die dummen deutchen

Tydligen gick Tyskland och vann eurovision igår? Jag var lyckligt ovetandes om detta eftersom jag befann mig lätt onykter på okänd ort ute i smålandsskogarna.

Nu sitter jag och förtär reprisen av showen och kan konstatera att Lena Meyer-Landrut nog ändå var en frisk fläkt bland alla dramatiska framträdanden. Bäst tycker jag dock Rumänien var med Playing With Fire.

Nästa år ska alltså Sverige uppleva en ny förnedring i Berlin, sehr schön!

eurovision song contest semi nr 2

Rackarns vad bra hon är Anna Bergendahl. Jag blev alldeles svettig av att se henne framföra This Is My Life, kanske berodde det på att det var cirka 35 grader varmt i min lägehet på grund av intensivt bullbak. Men bullbak till trots, det var faktiskt helt magiskt när den lille svenskan stod där med gitarren i armhålan och sjöng ut över ett hav av lysstavar som publiken tvingats synka med hennes framträdande.

Anna gick inte vidare. Jag citerar Christine Meltzer "Europa förstod inte".

Övriga favoriter från kvällen var Schweiz a.k.a. Kaviarkalle, Hollands märkliga tjalalitjalala-låt (så sjukt dåligt att blev lite bra), Israels pretentiösa bidrag, Rumäniens duett på supersnygga pianostativ och Irlands lilla läckra. Jag gillade dessutom Sloveniens folkmusikorgie med en touch av rock 'n' roll, extra härligt är det när man inte riktigt vet om det är ironi eller allvar. På en sidnot, norskar borde inte få prata engelska för de kan inte.

På lördag smäller det, vilka hejar ni på?

jakob dylan - women and country

Just nu diggar jag Jakob Dylans senaste Women and Country. Mest för att han råkar vara Bob Dylans son men även för att han likt sin pappa är en rätt kompetent musiker. Jag gillar framförallt Nothing But The Whole Wide World, Down On Our Own Shield, Everybody's Hurting och They've Trapped Us Boys.

Musikstilen är typ smågubbig folkrock, alltså inte särskilt upphetsande. Dylan Jr har dock något visst i rösten som håller en kvar.

100 inlägg

(100)

Sedan starten i november har 100 inlägg publicerats här på bloggen, det ena tramsigare än det andra. Hoppas ni ändå är nöjda hittills och att ni vill läsa kommande 100 också. Till 200-jubileumet lovar jag dessutom att bli bättre på att inta en nollposition (tvåan kommer nog bli lite knepig dock).

monsunregn

Idag regnade det så det stod härliga till i min lilla stad. Regnet förde med sig en extrem hetta vilket var lite märkligt. Både regnet och hettan trotsades dock (åtminstone i 10 minuter) då jag och pluggpartner Emma avnjöt en gratiskaffe under bar och blöt himmel. Sen gick vi in och satt av oss koffeinruset innan vi tog tag i diverse obehagliga sjukdomsstudier igen. Nu kan jag allt om.... Nääää jag kan fortfarande ingenting om någonting.

Inspirerad av monsunregnet kommer här lite fina låtar på regntemat:

Jo Dee Messina - Bring On The Rain

Alison Krauss & Union Station - Rain Please Go Away

Dolly Parton - Steady As The Rain

Taylor Swift - Come In With The Rain

Tim McGraw - She's My Kind Of Rain

Keith Urban - Raining On Sunday

Willie Nelson - Blue Eyes Crying In The Rain

billy currington

Jag har alltid tyckt att Billy Currington verkar vara något av en tråkmåns, varför vet jag inte riktigt. Kanske är jag bara avis på hans fantastiska hårkvalitet.
I alla fall. Idag har jag gett honom en chans och lyssnat på hans senaste platta Little Bit Of Everything (2008). På den finns superduperhiten People Are Crazy och jag måste erkänna att det är en helt fantastisk låt. Kolla på den härligt somriga videon och passa på att kolla in frillan lite extra också.

Övriga låtar på Little Bit Of Everything är också helt okej. Billy är nog en hyvens grabb ändå även om hans musik inte skiljer sig särskilt mycket från andra countrypojkar där ute i etern.

inredningsblogg för en dag

Förra veckan roade jag mig med ett litet måleriprojekt i form av en grå hylla som skulle bli vit. Nu är den uppe och jag blev så nöjd att jag var tvungen att visa världen (alla fem som läser den här tramsbloggen).

