Gadget + This Gift Is A Curse live på Nalen i Stockholm

Igår hamnade den här lille countrybloggaren på hårdrocksklubb, det var som ni kan förstå en fullständigt vidrig upplevelse. Här kommer en rapport.

Kvällen började söder om söder med vin i goda vänners lag. Man skulle kunna tycka att det vore trevligt nog en fredagkväll. Men nej då! Den skulle alltså förstöras med djävulens musik, hårdrock av arten riktigt hård och jävlig. Jag hade inte heller fått memot om den svarta klädkoden och valsade in på Nalens klubb i knallröd topp och blåjeans. Jag var själva defenitionen av mal placé.

Huvudakten för kvällen var This Gift is A Curse. Vi var i ärlighetens namn dock inte där för att lyssna på dem utan för att köpa deras fina merchandice, tygväskor i raffiga prints. För besväret fick vi betala 80 riksdaler och kanske i nedsatt hörsel för all evighet. När förbandet Gadget drog igång fick vi fly i panik. I baren kunde man tillslut sätta sig och lyssna utan att vilja avsluta sitt liv i förtid, men de var på gränsen alltså. Vi stod ändå ut hela deras set och hade för intention att även lyssna på huvudnumret men kom tillslut till insikten att det var ett slöseri av tre dugliga fruntimmers liv.

Således såg vi inte huvudnumret men jag kan ändå med stort självförtroende säga att det hade varit precis lika vedervärdigt. Att någon människa kan finna glädje i denna musik är för mig en gåta.

Här sitter vi och "njuter".

Betyg: 0 (av 5)

Kerstin tittar på fotboll: Sverige - Danmark 1-0

Ikväll var det dags för en klassisk kamp mellan ärkerivalerna Sverige och Danmark i den ädlaste av sporter, damfotboll. Det var ju kval till Europamästerskapen i Holland 2017 men egentligen något av en vänskapsmatch då båda lagen i teorin redan är klara. Såvida inte samtliga svenska och danska spelare skulle behöva dubbelamputeras eller dylikt. Då kanske Moldavien, Slovakien eller Polen har en liten chans att ta sig förbi.

Kvällens match började piggt men rörigt. Den stora bollen liksom klibbade fast på de små damfötterna och det var tämligen pinsamt att titta på. Kanske tycker ni nu att jag låter som en stor gris men jag är bara av den simpla åsikten att bollen borde vara snäppet mindre när man inte har fötter i storlek 43 och uppåt. Annars riskerar skickliga damspelare att se ut som klumpiga damspelare och det gör inte sporten mer attraktiv. 

Men åter till matchen. Sverige var det piggare laget och fick sig ett par heta målchanser redan i början. Tyvärr hade danskarna placerat en riktig stadig bit mellan stolparna som räddade den stora badbollen från att segla in i nätet. 0-0 i halvlek efter en hyfsat underhållande 45:a.

I andra halvlek var det fortfarande Sverige som var det dominerande laget. Bäst på planen var Olivia Schough som knappt gjorde något fel. Hon sprang som en stressad hjort över planen och var inblandad i det mesta. Det var också hon som läckert passade fram bollen till Caroline Seger som förnedrande nog satte bollen mellan benen på den ståtliga danska målisen. 1-0 och mer lättnad än glädje bland de blågula spelarna. Efter målet blev det aningen mer böljande spel, danskarna hade ett par chanser men saknade skärpa i sista tillslaget. Matchen slutade 1-0.

Glädjande nog fick Vadstenatjejen Blackstenius göra sin A-landslagsdebut i 77:e minuten. Hon vann ju U19 EM i somras och är enligt mitt tycke Sveriges bästa fotbollsspelare. Om jag vore Pia Sundhage hade jag alla dar i veckan haft henne på planen från start istället för sopiga Lotta Schelin som väl inte gjort något bra på fotbollsplanen på flera år. Hade jag varit Pia hade jag också skaffat en annan frisyr men det hör kanske inte hit.

Matchens lirare.

