Born this wa-hay!

Jag vet att jag är några månader efter min tid nu men Lady Gagas Born This Way är nog det bästa jag hört i popväg typ någonsin. Och ett så rart budskap sen, we are all born superstars!

En sång av vår tid! (Ursäkta den ofräscha videon)

den lille havfrue

Maggie Björklund är någon slags dansk artist som blivit stor i amerika. Eller inte stor kanske men ändå roffat åt sig ett skivkontrakt over there vilket ju är rätt få förunnat.

Debutalbumet (solo) släpptes i dagarna och heter Coming Home.

Maggie i kartformat.

Hennes musik bär på en skön känsla av att allt håller på att gå åt helvete. Det är mycket dramatiska trummor och konstiga, mystiska ljud hit och dit. Egentligen inte alls min cup of tea, jag gillar ju när saker är glatt och otvunget. Men av okänd anledning gillar jag alltså Maggie och hennes deppiga country. 

Plattans första låt är instrumental och heter Wasteland. För att vara sånglös är den rätt så jäkla magisk. Det går en skönt smattrande trumma genom hela låten och något slags gitarrsvaj som jag förstått är Maggies grej litegrann. Tydligen är hon one hell of a pedal steel guitar player. Vet inte ni heller vad det är för något? Se hit.

Det finns några andra instrumentala låtar också på plattan med lite mer blandad kvalité. Ibland så sjunger hon ju också såklart och det gör hon lite sådär väsigt och jobbigt som människor som tror de är coola gärna gör. Men Maggie är ju cool så det är lugnt. Det är även lite annat löst folk med och sjunger och jammar. Jag vet inte riktigt om de tillför så mycket men andra låten Intertwined är i alla fall en vacker duett med Mark Lenegan. Resten av plattan puttrar på likt ett trevligt soundtrack.

Utan att jag egentligen förstår varför så tycker jag väldigt mycket om Coming Home.

Bäst: Wasteland, Intertwined, The Anchor Song

You

Jag tycker den här låten har något visst. Visst?

Den är från Steve Martins nya platta. Den ska jag recensera snart tänker jag mig för hans första var ju otippat nog rysligt bra. På You får han hjälp av de kompetenta musikerna från Dixie Chicks som jag gillar barnsligt mycket, speciellt Natalie Maines och hennes fina röst.

En afton med Joan Baez

Poplegenden Joan Baez spelade i torsdags på Linköping konsert & kongress. Jag var där.

Förväntningarna var lite sisådär inför då jag kom direkt från ett skumpigt X2000 tåg, spyan hängde så att säga i luften. Väl på plats hade jag och tarmarna ändå återhämtat oss hyfsat.

Jag är inte jätteinsatt i Baez musik men har ju förstått att hon är rätt så stor och har i några månaders tid lyssnat in mig en del på hennes verk. Jag har särskilt fastnat för Diamonds And Rust som jag tycker är en vansinnigt vacker låt. I övrigt gillar jag hennes lite speciella röst och det faktum att hon är gammal som gatan och still going strong.

Konserten började lite trevande. Både jag och mina medlyssnare hade nog väntat oss snäppet mer show. Det var liksom bara en gråhårig tant och en akustisk gitarr. Efter ett tag anslöt "bandet" vilket bestod i en man vid namn Dirk Powell. Han var duktig och kunde spela diverse instrument och sjunga fint.

De bästa stunderna kom då Baez skippade gitarren och koncentrerade sig på yviga gester och skönsång. Riktigt magiskt var det när det helt plötskigt blev allsång på Donna Donna utan att någon direkt hade bett om det. Också bra var Steve Earle-dängan Jerusalem som framfördes med sådan inlevelse att man nästan blev religiös. Diamonds And Rust slafsades tyvärr igenom men den var ju fin ändå.

Kvällen avslutades på den lilla rara restaurangen Ros på Klostergatan. Det var överlag en ganska trivsam afton trots det lite sega tempot.

Jag ger Baez 4 (av 5) i betyg. Då är jag kanske lite överdrivet generös men sån är jag.

Gästrecension: Otis Gibbs i Örebro

Otis Gibbs live tonight – sold out! Stämningen är sparsamt euforisk och relativt o-plötslig går Otis upp till ”scenen” framför toaletterna och köket och presenterar kvällens artist: ”Welcome all the way from Wanamaker, Indiana, mr. Otis Gibbs” – tar ett steg tillbaka och ett steg fram igen.

Under hela konserten går alltså servitörer och kiss- och bajsnödiga upp på scen och runt Otis. Det är även tjockt med folk mellan mig och baren så jag får törrlyssna. Det här kan låta som negativa omständigheter men det bidrar bara på ett härligt sätt till den genuina känslan.

Det är gitarr och sång. Ibland är rösten så rosslig att det är omöjligt att säga om han sjunger eller om det är skägget som prasslar mot micken. Men gitarrspelet är fantastiskt. Det är alltid svårt att få till en dynamisk mix av låtar när det enda man har är såsiga sånger till gitarr, men det blir aldrig långtråkigt. Kanske mest för att Otis är en trevlig prick; riktigt hyvens.



Otis Gibbs på bild tillsammans med någon snubbe i flanell.



