Lindi Ortega - Faded Gloryville

Kanadensaren Lindi Ortega har länge varit en personlig favorit. I flera år har hon skänkt countryvärlden fantastiska låtar utan att någon riktigt tagit notis. På hennes Wikipediasida kan man läsa att hon är "Toronto's best kept secret" och det ligger något i det, även om hon nu lever och verkar i Nashville.

Har ni missat fenomenet Ortega så har ni uppenbart inte följt min blogg särskilt väl, skäms på er!

Nu är hon aktuell med sin fjärde studioplatta som heter något så vackert som Faded Gloryville. Precis som på tidigare verk bjuds man på countryvisor med en av branchens starkaste vokalister, hon har verkligen ett ess i rockärmen i och med den rösten. Själva låtarna i sig är dock tyvärr något sämre i sin helhet än till exempel de på senaste albumet Tin Star (2013). Med det blir ju svårt att hela tiden överträffa sig själv, för Faded Gloryville är verkligen inte kattpiss på något vis men de riktigt bra låtarna är något färre till antalet än vad man glupskt nog vant sig vid när det kommer till den kanadensiska sångsparven. 

Men låt oss ändå i en positiv anda fokusera på de riktigt bra låtarna. Där sticker det lugna titelspåret ut samt riviga "Run Amuck" och "I Ain't The Girl". Men allra vassast är den übereleganta "Ashes" där Ortega i klassisk Ortegamanér mycket dramatiskt beklagar sig över en kärlekshistoria som gått åt skogen, "Don't leave me in the ashes of your memory". Kanske årets låt.

Inte lika hög lägsta nivå som man blivit bortskämd med men Lindi Ortega på halvfart är ändå country i världsklass.

Betyg: stark 4:a ( av 5)

Nashville's best kept secret.