Hylla in the making:

Hylla på plats:

Urtjusigt om jag får säga det själv! Ursäkta de lite halvsuddiga bilderna, stativet utgör ju ett snyggt stilleben på hyllan så det kunde jag inte använda.

americana awards

Americana = an amalgam of roots musics formed by the confluence of the shared and varied traditions that make up the American musical ethos; specifically those sounds that are merged from folk, country, rhythm & blues, rock & roll and other external influential styles. Americana is popularly referred to, especially in print, as alternative country, alt-country or sometimes alt.country.

Americana är alltså bra musik kan man säga.


Den nionde september i år kommer den nionde Americana Awards Show hållas. Kalaset äger rum i Nashville. I onsdags annonserades de nominerade och det är faktiskt ett ganska skralt antal kategorier för ovanlighetens skull.

De nominerade äro:

ALBUM OF THE YEAR
The List, by Rosanne Cash
A Friend of a Friend, by Dave Rawlings Machine
Downtown Church, by Patty Griffin
A. Enlightenment B. Endarkenment (Hint: There is no c), by Ray Wylie Hubbard

ARTIST OF THE YEAR
Ryan Bingham
Patty Griffin
Levon Helm
Steve Earle
Ray Wylie Hubbard

DUO GROUP OF THE YEAR
The Avett Brothers
Carolina Chocolate Drops
Band of Heathens
Dave Rawlings Machine

INSTRUMENTALIST OF THE YEAR
Buddy Miller
Dave Rawlings
Will Kimbrough
Sam Bush

NEW & EMERGING ARTIST
Sarah Jarosz
Ryan Bingham
Hayes Carll
Corb Lund
Joe Pug

SONG OF THE YEAR
“The Weary Kind (Theme From Crazy Heart)"
by Ryan Bingham

"Drunken Poets Dream"
by Ray Wylie Hubbard
"Ruby"
by Dave Rawlings Machine

"I and Love and You"
by The Avett Brothers

Det var det hela. Jag brukar vanligtvis ha någon slags åsikt om vem som borde vinna men det var lite för många okända artister här för att jag skulle ha mage att ljuga ihop nåt. Några favoriter är ändå Ryan Bingham, Dave Rawlings Machine, Hayes Carll och Patty Griffin. Dem fyra tycker jag ni ska lyssna på om ni inte gjort det innan. Dessutom är säkert övriga nominerade kanonbra också så lyssna på dem med när ni ändå håller på.

Vill ni veta mer om Americana, kolla http://americanamusic.org/index.htm

gretchen wilson hos chelsea lately

Gretchen Wilson kom för några veckor sedan ut med albumet I Got Your Country Right Here. Jag har börjat lyssna på det så smått och tycker nog det låter rätt så trevligt hittils. Hon själv är i alla fall helnöjd med resultatet. Här sitter hon och myser lite med Chelsea Handler och pratar om sin hårda uppväxt, varm whiskey, sin nya superbra skiva och hur grym hon är i största allmänhet. Näää skämt åsido, jag tycker Gretch verkar härlig på alla sätt och vis. Inom kort kommer en recension av skivan.

konstigt och härligt på samma gång

Miley Cyrus video till hennes nyaste hit är nog det märkligaste jag sett sedan gärdsmygen i söndags. Och som ett tokigt sammanträffande har videon ett fågeltema i form av att Miley är utklädd till örn (eller nåt) i tajt kroppsstrumpa.

Låten heter Can't Be Tamed och ska väl på något sätt tolkas som att hon inte längre anser sig vara den disneyfigur (Hannah Montana) hon varit typ hela sitt liv. Mig lurar du dock inte lille Miley för trots att du klätt ut dig till en läskig örn och ligger och ser mystisk ut i ett jättestort fågelbo kommer jag (och resten av världen) nog aldrig tycka att du är mycket läskigare än Nalle Puh.



Jag älskar dock tjejen för det här tokiga utspelet. Dessutom är låten rätt så käck och hon sjunger faktiskt väldigt bra vilket hon sällan får så mycket kredd för.

Men om ni vill lyssna på några riktigt bra Miley Cyrus-låtar rekommenderar jag Party In The USA och The Climb. Och diggar ni Miley så pass att ni vill titta på henne i cirka 101 minuter är hon just nu bioaktuell med The Last Song.

Mer Miley åt folket!

Whitney Duncan - Right Road Now

Whitney Duncan slog igenom år 2007 i den amerikanska tv-showen Nashville Star (typ idol men country). Hon kom på femte plats men lyckades ändå knipa åt sig ett skivkontrakt.

