Daniel Romano - If I've Only One Time Askin'

Daniel Romanos senaste platta bjuder föga förvånande på snajdig retrocountry, sån som man vant sig vid från den 30-åriga musikern. Men kanske har han nu gått in i rollen som den gubbigaste cowboyen i byn väl hårt. Jag kan tycka att det blir lite mycket av det goda. På förra plattan Come Cry With Me (2013) fick han till ett betydligt behagligare retrosound för det kändes inte som han försökte så förbaskat.

Han kunde väl också valt en simplare titel till albumet? Om han bara en gång hade frågat.

Men nu är jag kanske analytisk i överkant för If I've Only One Time Askin' är inte dålig på något vis. Här får man till exempel avnjuta vackra "Let Me Sleep (At The End Of A Dream)" och titelspåret som trots sin krångliga meningsuppbyggnad är plattans solklart vassaste spår. Ett par andra är också riktigt trevliga. Men trevligt ger inga fempoängare.

Betyg: 3 (av 5)

VM-krönika

Friidrotts-VM pågår för fulla muggar. En av de riktigt heta potäterna har varit den 33-åriga sprintern Justin Gatlin som sedan 2010 är tillbaka på löparbanan efter en fyra år lång dopingavstängning, den andra i hans karriär. Första gången var han bara 19 år och hade en skvätt amfetamin i blodet, men inte i syfte att dopa sig utan som medicinering mot ADHD, något han tagit sedan barnsben. Straffet blev ändock två år men efter ett år hävdes avstängningen då friidrottsförbundet kom fram till att det inte var en medveten doping.

Ett par år senare, år 2006, fann man igen konstiga substanser i Gatlins blod. Denna gången handlade det om anabola steroider, en något svårare drog att snacka bort. Straffet blev åtta år men även detta halverades då man väl från fridrottsförbundets tyckte lite synd om grabben sedan första felaktiga avstängningen.

Alltså har Gatlin varit avstängd sammanlagt fem år från all fom av friidrottade. Man kan tycka att man i ett civiliserat samhälle då avtjänat sitt straff. Men idrotten fungerar visst inte så. Gatlin får inför varje lopp utstå burop från publiken och efteråt får han svara på puckade frågor om hans förflutna. Typ "Vad fort du springer, kan det bero på att du dopade dig för tio år sedan"? Hatten av till Gatlin som ännu inte skallat någon av reportrarna. Jag menar här har vi en kille som uppenbarligen älskar sin sport så mycket att han är villig att stå där i buropen och glåporden och så hinner han inte ens hämta andan efter ett lopp förrän någon ettrig reporter står där och hugger. Media verkar förresten själva ha ett litet VM i hur man på bästa sett kan förnedra Justin Gatlin, den stora fuskaren.

För det första, det var tio år sedan. Han har avtjänat sitt straff, låt oss alla förlåta och gå vidare. För det andra, i SVT-studion har Pops och compani ältat dessa två avstängningar upprepade gånger men inte ett ord om att den första var helt felaktigt dömd. Man målar upp honom till en superfuskare trots att det alltså handlar om ett positivt dopingtest. Och för det tredje, han har dopat sig, han har inte dödat någon. Lite perspektiv på det hela vore på sin plats.

Man pratar så mycket om rättvisa inom idrott. Att man i rättvisans namn inte kan tillåta doping. Jag skulle vilja hävda motsatsen! Var i ligger rättvisan att födas med svinlånga ben, sådana som Usain Bolt med sina 1.95 meter har? Var i ligger rättvisan att födas med extrem syreupptagningsförmåga som till exempel Charlotte Kalla? Ska man skipa någon form av rättvisa i idrotten skulle man väl se till att de som inte föds med superförutsättningar ändå ges samma möjlighet som de unika individer som haft den goda turen att ha dopingen inbyggd i kromosomuppsättningen.

