Erik Segerstedt & Tone Damli - "Hello Goodbye"

En uppmärksam läsare påtalade för mig att Erik och Tones låt från den andra delfinalen i årets melodifestivalkarusell har något av en countryvibe över sig. Och jag kan bara hålla med! Dessutom är det ju en riktigt bra låt, fattar inte hur jag kunde missa det första gången. Förmodligen var jag lite förblindad av Anton Ewalds härliga höftrörelser, han tävlade ju samma vecka. Vi får se vem som drar det längsa stråt i andra chansen på lördag.



Jag rekomenderar dock att lyssna på bidraget på spotify istället för att titta på det på webben, då slipper man ju se det krystade scenspråket.

Om jag var din hemmafru

Unnade mig den här härliga kokboken på bokrean. Inte för att jag är så rysligt gastronomiskt lagd men för att jag älskar Lotta Lundgren.

Om ni som jag har en gnutta för mycket fritid för ert eget bästa kan ni väl lyssna på den här fina värvet*-intervjun. En hel timme med Lotta!

* Podcast med Kristoffer Triumf som bjuder in kändisar och intervjuar dem rätt och slätt.

Lucinda Williams - "Soldier's Song"

Sinnessjukt vacker sång från allas vår favorit (väl?) Lucinda Williams senaste.

Melodifestival deltävling nr 4 i Malmö

Jag missade gårdagens festival för jag var ute på finkrog och nafsade i mig oxkind och drack öl.

Men nu har jag svept igenom deltävling nummer 4 på webben. Ralf Gyllenhammar gick riktigt vidare med sin rockiga pianotrudelutt coh den där lille Ulrik gick väl mest vidare för att han ser så rar ut, låten tycker inte jag var särskilt mycket att hänga i julgranen. Jag tyckte däremot Terese Fredenwalls låt var fin, hon hamnade på femte plats. Robin Stjernbergs "You" var en riktig hit i min bok och han knep välförtjänt en andra chansen-biljett.

Ulrik och Ralf. Lika som bär!

I och med detta kan vi konstatera att Louise Hoffsten är den enda kvinnan i finalfältet. Herregud vad tragiskt år 2013. Men alla svenska kvinnor får väl skylla sig själva för det är väl knappast den manliga befolkningen som legat på luren och röstat fram artister som David Lindgren och Ravaillacz-gubbarna.

Nästa vecka är det andra chansen och då håller jag tummarna för Anton Ewald, den enda artisten som verkligen levererat i årets festival. Går han inte vidare till final ska jag dricka mitt eget urin.

Om ni förresten undrar vad som hände med förra veckans festivarecension så jobbade jag lördagkvällen och konstaterade efter att jag sett reprisen att det var en så skruttig omgång att den inte förtjänade ta upp plats på bloggen.

Fredagsmys - Jo Dee Messina

Jo Dee Messina hade sin storhetstid i mitten av nittiotalet och början av 2000-talet, hon fullständigt sprutade ur sig hits!

Jag äger hennes Greatest Hits-platta från 2003 och det är nog en av mina favoritplattor alla kategorier. Det är totalt opretentiös countrymusik som känns befriande omodern.

De senaste åren har Messina tappat gnistan litegrann och det var ett par år sedan hon släppte något nytt material. Hon verkar även haft lite bekymmer med spriten. Men nu verkar hon må bra igen och fött lite barn och så.

Jo Dee Messina finns så klart på Spotify och på Youtube kan ni gotta er i hennes härliga musikvideos, till exempel denna.


Och denna.

Matraca Berg - Love's Truck Stop

Matraca Berg är kanske mest känd som låtskrivare. Det är hon som står bakom klassiska hits som ”Strawberry Wine” (inspelad av Deana Carter 1995) och nyare hits som ”You And Tequila” (inspelad av Kenny Chesney 2011).

Men hon är också en vass artist och har släppt en handfull soloalbum under sin nästan 30(!)-åriga karriär. Senast i raden, Love’s Truck Stop.

