Kerstin U-21 EM-bloggar! Slovakien - Sverige 3-0

Igår var det dags för U-21-pojkarnas sista gruppspelsmatch. På grund av två oavgjorda matcher hade de satt sig i något av en rävsax. För att gå vidare krävdes vinst, men också att polackerna daskade till engelsmännen. Inget av det inträffade så Sverige fick snällt tacka för sig.

Men låt oss ändå för protokollets skull dissekera matchen mot Slovakien så som bara en countrybloggare kan.

Slovakien öppnade starkt. Efter bara fem minuter satt en strut i svenska nätet och det var egentligen bara tur att inte fler bollar rullade in. För de helgula svenskarna hade ingen ordning på någonting, förutom sina välansade skägg, fina frisyrer och moderiktiga tatueringar.

En stund senare satte Slovaken tvåan. Efter halvtid hade Sverige sedan en bra period men några mål blev det inte. Istället satte Slovakien spiken i kistan en kvart från slutet. 3-0 slutade eländet och de forna Europamästarna var utslagna.

Men vem bryr sig om ett gäng överbetalda pöjkar? Låt oss istället blicka fram mot sommarens stora begivenhet, Fotbolls-EM i Nederländerna för människor med dubbla X-kromosomer. Så kallade damer.

På återseende!

Linus Wahlqvist

Caroline Spence - Spades & Roses

Det har tagit mig ett tag att förstå storheten i Caroline Spences artisteri. Debutplattan från 2015 har jag snubblat över ett par gånger men aldrig ryckts med av. Men i och med nya plattan ställer även jag in mig i ledet.

Spades & Roses är en magisk liten sångstund någonstans mellan Holly Williams och Hanna Aldridge. Här ryms småstadsskildringar och visor om brustna hjärtan och några om marginellt lite mindre brustna hjärtan. Alltsamman bärs upp av Spences röst som är en gudagåva.

Jag citerar Neilson Hubbard, plattans producent, för jag kan inte säga det bättre själv, "Caroline writes from the heart of it... Sings from the gut of it".

Bäst: "All the Beds I've Made", "Softball", "You Don't Look so Good (Cocaine)"

Betyg: 4,5 (av 5)

Justin Townes Earle live på KB i Malmö

För dryga tio år sedan släppte Justin Townes Earle sin debutplatta. Under åren har han bjudit på toppar och dalar både musikaliskt och privat. Sedan senaste vändan på rehab 2010 har han åtminstone hållit sig i skinnet på missbrukarfronten. Hans musik däremot har inte varit särskilt spännande i det sista. Nya plattan Kids in The Street är bara marginellt piggare än sömnpillret Absent Fathers från 2015.

Jag hade därför räknat kallt med en tillknäppt spelning på söndagskvällen. Men tji fick jag! Justin intog Kulturbolagets scen med ett glatt humör. Större delen av repertoaren bjöd så klart ändå på hans patenterat sega Americana. Men i kombination med uppsluppet mellansnack och dåliga skämt blev det ändå en ganska trivsam stund. En bit in i konserten fick jag dock lämna min plats på första raden då det hela hade gått något i stå. Det var dessutom hett som i helvetet i lokalen. Men det är ju knappast artistens fel att svensk ventilation fullständigt kollapsar så fort graderna tassar upp över 20-gradersstrecket. Han kunde dock tagit av sig den varma socionomkavajen. Överhuvudtaget så kunde han sett ut mindre som Karl-Bertil Jonson. Men har man knarkat sedan 12 års ålder kan det kanske vara svårt att hitta nya sätt att revoltera på.

Sista låtarna avnjöts på behaglig sittplats, där man även kunde passa på att lägga upp ett instagram, moroten till att hitta på saker sedan 2010.

Instagram @barabaraberra

Sammanfattningsvis en helt okej konsert, dock i längsta laget.

En liten eloge till förbandet Jesper Lindell också. Hans "Moving Slow" är faktiskt inte så pjåkig.

Betty Who - "Mama Say"

Betty Who är amasonkvinnan från Australien som alldeles för länge flygit under radarn. Jag upptäckte henne förra veckan och tycker hon är det bästa som hänt popmusiken på länge. "Mama Say" är bästa låten men hela hennes aura utstrålar något visst. Nya albumet The Valley är fräsch popmusik för den moderna människan. Således egentligen ingenting för tönten som driver countryblogg, men jag gillar det ändå.

Hometown Marie - "Better Days"

Jag är djupt imponerad av människor här uppe i nord som väljer att satsa på countrymusik. Handen på hjärtat så är det ju inte jättemånga som förstår charmen med genren. Bara för ett par dagar sedan blev jag kraftfullt hånad i fikarummet över mitt countryintresse. Jag kontrade då med att jag var snubblande nära en psykos i full blom efter mitt besök på kreddiga Way Out West för några år sedan. Hemsk musik från flera scener samtidigt är inte bra för den mentala hälsan.