Lindi Ortega - Faded Gloryville

Kanadensaren Lindi Ortega har länge varit en personlig favorit. I flera år har hon skänkt countryvärlden fantastiska låtar utan att någon riktigt tagit notis. På hennes Wikipediasida kan man läsa att hon är "Toronto's best kept secret" och det ligger något i det, även om hon nu lever och verkar i Nashville.

Har ni missat fenomenet Ortega så har ni uppenbart inte följt min blogg särskilt väl, skäms på er!

Nu är hon aktuell med sin fjärde studioplatta som heter något så vackert som Faded Gloryville. Precis som på tidigare verk bjuds man på countryvisor med en av branchens starkaste vokalister, hon har verkligen ett ess i rockärmen i och med den rösten. Själva låtarna i sig är dock tyvärr något sämre i sin helhet än till exempel de på senaste albumet Tin Star (2013). Med det blir ju svårt att hela tiden överträffa sig själv, för Faded Gloryville är verkligen inte kattpiss på något vis men de riktigt bra låtarna är något färre till antalet än vad man glupskt nog vant sig vid när det kommer till den kanadensiska sångsparven. 

Men låt oss ändå i en positiv anda fokusera på de riktigt bra låtarna. Där sticker det lugna titelspåret ut samt riviga "Run Amuck" och "I Ain't The Girl". Men allra vassast är den übereleganta "Ashes" där Ortega i klassisk Ortegamanér mycket dramatiskt beklagar sig över en kärlekshistoria som gått åt skogen, "Don't leave me in the ashes of your memory". Kanske årets låt.

Inte lika hög lägsta nivå som man blivit bortskämd med men Lindi Ortega på halvfart är ändå country i världsklass.

Betyg: stark 4:a ( av 5)

Nashville's best kept secret.

Kerstin simmar!

Praise The Lord! Här kommer ett efterlängtat inlägg från den omåttligt populära serien Kerstin simmar (det finns väl ingen människa som följer den här bloggen för musiktipsens skull). Idag var det nämligen ett extrainsatt simpass i växjösjön för oss som har en särskild plats i hjärtat för tajt Neopron och goggles.

Passet började med en lätt uppvärmning, jag kände direkt att jag var i högform. Likt en ettrig forell forcerade jag fram i det djupblå vattnet. Vi gav oss sedan ut på ett par längre turer och då höll jag (nästan) jämna steg med en i gruppen som dopat sig med simfötter. Sedan lekte vi följa John och övade på att simma i trängsel. Vi avslutade med tävling. Vi skulle ut till bojen och tillbaka. Jag vann båda gångerna! Har inte varit så glad sedan jag helt otippat tog silver i höjdhopp på lokala skolmästerskapen 1997.

Nu finns det ingen hejd på min simmarhybris. Imorn ringer jag chefen och säger upp mig så jag kan simma dygnets alla timmar.

Paparazzi var där.

Elliphant live på Posthusscenen i Malmö

Malmöfestivalen pågår för fulla muggar. Igår var jag där för att bevittna en av mina favoritartister när det kommer till modern svensk pop, Elliphant.

Men först snubblade vi över Beatrice Eli som höll låda på stora scenen på Stortorget. Hon gjorde en mycket stabil insats och jag var djupt imponerad av både röstresurser och allmän utstrålning. Kanske var hon aningen naken för min smak men den här världen behöver ju inte direkt fler kvinnor som går runt och skäms över sina välsvarvade kroppar, så bra där Beatrice.

Instagram @barabaraberra

Men över till kvällens stora event. Elliphants spelning började med ett beat som lades av en lönnfet kille i sydväst. Hans störiga uppenbarelse fick man sedan genomlida resten av konserten. Men det gjorde inte så mycket, för när väl Ellinor (som hon så fint heter IRL) entrade hade man liksom inte ögon för något annat. Hon fullständigt tog över scenen och sjöng med en rasande frenesi.