Hon har en fin röst Matraca. Den påminner om storheter som Emmylou Harris och Patty Loveless. Det är mycket den som lyfter det här albumet och så klart hennes fantastiska berättarförmåga. Det är ju inte för inte hon är invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Love’s Truck Stop bjuder på många fina låtar. Kanske saknas de självklara hitsen men det gör liksom ingenting, det är inte det man är ute efter när man lyssnar på Matraca. Hon sjunger om alkoholism, prostitution och annat elände och hon gör det med en känsla som få behärskar.

"Black Ribbons" sticker ut litegrann med sitt ettriga gitarrkomp och snabba tempo. Det är en av plattans starkaste spår. Titelspåret är också bra med det underskattade instrumentet pedal steel guitar som en viktig komponent.

Låt inte det muntra skivomslaget lura er, Love’s Truck Stop låter långt ifrån den moderna popcountryn. Och det är en bra sak.

Betyg: 4 (av 5)

Sagan om kaffet

I flera dagar, veckor nästan, har jag haft lite av ett i-landsbekymmer. Alltså ett bekymmer som med till och med i-landsmått mätt är ganska litet.

Kaffet har inte smakat bra. Jag har försökt med allt. Jag har prövat ta lite extra kaffe i filtret, ta lite mindre kaffe i filtret. Jag har till och med prövat ny kaffesort och kalkat ur apparaten har jag gjort. Två gånger! Men kaffet är inte gott. Kaffet på andra ställen, som på jobbet eller på cafén smakar okej men inte heller där har det varit särskilt gott.

Men så idag, en snöig februarimorgon i min lilla stad - Kaffet smakar plötsligt bra igen.

Holly Williams - The Highway

The Highway är Holly Williams tredje studioplatta och hennes första på egna skivbolaget Georgiana Records.

Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.

Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.

Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.

"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.

The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.

Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.

Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.

The Highway får 5 (av 5) i betyg.

(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)

First Aid Kit på konserthuset i Växjö

Igår samlades hela smålands kulturelit (inklusive undertecknad) för en klassisk sittkonsert på Växjö konserthus. För underhållningen stod nämligen popundret First Aid Kit.

Klara och Johanna som första hjälpen kitet egentligen heter började med att riva av tre låtar utan att ens säga hej, lite dålig stil tyckte jag och min ständiga konsertföljeslagare Frida. När de väl presenterade sig önskade vi dock inget annat än att de skulle återgå till sången, deras mellanprat var nämligen taffligt värre och man påmindes om att det ju var två små flickebarn på scenen, blott 23 och 21 år gamla. En annan hade ju knappt lärt sig gå på bara två lemmar vid den åldern.

Så scenbabblet hade en del övrigt att önska men rent musikaliskt var det en konsert i värlsdsklass. Klara som står för den mesta av solosången satte varenda ton som ett smäck. Tillsammans med storasyrans lite basigare stämma skapades ren och skär magi större delen av kvällen. Deras röster passar otroligt bra ihop, ofta låter det nästan störande perfekt. Men det är ju onekligen lite av ett i-landsproblem.

Klara lirar gitarr och har ju fördelen att kunna röra sig lite fritt på scenen. Hon drog ibland iväg ett par meter med lite hopsasteg. Johanna däremot som lirar det osexiga istrumentet keyboard tvingades ju stå där hon stod under den cirka 90 minuter långa konserten. Hon behövde dock inget trombosprofylax för det inte, hon bjöd istället på ett headbangande av sällan skådat slag, kalufsen yrde över hela lokalen. Det bör noteras att både Klara och Johanna har sagolikt vackert hår och att ingen människa på denna jord kan klä så bra i tantiga klänningar som dessa två. Assnygga var de!

Johanna till vänster, Klara till höger.