Innan Nashville Star ägde rum hade dock Duncan redan hunnit släppa ett minialbum (endast sex låtar) utan att involvera någon jobbig skivbolagsdirektör. Dessutom var hon så tidigt som år 2004 och nosade på stjärnlivet genom den fina My World Is Over som blev en duett med Kenny Rogers och hamnade på hans 42 Ultimate Hits album. Att skriva låtar till andra artister är för övrigt en liten hobby hon roat sig med genom åren.

Right Road Now är alltså hennes första ”riktiga” album och släpptes för cirka en månad sedan. Musikstilen är mer popcountry än renodlad country, tänk en korsning mellan Taylor Swift och Miranda Lambert ungefär.

Om man bara skulle se en bild på Duncan skulle man nog tippa att hon har en ljus och änglalik stämma, hon är verkligen galet vacker. Men där misstar man sig, hon har faktiskt en ganska mörk och murrig röst och det är framförallt den som är det vinnande konceptet på skivan.

Låtarna är överlag helt okej om ändå lite intetsägande. Ett par undantag finns dock. When I Said I Would har helt klart ett skönt gung och en refräng som lätt fastnar. Skinny Dippin’ är också bra och lite lagom fräck, vem gillar inte en text som denna liksom?

We took off our clothes
Threw 'em in the bushes
Mud between our toes
Bare white tushes

Men min absoluta favorit är The Bed That You Made. Här går Duncan loss i klassiskt ”what you did to me I’m doing back to you”- manér och visar var skåpet stå. En otroligt rivig låt som bara blir bättre för varje lyssning.

Duncan kan mellan varven bli lite gapig att lyssna på men stundtals gnistrar det till ordentligt om hennes musik. Hon är dessutom bara 25 år så räkna med att höra mer av gaphalsen i framtiden.

betyg: 3,5 (av 5)

Ett nästan identiskt inlägg kan ni läsa på http://www.countrykanalen.se/. Där ska jag framöver skriva lite då och då. Så dit får ni surfa in och förutom att läsa mina inlägg dubbla gånger tycker jag ni ska kika runt på sidan och förkovra er i all mysig country som den har att erbjuda.

gissa djuret

Idag stötte jag på en liten märklig varelse ute i skogen. En fågel var det, så mycket vet jag. Den var pytteliten, typ som en golfboll i omkrets och hade ett panikartat läte för sig. Det märkligaste med den lille rackaren var dock "svansen" som stod rakt upp och vickade frenetiskt i sidled. Likt en sann skogstok jagade jag fågeln i hopp om att få en hyfsad bild med mobilen men han ville inte fastna på linsen så jag blev utan.

Näbbpartiet var inte helt olik en kungsfiskare men det fattade till och med en amatör som jag att det inte rörde sig om. Den var brun och typ lite spräcklig i fejat. Efter mina efterforskningar gissar jag att det är en gärdsmyg jag stött på. Enligt fågelboken hoppar gärdsmygen runt som en liten mus och det var en ganska klockren beskrivning på vad jag bevittnade. Vad tror ni, var det en gärdsmyg eller har jag upptäckt en ny art?

Här kommer en fantombild.

ursäkta mig....

... men jag har visst varit lite het på gröten när det gäller Court Yard Hounds skiva. Den släpps inte i Sverige förrän den 19 maj. Om någon därute letat ihjäl sig efter den ber jag om ursäkt.

alex lambert

Livet som student är tufft så idag hann jag bara med cirka fyra timmars tv-tittande på eftermiddagen. Det kulturella utbudet är inte på topp under den tiden men det dök upp en rar pojk hos Ellen DeGeneres. Han heter Alex Lambert och har varit med i American Idol och nyligen blivit utröstad, alltså nyligen med svenska mått mätt, i verkligheten hände väl detta för några veckor sedan. Alex är inte särskilt country men han sjunger fint och verkar inte sådär jobbigt stöddig som många unga idols ofta är. Men hans bästa attribut är nog den snygga frillan.

Här sjunger han loss och får ros (och lite ris) från juryn.

lee ann womack - there's more where that came from

Inspirerad av Lee Anns gästspel på Alan Jacksons nyaste har jag de senast dagarna återupptäckt hennes bästa skiva (enligt min mening) There's More Where That Came From (2005).

Miss Womack har varit med i gamet ett tag, något som hon också själv verkar vara smärtsamt medveten om i den fina Twenty Years And Two Husbands Ago.

Looking in the bathroom mirror
Putting my make-up on
Maybeline can't hide the lines of time that's gone
Weighed 105 soaking wet
I'd knock him dead in that sundress
Had it all but just too young to know
But that was 20 years, 2 husbands ago

Många av hennes låtar går lite i den här bittra andan och på There's More Where That Came From är det i princip bara Happiness som påminner om något som har med lycka att göra och inte ens den är egentligen särskilt überpositiv i sitt budskap.