Hon betade i princip av varenda låt från den fantastiska debutplattan A Good Idea. Det svängde rejält och publikhavet blev lite av ett dansgolv. Tyvärr var jag cirka åtta öl kort för att kunna leva ut min beundran i höftrörelser så istället stod jag som en torrboll och klappade lite i takt när jag blev tillsagd. Jag borde verkligen jobba på mitt konsertbeteende.

Man bjöds också på en hel del låtar från senaste plattan och dessa var otippat bra live. "Booty Killah", "Look Like You Love It" och "Revolusion" blev därför konsertens höjdpunkter.

Men det var också härligt när hon taggade ner och sjöng lugna "One More" och "Never Been In Love". Tempot var ju i övrigt tämligen hetsigt. Ellinor rörde sig som en liten kackerlacka över scenen, helt omöjlig att fånga på en iPhone femma.

Men suddiga bilder till trots, minnet av Elliphants glada musik från en småkylig augustikväll i Malmö bär jag med mig länge.

Bakom varje framgångsrik kvinna står en lönnfet man i sydväst

Aaron Lee Tasjan

Nu kräks ni väl snart på mina pretentiösa musiktips, men Aaron Lee Tasjan får ni bara inte missa om ni som jag gillar bra musik.

Jag upptäckte Aaron via Elise Davis instagramkonto. Elise är förövrigt en annan countryartist ni borde lyssna på om ni inte gjort det innan. Hur som helst, Aaron med det krångliga efternamnet lirar rockig country med det lilla extra. Han är 27 år ung och har släppt ett par EP:s. Bästa spår är "Don't Walk Away", "Living Proof" och "My Camera". Men allt är bra herregud. In med er på Spotify och förgyll helgen med hans härliga musik!

The Year Dolly Parton Was My Mom

Hej. Vill bara tipsa om den här plattan till filmen med samma namn. Jag har inte sett filmen men soundtracket bjuder på Dollycovers av en massa härliga artister. Bäst är The Wailin' Jennys version av den mycket underskattade "Light Of A Clear Blue Morning". Även Martha Wainwright gör en solid insats på "Do I Ever Cross Your Mind".

Filmen är från Kanada så det florerar också en hel del kanadicker på plattan som jag aldrig hört talas om. Till exempel Coral Egan som sjunger en rysligt vacker version av "The Grass Is Blue" och Geneviève Toupin som gör "Little Sparrow" magnifique! (som man säkert säger i Kanada).

Soundtracket till The Year Dolly Parton Was My Mom finns på Spotify. Själva filmen går säkert att ladda ner nånstans.

Daniel Romano - "The One That Got Away (Came Back Today)"

Kanadensaren med den mycket snajdiga looken har i dagarna släppt en ny och fräsch platta. Som södra Sveriges sämsta countrybloggerska har jag givetvis missat detta, upptäckte det idag av en ren slump när jag slentrianmässigt klickade runt på Spotify. Pinsamt eftersom jag i princip avgudar grabben.

Romano har med sin gammaldagsa country som sagt blivit en personlig favorit. Nya plattan heter nåt så krångligt som If I've Only One Time Askin' och är hans fjärde i ordningen. Jag ska jobba på en recension och återkomma med omdöme vad det lider men ni får gärna lyssna själva och bilda en egen uppfattning. Plattan finns på Spotify och där finns även hans tre andra plattor som verkligen är värda en lyssning om ni missat fenomenet Romano helt.

Smakprov från senaste!



Hur stilig får man va?

Sonia Leigh

Jag har fastnat för härliga Sonia Leigh, den amerikanska sångerskan som inte för sitt liv kan bestämma sig för vilken typ av musik hon ska spela och därför växlar hejvilt mellan alla genrer hon kan komma på.

Hennes senaste låt "Booty Call" är en renodlad partypoplåt med kanske tidernas töntigaste refräng, "If you wanna get some booty, we can get it on tonight, if you wanna get some booty, baby here's my number". Kanske handlar den om en kväll på Bishops.

"When We Are Alone" kom ut i våras och är något mer sansad och en riktigt bra låt därtill, framförallt uppskattar jag det lilla banjosticket i verserna. 

