det är mycket nu

På senaste tiden har det kommit mycket ny spännande musik från bland annat Joey + Rory, Billy Currington, Zac Brown Band och Justin Townes Earle. Jag försöker lyssna in mig på så mycket som möjligt men just nu känns det som jag inte riktigt hänger med i svängarna. Därför uppmanar jag dig, ja just du därute, att skriva en rad eller två om något nytt bra countryalbum. Skriv det i kommentarfältet så hamnar det på bloggen sen, modernt va? Risken finns ju att det blir noll kommentarer men det är en smäll som jag tar i så fall som det sköna bloggmongo jag är.

idol 2010 - top 3

Idolauditionturnén har precis avslutats (på tv alltså, i verkligheten var den slut för längesen) så ikväll börjar kvalet. De som ska sjunga i afton är bland annat Chris Andersen, mer känd under namnet countrychris. Han har väl egentligen inte någon fantastisk utstrålning eller någon extraordinär röst men jag gillar hans plufsiga look och mediokra stämma och så är han ju country vilket trumfar allt. Ikväll sjunger han Somebody Like You med Keith Urban.

En annan favorit är 16-åriga Elin Blom. Det är hon med den blonda kotletten och den sköna finska brytningen. Jag gillar henne starkt för hon har till skillnad från sina jämngamla konkurrenter inte brustit i gråt stup i kvarten eller blivit hes och åmat sig en massa över detta (hej Alice och Jamilla).

Min trredje favorit är Andreas Weise. Drygare människa får man nog leta efter men jag gillar kombinationen överklass och soul. 


Weise den äldre med avkomman Andreas.

Övriga idolaspiranter som ska kvala ikväll är Janine, Jonathan, Jamilla, Madeleine, Sebastian och Linda.

När Blom och Weise kvalar förtäljer inte historien.

taylor swift - mine

Taylor Swift är för härlig tycker jag. I väntan på hennes tredje album kan vi gotta oss i färsta singeln därifrån som heter Mine. På grund av någon slags internetläcka var den tvungen att släppas tidigare än beräknat vilket det har varit ett himla hallå om inom countryvärlden. Jag tror personligen det var något slags pr-knep. Mine är i alla fall en trevlig trudelutt och videon är härligt ambitiös. Se och lyssna.

sommaren du fick

Den här lille pärlan snubblade jag över när jag var inne och yrde på Spotify häromdagen, Sommaren du fick med Benny Andersons Orkester och Helen Sjöholm på sång. Härligt bitter låt att lyssna på så här när höstdepressionen knackar på dörren.

"Sommaren du fick, ge den tillbaka till mig
dagarna du tog betyder inget för dig
jag var ung och dum och trodde alla om gott
någon annan borde har fått min sommar"

Tydligen var det en hit under sommaren 2009 men det gick förbi mig fullständigt. Den finns även i engelsk version, Story Of A Heart heter den då men den är lite sämre så skit i den.

Se så fint fodral också!

born in a stable and built like an ox

I den här grabbiga listan har jag samlat mina favoriter för stunden, karlar var temat.

http://open.spotify.com/user/negerberra/playlist/6BnRGXG2Aq67NoROC9ceiO

Ryan Bingham - Junky Star

I dagarna släppte Ryan Bingham sitt tredje album. Med på plattan är dunderhiten The Weary Kind som Bingham kammade hem en Oscar för i vintras. Det är en helt fantastisk låt och den satte onekligen lite jobbig press på honom att leverera ett lika fantastiskt album.



Bingham har en röst som låter som den varit med om fyra världskrig och en coca cola. Så är dock inte fallet för karln är bara 28 år och är väl helt enkelt född med denna märkliga whiskeystämma. På Junky Star gör sig den sargade rösten extra bra eftersom majoriteten av låtarna handlar om att livet är en hagga. Trots det buttra temat lever Bingham upp till förväntningarna, Junky Star är bra.

Musiken är lite mer avskalad än hans tidigare verk (för att låta som jag vet vad jag håller på med) och fokus ligger mer på historierna som berättas och inte så mycket på fräsiga elgitarrer etc. Låtarna är mestadels behagliga och snyggt arrangerade med diverse tjusiga instrument. Vissa munspelsattacker förekommer dock vilket inte uppskattas hos en munspelssallergiker som jag själv och leder oundvikligen till poängavdrag.

Ofta balanserar Bingham härligt nära det lite brutala och osmakliga som på All Choked Up Again:

"I think I just killed a man, I think it was my old man, I hadn't seen him in years and now he's bleeding tears and his head is in the palm of my hands"

Och på Junky Star:

“Man come to shake my hand rob me of my farm. I shot him dead and I hung my head, drove off in his car”

Kanske är det något fel på mig men jag gillar låtar där folk blir skjutna och blöder, uppenbarligen gör Bingham också det.

Junky star är ett mastigt album och verkligen ingenting som man drar igång på en förfest. Men när som helst annars faktiskt.

Bäst: Strange Feeling In The Air, Junky Star, Hallelujah, All Choked Up Again

Betyg: 4,5 (av 5)

Tjejmilen 2010 a.k.a. blod, svett och tårar

I söndags drog jag och mina kära vänner på oss de tajta löparbrallorna och rev av en tjejmil runt Djurgården i Stockholm. Uppladdningen, taggningen och den allmänna stämningen var lite sisådär innan start, i princip ville vi bara få skiten överstökad.

Så här i efterhand var det kanske en del saker i förberedelserna som hade kunnat förbättras. Till exempel hade vi nog kunnat undvika att vara ute på höga klackar till halvsex på lördagsmorgonen. Delar av sällskapet (jag nämner inga namn) hade kanske också kunnat skippa tequilan som intogs strax före soluppgången. Den intensiva pole-dancingen borde nog också ha lämnats därhän. Formen var det uppenbarligen inget fel på, den verkade bara ha prickats in till fel dag.

Jag hade kanske också kunnat undvika att ramla i hotelltrappen som en annan rockstjärna bara timmar före start och panga i knäet så att det sjöng om det.
Men trots knäskada, pole-skavsår, hög promillehalt och generellt missnöje över att behöva släpa sig runt en mil bland massa svettiga damer blev tjejmilen tillslut en riktig löpfest. Vi överraskade oss själva med att ha oväntat mycket krut i benen och seglade alla in på en tid under 60 minuter. Vid målgång var lyckan total och det utdelades high fives oss emellan som om vi bestigit Mount Everest.

Tack för en skojig helg tjejer!

Dylan LeBlanc

Dylan LeBlanc är countryrockaren som precis släppt sitt hajpade debutalbum Paupers Field. Grabben ser ut som sju svåra år men sjunger som en gud så plus minus noll kan man säga.

Musiken på Paupers Field är härligt släpig och sömnig, ofta med en liten mysig gitarr plinkandes i bakgrunden som på fina Emma Hartley och If The Creek Don't Rise där även Emmylou Harris gästar med sin magiska stämma.

If Time Was For Wasting är plattans första singel och den är helt klart tjusig med sin marscherande trumma och honky tonk-refräng.


To sum it up: Jag gillar LeBlanc, men skulle inte vilja möta honom i en mörk gränd.

Paupers Field finns på Spotify.