Kerstin simmar!

Igår var det dags för del tre i kursen med det mycket snajdiga namnet open water crawl. Tyvärr missade jag del två och fick mig nu en otäck överraskning i och med att kursen gått från myspysig kvällssyssla till brutal träning. Det var ingen pardon, vi tvingades hoppa i sjön precis utanför 4 Krogar, det ställe runt sjön som i särklass hyser störst publik. Sen simmade vi konstant i vad som kändes som en evighet. vi simmade mellan en boj och bryggan, huller om buller. Vi skulle till exempel öva på att hålla rak kurs under 20 armtag utan att titta upp. Jag frågade lite försynt om det var tillåtet att andas (man vet ju aldrig i den här tortyrsporten), det var det. Men på grund av titta upp-förbudet frontalkrockade jag givetvis med Mats, största killen i gruppen.

Sedan skulle vi simma till en levande boj, alltså en av coacherna som vänligt nog hoppat ner i det svala vattnet. Poängen med övningen var att "bojen" flyttade på sig så man hela tiden tvingades titta upp och se var det lilla helvetet tagit vägen.

Passet avslutades med att vi skulle simma från bojen till land, man fick välja långa vägen eller korta vägen. Jag valde så klart långa vägen då jag helt uppenbart lider av någon form av självskadebeteende. Väl uppe ur vattnet började dock pinan på riktigt, jag fick kramp i tibialis anterior. Men jag bet ihop och höll god min. Jag hade ju ett gäng kollegor att sluta upp till som hade trotsat regnet för att (vad jag förmodar var anledningen) få se en glimt av min välsvarvade simmarkropp i våtdräkt. Det blev väl något av ett antiklimax då de slagit läger långt ifrån där simningen ägde rum. Kanske var de mest ute efter att dricka öl och struntade fullständigt i mina simmartalanger. Jag blev hur som helst mycket glad över uppslutningen, snudd på rörd.

Nästa vecka hoppas jag på sol och 25-gradigt vatten.

Vem visste ens att det satt en muskel där!

Melina Borglowe - "I Used to Play"

Växjös egna lilla sångsparv har till allas våran belåtenhet släppt en ny och fräsch singel. Om ni inte följt bloggen slaviskt så har ni kanske råkat missa mina tidigare inlägg om denna lokala förmåga.

"I Used To Play" är helt egengjord, skriven och producerad av Borglowe herself. Och jag måste nog säga att det är hennes bästa låt hittills. Dessutom tycker jag mig kunna skönja en liten likhet med Lune som 2013 släppte det fantastiska debutalbumet Music & Sports.

Eurovision Song Contest 2015

Det kan väl omöjligt gått förbi någon att Måns Zelmerlöw vann Eurovisionsschlagerfestivalen igår. Men för att vara på den säkra sidan kommer här en kort rapport från södra Sveriges vassaste musikblogg.

Tyvärr hade jag ingen möjlighet att sända någon representant att bevaka festivalen då denna blogg är en one man show. Men undertecknad tog sig i alla fall till en tjock-tv på Östgötaslätten vilket fick duga. Dessutom trevligt sällskap av schlageroraklena Leif och Elisabeth som av en slump också råkar vara mina föräldrar.

Men nog tramsat here are the results from the International jury of Kerstins Country Music Blog:

1 point goes to:
Österrike. Rätt så trist egentligen men i världens största musiktävling så räcker det ändå till poäng.

2 points go to:
Ryssland. Polina hade ju den stora oturen att representera stora hatlandet Ryssland. Jag väljer dock att tro att gemene man i Ryssland är hyvens och man är lite av en tönt om man drar alla ryssar över samma kam. Dessutom bra låt.

3 points go to:
Slovenien. Kvällens första låt. Här satt man liksom redo med glåporden, riktigt sugen på att håna de udda hörlurarna och violinisten utan fiol. Men det kom av sig fullständigt när låten visade sig vara helt okej.

4 points go to:
Serbien. Bojana Stamenovs härliga schlager bjöd på sång, dans och glädje. Lite av själva idén med hela tävlingen va?

5 points go to:
Frankrike. På det stora hela ett rätt sömnigt nummer men när Lisa Angell klämde i på refrängerna fick man hålla i hatten.

6 points go to:
Italien. Ännu ett i sammanhanget exotiskt språk (inte engelska alltså). Hade man släppt på hatten lite efter Frankrikes tidiga bidrag så var det nu dags att hålla i den igen för grabbarna i Il Volo sjöng ju som om det inte fanns någon morgondag.

