Joy Williams - Venus

I dagarna släppte Joy Wiiliams sin hajpade soloplatta, den första efter uppbrottet från den omåttligt populära duon The Civil Wars.

Venus som plattan heter bjuder på ett betydligt poppigare och mer elektroniskt sound än The Civil Wars två plattor. Till en början var det för mig en stor besvikelse då jag har älskat varje ton av duons sirliga folkcountry. Men! Efter ett par lyssningar inser jag att Joy Williams mäktiga stämma passar som handen i handsken bland de här poppigare tonerna. 

"Woman (Oh Mama)" var första singeln från plattan och sticker ut en del från övriga låtar med sitt hetsiga tempo och småafrikanska beat. Det är en härlig låt i all sin konstighet och man får tippa på hatten åt Joy som verkligen gör den rättvisa med sin fina röst.

Resten av låtarna är något mer sansade men aldrig tråkiga. Samtliga låtar är snyggt arrangerade med diverse suggestiva instrument och körarrangemang. Mina favoriter är "Sweet Love Of Mine", "Not Good Enough", "Until The Levee" och vansinnigt vackra pianoballaden "What A Good Woman Does".

Summa summarum, jag gillar det mesta på Venus. Det är inte countrymusik på långa vägar men det är satans vackert och välsjunget. Vad mer kan man begära?

Betyg: 4,5 ( av 5)

Icke att förväxla med tennisspelaren Venus Williams.

Kerstin simmar!

Nu var det ett tag sen ni fick ta del av min simmarkarriär. Simkursen har haft ett litet uppehåll men idag var det dags för sista lektionen. Men eftersom det var så dålig uppslutning, endast tre simmare behagade dyka upp, så kommer det bli ett till kurstillfälle i sommar. Alltså en till timme av andnöd och dödsångest. Jippi.

Men åter till dagens pass. Av någon anledning kände jag direkt att jag inte hade en bra dag, våtdräkten satt om möjligt ännu tajtare än vanligt och skapade en otrevlig lufthunger redan innan jag var nere i vattnet, kanske har jag gått upp något gram sen sist. Första övningarna gick ändå hyfsat, vi skulle till exempel jaga en boll. Jag simmade så fort att jag låg över vattenytan, som en katamaran.

Men sedan tog det roliga slut. Vi skulle simma ut till en boj, 20 armtag och sedan göra en volt i vattnet, och så fortsätta simma sedan som om ingenting hade hänt. Detta visade sig föga förvånande vara vidrigt på alla sätt och vis. Jag fick in typ tre liter sjövatten rätt upp i hjärnan och klagade högljutt inför mina simmarkollegor. De verkade dock helt oberörda. Där kände jag att luften, bildligt och bokstavligt, gick ur mig. Synd det, för nu kom det obligatoriska långpassmomentet. Ut till bojen sex(!) gånger i ett svep.

Jag började starkt, alldeles för starkt. Var helt slut efter första varvet och fick ingen som helst ordning på andningen, fick därför patetiskt nog avstå varv två på grund av panikångest. Coachen var dock mycket vänlig och lät mig slippa. Hon passade också på att kritisera min simstil medan jag kippade efter luft. Här har jag gått runt och trott att jag simmar som en gud när jag tydligen korsat armarna alldeles för mycket. Trots att jag sedan på varv tre och fem (övriga deltagare simmade alla varven) överdrev simtagen, jag simmade alltså som en sköldpadda med armarna typ takt ut från kroppen var hon ändå inte nöjd. Tydligen korsade jag fortfarande armarna, hur är det möjligt?

Jag kan (inte) simma, jag är inte rädd. 

Nu blir det hårdträning inför Vansbro som bara är nio dagar bort, hashtag ångest.

Laura Bell Bundy - Another Piece of Me

Laura Bell Bundy är kanske mest känd i Sverige som Dr. Jordan Denby i sitcomen Anger Management. Men hon har rysligt många strängar på sin lyra, utöver skådespeleriet är hon också en countrymusiker med en pipa av guld.

