Inför Söderslätts countryfestival: Buford Pope, Angelina Darland & The Moonshine Brothers och Downtown Ramblers

Då var det dags för ytterligare lite pepp inför Söderslätts countryfestival i september. Denna gången tänkte jag beta av ett gäng svenska artister som jag fastnade lite extra för när jag plöjde i genom festivalens spotifylista. Den hittar ni förresten här.

Buford Pope lirar ruffig americana och har så gjort ett ganska bra tag. Debutalbumet släpptes i början av seklet och därefter har tre ytterligare album släppts. Jag fastnade för hans charmigt oslipade röst och det allmänt oglamorösa soundet på hans låtar. Det är befriande att lyssna på musik som inte är så tillrättalagd. Buford Pope finns på Spotify. På festivalen är han tänkt att lira på lördagen.

Bra låtar: "When The Edge Of The Blade Is Keen", "Heavenly Mama", "Faces Don't Smile"



Angelina Darland slog tydligen igenom på TV4:s The Voice i fjol. Jag missade hela spektaklet för den typen av krystade talangjakter står mig upp i halsen. Men uppenbarligen lyckades de vaska fram åtminstone ett guldkorn för Angelina har något visst. Hennes musik är avslappnad singer/songwriter pop med en touch av folk/country. Och sången kan man verkligen inte klaga på!

Angelina Darland & The Moonshine Brothers förgyller festivalen med sin fina folkpopcounry på lördagen!

Bra låtar: "Head Over Heels", "Dogs", "The Traveler"

Downtown Ramblers är något så udda som ett svenskt bluegrassband. Jag är i regel lite skeptisk till svenskar som försöker sig på denna svåra genre, det blir lätt pannkaka när man som svennebanan spelar amerikansk folkmusik. Men Downtown Ramblers låter fantastiskt! Frontkvinnan Emelie Junsten har kanske inte en röst som kommer gå till historien som världens maffigaste men den är rak och ärlig och gör sig väldigt bra till smattrande banjos och hetsiga baktakter. Bandet har släppt två fina album och en ny singel är på gång nu i augusti enligt hemsidan.

Downtown Ramblers spelar även de på lördagen.

Bra låtar: "Singing With The Birds", "Be My Baby Still"

Brennen Leigh & Noel McKay live in Målilla

Today I went to see the great Brennen Leigh and her husband Noel McKay live in Målilla, a small town in Hultsfred county, in the south of Sweden. On the off chance that either Brennen or Noel will google themselves and wind up here, I will do the review in their native language. You're welcome!

Texas natives Leigh and McKay are at the moment touring Sweden with their beautiful acoustic country music. For some reason they are stopping by at the most odd places. For example Målilla. But they have also made stops in Varberg, Örebro and Ingatorp (A.K.A. in the middle of nowhere). They will finish their tour in Vadstena tomorrow and Degerfors on Tuesday. So there is still a chance to see them in a small town near you probably very far from where you live.

Approximately a hundred people and a couple of dogs had gathered in a rainy Målilla to see the duo. But we were also blessed with the performence of talented 16 year old Tina Jaxén who yodeled her way straight to our hearts, her singing was alright too. You can visit her blog here which also happens to be in English, great minds think alike I guess.


Tina "The Amazing Yodeler" Jaxén

When it was time for the main act to hit the stage the rain finally caved in a bit and we could enjoy the show from front row (sort of) with nothing but the sky above us. You could tell from the first strikes of their giutars that these two knew how to make music. And once they started singing it was very clear to me that this was gonna be a great show. I wasn't wrong. Their sound was oozing great old school country music. For a moment it felt like I was in the deep south. The only thing missing was a cold beer, warm weather, pick-up trucks, tumbleweeds, people in cowboy hats and/or dungarees and people who believe in the Bible. But other than that, just like the south!

 

Not excactly crowded.

 

Over all it was an awesome show with two clearly very gifted musicians. Their new album is out now and you can get it at their upcoming shows or probably order it somewhere, what do I know. You can however listen to Brennen Leighs amazing album The Box from 2010 on spotify, it is full of beautiful songs.

Follow me on Instagram!

Inför Way Out West: Lune

Lune har ni säkert hört i Volvoreklamen, det är hon som sjunger monsterhiten "Leave The World Behind" som grabbarna i Swedish House Mafia liger bakom. Men hon har fler strängar på sin lyra för på debutalbumet Music & Sports kryllar det av fina bitar. Det är ju poppigt så det förslår, mycket elektroniska komp och en lite förvrängd Luneröst från och till men det har ändå gjorts smakfullt.

 

 

Mina favoritlåtar är "Girls With Bangs", "Close Dance", "Boys n' Roses" och "Standing Eagle" men alla låtar är verkligen topnotch!

 

Lune heter egentligen Linnéa Martinsson och ni kan läsa mer om henne och hennes musik här.

Lune lirar under WOW på nån klubb downtown om jag förstått det rätt.

Inför Way Out West: Neil Young

Om ni har hängt med nåt så när här på bloggen vet ni kanske att sommarens stora musikupplevelse för lilla mig är Way Out West i augusti. Jag värmer upp genom att lyssna in mig lite på de akter som jag tänkte bevittna live. Just nu plöjer jag igenom Neil Youngs samlingsplatta Decade från 1977. Tydligen ska man som Neil Young-amatör börja med den här plattan har jag hört. Och den är verkligen sjukt bra, låter som ny och fräsch musik! Man skulle inte kunna tro att låtarna har cirka 40 år på nacken.

Decade finns på spotify såklart!

Nitty Gritty Dirt Band - "Fishin' in the Dark"

Igår fiskade jag upp en jätteaborre ur Helgasjön, den var säkert en halvmeter lång och vägde kanske 3-4 kg.

Bildbevis 1 och 2.

Och så lite musik på det.

Söderslätts Countryfestival 13-14 september: The Bandettes

Söderslätts countryfestival är en musikfest ute i den skånska bushen. I september är det dags för den andra upplagan och enda fram tills dess tänkte jag då och då skriva några rader om festivalen och framförallt artisterna här på bloggen.

Vill ni förresten få lite mer detaljerad info om festivalen så kika in på deras fina hemsida.

Detta första söderslättinlägg tillägnas The Bandettes och deras fantastiska låt "The Beard Song".



"The Beard Song" finns även på spotify. Debutplattan släpps senare i sommar!

Vill ni läsa mer om det här sköna gänget från Malmö tycker jag ni ska surfa in på deras hemsida, som kanske är den sötaste i världen.

The Bandettes lirar på lördagen! (med reservation för ändringar)

Spotifylista: Sommar 2013

Ni har säkert gått och gruvat er länge på vad jag lyssnar på i sommar. Men nu kan ni sluta med det för här ger jag er sommarens spotifylista. Jag kommer säkert slänga in ett par fina bitar till så det är väl lika bra att ni "follow" listan. Ett litet klick här på länken bara!

Sommar 2013

Mando Diao med flera på Tyrolen

Igår var det dags för den årliga trippen ut till lilla Blädinge strax utanför Alvesta i det mörkaste av Småland. Den gamla folkparken Tyrolen slog upp portarna för en musikkväll med hög klass. Det stora dragplåstret var ju dalmasarna Mando Diao men även ett gäng lokala förmågor var där och lirade, bland annat min personliga favorit Melina Borglowe, flickebarnet som nästan är onaturligt begåvad.

För ovanlighetens skull var vädret strålande kvällen till ära. Det var perfekta förhållanden för ett gäng kalla öl, i sedvanlig ordning blev det även förfest i bilen.

Borglowe inledde sedan den musikaliska aftonen. Hon var vass men publiken relativt obefintlig tyvärr.

Det här är alltså konserten, inte ett soundcheck eller dylikt.

Näst på schemat var Pelle Ljungberg. Han har tidigare lirat i The Ark. De där gamla arkarna verkar ju sippra ut lite överallt i samhället, föra veckan sprang jag ju på trummisen Sylvester. Pelle lirade svår och seg pop, det var verkligen inte min kopp av te.

Efter Pelle blev det ett skifte i genre, hiphopparna Side Effectz entrade scenen. Jag är ju inte någon hiphop-tjej direkt men det svängde ganska fint om grabbarnas rappande. Jag tror dock de hade tjänat i trovärdighet på att rappa på svenska, det blir lite tramsigt när ett gäng smålänningar låter som de är från The Bronx.

Sedan blev det akrobatik.

Och Erik kom förbi och förgyllde vår afton.

Och sen, det vi alla hade väntat på, Mando Diao på stora scenen. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på bandet men Infruset har man ju inte kunnat undvika och där finns ju ett par riktigt fina bitar. Det var bra drag från första början och de gamla Frödingdikterna gjorde sig ju himla bra i en småländsk folkpark en ljummen sommarkväll. Björn och Gustaf, som ju får anses vara bandets frontmän, sjunger ju också grymt bra tycker jag. Konserten avslutades med lite av ett musikinferno, Gustaf stod på ett piano och skränade och Björn var nästan ute i publikhavet och tjoade, det var galet medryckande. Kort och gott en magisk musikupplevelse! Så pass att bandet ropades in två gånger. Det gillade inte min urinblåsa så sista extranumret avnjöts på en toasits.

Kvällen rullade vidare med lokala banden Esther och The Hector. Lite gapig musik i min smak men det gick an. Som avslutning var det tänkt att Mando Diao skulle vara DJ's men det känns som det blev ett missförstånd där, för de var istället nere på dansolvet och shakade loss. Vem som stod vid DJ-båset är en gåta, bra musik lirade han i alla fall, mycket Michael Jackson och såna dansanta toner.

Den moderna människan, närsynt!

Vad gör jag här som väcker såna reaktioner?

Förra året avslutades kvällen med Burleskdans och det hoppades vi ju lite på även i år så vi var kvar till slutet. Men lampan tändes plötsligt och festen var över. Vi fick molokna strosa hemåt utan burleskdans. Men förutom det var det en kanonkväll vi sent kommer glömma.

Hej då Tyrolen!

Mando Diao, The Hector, Side Effectz och Esther hittar ni på Spotify. Borglowe avnjuter ni lättast på youtube och Pelles sega pop vet jag inte riktigt var man hittar, lika bra att vara utan den då kanske.

Laura Bell Bundy - "Two Step" (feat. Colt Ford)

Laura Bell Bundy har varit en personlig favorit enda sedan hennes schvungiga succéplatta Achin' and Shakin' släpptes för lite drygt tre år sedan. I fjol såg jag henne live på countryfestivalen på High Chaparral och där växte fascinationen ytterligare, det var kanske det svängigaste jag upplevt i konsertväg.

Så klart som korvspad att den här lille patetiska bloggerskan blev glad när hon upptäckte att Lauras nya fräscha låt "Two Step" nu är ute i etern. Det är en glad trudelutt med en dansant Laura i högform.

Jag ger den 4 (av 5) i betyg.



Videon är också riktigt härlig tycker jag!

"Two Step" finns inte på Spotify än så vill ni lyssna får ni göra det på youtube, kanske finns låten att ladda ner någonstans men det känns väl lite 2009? Achin' and Shakin' däremot finns att avnjuta på spotify så det är bara att gå loss.

John Miller & Eric Reynolds

Jag fick ett tips för ett tag sen att kika in John Miller & Eric Reynolds på youtube, från John Miller himself faktiskt! Jag har lyssnat igenom låtarna och tycker att det låter riktigt fint. Det är gammeldags gubbcountry, men på ett bra sätt!

Idag upptäckte jag också att deras debutplatta finns på Spotify. Festligt värre!

Jag kan inte googla mig fram till så mycket information om grabbarna. Men det verkar som de är från Umeå. John sjunger och Eric lirar gitarr antar jag (och sjunger lite också kanske).

Mina favoritlåtar är titelspåret "Heading North Or Maybe South", "Coming Home" och "Whiskey On The Rocks". Men jag har inte hunnit igenom hela plattan än så det kan säkert finnas fler guldkorn att vaska fram.



Gör som jag och gilla John och Eric på facebook.

Sylen & Pilen live på Kafé De Luxe

Igår var det dags för lite livemusik på stans allra trivsammaste krog igen. Sylen & Pilen lirade på Kafé De Luxe. Det var också deras releasefest för nya LP:n, japp LP! Som i jätteskiva som inte går att trycka in i vanligt cd-fack, så dumt. Men den finns även på Spotify så no worries!

Men först åt vi kalv och drack öl. På så vis slapp vi ju betala inträde och enligt småländsk matematik blev då maten gratis! Maten på Kafé De Luxe är förresten 5 (av 5) i betyg.

Sylen & Pilen består av två grabbar någonstans mellan 35 och döden uppskattningsvis. Sylvester Schlegel, som tidigare var trummis i The Ark, och David Kihlberg. De lirar simpel gubbrock kan man väl säga. Förutom att de sjöng lite väl mycket i falsett och att gitarrkompandet var i tristaste laget så satt de faktiskt inne på en ganska gedigen låtskatt, och de bjöd absolut på en underhållande spelning.

Mina favoritlåtar var "Farsan", "Allt försvinner" och "Bankrånare" (finns på youtube).

En trevlig kväll i all sin enkelhet. Betyg: 3 (av 5)

Sylen till vänster, Pilen till höger.

KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon

Jag skulle vilja slå ett slag för skotten KT Tunstalls senaste platta. Det är småseg folkpop, med en touch av country tycker jag nog. Fint är det hur som helst och det är ett perfekt soundtrack för lata semesterdagar på verandan med en bag in a box ett glas vin i nypan. Jag gillar särskilt "Invisible Empire", "Yellow Flower" och "Feel It All".

Finns på spotify.

LeAnn Rimes - Spitfire

Spitfire är Rimes, håll i cowboyhatten, fjortonde studioskiva. Det är ju inte klokt med tanke på att hon faktiskt bara är 30 år ung.

Jag får medge att jag inte haft någon större koll på hennes karriär. Mest känd är hon väl för filmen Coyote Ugly och medföljande sondtracket "Can't Fight The Moonlight" som ju var en riktig landsplåga vid seklets början.

Men hon har ju också en hel del gamla hits i bagaget som fina "How Do I Live" och "I Need You". Men det var ett tag sen nu hon levererade något i den kalibern. Ska Spitfire bli vändningen?

Ja, kanske faktiskt. Spitfire bjuder på trallvänlig gladcountry med stark sånginsats och svängiga melodier. Det innehåller också ett par melankoliska bitar som verkligen förtjänar all beröm de kan få. "What Have I Done" och "Borrowed" är lika ångestladdade som de är vackra. "Who We Really Are" är också satans fin, speciellt refrängen som är så simpel att den sätter sig vid första lyssningen.

De lugna låtarna till trots, plattans stora behållning är ändå när Rimes släpper sargen och går all in. Som på titelspåret "Spitfire", "You Ain't Right" och "You've Ruined Me". Det känns som att plattan minst sagt skrevs i affekt. Jag har också för mig att hon sagt i intervjuer att det här är hennes mest personliga platta hittills (men känns det inte som artister säger så om alla sina plattor?)

Bäst på plattan är dock varken en melankolisk ångestballad eller en argsint countrydänga utan en trallvänlig visa i dur, "Just A Girl Like You", med det raraste lilla gitarrsolot i mannaminne. Sånt kommer man bara undan med om man har jobbat i branschen i dryga tjugo år.

Spitfire överraskar som ett riktigt kompetent countryalbum. Snubblande nära en fullpoängare.

Beyg: 4,5 (av 5)