It's easy to get turned around I guess
On the road to happiness

För att göra en amatöranalys av Lee Anns känslomässiga tillstånd år 2005 skulle jag nog våga hävda att hon kände sig lite nere. Men den bästa musiken kommer ju sällan ur lyckorus utan snarare från de lite mörkare dagarna i livet.

Nu ska jag försöka sluta överanalysera denna skiva (hon kanske mådde prima och fejkade all denna bitterhet) och fokusera på musiken, som förövrigt är helt fantastisk.

Egentligen har inte Womacken någon extremt bra sångröst men hon har ett helt eget sound som är sådär snyggt nonchalant, på gränsen till falskt. Denna röst passar ypperligt till hennes deprimerande texter, oj nu gled jag visst in på det temat igen. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på vad det är som är så fantastiskt med hennes musik. Jag vet dock att There's More Where That Came From, I May Hate Myself In The Mornin, He Oughta Know That By Now och Twenty Years And Two Husbands Ago är sinnessjukt(!) bra countrylåtar.

Så för att sammanfatta: Lee Ann Womack är en lätt deprimerad medelålders kvinna med en halvtaskig sångröst som råkat göra ett av 2000-talets bästa countryalbum.

emily robison och martie maguire snart i en skivhylla nära dig

Jag har tjabbat om dessa två ett tag, men för er som inte följt bloggen slaviskt kommer här en snabbresumé. Systrarna Emily Robison och Martie Maguire är två tredjedelar av den fantastiska trion The Dixie Chicks som alltså har en tredje del tillika frontfigur vid namn Natalie Maines. De tre chicksen tog ett break efter deras dundersuccé Taking The Long Way som kom ut 2006. Medan Natalie Maines har slappat på sofflocket (eller nåt i den stilen) har de två övriga gått och spelat in en ny skiva, bara dem två. Detta är ett intressant move då Natalie alltid varit den stora stjärnan. Duon kallar sig Court Yard Hounds.

Okej det var vad som hänt hittils. Själva nyheten är att Court Yard Hounds album nu släppts och att döma av de resencioner jag läst verkar det vara något alldeles extra. Proffessionella tyckare har ju dock en förmåga att tycka fel så man får väl skaffa sig ett exemplar och lyssna själv helt enkelt. Det tycker jag du också ska göra.

recension: alan jackson - freight train

Alan Jackson är en av countryns absolut största, i dubbla bemärkelser. Han är 195 cm lång och har gett ut SJUTTON album. Han är dessutom förmodligen den enda mannen på jorden som passar i mustasch. Förutom alla dessa positiva attribut är han så där äckligt patriotisk som bara en amerikansk countryartist kan vara. År 2002 fick han en grammy för låten Where Were You (When the World Stopped Turning) som sammanfattar den masspsykos som jänkarna drabbades av efter 11 september-attackerna. Den är fin men svår för alla icke-amerikaner att ta till sig.

Freight Train är alltså Jacksons sjuttonde album och borde enligt mina beräkningar inte vara något direkt nyskapande. Och det hade jag rätt i, det låter ganska så precis som hans andra sexton album. Dock är Freight Train riktigt rackarns bra vilket var en härlig överraskning.

Det hela inleder med Hard Hat and A Hammer som är en typisk Alan Jackson låt. Den handlar om det simpla knegarlivet och hur mysigt det är (Alan har uppenbarligen inga egna erfarenheter på området, att cykla iväg till köttfabriken klockan halvsex på morgonen för att packa korv i nio timmar är sannerligen ingen dans på rosor). Låten är hur som helst bra.

Förutom titelspåret Fright Train och ett fåtal andra låtar är det mest ballader på skivan. Den finaste bland dessa är Til The End som är en duett med den magnifika Lee Ann Womack. Jag gillar också Big Green Eyes som kanske inte är någon fullfjädrad ballad på samma sätt men väldigt trevlig att lyssna på.

Det bästa med Alans Jacksons musik är inte låtarna i sig utan sättet han framför dem på. Han får till en sån härlig känsla i sina låtar som är få artister förunnat. Detta gör även att han kommr undan med en del tramsiga låttexter som jag aldrig hade accepterat från någon annan.

They should have made tail lights blue
So when I see them go
They’ll look the way I do
Just a pale blue glow
They should have made I can’t stay
Sound like I love you
(ur Tail Lights Blue)

Mycket töntigare än så blir det inte.

Betyg 4 (av 5)