Frankie Lee - American Dreamer

Det vilar något väldigt speciellt över Frankie Lees debutplatta, inte bara det faktum att han sjunger som en kvinna. Den ljusa rösten är verkligen härlig att lyssna på, och kanske hans starkaste attribut, men han backar också upp den med tio sällsynt habila countrysånger.

Först ut, riviga "High and Dry" och "Where Do We Belong". En riktigt stark och fartfylld öppning. Men Frankie behärskar också konsten lugna favoriter. "Queen of Carolina" och "Honest Man" bjuder på finstämd country/americana med mycket själ.

Kort och gott en av årets mest inspirerande debuter, kanske hade den torftiga recensionen en del övrigt att önska.

Betyg: 4,5 (av 5)

Betyg på recensenten: Underkänd

Frankie "kvinnorösten" Lee

Idol 2015: Femte fredagsfinalen

Denna veckas idolresumé utgår på grund av att jag inte tittade.

Frankie Lee - "Black Dog"

Jag har hittat en ny cowboy att avguda, Frankie Lee. Han kommer från den träliga delstaten Minnesota och har helt självmant flyttat tillbaka dit efter ganska många år i Kalifornien. Musik har han spelat sen han var liten men först nu släpper han sin debutplatta. Mycket mer vet jag inte om honom. Men jag har så smått börjat lyssna på hans debutplatta och den är alla tiders. Framförallt gillar jag hans otippat ljusa stämma och den här låten:



Fullständig recension av debutplattan American Dreamer kommer inom kort men det är helt okej att redan nu tassa in på Spotify och lyssna på honom.

Jake Worthington

Jake Worthington slog igenom i säsong 6 av amerikanska The Voice. Han är bara 18-19 år sisådär men sjunger som värsta Garth Brooks. Dessutom ser han ut som en riktigt härlig liten bonnlurk så som bara en amerikan kan.

"The Texas Boy"

I dagarna släppte han sin självtitulerade EP-debut. Plattan består av fem låtar i klassiskt countrysnitt. Trots att han helt klart gör musik inom den kommersiella countryn har han verkligen fått till ett genuint sound som få lyckas med. Kanske beror det på att han sjunger som en Gud. Bästa spår är "Don't Let The Redneck (Fool Ya)" eller "This Damn Memory" eller nån av de andra tre.

Summan av kardemumman ä att det är en riktigt inspirerande debut. Jake finns på Spotify så det är bara att gå loss.

Aaron Lee Tasjan - In The Blazes

Aaron Lee Tasjan upptäckte jag så sent som för bara någon månad sedan, och som en skänk från ovan släpper han nu sin debutplatta när det kommer till fullängdsformatet.

Plattan öppnar starkt med ”The Trouble With Drinkin’”, en countryvisa som sätter fingret på trubblet med att dricka, ”the trouble with drinkin’ is there ain’t no trouble at all”. Aaron menar på att man kan komma åt alkoholens sötma lite varstans och på så vis riskerar att gå full genom livet (underbara tanke!). Vill man dra en lina eller dylikt får man ju åtminstone ha lite kontakter. Antar jag, jag har aldrig sett en lina i mitt liv.

En annan fin bit är ”Lucinda’s Room”. En låt inspirerad efter en hotellvistelse där alla rum var döpta efter olika artister. Aaron hamnade i Drunken Angel room efter Lucinda Williams (världens bästa artist reds. anm.) låt. Jag gillar Aaron bäst i de här lugna låtarna med lite vettigt textinnehåll. Tyvärr är just de ganska få till antalet. Istället ger han sig ofta ut på skrikiga musikaliska äventyr med distade elgitarrer och det är ju inte min kopp av te.

Jag skulle gärna vara en sån som älskar artister som Aaron Lee Tasjan. Men det är lite svårt när han släpper en sån gapig debutplatta. Jag ger ändå okej betyg tack vare ett par lugna bitar och en fin röst bakom allt krimskrams. Dessutom ett fräsigt skivomslag.

Betyg: 3 (av 5)

Idol 2015: Fjärde fredagsfinalen

Finns det något härligare än att avsluta en hård arbetsvecka med en kall öl framför Idol? Troligtvis. Här kommer ändå en rapport om omgång fyra.