Another Piece of Me är uppföljaren till Achin' and Shakin' (2010), en platta som jag var omåttligt förtjust i. Kanske når inte nya plattan upp till dess magi men rösten är fortfarande en av branchens vassaste och här finns ett par riktigt svängiga bitar. "Two Step" (som släpptes som singel redan 2013?) är en typisk Bell Bundy låt med urfånig text, dessutom kryddat men en rappare. Så klart gillar jag det starkt, för man blir glad av den och man har bra lust att ge sig på den ädla konsten av linedance. "Making Me Feel" är också en rivig bit med ett riktigt buggbeat, alltså svår att sitta still till.

Men det är inte bara tjo och tjim. Lugna bitar som "China And Wine" och "Give My Heart A Break" är fina som smort.

Men allra bäst är den helknasiga "Kentucky Dirty" (som dock inte är särskilt ny då den såg dagens ljus redan 2013 i och med denna härliga video).



Betyg: 3,5 (av 5)

Pop: Tove Styrke - "Borderline"

Såg ni Gomorron Sverige imorse? Troligen inte då det går på en tid (morgonen) då de flesta har något att sköta. Men inte den här losern då hon är ledig inför helgnattarbete. Per Sinding Larsen, SVT:s egna lilla musikguru får ibland någon liten halvtimme där på morgonen där han pratar musik och intervjuar någon artist. I morse var Tove Styrke där, exidoldeltagare och popfenomen.

Egentligen är jag inte så förtjust i artister som Tove. Typen som är unga, snygga och allmänt härliga. Fy alltså.

Men jag gör ett undantag för Tove då jag ändå anar en rå talang någonstans bakom allt det ytliga. Jag var mycket förtjust i hennes "High and Low" från den självtitulerade debutplattan. Men i övrigt har jag inte skänkt henne någon större tanke. Nu är hon aktuell med andra plattan som heter "Kiddo" och den har rosats i media. Jag tycker den är okej och vissa låtar är riktigt bra, till exempel "Borderline" som också har en pretentiös musikvideo som jag uppskattar.

Se här!


Kanske är videon bättre än låten.

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Sverige 4-1

Sverige lyckades nästla sig vidare från dödens grupp som någon form av lucky loser trots noll vunna matcher. Som straff fick de redan i åttondendelen tufft motstånd i form av Tyskland och kanske en och annan y-kromosom.

Matchen spelades i ett somrigt Ottawa. Svenskorna såg så där härligt rödmosiga ut. Så som bara människor från Norden kan göra när temperaturen stiger över 20 celsius. Kanske var det "hettan" som också ställde till det redan från start, ett sömnigt försvar höll ju på att släppa in ett tyskt mål efter bara 10 sekunder och jag höll på att sätta grillchipsen i vrångstrupen.

Sverige skärpte till sig litegrann men var ändå storleken mindre på alla positioner, välförtjänt satte därför Anja Mittag ettan i 24:e minuten och cirka tio minuter senare satte Celia Sasic mål på straff. 2-0 i halvtid och efter 315 spelade minuter väntade jag fortfarande på att en svensk spelare skulle visa någon form av glädje på planen.

Bortkorvlad Lindahl i mål

Men det dröjde till 82:a minuten innan någon drog på smilbanden. Linda Sembrandts (Sveriges mesta målgörare detta VM!) nickade elegant in bollen efter perfekt slagen frispark från Therese Sjögran. Tyvärr hade tyskarna utökat sin ledning till 3-0 dessförinnan, men ändå glädjande att se svenskornas reaktion på målet, de jublade stort och hoppet är ju det sista som överger människan även om de hade en Berlinmur att penetrera.

Jacobsson lyckades dock hamna fri med målisen och var så när att få in 3-2-målet men hon glömde plötsligt bort vad hela hennes yrke går ut på när bollen damp ner framför hennes fossiingar och gav i princip bollen till målvakten som en prydligt inslagen julklapp.

Istället satte Tyskland i slutminutrarna ett fjärde mål och eländet slutade 4-1.