Nu till sak. Hometown Marie är ett av de här banden som mot alla odds valt att satsa på countryn. Stilen är åt det radiovänliga hållet. Även om det inte riktigt är min kopp av te så går det inte att ta miste på grabbarnas musikalitet och driv. Sångaren Oskar Östman bär upp låtarna med en guldstrupe av imponerande slag. Jag hade äran att avnjuta den från front row när delar av bandet värmde upp publiken inför Sam Outlaw förra våren i Storebro, och rösten håller även live.

Nya singeln heter "Better Days" och är som tidigare spår lättillgänglig country som låter uppfriskande osvenskt och kan absolut mäta sig med musiken från det stora landet i väst.

Lyssna på den på the world wide web!

Cale Tyson - Careless Soul

Übercoola Cale Tyson har släppt ännu en countryplatta. Tydligen är det den första fullängdaren som lanseras till den amerikanska publiken, de brukar ju annars få vara först och kleta på saker med sina feta fingrar.

Careless Soul är precis som tidigare verk traditionell country med den där väldigt speciella rösten som låter som den ska brista ut i joddel vilken sekund som helst. Trots att jag tillhör den lilla skara människor som gillar sådana tilltag så har det här gått något överstyr. Men den gode Tyson har nog helt glömt bort hur man sjunger normalt efter ett par år av framgång med den lustiga sångstilen.

Plattan trummar på i baktakt och andra klassiska countryknep, ibland känns det snudd på som en karikatyr av genren. På sina håll blixtrar det dock till, som på dramatiska "High Lonesome Hill".

Helhetsintrycket förblir dock något av en snooze fest.

Betyg: 3 (av 5)

Trés elegant!

Matilda Augustine live på Kafé De Luxe

Efter en het och intensiv helg med dagsutflykt till Lammhult, trerätters med en uppsjö av alkoholhaltiga drycker och ett 6-milapass på cykeln så borde jag egentligen spenderat gårdagskvällen uppkopplad till en dialysmaskin. Men man lever bara en gång! Så det blev en öl framför utescenen på Deluxe istället.

Där hade Matilda Augustine checkat in för att bjuda på musik. Matilda har förutom ett fräsigt efternamn också en hyfsad låtskrivarförmåga och en ganska trevlig röst att lyssna på. Stilen är åt det svenska och lite molokna hållet, alltså inte särskilt showigt. Personligen är jag inget jättefan av just den sirliga svenska popen men det var ändå något charmigt över hela Augustines persona. Med simpelt gitarrkomp och kort mellansnack rev hon av den ena visan efter den andra, ett par av dem rätt så fina.

Det hela var fort över men det var för ovanlighetens skulle inte en helt bortkastad halvtimme som annars ofta är fallet på de obskyra söndagsspelningarna på Kafé De Luxe.

Bäst: "Jag vill nog att du ska hata mig", "Om du fick mig"

Sämst: Den utomordentligt långsamma bartendern som gjorde att jag tvingades se halva konserten från kön i baren.

Matilda Augustine finns på Spotify! Senaste EP:n ligger dock ute under det ofrivilliga artistnamnet I ditt vardagsrum (det blev en miss i kommunikationen med spotify).

Myspys deluxe!

Liz Rose - Swimming Alone

Det har blivit något av en trend inom countryn för låtskrivare att ge ut egen musik. Senast i ordningen har vi Liz Rose, en medelålders Texan med en alldeles ljuvlig känsla för lyrik och melodi.

Hon är mest känd som låtskrivare åt Taylor Swift när hennes karriär tog fart. Men hon har också skrivit låtar åt mer mogna förmågor som Little Big Town, Eli Young Band och Jewel (personlig favorit!).

Hennes egna musik är dock långt ifrån den glättiga kommersiella. På Swimming Alone går tongångarna mer åt det hemtrevliga; det känns som man är kompis med Liz Rose efter man lyssnat igenom de tio spåren. Tydligen tycker hon själv inte hon är mycket av en sångerska men det är just den avslappnade sköra rösten som gör det här albumet så satans mysigt.

Utan att jag riktigt vet varför så gillar jag detta starkt!

Bästa spår: "Grocery Money", "My Apology", "Letters From Prison"

Betyg: 4 (av 5)

Gulligt värre!

Spotifylista: maj

För att förbättra den dåliga bloggfrekven kommer här månadens spotifylista! Mycket nöje!

Länk här.

Från gårdagens trevliga utflykt med föräldrarna/finansiärerna.

The Mulligan Brothers live på Hotell Hulingen

Hotell Hulingen, det musikinspirerade haket mitt i Hultsfred har blommat upp till en riktig partyoas. Hit kommer människor lång- och kortväga för att äta, supa och lyssna på musik. Livets tre små läckerheter.

Igår var det country på Hulingeagendan och min goda vän Marcus från Smålands Country Club bjöd in till både gratis mat och konsert. Jag och Frida släppte allt vad vi höll på med och kastade oss i bilen så fort vi hörde ordet gratis.