Temat för kvällen var 90-tal. Jag såg fram emot Leila K, Shaggy och kanske lite Rednex. Men det blev istället något av en Gold FM-afton med hits som "Ironic", "It Must Have Been Love" och nån gammal Shania Twain dänga.

Först ut var Amanda som bjöd på en sirlig version av Britney Spears "Baby One More Time". Det var lite småsegt men inte direkt dåligt och då kan man i regel räkna med att någon annan gör lite sämre ifrån sig. Anna-Sofia var näst på tur och rev av en solid version av "That Don't Impress Me Much" (som tyvärr inte impressade så much på svenska folket).

Mysmongot Martin rockade sedan loss med elgitarr och scarf. Jag hade gärna varit utan scarfen men i övrigt var det top notch, vilken röst alltså. Frans kom sedan upp på scenen och framstod som rena Wiener Sängerknaben i jämförelse. Men jag gillar ändå Frans, trots att han knappt gjort något bra nånsin.

Tove sjöng skjortan av Alanis Morisettes klassiker "Ironic". Jag tyckte det var fantastiskt, juryn hade som vanligt varsin pinne i röven och tyckte det var lite mycket vibrato eller nåt. Axel sedan sjöng "It Must Have Been Love" och gjorde det bra men jag kan inte förlåta honom för den fula byxan. Det är, har aldrig varit, kommer aldrig vara, snyggt med en byxa som hänger som en magsjuka i grenen.

Kvällens bästa var glädjande nog Ida med No Doubts "I'm Just A Girl". Hon var grymt bra, men det var hon ju även förra veckan bara att juryn då inte fattade det. Ikväll fick hon i alla fall äntligen beröm från den bipolära juryn och det var ju inte en dag för tidigt!

Simon tog återigen på sig det fulaste tygstycke han kunde hitta och sjöng jättebra. Lite förutsägbart kan jag tycka.

Sist men inte minst Bori. Kanske hade han snubblat över en dos amfetamin för han for runt som ett eldklot på scenen. Juryn gav stående ovationer och Bori grät. Det var ett fint litet idolögonblick.

Turen att lämna cirkusen gick denna vecka till Anna-Sofia. Grattis säger vi till henne!

Kvällens vinnare!

Joe Pug live på Kulturhuset Palladium

Igår slog Kulturhuset Palladium i Växjö upp portarna för en afton i countryns tecken. Joe Pug med band gästade den anrika lokalen, men konserten ägde inte rum på den stora teaterscenen utan på övervåningen där både scen och publikyta är av storleken extra small. Men det gjorde inte så mycket för den lilla lokalen ingav en känsla av att vi var jättemycket folk på plats. Ungefär samma princip som tillämpas när man väljer att inte lägga damfotbollsmatcher på Friends Arena.

Som det countryorakel jag är hade jag lyckats bli uppsatt på inte mindre än två gästlistor, man kan nästan tycka att jag borde fått betalt för att gå in. Men VIP-behandlingen lyste med sin frånvaro, jag fick till exempel hämta min egna stol på våningen under. Det fanns heller ingen öl att tillgå utan blott kaffe och kaka för en tjuga. Men! Det bjöds ju på finfin countrymusik och då är åtminstone jag mer än nöjd.

Joe Pug är en amerikansk countrysångare från Austen, Texas. Han har gett ut en radda album. Senast Windfall nu i år. Med sig på scenen hade en kontrabassspelare och en elgitarrist. Själv lirade han akustisk gitarr och aggressivt munspel. Tillsammans lyckades de tre få till ett riktigt fylligt sound i den lille lokalen. Pugs hesa röst var kanske inte i mäktigaste laget men klart trivsam att lyssna på. Men hans stora tillgång i livet måste vara hans fantastiska hårsvall. Där snackar vi både fylligt och mäktigt, jag har aldrig i mitt liv sett ett vackrare hår på en karl! Dessutom hade han en jänkares självförtroende och charmade oss alla med sitt mysiga mellansnack. Trion lirade en god stund, i längsta laget kan jag tycka, men levererade en härlig blandning av fart och mer lugna bitar.