7 points go to:
Spanien. Jag förstår inte själv varför men jag gillade verkligen denna gapiga visa på ännu ett originalspråk. Jag tyckte hon hade nåt. Ett läspande uttal hade hon definitivt. Tur att hon var spanjorska då så hon inte behövde gå till talfröken.

8 points go to:
Sverige. Måns smådryga lynne står mig upp i halsen. Men visst sjunger han fint och bjuder på en gullig show med streckgubben.

10 point go to:
Australien. Guy Sebastian från down under gjorde ju nästan att vi européer fick sitta och skämmas över våra konstiga låtar. Så här låter ju riktig musik!

12 points go to:
Belgien. Kvällens snyggaste nummer med en livs levande tennsoldat. Precis lagom nivå av schlagerkoko i kombination med vass låt och sångare. Loik (ska vara en prick till över i:et men jag löser inte det på paddan) var hästlängder bättre än Måns tycker jag men sedan när har någon lyssnat på mig.

På det stora hela en alldeles för lång kväll som bjöd på för få ljusglimtar för att vara riktigt värd det. Nästa år hoppas jag showen börjar vid Bollibompatid så mina föräldrar kan hålla sig vakna.

Laser & Bas live på Kafé De Luxe

Laser & Bas är resterna efter legendariska Malmöbandet Vit Päls. Sångaren Kalle är kvar men ingen annan tror jag (är för slapp för att googla upp det). Soundet är ungefär detsamma, svensk pop som går åt det lite löjliga hållet. Igår lirade de på Kafé De Luxe. Jag var givetvis där.

Men först betade jag av några timmar i landstingets tvångströja, jag jobbade alltså om det var oklart för de lyckliga själar som valt en annan yrkeskarriär än den där man tvingas arbeta fredagkvällar.

Väl på plats svepte jag en öl i rent medicinskt syfte. Sedan en till. Nu började jag bli människa igen och det var dags att lämna den lite lugnare delen av lokalen som heter Gräddhyllan, eller Gräddis som jag säger, för att tassa ner till källaren där konserten skulle äga rum. Där var det pinsamt lite folk och de få som var där verkade snubblat över en dos LSD för det var dansrörelser på golvet som man vanligtvis bara ser på zoo eller på riktigt lyckade personalfester.

När Kalle och hans band sedan entrade scenen hade ändå en ganska gedigen skara letat sig ner till källarn. De lirade hela sin debutplatta och det finns helt klart ett par fina spår här även om Kalle sjunger som han är lätt retarderad. Bästa spår är därför "Samma Snack" där Alice Boman vanligtvis sjunger en hel del. På spelningen sjöng gitarristen Lisa (tror jag hon hette) och gjorde det riktigt bra. Jag gillade även "Kan du känna hur det blåser". Men framförallt gillade jag att konserten var så kort att man slapp stå och längta tills det var slut som ofta är fallet när man tittar på artister som man egentligen tycker är ganska störiga.

På det stora hela en trevlig afton som avslutades på Gyllene Måsen med en dubbelburgare i käften. 

Det hände nåt lustigt med bildöverföringen här. Instagram @barabaraberra

Kerstin simmar. Igen!

Nu var det ett tag sedan ni fick följa mina simmarframgångar. Jag har sedan sist lärt mig simma ganska exakt 50 meter i pool, efter 50 meter crawl är jag alltså så gott som död. Som en händelse var just 50 meter crawl ett krav för att få vara med i denna utomhuskurs som äger rum i den lilla pölen som ligger inklämd mellan Centrallasarettet och simhallen.

Träningen började en bra bit före utsatt tid då det ju är en kamp att få på sig en våtdräkt. Tillslut fick jag ändå på mig ålaskinnet men då visade det sig att vi skulle ha teori i en halvtimme. Så det var bara att åla av sig skiten igen. Det lyckades dock inte så jag fick sitta med händerna låsta i våtdräktsärmarna som en psyksjuk människa i tvångströja.

På teoripasset fick vi information om att det kan blåsa till sjöss. Det kan också vara kallt och blött. Det var så att säga själva defenitionen av "stating the obvious". Vi fick även information om hur vi skulle simma "säkert". Vi skulle exempelvis alltid simma i par vilket ökar risken för att få en spark i huvudet markant (?). Men gruppen var ju ovetande om att de kunde simma hellugnt eftersom de ju hade en kompetent sjuksköterska i gänget (jag alltså, om det var oklart).