Mot slutet vill han givetvis kränga skivor och det går upp för mig att det spontana mellansnacket mest var inövade repliker. Så var det med den genuina känslan. Men bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete. Jag betalar gärna Otis Gibbs att åka runt och låtsas vara genuin.

Bäst på plan var Only the Graves Are Real från senaste skivan som finns gratis på otisgibbs.com – där finns också fina Something More som han dedicerade sin kompis som just dött – den var bäst på plan. Bäst var också Small Town Saturday Night och bäst var The Peoples Day (inkl. allsång).

Lusse Williams - Seeing Black

Ofta när jag recenserar ny musik är jag lite het på gröten och slänger upp ett inlägg innan jag riktigt lyssnat in mig. Lite så var fallet med Lucindas senaste album. Jag tycker fortfarande det är världsbäst så det tar jag inte tillbaka. Den bästa låten är dock Seeing Black, en låt som totalt gick förbi mig de första lyssningarna.

Ville bara säga det.

Ny skiva: Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane

Det var hela sju år sedan Alison Krauss & Union Station spelade in en skiva ihop. Krauss har man ju dock kunnat höra i konstiga konstellationer som till exempel med Robert Plant på skivan Raising Sand (2007). Den skivan har hyllats nåt så vansinnigt. Jag förstod aldrig riktigt storheten med den men jag är ju bara en simpel bloggerska, vad kan jag egentligen om musik?

Men nu är AKUS alltså tillbaka på enad front igen med efterlängtade Paper Airplane. Sången och kompositionen är som alltid med det här gänget helt oklanderlig. Varenda låt är helt perfekt från början till slut. Jag har förstått att vissa tycker det kan vara lite störigt, som nördiga Po (sött namn) på DN till exempel. Jag däremot älskar det rena soundet. Och Alisons röst är väl världens vackraste utan överdrift.

Dan Tyminski sjunger också en del på plattan vilket han gör bra. Han kommer ju dock aldrig göra en så bra låt som The Boy Who Wouldn't hoe corn så egentligen borde han kanske bara lägga ner.

Jag gillar det mesta på Paper Airplane. Det är en fin blandning av stökig bluegrass som på On The Outside Looking In och sagolik skönsång som på Lie Awake och framförallt titelspåret Paper Airplane som är plattans bästa.

Spring och köp!

betyg: 4 (av 5)

kanske den raraste människan på jorden

Idag åkte han ur mästerkocksprogrammet. Men som han gjorde det. Genuint glad för finalisternas skull och helnöjd över att snubbla på mållinjen.

Vilken underbar människa. I min bok är du en vinnare Adam!

Nu får surtanterna Louise och Jennie göra upp om det bäst de vill. Jag bryr mig inte längre.

acm awards 2011

Alltså det var ju någon slags countrygala häromkvällen som gick förbi mig fullständigt. Jag ber om ursäkt för denna undermåliga journalistik.

Nu har jag dock youtubat mig igenom skiten och kan konstatera följande.

Zac Brown i Zac Brown Band har bantat ner sig en välbehövd smula. Det slafsiga skägget verkar vi dock få dras med.

Mager som en sockertopp. Här med James Taylor

Keith Urbans Without You är riktigt fin i all sin enkelhet.

Rihanna hade av någon märklig anledning hittat till countrygalans scen. Hon sjöng duett med Sugarlands Jennifer Nettles och de gjorde det med den äran. Rihanna var fin i helvitt och röd kotlett. Nettles hade i sedvanlig ordning byxan lite för högt upp.


Reba McEntires dialekt är relativt vidrig. Här är hon med parhästen Blake Shelton.


Vilka som vann i de olika kategorierna har jag ingen aning om. Jag har överlag ganska dålig koll på vad som egentligen ägde rum på denna gala. Kanske har ni countrynördar där ute något vettigt att tillägga?

Sweet Emmylou

Se vilken märklig hårfärg.

Tanten med det galet gråa håret är tillbaka. Första singeln från nya plattan som släpps 26 april heter The Road. Den finns på spotify för den som vill lyssna. Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig. Sången är dock som vanligt fantastisk.

I väntan på Hard Bargain som det nya albumet ska heta kan vi ju gotta oss i All I Intended To Be från 2008. Ett helt sinnessjukt bra album. Så här ambitiöst skrev jag om det när bloggen begav sig.

Emmylou Harris - All I Intended to Be
Those sad melodies, oh how they comfort me, sweet Emmylou. Ja hon har onekligen en förmåga att skriva sorgliga låtar vilket Joey + Rory också fattat. All I Intended to Be är inte heller något direkt uppåttjack men ibland måste man ju bara bryta ihop innan man kan komma igen. Bästa låtarna är gold (duett med Dolly Parton) och not enough som gärna får spelas på min begravning (om man nu får prata om sånt, peppar peppar - knock on wood).

Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane

Den 12:e april kommer Alison Krauss & Union Station ut med ny skiva, den första på hur länge som helst. Alltså efterlängtat som attan. Första singeln heter som albumet: Paper Airplane. Jag tycker det låter helfräscht.

Och Alison är vacker som en ros i videon. Se bara.

bira bira bira bärs bärs bärs

Här står jag i hallen med en Becks och ser lite allmänt leversjuk ut. Jag firar att jag ännu en gång kommit hem från jobbet utan att ha dödat eller allvarligt skadat någon patient. Skål för det! Och skål för det 200:e inlägget vilket detta är!