Åter till själva musiken. Jag hade svårt att urskilja vilka låtar som var vilka eftersom jag inte lyssnat så tokmycket på duon. "New Years Eve" stack dock ut lite för den spelades med något mystiskt instrument som var en korsning av en gurka (instrumentet gurka), en harpa och ett dragspel.

"Wolf" gillade jag också starkt, Klara sjöng skjortan av den och det blev ett härligt vargtema på ljusspelet bakom duon som var som en mysig LSD-trip att titta på.

Bäst: stämbanden i sång.
Sämst: stämbanden i tal.

Betyg 4,5 (av 5)

3 glada nyheter

1. Jag fyndade fint porslin igår på bygdens nyrenoverade Erikshjälpen.

2 x blåblommig från Arabia, 1 x Rart smålandstryck från Gustavsberg, 4 x lilablå från Gefle. 

2. Lucinda Williams planerar en Europaturné i vår. Hon stannar till i Göteborg 17:e maj, Malmö 23:e maj, Uppsala 25:e maj och Stockholm 26:e maj. Jag såg henne för ett par år sedan en kylig kväll i Malmö. Det var magiskt trots att hon var flera timmar sen in på scenen och lite smått oredig. Sedan dess har hon ju också släppt hela två eller tre nya album som alla varit rätt så grymma.

3. Det har tydligen släppts lite artister till sommarens High Chaparall Country Music Festival. Jag ska kolla in vilka de är och återkomma i ärendet. Om ni missade förra årets bloggmaraton från festivalen hittar ni inläggen här här och här!

Förra årets festival var svinkall och regnig men trevlig ändå!

Melodifestival deltävling nr 2 i Göteborg

För det första får jag verkligen be om ursäkt för skruttigt bloggande! Nu har det ju gått en vecka mellan inläggen och två på raken har därför handlat om melodifestivalen. Jag hoppas inte alla mina läsare nu lämnar mig, alla fyra av er. Ni vet vilka ni är (och jag vet var ni bor).

Så till lördagens deltävling. Louise Hoffsten, tjejen som det bara inte går att inte gilla, gick rättvist till final med en härlig dänga som växte för vare snabbrepris. Sean den förste banan gick också vidare med en betydligt sämre låt än fjolårets mästerverk. Men vem har inte sjungit copacabananna! copacabanana! copacabanana! i två dagar i sträck nu? Alltså ett okej val trots allt.

Min favorit var dock Anton Ewalds fantastiska sång- och dansnummer. Det var ju bra på riktigt! Jag tror han kommer sopa mattan med konkurrenterna på andra chansen och sedan kommer han kamma hem hela skiten. Jag sätter min högra arm på det.

Bananen och Ewald.

Nästa vecka ska vi till Skellefteå.

Melodifestival deltävling nr 1 i Karlskrona

Nu är den här skiten igång igen. Som man längtat...

Jag ska fatta mig kort för gårdagen var ju inte någon stor musikalisk upplevelse. Några låtar var dock snäppet mindre dåliga än de andra. Mina favoriter var den lille spinkiga japanen, som ju också gick vidare till final. Cookies N Beans och Eric Gadd hamnade väl helt korrekt i andra chansen med deras bra men ganska intetsägande låtar. Den andra finalplatsen knep ju sedan David Lindgren vilket var fel! fel! fel!. Hur less är man inte på den här typen av dansnummer med en speedad sångare som inte ens har hyfs nog att dra upp byxan över stjärten. Om jag hade fått bestämma hade härliga Mary N'diaye gått vidare med sin "Gosa".

Startfältet var alltså inte så mycket att hänga i julgranen. Gina och Danny däremot är verkligen klippta och skurna för det här jobbet. Pausunderhållningen var ju också flera snäpp bättre än de tävlande bidragen. Jag tror de bara kommer bli bättre och bättre för varje deltävling.

Kvällens bästa var dock Henrik Dorsins "En gaffel kort" i grannkanalens Pluras kök.



Nästa vecka drar vi till Göteborg.