EP:n Counting Skeletons från förra sommaren är också vass, men här är det plötsligt americanarock över det hela. "Alabama" och Quicksand" är mina favoriter där.

Counting Skeletons och ovan nämnda spår finns samtliga på Spotify så det är bara att gå loss!

Anna Ternheim live i Knäppingsborg

Knäppingsborg är den mysiga oasen mitt i Norrköping där caféer, restauranger och fancy butiker trängs på en liten innergård. Igår slog de upp portarna för en av Sveriges bästa singer songwriters, Anna Ternheim. Det hela var dessutom gratis så klart som korvspad var den här snåljåpen på plats. 

Marcus från Smålands Countryklubb hade den goda smaken att plocka upp mig i sin lilla Peugeot, jag tackar ödmjukast för skjutsen och trevligt sällskap. Vi hade god marginal inför kvällens spelning och tog därför ett depåstopp på Smultronstället i Söderköping. Caféet som gjort en grej av att servera groteskt stora glassar. Jag beställde en wacky voodoo och åt cirka tjugo procent av den, men det blev ju i alla fall ett festligt instagram och det är väl vad livet går ut på?

Instagram @barabaraberra

Vidare sedan till Norrköping och Knäppingsborg. Vi var på plats en god stund före konserten men den lilla innergården var redan packad på folk. Och fler kom det. När Anna, utomordentligt punktligt, entrade scenen klockan 22 var det riktigt god uppslutning. Det rådde en uppenbar stolsbrist så folk slog sig ner rätt på kullerstenen helt utan sittring eller annat skydd. Jag var mäkta imponerad. För trots att jag satt på en liten trappa kändes det som sittbenen skar igenom både underbyxa, byxa och ner genom träplankorna.

Ternheim har varit en personlig favorit enda sedan hennes fantastiska countryplatta The Night Visitor såg dagens ljus 2011. Igår var första gången jag såg henne live och det var en lika fantastisk upplevelse. Hon körde helt själv hela kvällen, växlade mellan elgitarr, nylon- och stålsträngat och satte sig emellanåt vid pianot. Mellan låtarna småpratade hon lite om allt möjligt. Hon sa att hon inte spelar så mycket liveshower numera för hon blir så nervös men jag har nog aldrig sett en mindre nervös människa på en scen. Hela hon fullständigt lyste självförtroende. Detta trots att hon helt uppenbart hade tagit på sig någon annan människas byxor. Pinsamt! De var ju minst en decimeter för korta. Men det kanske är inne i musiksvängen för jag vill minnas att även Elin Ruth ålat på sig sin lille gitarrists byxor när jag såg henne sist.

Showen varade i knappa timmen. Hon lirade en hel del låtar från The Night Visitor men även många från hennes tidigare, betydligt poppigare, verk. Jag gillade allt men imponerades särskilt av hennes ljuva stämma ihop med pianot, ”Terrified” till exempel var satans fin. ”The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss)” var också magisk.

Som sig bör efter en pangshow blev det extranummer och stående ovationer. Ingen var gladare över det än min pinniga röv.

Betyg: 6 ( av 5)

Stockholm Music & Arts

I helgen vankades pretentiös musik- och konstfestival på Skeppsholmen i Stockholm. Det var ett tvådagarsevent men ingen människa orkar väl två dagar av svår pop på raken så sveriges vassaste countrybloggerska närvarade enbart på lördagen.

Men det var inte så bara! För trots att line upen verkligen inte var min musikaliska kopp av te var jag otippat nöjd när jag traskade därifrån, men vi tar det från början.

Jonathan Johansson, poppinglan från Malmö, hade redan kommit igång på den stora scenen när vi lite nonchalant svepte in på festivalområdet tidig eftermiddag. Solen gassade och inte ens Jonathan kunde förstöra denna ljuvliga känsla av värmande solstrålar mot huden, en känsla man varit tämligen rånad på denna pissiga svenska sommar.