Bäst i svenska laget var Therese Sjögran, 38-åringen som sorgligt nog också gjorde sin sista landskamp. Hon var också bäst sett till hela turneringen. Lotta Schelin var inte så kass som alla experter vill få det till. Några som verkligen underpresterat är däremot Caroline Seger och den ständigt bekymrade Kosovare Asslani, har ni sett en människa med djupare rynka mellan ögonbrynen?

Åh va jobbigt det är att spela fotboll hela dagarna!

Kommentatorn Daniel Kristiansson var som vanligt riktigt jobbig att lyssna på. Han hade som enda agenda att såga allt svenskarna gjorde, något man kan roa sig med hemma i tv-soffan eller på en pytteliten countryblogg men INTE när man talar inför hela svenska folket. Malin Svedberg var som vanligt harmonisk att lyssna på, jag gillar henne starkt.

I klädkampen vann Sverige men inte med någon större marginal då båda lagen bar träliga Adidasplagg.

Nu får vi se om det blir country på den här bloggen i sommar eller istället U21-VM och fortsatta analyser från Dam-VM. Den som lever får se!

Kerstin VM-bloggar! Australien - Sverige 1-1

Gårdagens match spelades i ett Edmonton som verkar fått in en väderlek av svensk karaktär. Det såg blött och lite småruggigt ut vid matchstart. Kanske var det därför läktaren gapade sorgligt tomt.

Matchen började klockan 18 lokal tid, klockan 02 här i Småland. Jag hade ätit upp mina chips flera timmar tidigare och låg sedan som ett utslaget fyllo i soffan med larmet ställt på 01:30. Man vill ju inte missa Hanna Marklunds härliga analys på bred norrländska. OBS! Ironi, jag tycker fortfarande den är det vidrigaste jag hört i svensk television.

Väl igång dröjde det bara fyra minuter till Sverige åkte på en riktig kallsup. Anfallsstjärnan Lisa De Vanna kom fri på långboll och bredsidade lätt in bollen bakom en chanslös Hedvig Lindahl. 1-0 till Australien och man kunde riktigt se ångesten i svenskornas ögon. Ändå positivt att de hade hela 86 minuter på sig att reducera. Efter en darrig inledning kom också Sverige in i matchen mer och mer och i 14:e minuten gav det utdelning då Sofia Jacobsson elegant slickade in bollen precis innanför ena stolpen. Jag missade målet då jag var ute i köket och fyllde på kaffekoppen, en promenad som tar cirka två sekunder.

Sverige spelade bra första halvlek men som vanligt detta VM så var det uddlöst i topp, även om Lotta Schelin hade betydligt rappare ben än tidigare matcher och att de fasta situationerna resulterade i en del farliga nickar. Andra halvlek var sedan en något sämre uppvisning från de svenska spelarna, mycket slarv i passningsspelet och en hel del märkliga beslut. Men det är också oerhört svårt att spela fotboll när man i princip måste göra mål men samtidigt absolut inte får förlora matchen. Jag kan förstå att det lätt blir krampartat. Därför tycker jag egentligen ingen gjorde en dålig match. Tyvärr var det väl heller ingen som gjorde en riktigt bra match och då kan det bli svårt att vinna. Ändå positivt att ingen bokstavligt talat fick kramp.

Någon jag tyckte var riktigt usel var istället kommentatorn Daniel Kristiansson som helt uppenbart glömde att ta sin ADHD-medicin igår. Han skällde på domaren, gick upp i falsett vid minsta felpass och sågade de svenska spelarna på ett osympatiskt sätt. Malin Svedberg var som vanligt harmonisk att lyssna på.

Matchen slutade 1-1 och nu kan vi gå vidare om:

Colombia slår England eller Spanien spelar oavgjort mot Sydkorea eller Brasilien vinner mot Costa Rica (eller spelar oavgjort, då kan vi gå vidare med lottdragning).

I klädkampen vinner Australien med sina stilrena pikéer. Sveriges blåa bortaställ var också elegant men den där rundade halsen passar ju ingen människa i.

