Tjejmilen 2010 a.k.a. blod, svett och tårar

I söndags drog jag och mina kära vänner på oss de tajta löparbrallorna och rev av en tjejmil runt Djurgården i Stockholm. Uppladdningen, taggningen och den allmänna stämningen var lite sisådär innan start, i princip ville vi bara få skiten överstökad.

Så här i efterhand var det kanske en del saker i förberedelserna som hade kunnat förbättras. Till exempel hade vi nog kunnat undvika att vara ute på höga klackar till halvsex på lördagsmorgonen. Delar av sällskapet (jag nämner inga namn) hade kanske också kunnat skippa tequilan som intogs strax före soluppgången. Den intensiva pole-dancingen borde nog också ha lämnats därhän. Formen var det uppenbarligen inget fel på, den verkade bara ha prickats in till fel dag.

Jag hade kanske också kunnat undvika att ramla i hotelltrappen som en annan rockstjärna bara timmar före start och panga i knäet så att det sjöng om det.
Men trots knäskada, pole-skavsår, hög promillehalt och generellt missnöje över att behöva släpa sig runt en mil bland massa svettiga damer blev tjejmilen tillslut en riktig löpfest. Vi överraskade oss själva med att ha oväntat mycket krut i benen och seglade alla in på en tid under 60 minuter. Vid målgång var lyckan total och det utdelades high fives oss emellan som om vi bestigit Mount Everest.

Tack för en skojig helg tjejer!