Man lämnades med en riktigt varm känsla i kroppen efter avslutningsnumret "Hymn #101" som gjordes framför mikrofonerna nere hos publiken. Det kändes nästan som man satt vid någon lägereld i hjärtat av Texas och njöt av den lokala countrykillen som plötsligt fått i sig tillräckligt med bärs för att ta ton. Efter denna uppvisning ville applåderna aldrig ta slut så Pug och co fick snällt ställa upp på extranummer.

Det satt nån jävel framför och blockade instagramvyn.

Förbandet Northern Indians ska också ha en eloge för väl framförd spelning. Piteåduon bjöd på finstämd akustisk americana.

Efter konserten blev det ett snabbt depåstopp på McDonalds. En flicka kan ju inte gå och lägga sig utan en cheeseburgare i magen.

Var ni också där? Vad tyckte ni om den fagre Pug?

Kerstin ser på TV: Atleterna

Så var stunden äntligen kommen, final i Atleterna! Detta program som konstigt nog inte handlar så mycket om att vara atlet utan snarare om att ha turen att hamna i par med en atlet alternativt vara ganska duktig på obskyra grenar som fäktning, löpskytte, kula eller bågskytte.

Man kunde tro att man till finalen skulle spä på med lite mer spektakulära grenar men icke sa nicke! Det hela började med löpskytte (tidernas dummaste låtsassport). Här skulle ett av de tre paren slås ut och således inte få tävla i själva finalen. Patrik och Kija slogs rättvist ut då de ju halkade in på ett bananskal förra veckan.

Nu så till den riktiga finalen. Nu blir det väl någon fräsig hinderbana elller bergsbestigning eller dylikt. Icke sa nicke! Finalen bestod i en bäst-av-tre-batalj i grenarna längdhopp, bågskytte och 60 meter sprint. Människan som producerat Atleterna måste antingen jobbat på en väldigt knaper budget eller kommit till den bistra slutsatsen att den här showen inte går att rädda och bara velat få det överstökat. Men en tv-älskare som jag fann ändå små guldkorn i den tempofattigt finalen. Till exempel var det glädjande att se att Carmen plötsligt blivit en riktig fena på att hoppa längd. Ihop med Lasses jättehopp vann de givetvis första grenen.

När andra grenen drog igång var det bara en kvart kvar av programmet och här kunde alla vi som någonsin tittar på tv förut räkna ut att den tredje grenen inte kommer hinnas med och att Andreas ch Jennie således kommer gå bet. Och vips så var det slut. Carmen och Lasse sköt pilbåge som små indianer och vann.

Jag  har gillat denna tafatta serie men misstänker att ingen annan är lika störd. Så om SVT har någon känsla för kvalité så lägger de ner programmet och sparkar producenten ögonaböj. Men hoppas inte.

Sportigt.

Idol 2015: Tredje fredagsfinalen

Välkommen till Sveriges sämsta countryblogg som nu för tiden mest handlar om Idol och Atleterna.

Idolaspiranterna är redan inne på sin tredje vecka, temat för gårdagen var girl/boyband. Man kan tycka att det skulle passa de små idolerna som handen i handsken men förvånansvärt många av dem famlade i mörkret. Frans till exempel som väl är så mycket boyband en människa kan bli bjöd på en föga sprakande show. Att han och hans stela höfter får vara kvar vecka efter vecka är mycket märkligt. Axel verkar också drabbats av en släng åldersreumatism trots bara 21 år på jorden. Kanske hindrar hans tajta byxor honom från att röra sig fritt på scenen.

Ida tycker jag hade en riktigt bra kväll. Det var sång och dans och glädje på scenen. Juryn tyckte det var karaoke (eh är det inte exakt vad Idol är?) och sågade henne åter längs fotknölarna. Stackars Ida alltså. Hon är inte min favorit men hon är verkligen inte sämre än exempelvis Anna-Sofia eller Frans.