Mål!

Kerstin ❤️ Spotify

Har ni sett att spotifys logga nu går åt det clostridiegröna? Hur fräscht som helst!

Försök att ignorera sötnöten i bakgrunden.

Apropå Spotify så ligger en ny lista ute, made of undertecknad. Mest populärmusik denna gång, inte så mycket country. Länk här.

Shelby Lynne - "I Can't Imagine"

Shelby Lynne har spelat musik i en evighet känns det som. Tyvärr kan jag inte komma på en enda låt hon gjort. Nu är hon i alla fall aktuell med en ny och fräsch platta och första singeln tillika titelspår ger ju mersmak, tycker ni inte?

Sam Outlaw - Angeleno

Lo and behold! Här kommer ett seriöst countrymusikrelaterat inlägg.

Sam Outlaw är en urban cowboy från Kalifornien. Jag upptäckte honom av en slump för dryga året sedan och han har sedan dess varit en riktig husgud. Till exempel tilldelade jag hans självtitulerade EP förstaplatsen på förra årets bästa plattor lista.

Angeleno är hans första fullängdsplatta. Tror jag. Det florerade länge en fullängdare på Spotify som hette Lonely Man som var svinbra men nu är den puts väck. Många låtar från den plattan och även från EP:n återfinns på Angeleno vilket stör mig lite, man kan väl inte hävda att det är ett nytt album när det uppenbarligen är gamla låtar. Dock är de nyinspelade och man hör att musikarrangemangen ändå ändrats en hel del så låt gå.

Föga förvånande så gillar jag det mesta på Angeleno. Sam sjunger med en underbart sammetslen röst och ingen människa med bra musiksmak kan annat än älska den. Dessutom finns här hela sju helt sprillans nya låtar som alla verkligen är top notch.

Men nog tjatat. In på the world wide web med er (https://samoutlaw.bandcamp.com) och unna er en countryplatta för den sofistikerade människan. (från och med idag verkar Angeleno försvunnit från Spotify och även iTunes).

Betyg 4,5 (av 5)

Kerstin VM-bloggar! Sverige - USA 0-0

Välkommen till Sveriges sämsta countryblogg som mest handlar om sport. Som den übernörd jag är satt jag givetvis uppe hela natten och bevittnade kampen mellan Sverige och USA i andra omgången i Dam-VM (som det så märkligt heter).

Matchen började strax innan 02. Trots den sena timmen var jag pigg som en lärka och hade faktiskt inga större besvär med att hålla mig vaken. Men det var ju också en rysligt välspelad match. Vi tar det från början.

Sverige öppnade piggt, höll i bollen och var det spelförande laget en bra bit in i första halvlek. Tyvärr var det ganska uddlöst fram i i topp. Lotta Schelin verkat tagit på sig högerskon på vänsterfoten och vice versa för hon snubblade sig fram och fick ingen som helst ordning på varken boll eller fötter. Sofia Jacobsson var snäppet vassare men även hon hade svårt att ta sig förbi sin sista gubbe. USA kom in mer och mer vad det led men kom aldrig heller riktigt nära ett mål.

I andra halvlek var det snäppet mer böljande spel och det öppnade upp för klarare målchanser åt båda håll. Caroline Seger hade en betydligt bättre kväll än senast mot Negeria och var snubblande nära att på hörna lyfta in bollen bakom Hope Solos stora nävar. Tyvärr stod en amerikansk back i vägen och nickade undan på mållinjen. Therese Sjögran var också nära att med ett elegant långskott dundra in bollen men centimetrarna var inte på hennes sida. Hon hade förövrigt en mycket bra kväll, klart bäst i det svenska laget och som man hade unnat 38-åringen att få ha gjort det där målet. Hon blev tyvärr utbytt med en kvart kvar (helt obegripligt agerat av Pia Sundhage). In kom Piteåspelaren Emilia Appelqvist, jag har aldrig hört talas om henne och var heller inte särskilt imponerad. Hon trillade tidigt och landade på sin arm och fick gå ut och linda den, trams!