Tillslut begav vi oss ner till sjön för att göra det vi var där för, förnedra oss i tajt dräkt. Folk gnällde högljutt över det kalla vattnet, betedde sig som att de skulle ner i en isvak. Själv tyckte jag det var skollande hett i jämförelse med Helgasjöns 9-gradiga vatten där jag i fredags testade våtdräkten för första gången. Vi simmade ett par längder men mycket mer hann vi inte med. Det ansågs tydligen för kallt. Mesigt värre tyckte jag eftersom jag för längesedan tappat känseln i perifera delar.

 Nästa vecka hoppas jag på lite mindre prat och lite mer simning.

Lite is har ingen dött av.

Sam Outlaw - "Love Her For A While"

Den stiliga cowboyen från Kalifornen har jobbat länge och väl på sin nya platta. Men nu så är den äntligen (snart) här! Den nionde juni släpps albumet Angeleno. Sam har ju en EP i bagaget och en fullängdsplatta som låg ute på Spotify ett tag men som sedan plötsligt försvann från the face of the Earth.

Angeleno innehåller många spår som fanns med på den plattan som mystiskt försvunnit. Det är så typiskt countryrtisterår att hålla på så här och släppa sina låtar flera gånger. Men jag förlåter honom för otyget eftersom han är lite av en husgud här i min bloggarkvart. Albumet innehåller ju dessutom ett par helt nya spår. Till exempel denna.



Har ni helt missat fenomenet Sam Outlaw så släpp vad ni gör och leta upp hans finfina EP på en data nära dig.

JP Harris & The Tough Choices live i Gillestugan i Storebro

Igår var det Sverigepremiär för amerikanen JP Harris och hans band. Av alla ställen i detta avlånga land skedde den i Storebro. Och tack gode Gud för det för Storebro visade sig vara typ den vackraste platsen på jorden, varför har ingen sagt nåt? Belägen bara någon mil från Vimmerby, precis intill en sjö med filmisk skönhet, tornande den lilla orten upp sig. Gillestugan där konserten sedan ägde rum låg på en liten höjd med magnifik utsikt över sjön. Vädret hade en del övrigt att önska, det var så att säga småländsk vår, blött. Men inte ens regnet kunde förstöra stämningen utan bidrog snarare med en extra dimension av myspys.

Gillestugan var fullsatt med sina 110 besökare. Jag och min vän Frida var på plats någon kvart före start och hann precis knipa en folköl och två platser på första raden, som svenskt(?) nog var tom medan resten av raderna var smockfulla.

Som sig bör bjöds man även på ett kompetent förband. Kalle som också var ljudansvarig för kvällen rev av ett par covers med sångerskan Hanna. De sjöng fint ihop och hade dessutom den mycket goda smaken att spela Dylan LeBlanc.

JP Harris och hans mannar entrade sedan scenen. De var fem stycken till antalet och såg alla så där härligt bonniga ut som bara amerikaner kan komma undan med. Basisten hade till exempel flanellskjorta och bandana runt halsen, pedal Steel gitarristen bar hatt och JP himself bar upp en Motörheadtröja  med ovanlig elegans. De rev sedan av ett par låtar utan närmare presentation, sade "Thank You!" och sen var det "one, two, one, two, three, four!" och på att igen bara. Det var tämligen intensivt. Här någonstans lutade sig också Frida mot mig och formulerade den mycket korrekta analysen "allt låter likadant". Men med det inte sagt att det var dåligt, det var bara mycket samma typ av låtar under hela första akten. Jag tyckte mig ändå skönja en lite lugnare favorit i yran, "The Day You Put Me Out".

Instagram @barabaraberra

Under pausen passade jag på att köpa en tjusig tisha. Grabbarna i bandet var ute och rökte och tjittjattade vänligt med alla fans, ställde upp på groupies och signerade skivor etc. Verkligen hatten av till deras ödmjukhet.

Instoppat i mysbyxa. Klassisk tönt.

Andra akten var det om möjligt ännu mer klös i. Frida trodde de hinkat i sig sprit under pausen, bra gjort i såna fall för det var absolut ett mer uppslutet gäng som nu stod på scenen. Här började också sologitarristen ta mer plats med sina rappa fingrar över sin guldglimmande gitarr. Folk satt nu bokstavligt talat och dansade på sina stolar, jag tittade runt och såg att det fullständigt lyste i ögonen på publiken, även damer i 70-årsåldern som man fördomsfullt kan ana var ditsläpade av partners såg ut att ha one helluva time.