Simon var duktig som vanligt men jag är nu officiellt trött på hans "spexiga" kläder och perfekta sång. Martin fick svidande kritik, högst oklart varför då han gjorde exakt som föregående fredagar då han hyllats till skyarna.

Bäst under kvällen var kanske Ananda även om jag tycker hennes långa, vita ben tar upp en opropertionerligt stor del av svenska folkets fredagsunderhållning. Nästa vecka tycker jag hon skulle överraska med byxor.

Tyvärr fick vi säga sayonara till mysgubben Magnus som trots en stabil insats tvingades lämna idolcirkusen. Alldeles för tidigt.

Fest hos Mange?

Kerstin ser på TV: Atleterna

Jag utlovade förra veckan att vi denna vecka skulle vara framme vid final i det patetiska, men grymt underhållande, programmet Atleterna. Jag hade fel. Istället fick vi ett kärt återseende då samtliga lucky losers kom tillbaka till programmet för en chans att knipa en finalplats. Till exempel allas vår favorit Emma. Hon behövde cirka fem minuter på sig innan hon tiodubblade underhållningsvärdet i och med ännu en patenterad panikattack. Hon är ju som gjord för showbiz alltså!

De återsända sattes på "tufft" prov direkt i och med ett minitriathlon med betoning på mini. De skulle cykla 3 km, simma vad som såg ut att vara ca 50 meter och slutligen springa 3 km. Denna gren var så talande för hela den här showen. Dels var det ett löjligt enkelt triathlon, folk har ju jobbigare väg till jobbet, och dels hade de inte ens vett nog att köra skiten i rätt ordning. Men vad gör det när man får se Emma och hennes gulliga flätor hoppa i det svala sjövattnet och skrika i panik och sedan vända tillbaka till bryggan igen, det är bra TV det. Men hon tog sig samman och simmade tillslut och kom i mål "endast" 9 minuter efter vinnaren Linda. På herrfronten segrade Rasmus.

Linda och Rasmus kom på så vis direkt till duell där en biljett till finalen stod på spel.

Där mötte de dansaren Kija och mongot, ursäkta sprintern, Patrik som vann gren nummer två som var 60 meter häck. Att hoppa häck som glad amatör kan förövrigt vara det mest ovärdiga en människa kan utsätta sig för. Jag ska försöka ordna fram några häckar till nästa personalfest.

Duellen blev en klassisk batalj i fäktning. Kija vann med pytteliten marginal och slog ut den uppenbart starkaste tjejen i fältet, alla vi fyra som tittat på säsongen vet ju att Linda är den enda tjejen som ens är i närheten av att vara atlet. Tyvärr föll hon i den stora kvinnofällan och började gråta när förlusten var ett faktum. Denna säsong har verkligen varit ett stort fall bakåt för kvinnorörelsen.

Patrik slog ut Rasmus och jublade som om han vunnit OS-guld i ADHD. Helt uppenbart hade han glömt ta sin Ritalin den morgonen. I finalen håller jag istället på Carmen och Lasse, Classe!

Väl mött nästa vecka. Då är det final!!! (På riktigt)

The Returned

Idol 2015: Andra fredagsfinalen

Igår var det dags för den andra fredagsfinalen. Undertecknad missade dock showen på grund av illa vald karriär där man jobbar kvällar, helger, nätter och alla andra udda tider då vanligt folk är lediga. Nästa liv ska jag bli kontorist.

Men nu har jag sett reprisen på paddan, så här kommer en resumé.

Temat för kvällen var one hit wonders. Många av låtarna var säkert tio år gamla och eftersom merparten av deltagarna inte är särskilt mycket äldre än så var det för många helt okända verk. 16-åringen Anna-Sofia hade till exempel hört endast tre av låtarna förut enligt egen utsago. Trots det rev hon av en hyfsad version av "Schackles" men tjejen är ju onödigt ung alltså. Jag tycker åtminstone att man ska gå ut gymnasiet innan man slängs ut på idolgolvet, även om man råkar va assnygg i vallmo som Bard mycket riktigt påpekade. En annan ungdom är Kalixjäntan Tove. Jag har fram tills nu inte förstått vad juryn och svenska folket ser i henne men gårdagens framträdande gav mersmak, stabil sång och heltäckande kläder på kroppen, ett helt nytt koncept i Idol. Juryn tyckte dock inte det var trovärdigt att en så ung tjej sjöng "Don't Mess With My Man". Men om det är trovärdighet de är ute efter kan de väl sluta plocka ut blöjbarn på audition.