En annan som skadade sig var ytterbacken Jessica Samuelsson som fick en amerikan i nacken och tvingades ut för att stoppa blodflödet. Trots sin älgiga springstil, som alltså också toppades med ett jättefult huvudbandage, var hon en av de bättre svenska spelarna om än synnerligen oelegant.

I slutminuterna kom bjässen Abby Wambach in i det amerikanska anfallet och skapade problem men Hedvig Lindahl skötte sig ypperligt i mål och höll tätt.

Matchen slutade 0-0 och jag tror vi alla får vara mycket nöjda med det. Sverige gjorde en gedigen match och behöver nu bara vinna över ett gäng australienare, hur svårt kan det va?

På krampfronten var det glädjande nog endast Nilla Fischer som var nere för räkning i slutminutrarna, ett klart lyft alltså från premiäromgångens krampfrossa.

I kampen om vackrast lagdress vinner Sverige stort som dagen till ära var helgula. USAs dress var okaraktäristiskt mjäkig.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Nigeria 3-3

Minns ni förra sommaren då jag envisades med att skriva långa pretentiösa inlägg om fotbolls-VM som säkert ingen vettig människa orkade sig igenom? Nu kör vi samma sak igen, för nu är ju Dam-VM igång (jag orkar inre ens brusa upp över fånigheten i att kalla det något annat än fotbolls-VM).

Tyvärr har TV4 fått rättigheterna till mästerskapet vilket innebär reklam, Per Skoglund och Hanna Marklund, tre otroligt störiga ting. Hanna Marklund är väl som människa i sig helt okej men den dialekten alltså, så vidrig.

Matchen började kl. 22 och föga förvånande lyckades TV4 sjabbla bort Sveriges nationalsång vilket rört upp känslostormar ute i stugorna. Själv har jag inget större intresse av att se elva tondöva fotbollsspelare nynna sig igenom "Du gamla du fria". De blågula öppnade starkt. Therese Sjögran klämde till med två riktigt bra hörnor som resulterade i ett självmål och ett fumligt mål av mittbacken Nilla Fischer, således 2-0 när pipan visslade för halvlekspaus.

I andra halvlek kom Nigeria in som ett gäng hungriga vargar, vips så stod det 2-2 och det var smått uppgivna miner på de blågula spelarna. Lisa Dahlqvist som kämpat väl på mittfältet byttes ut och in kom Linda Sembrant med pigga ben. Det visade sig vara ett drömbyte då hon efter ett mönsteranfall var den som till sist petade in bollen i nätet. 3-2 nu till Sverige och man kunde pusta ut lite hemma i soffan. Men sedan kom nya bekymmer för de svenska spelarna. Krampen kom och tog dem en efter en. Kossovare Asslani hade redan i halvlek bytts ut på grund av krampkänning i vaden och nu golvades även backen Emma Berglund och sedan Nilla Fischer av denna smärtsamma åkomma. Till och med målvakten Hedvig Lindahl tyckte att musklerna drog ihop sig. Man börjar ju nästan misstänka att de svenska spelarna gjort det klassiska misstaget att vara ute och festa kvällen före match, eller vad har man annars för ursäkt att vara så klen när man har som enda sysselsättning i livet att svarva sin kropp till att klara 90 minuters fotbollsspel.

Oturligt nog (men välförtjänt för Nigeria) petade Franciska Ordega in reduceringsmålet i 87:e minuten och kampen slutade 3-3.

Giganterna Lotta Schelin och Caroline Seger hade en riktigt usel kväll och tillförde i princip ingenting på planen. Therese Sjögran gjorde som vanligt en stabil insats men även hon kan mer. Tyvärr var det ingen spelare som riktigt glänste och då vinner man ju inga matcher. Ändå pigga inhopp av både Olivia Schough och målskytten Linda Sembrant vilket gav mersmak.

I klädkampen var det också jämt. Sveriges böljande gula tröjor är vansinnigt vackra mot det djupröda konstgräset men även Nigerias dress med den vita randen rakt genom tröja och shorts gav stilpoäng. Alltså lika även i den matchen.

