräckligt med bärs för att ta ton. Efter denna uppvisning ville applåderna aldrig ta slut så Pug och co fick snällt ställa upp på extranummer.
Det satt nån jävel framför och blockade instagramvyn. |
Förbandet Northern Indians ska också ha en eloge för väl framförd spelning. Piteåduon bjöd på finstämd akustisk americana.
Efter konserten blev det ett snabbt depåstopp på McDonalds. En flicka kan ju inte gå och lägga sig utan en cheeseburgare i magen.
Var ni också där? Vad tyckte ni om den fagre Pug?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar