Nästan sommar

Igår hade jag och Frida en riktig pensionärsdag innan vi stämplade in för kvällsjobb. Vi började med lunch på röda korset, räkmacka och läsk för bara 40 kronor! Sedan cyklade vi vidare till Erikshjälpen där stans alla snåljåpar antikvitetsentusiaster hängde på låset, de har ju bara öppet två dagar i veckan. Jag fyndade en mandelkvarn från kanske början av seklet, vad vet jag. Nu jädrar ska det bakas chokladbiskvier och dylikt!

Mandelkvarn för 35 kr. Solglajerna har jag fyndat på Lindex för en billig penning.

Vädret var ovanligt fint igår, inte alls som det brukar vara i min lilla stad. Solen sken och det var värme i luften. Så vi satte oss vid sjön och doppade fötterna i vattnet. För ett ögonblick kändes det som vi var elva år och hade sommarlov.

Men det var en kortvarig glädje för vi hade ju ett arbete att sköta. Det var dock ganska trevligt på jobbet igår, lugnt och fint. Det är det i och för sig ganska ofta. Det här att det skulle vara så stressigt inom vården är lite av en myt, men det ska man kanske inte säga så högt.

Centrallasarettet Växjö, där jag jobbar.

Om någon har orkat läsa hela det här inlägget så belönas ni med en ny och fräsch spotifylista, den hittar ni här.

Lori McKenna - "Susanna"

Finaste låten just nu. Jag skulle kunna lyssna på den i all evighet.



Jag har ju fullständigt spytt ur mig recensioner senaste veckan så nu orkar jag inte mer, ni får bara lita på att Massachusetts som McKennas nya platta heter är lite av det finaste jag hört på ett bra tag. Perfekt soundtrack till en regnig vårdag i slutet av maj.

Mors dag med Natalie Maines

Varför inte fira mors dag med Natalie Maines nya platta Mother? Det passar ju så bra liksom.

Plattan har funnits ute ett tag nu och på det stora hela är den väl lite för "rockig" för min smak. Men Natalie var ju alltid den stora stjärnan i Dixie Chicks och klart som korvspad att Mother är ett kompetent album, men det är inte på något vis ett countryalbum om man nu hoppades på det.

Bäst är "Without You", "Mother", "I'd Run Away" och superfina "Take It On Faith". Resten är tyvärr ganska gapiga och jobbiga, även om jag inser att även dessa låtar är bra rent musikaliskt, man orkar ju bara inte lyssna på dem.

Jag tycker ändå ni ska ge Natalie Maines solosatsning en chans, hon är nog något på spåren.

Betyg: 3 (av 5)

Snyggaste skivomslaget i år!

Tim McGraw - Two Lanes of Freedom

McGraw har befunnit sig i countryns finrum i ganska exakt tjugo år. Two Lanes of Freedom är hans tolfte studioplatta. På sidan av det har han ju dessutom en ganska framgångsrik skådespelarkarriär, så ingen kan ju anklaga honom för att ligga på latsidan. Men det finns ju alltid en risk att kvaliteten får stryka med när man är så supereffektiv. Och lite så är det nog tyvärr på Two Lanes of Freedom. Här finns ett par riktigt starka spår men de är för få i relation till de lite sämre låtarna. Albumet hade helt klart mått bra av att strippas ner på ett par låtar.

Men det är ju inte för inte McGraw har en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Sjunga kan han ju och stilig är han också, och framförallt känns det som han gör musik från hjärtat. Vackra ”Number 37405”, ”Nashville Without You” och Friend Of A Friend” sätter sig därför rakt i hjärtegropen. Men bäst på den hjärtskärande fronten är ändå duetten med Taylor Swift, ”Higway Don’t Care”. Det är en mäktig ballad med två av countryvärldens största på helt olika sidor av spektret vilket ju såklart är ett intressant samarbete, deras röster passar också väldigt fint ihop.

En personlig favorit på den lite glättigare fronten är ”Mexicoma” som handlar om att dricka sig berusad i Mexiko, ett låttema som man onekligen sprungit på förr från den manliga countryeliten. Tramsigt men underhållande. ”Southern Girl” är en annan lättsam visa som sticker ut som en av de bättre på plattan.

Two Lanes of Freedom innehåller ett par låtar för mycket men veteranen McGraw har visat att han fortfarande kan, och för att vara en herre närmre femtio än fyrtio har han gjort ett otippat piggt album.

Betyg: 3 (av 5)

 

 

The Band Perry - Pioneer

Pioneer är syskontrions andra fullängdsplatta. I hemlandet USA har de redan raddat upp ett par hits och gjort sig ett ganska stort namn inom den kommersiella countryn.

Bandet består alltså av bröderna Reid och Neil på diverse instrument och så storasyrran Kimberly som bandets frontman och vokalist.

Albumet öppnar med den första singeln från plattan, ”Better Dig Two”, och den sätter ribban högt för det är nog plattans starkaste spår. Den bjuder på ett snyggt banjoackompanjemang och en riktigt kaxig text. Det låter inte som något man har hört förut, och det är ju oftast en bra grej. Kimberly sätter också sången klockrent.

”DONE.” är en rivig visa där ingen kan missa budskapet. Här svänger det rejält och jag älskar när artister går all in på det är viset. Det är liksom extra allt, något som vi stilrena svenskar brukar ha lite svårt för, men där kan vi nog lära lite av det smaklösa Amerika. För detta är musik som man blir glad av.

Plattan bjuder också på ett par riktigt fina lugna låtar. En personlig favorit är ”Don’t Let Me Be Lonely”. Men titelspåret ”Pioneer” är inte heller fy skam. ”Mother Like Mine” är fin men kanske i gulligaste laget.

Jag imponeras av syskonens musikalitet, det är många fina arrangemang och Kimberley är en skicklig sångerska. Ett par låtar i samma kaliber som ”Better Dig Two” och albumet hade varit och nosat på en fullpoängare. Nu stannar det vid väl godkänt.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

Eurovision Song Contest 2013

I lördags gick finalen av eurovision  av stapeln. Kanske är ni alldeles kräkmätta på festivalen nu men jag känner min medborgerliga plikt att ändå skriva några rader om spektaklet.

I min bok var det helt rätt låt som vann. "Only Teardrops" hade väl egentligen allt man kan begära av en modern schlager. Det var exotiska flöjtar och trummor, herrar i krigsuniform och en rar sångerska utan skor. Och så var själva låten riktigt vass tycker jag, särskilt när refrängen bryter ut.

Men det var inte bara Danmark som imponerade, många länder bjöd på musikalitet av otippat hög kvalitet. Till exempel lilla Moldavien som förutom en jätteklänning också bjöd på en svulstig visa på originalspråk, med en riktigt kompetent sångerska dessutom.

Hollands stolthet Anouk fastnade jag för redan i semin, och denna såsiga melodi var inte sämre i finalen men kanske hade hon kunnat ta på sig något snäppet festligare kvällen till ära.

Island levererade kvällens vackraste låt med kanske tävlingens vassaste manlige vokalist med ett så svårt namn att man inte ens kan skriva det med ett svenskt tangentbord. Isländska är ju också ett satans vackert språk, även om det låter lite som ett hittepåspråk.

För Belgien tävlade nittonåriga Roberto Bellarosa med en modern discodänga som kanske var lite för stilren för att riktigt tilltala den breda massa ute i Europa, kanske skulle man slängt in något störigt blåsinstrument eller liknande.

Norges bidrag led nog av lite samma åkomma, lite för modern för att riktigt kunna konkurera med de glättigare balkantonerna. 

Sist men inte minst gillade jag Cezar från Rumänien. Visst att det var det märkligaste man någonsin sett och hört på ett schlagergolv men när refrängen dunkade loss var det fysiskt omöjligt att sitta still i tv-soffan.

På det stora hela var det en alldeles ljuvlig final. Nästa år gör vi om det i Köpenhamn.

Mede, kvällens stora vinnare. Sjukt duktig som övertydlig programledare.

Lucinda Williams live på Pustervik i Göteborg

I fredags lirade Lucinda Williams på Pustervik i Göteborg. Jag var självklart på plats.

På grund av ett växelfel i Värnamo så missade jag tyvärr de första självande minuterna av konserten. Men Ollebror var ju där och kunde återberätta. Tydligen missade jag "Passionate Kisses" och ett par till men ingen idé att sura över det, ölen var god och stämningen hög. Man känner sig dessutom alltid väldigt ung och fräsch när man umgås med Lucinda Williams-anhängare, de är ju i regel 60 plus och allmänt gubbiga i utstrålningen.

Första låten som jag hörde i sin helhet var "Pineola", en gammal dänga från plattan Sweet Old World från 1992. Därefter följde "Fruits of My Labour" har jag för mig. En fin låt som gjorde sig riktigt bra live med sin svajiga gitarr.

"Copenhagen" var väl den första låten som lockade till ett litet jubel i publiken. Och den är ju himla fin, kanske bästa låten från senaste plattan Blessed. Jag hade nog trott att hon skulle spelat betydligt fler låtar från den plattan men det blev bara ovan nämnda och "Born To Be Loved" vad jag kan minnas.

Ungefär halvvägs in i konserten bytte Lucinda ut sin akustiska gitarr mot en elektrisk och det var väl inte så himla smart, nu blev det långa gnissliga gitarrsolon och allmänt oljud. Riviga "Honey Bee" gjordes dock med den äran och man märker ju att Lusse gillar att ruffa runt med elgitarr på scen så då kan hon väl få göra det.

På det stora hela var det en finfin konsert. Lucinda Williams körde kanske lite med autopiloten i men det är väl inte heller så lätt att rocka loss fullständigt med en ståpublik som på sin höjd vajar lite i sidled när det riktigt svänger. Jag saknade ett par av hennes fantastiska låtar från bästa plattan "Car Wheels On A Gravel Road" men annars var jag nöjd med underhållningen.