Instagram @barabaraberra

En bit in på andra akten kom titelspåret från senaste plattan "Home Is Where The Hurt Is" och det var helt klart en av kvällens höjdpunkter. I övrigt lirades det en del covers från bandets favoritartister. Till exempel en mycket lekfull version av George Jones "White Lightning".

Efter två intensiva akter och därtill två extranummer kom konserten tillslut till vägs ände. Hela publiken gav grabbarna stående ovationer och jag har nog sällan bevittnat ett band som varit mer värt det.

På nedre plan reades sedan korv och kaffe ut, "halva priset!" ropades det och man blev snabbt varse om att man visst inte befann sig på någon sliskig bar i amerikanska södern utan i Storebro, Sweden. Jag nappade givetvis på en kaffe.

Tack till Smålands Country Club som ordnade den finfina konserten!

Dwight Yoakam - Second Hand Heart

Veteranen från Kentucky har lirat sin honkytonkmusik så länge han levt och andats. Han har varit mycket trogen denna musikstil och det har inte rört honom i ryggen att resten av världen kanske gått vidare. Man måste beundra en sådan artist som inte låter sig påverkas av vilket håll vinden blåser. Men det tenderar att bli förutsägbart och tyvärr lite småtrist.

Second Hand Heart är verkligen en bra countryplatta på pappret. Den innehåller det mesta man kan begära. Den bjuder på svängiga låtar som ”In Another World” och lugnare spår som ”Off Your Mind”. Allt håller hög klass och 58-åringen kan ju som bekant ta en ton. Men särskilt spännande blir det aldrig. Jag uppskattar dock den udda covern på ”Man of Constant Sorrow”.

På det stora hela ett fullt kompetent album om än inte särskilt upphetsande.

Betyg: 3 (av 5)

Reba McEntire - Love Somebody

Reba McEntires 27e(!) platta är föga förvånande en samling klämkäcka låtar levererade med en av countryns värsta sydstatsdialekter. Konstigt nog gillar jag verkligen det jag hör.

 60-åringen från Oklahoma har som sagt varit flitig i skivstudion men detta är faktiskt det första albumet på hela fem år. Däremellan har hon också bytt skivbolag. Inte vet jag egentligen hur stor roll sånt spelar men Love Somebody bjuder i alla fall på fräsch och opretentiös countrymusik.

 ”Going Out Like That” var första singeln från plattan och är helt klart en av de vassaste spåren. Det är bra driv i verserna och refrängen brakar loss på ett härligt sätt. Kanske hade man klarat sig utan elgitarrerna och det udda sticket i autotune. Men Reba har väl aldrig riktigt varit någon Less is More typ av kvinna. Och det är kanske ett bra karaktärsdrag för inte blir man en av countryns största genom att fega sig fram. Andra vassa spår är ”She Got Drunk Last Night” och ”Livin’ Ain't Killed Me Yet”. Albumet avslutas med den märkliga ”Pray For Peace” med ståtlig säckpipa(!) och konstigt nog är man inte det minsta förvånad. 

Gillar man sin country med extra allt så gillar man Love Somebody.

 Betyg: 3,5 (av 5)

Hipp hurra, för här kommer bumbibjörnarna.

Vårruset 2015

För tillfället är det helt tort på countryfronten. Så jag tänkte att jag under tiden istället kunde redogöra för mitt torftiga liv. Idag sprang jag till exempel vårruset. Ett 5 km lopp runt anrika växjösjön för enbart kvinnor. Som vanligt när kvinnor samlas vid den här typen av aktiviteter kan man räkna med utdelning av gratis inkontinensskydd.

Man får också glädjen av att trängas med löpare som inte för sitt liv kan förstå instruktionen "gå till höger, springa till vänster". Jag var bra sugen på att knuffa ner ett par av dem i växjösjön men jag behärskade mig då det var så mycket vittnen överallt.

Efter loppet bjöds det på medalj och picknick och sen åkte alla hem till sitt.

Duscha efter idrott är för losers.

Tycker ni det är kul med mitt sportliga liv så kan jag glädja er med att den mycket populära serien "Kerstin simmar" snart återkommer till bloggen då jag anmält nig till ytterligare en simkurs. Denna gång handlar det om utomhussimning.