Jag är alltså ingen stor beundrare av Jonathan Johansson, har dock knappt lyssnat på hans musik utan enbart dömt honom på hans dryga utstrålning. Trots ett onödigt stort självförtroende från hans sida (kanske är jag bara avis?) var det inte helt fel att dricka öl i solen och lyssna på när han väste fram sina bästa hits. Antar att det var hans bästa hits i alla fall, jag har ingen aning.

Näst på tur var pianisten Nils Frahm, eller Nils Frans som jag trodde han hette fram till skrivande stund. Han kommer från Tyskland och spelar alltså piano. I informationshäftet läste man att "Nils Frahm får pianot att måla upp bilder från våra inre som en pensel varsamt doppad i en känslornas palett". Mysigt värre tänkte jag men blev snabbt varse om att Nisse inte bara bara var en pianist utan även någon form av DJ eller vad det nu kallas när man mixtrar oljud och dunkadunka via en stor platta med massa knappar på. Jag var tämligen missnöjd och satt konserten ut helt chockad över att folk verkade gilla det de hörde och såg. Jag förstod sedan på mina festivalkamrater att detta tydligen var riktigt bra. Folks dåliga musiksmak upphör aldrig att förvåna.

Men nog gnällt för efter en musikaliskt trevande start var det dags för Hello Saferide. En artist som jag gillar starkt. Tyvärr hamnade hon mitt i vår matpaus och fick således mest agera bakgrundsmusik, men framåt slutet av konserten letade vi oss fram till scenen. Där hade Maia Hirasawa, som blivit lite av en favorit sedan jag såg henne live för ett par år sedan, dykt upp på scenen som gubben i lådan. De båda sjöng fantastiskt fint ihop! Jag uppskattade även Annikas (hon har ju inte Hello som tilltalsnamn) mellansnack på klingande norrländska. Det var ingen pangshow men åtminstone musik jag gillar och känner igen.

Den goda stämningen rullade vidare med José González. En artist i världsklass som jag av någon anledning knappt lyssnat något på. Men jag har ju inte bott i en grotta så ett par av hans hits har jag snappat upp så klart. José stod lite tafatt på scenen och plonkade på sina nylonsträngar. Konstigt nog var det jättebra.

Men inte lika bra som Tori Amos. Den amerikanska barockpoprockpianisten som slog igenom i början av 90-talet och sedan dess sprutat ut sig plattor och på kuppen fått sig en gedigen beundrarskara. Som vanligt är jag sist på bollen, har aldrig lyssnat på hennes musik, skulle inte känna igen henne på gatan. Men som tur är har man vänner som är hästlängder coolare än en själv som kan upplysa en countrytönt om sånt här.

51-åriga Amos stapplade in på scenen med hjälp av en scentekniker. Högst oklart varför hon inte kunde gå den lilla biten solo. Kanske hade hon helt enkelt matchat sin skumma outfit med för höga klackar. Hon såg ut som hon hade varit och nafsat i Fran Fines garderob.

Men strunt samma hur hon såg ut, spela piano kunde hon, gärna på två samtidigt dessutom. Tydligen är det hennes grej att sitta bredbent på en pianopall mellan en flygel och ett elpiano och spela lite här och där. För de flesta som var på konserten var detta säkert old news men jag var helt blown away, vilken tjej alltså! Att hon sedan sjöng med den mäktigaste stämma man kan tänka sig gjorde ju inte saken sämre direkt.

När Tori väl regerat färdigt på scenen var vi så mätta på festival att vi lämnade området utan att titta bakåt. Thåström skulle upp på scenen härnäst och ingen av oss kunde komma på någon anledning till att stanna kvar och se på det.

Som alltid när man är på populärmusikalisk festival får man ta det onda med det goda. Men denna gång gick det faktiskt inte så många urkassa låtar på varje bra låt. Ett riktigt toppenbetyg!

Kanske var vi festivalens snyggaste besökare.