Efteråt tog vi en öl på Jerntorgets brygghus och sen åkte vi hem.

 

 

Vill ni läsa en riktig recension, se hit.

Eurovision Song Contest semifinal 1

Jodå nu var det här spektaklet igång igen.

Jag tittade på första semifinalen med ganska så svalt intresse. Det har ju varit ett jädra tjat om denna tillställning på Sveriges television i ganska exakt ett år så man har ju hunnit bli ganska så mätt på skiten.

Petra Mede skötte värdskapet magnifique. Hon lät ju lite som en engelskafröken men hon var ju extremt stabil och det är ju faktiskt det enda man kräver av en programledare.

På sångfronten hade jag tre klara favoriter. Det var Danmark, Nederländerna och Belgien. Och dra på trissor alla dem gick vidare!

Danmark ställde upp med barfota Emmelie De Forest och svulstiga "Only Teardrops". Låten hade väl den perfekta blandningen av gullig sångerska, exotisk balkanflöjt och vass refräng.



Nederländerna, eller Holland som jag lite galet brukar kalla landet, gav oss en nedtonad låt med kompetenta sångerskan Anouk. Henne har man ju inte sett eller hört något från på år och dar. Det var dock ett kärt återseende för "Birds" var verkligen en av kvällens höjdpunkter. Segt som attan men vansinnigt vackert. Och råkar man vara snyggast i Europa så kommer man ju undan med ganska mycket.



Sist men inte minst föll jag för Belgaren Roberto Bellarosa och hans poppiga "Love Kills". Det låg honom kanske lite i fatet att han såg livrädd ut på scenen. Men han var ju bara 19 år och sången satte han ju som ett smäck.



På torsdag kör vi igen, då är det semi nr 2.

Patty Griffin - American Kid

Patty Griffins sjunde platta är hennes första på sex år med eget material. Däremellan lanserade hon ju dock smått magiska Downtown Church, som innehöll tolkningar av gamla gospelklassiker plus tre egna spår. Den har jag fullständigt lyssnat sönder så det var ju på tiden med lite nytt och fräscht från rutinerade Griffin.

På American Kid är hon tillbaka i gamla invanda fotspår. Men inget fel med det ju för ingen gör simpel folkvisecountry så fint som Patty Griffin. Tydligen är plattan något slags sorgearbete efter hennes pappas bortgång, och visst vilar det något spirituellt över American Kid även om det så klart inte är lika bokstavligt som på Downtown Church.

Finaste bitarna är "Wherever You Wanna Go", "Not A Bad Man", "Ohio", "Mom And Dad's Waltz" och den i sammanhanget riviga "Don't Let Me Die In Florida".

Patty Griffins sjunde platta gör ingen besviken, i alla fall inte någon med lite förkärlek för småputtrig country/folk/americana.

Betyg: 4 (av 5).

P!nk

I brist på inspiration från countryvärlden just nu tänkte jag skriva några rader om popfenomenet P!nk. Jag tycker verkligen hon har något visst den här tjejen, snygg, vältränad (inte benig och dan som de flesta andra poppinglor) och så har hon ju fräsigaste frisyren i Amerika. Dessutom sjunger hon ju som en hel karl.

Det som ligger henne lite i fatet är väl att hon kallar sig själv för P!nk. Med ett utropstecken också för att riktigt tönta till det. Men förutom det tycker jag hon är en av vår tids största popikoner. Och hon har faktiskt raddat upp hits i flera år nu utan att få något vettigt erkännande från kritikerkåren.

Bästa P!nklåtarna enligt Kerstin (kanske i inbördes ordning):

1. "Dear Mr. President"
2. "Glitter In The Air" (som levereras i den kanske magiskaste liveshowen någonsin)



3. "Crystal Ball"
4. "Family Portrait"
5. "Who Knew"
6. "Nobody Knows"
7. "Please Don't Leave Me"
8. "Sober"
9. "Just Give Me A Reason"
10. "Try"

På Spotify finns alla låtar så det är bara att gå loss.

The Lumineers - "Ho Hey"

Ibland springer man på en låt som är jättebra trots att alla andra också tycker att den är jättebra. Det händer alltså att den breda massan har lika bra smak som jag, men det är ytterst sällsynt.

"Ho Hey" är nog en sån låt. Och eftersom jag upptäckte den sist av alla så är det väl jag som ska sitta med lång näsa och skämmas.

 

 

Uppdatering

En får be om ursäkt för dåligt bloggande men jag har inget vettigt att komma med för stunden. Lite skivrecensioner är på gång och sen stundar ju en Lucinda Williams-konsert den 17:e maj som ni kommer få veta allt om.

Fram tills dess får ni avnjuta min nya cykeltröja. Tajt som ett ålaskinn men vansinnigt vacker. Visst?

Om ni vill följa mig på Instagram så heter jag negerberra. No questions asked!