På lördag står USA för motståndet och det kan mycket väl gå käpprätt åt helvete.

Mer kramar och mindre kramp tack!

Kerstin simmar!

I torsdags var det dags för fjärde lektionen i konsten att ta sig fram på öppet hav. Kursen har nu fullständigt slagit över i hardcore simträning. Kravet för att få deltaga var ju crawlförmåga på 50 meter men jag missade kanske något finstilt där det stod att man också skulle vara av arten fisk.

Vi började med en "lätt" uppvärmning. Simma 20 armtag i en riktning, sedan byta riktning och simma ytterligare 20 armtag och så vidare. Tills man var tillbaka på samma ställe igen och alltså simmat i en elegant kvadrat. Sedan körde vi precis samma grej igen men 50 armtag vilket med mina magnifika crawltalanger gjorde att jag kom så långt att jag nästan var ute i vassen och simmade.

När man inte på långa vägar nästan återhämtat sig var det dags för kvällens riktiga styrkeprov. Vi skulle simma till en boj som låg typ en km bort och sedan tillbaka. Vi skulle göra det 5(!) gånger. Jag höll på att svimma av när coachen sa det. Jag såg även på flera andra i gruppen att det också var klart över deras förmåga. Men dumma i huvudet som vi är gav vi oss iväg. Tre varv orkade vi sedan fick vi avbryta då coachen med hjälp av en deltagares GPS-klocka upptäckt att sträckan var typ fyra gånger längre än vad hon trott. Sammanlagt blev det en sträcka på 840 meter vilket är cirka 740 meter längre än jag någonsin simmat i ett svep förut.

Efter denna urladdning minns jag inte så mycket mer, bara att det var helvetiskt skönt att inta bastun efteråt, inte heller denna vecka bjöds det ju på någon högsommarvärme.

Från förra helgens träningsläger i Virserumssjön.

Throwback Thursday: Shooter Jennings - Electric Rodeo

Kanske kommer Shooter Jennings inte gå till historien som världens vassaste vokalist men det är något speciellt över en rufsig hillbillie som lirar vacker country. Det finns flera exempel på artister som kombinerar den fula rednecklooken med en osannolik musikalitet. Jag tänker till exempel på radiofejsen Dylan LeBlanc och J.P. Harris.

Men nu till veckans throwback som alltså är Shooter Jennings andra studioplatta Electric Rodeo från 2006. Framförallt vurmar jag lite extra för de lugna spåren "Gone To Carolina", "Aviators", "Hair of The Dog" och "It Ain't Easy". Övriga spår är också bra men tenderar att bli lite gapiga för min smak.

Gillar ni Shooters simpla countrymusik rekommenderar jag även hans debutplatta Put The O Back In Country. Resten av hans skivor är av mycket varierande kvalitet men på senare år har han ändå hittat tillbaka till hyfsad countryform igen.

Eilen Jewell - Sundown Over Ghost Town

Amerikanska singer-songwritern Eilen Jewell har lirat småputtrig country med en touch av blues i ungefär tio år. Kanske har hon inte gjort något större intryck på någon men hon har i alla fall skapat en hel del fin musik genom åren.

Senaste plattan heter något så vackert som Sundown Over Ghost Town och är till stor del inspirerad av hennes flytt tillbaka till hemstaden Boise, Ohio. Jag gillar skivan överlag, men som countrykonnessör är jag inte helt bekväm med de jazziga och bluesiga tonerna som dominerar ett par av låtarna, till exempel "Rio Grande" och "My Hometown". Tacka vet jag istället de mer renodlade countryspåren "Needle & Thread", "Green Hills" och "Worried Mind".

Eilen Jewell har inte heller med detta albumet skapat någon större woweffekt men jag är åtminstone tillräckligt svag för hennes väna röst och vackra melodier för att benämna det som en av vårens bästa plattor i kategorien bakgrundsmusik.

Betyg: 3,5 (av 5)

Sensationellt vackert skivomslag.