Killarna var som vanligt de starkast lysande stjärnorna, Allra mest gnistrade det om Magnus, trots att han hade på sig en calicifärgad polotröja. Han sjöng "Tainted Love" och charmade alla med sina glittriga ögon och djupa norrländska. Hur det än går för Mange i Idol kan jag redan nu se honom göra en karriär av att sitta i Dobidoo och sprida mysig fredagsstämning till svenska folket, och det är sannerligen inte alla människor som besitter den egenskapen. Frans framträdande var ett fall framåt, men efter förra veckans magplask hade han iofs inte många andra håll att falla åt. Om han bara skaffar sig en personlighet tror jag han kan växa sig in i den här tävlingen. Han sjunger ju som en liten ängel när han väl lyckas pricka en ton.

Axel famlade tyvärr lite i mörkret denna vecka men får väl skylla sig själv när han väljer en så töntig låt som "Save Tonight". 

Simon drog på sig det konstigaste han kunde hitta i klädväg och gjorde en solid version av "Somebody That I Used To Know" men man har sett bättre från honom. En som återigen levererade var Örebrosonen Martin, artisten som egentligen gör allting fel på scenen men som vi alla älskar ändå. Expressens krönikör sa det egentligen bäst, "Han är anspråkslös, rör sig okoordinerat, men ändå fyller han ut scenen på ett sätt som ingen annan har lyckats med i år."

Adam åkte ut. Synd för honom men något Idolmaterial var han väl aldrig, till exempel var han ju gammal som gatan med sina 25(!) år.

Tove "Don't Mess Wit My Man" Burman

Pop: Jess Glynne

Jag har fallit som en fura för brittiska poppinglan Jess Glynne. Hennes debutplatta I Cry When I Laugh släpptes i augusti och har gått varm här hemma sedan dess. Det är ett sylvasst modernt popalbum med riktigt bra drag i sången. Allra mest har jag lyssnat på den medryckande "Don't Be So Hard On Yourself" men lyssnar man på plattan ett par gånger så poppar det upp superhits lite här och var. Till exempel "Hold My Hand" som man får vara döv alternativt död för att inte uppskatta.

Jag tycker ni ska förgylla er fredagskväll med Jesses sköna dansmusik. Själv ska jag på jobbfest och sen jobba nattpass. Finn ett fel med den meningen!!!

Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete

Musikmaskinen Dave Rawlings och Gillian Welch är aktuella med ett andra album under kollaborationsnamnet Dave Rawlings Machine. Men paret har lirat ihop i en evighet (sedan 90-talet) och samtliga album där Gillian Welch står som artist har också en rejäl gnutta David Rawlings i sig i form av spektakulära gitarrsolon, stämsång och produktion.

På Dave Rawlings Machines låtar är det i princip bara Dave som tar ton, Gillian ylar lite i bakgrunden. Det är ju givetvis synd då hon har den vackraste av americanastämmor. Men Daves nasala, lite småfula röst har mycket hjärta och när man väl vant sig vid den är det tämligen behaglig lyssning. Och det är lika bra att vänja sig för låtarna på Nashville Obsolete är svinlånga. "The Trip" till exempel är cirka 10 minuter lång. Så lång att Dave inte ens orkar sjunga hela låten utan pratar sig igenom stora delar av verserna. Trots längd och prat en riktigt fin låt.

Plattan består för övrigt av bara sju låtar men tack vare att de är så genomarbetade och långa(!) känns det som en fullängdare. Min favorit på plattan är "Short Haired Woman Blues" men allt är bra och har ni som jag exceptionell musiksmak kommer ni gilla detta gedigna americanaverk.

Betyg: 4 (av 5)