The Mulligan Brothers kommer från Mobile, Alabama och lirar smakfull bluegrass med inslag av folk, americana och lite allt möjligt. Vanligtvis består de av fyra musikanter men igår var de bara tre. Oklart varför. De tre som var kvar bjöd dock på en gedigen samling låtar, faktiskt kändes det som det aldrig skulle ta slut. Hela sällskapet var eniga om att showen var cirka 45 minuter för lång. Synd det för musiken var det annars inget fel på. "Cecilia" och "Lay Here" till exempel är ungefär så bra som modern bluegrass någonsin blir. Det var dock ett långt parti mitt i konserten där låt efter låt lät likadant. Förutom den fadäsen var The Mulligan Brothers en fröjd att bevittna.

Före huvudnumret överraskades vi av ett kompetent förband. Los Angeles-baserade Jim and Sam rev av 5-6 nummer som verkligen gav mersmak. Med blott en gitarr, aggressivt fotstampande och en lustig mick bjöd de på riktigt god stämning. Vilket var imponerande med tanke på at de var mitt uppe i kamikazeuppdraget att spela ett gig varje dag under ett år.

På det stora hela en alldeles förträfflig afton i goda vänners lag som dessutom guldkantades av tropisk värme.

Instagram @barabaraberra

Benjamin Ingrosso - "Do You Think About Me"

Har ni hört Benjamin Ingrossos senaste låt? Förmodligen inte eftersom det kanske anses lite okreddigt. Jag tycker i alla fall den är fantastisk!

Eurovision Song Contest 2017

Igår var det schlagerfezt för hela tjocka slanten. Jag missade första delfinalen och såg med viss skepticism på den andra. Det finns verkligen mycket dålig musik där ute. Men också ett knippe riktigt bra låtar. Låt oss i en positiv anda fokusera på dem!

UNGERN Joci Pápai - Origo (8)
Det har blivit lite av en trend att sjunga på sitt modersmål. Jag gillar det och jag gillar Joci Pápais klagosång på sirlig ungerska. Rapen hade man dock klarat sig utan.

MOLDAVIEN Sunstroke Projekt - "Hey Mamma" (3)
Lilla Moldavien överraskade med en riktig partydänga till schlager. Den stora behållningen var den ettriga saxofonen men Sunstroke Projekt hade också den goda smaken att förstå att musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik!

PORTUGAL Salvador Sobral - "Amar Pelos Dois" (1)
Årets vinnare gillades även av undertecknad. Trots uppenbar avsaknad av det mesta hade det här numret något som hela Europa verkar längtat efter.

AUSTRALIEN Isaiah - "Don't Come Easy" (9)
Det har varit mycket snack om Isaiahs enorma ögonbryn. Men låt oss istället diskutera hans groteska fötter, som var lika långa som han var hög. Det såg ju inte klokt ut! Rent musikaliskt var det snudd på störigt perfekt.

RUMÄNIEN Ilinca feat. Alex Florea - "Yodel It" (7)
Det här är det underbaraste jag hört någonsin.

BELGIEN Blanche - "City Lights" (4)
Även om jag är ett stort fan av glad och otvungen schlager så var det svårt att värja sig för fenomenet Blanche. Med utstrålning som en IVA-patient bjöd hon på tävlingens kanske bästa låt.

SVERIGE Robin Bengtsson - "I Can't Go On" (5)
Sympatiske Robin gjorde ingen besviken i finalen, det var freaking beautiful. Det var också freaking uppfriskande med ett show- och dansnummer bland alla freaking solonummer.

BULGARIEN Kristian Kostov - "Beautiful Mess" (2)
Bulgarien har seglat upp som en riktig schlagernation. Förra årets "If Love Was A Crime" av Poli Genova var en vinnare i min bok. Årets bidrag är något mer dämpat men kvaliteten är den samma.

Lustigkurren från Portugal vann alltså hela tjotaballongen. Ännu en anledning att få möta våren i Lissabon!

Cool, coolare, Robin Bengtsson.

Hannah Aldridge - Gold Rush

Hannah Aldridge har gjort som många andra, tagit sitt pick och pack och flyttat till Nashville (vilket man verkligen kan förstå när alternativet var att bo kvar i Alabama). Men till skillnad från större delen av countrypatrasket har hon lyckats behålla ett eget uttryck och dessutom valt en betydligt rockigare väg än gemene man. Men har man något val när man välsignats med en sådan pipa?

Hon sjunger alltså skjortan av varenda spår på Gold Rush. Jag tycker det röstmässigt finns tydliga likheter med Elin Ruth Sigvardsson som har Sveriges bästa röst (och för övrigt är aktuell med ny musik på svenska).

Förutom rösten är det också en gedigen låtskatt den gode Aldridge bjuder på, med en skön blandning av ballader och mer riviga hits. Allt kryddas med ångande elgitarrer och ett träffsäkert americanauttryck.

Bästa spår: "Dark Hearted Woman", "Burning Down Birmingham", "No Heart Left Behind"

Betyg: 4,5 (av 5)

 

Silverdrive 35 - "Those Days"

Hatten av till alla svenskar som krånglar till sitt liv med att satsa på country!

Grabbarna i Silverdrive 35 är två av dem. "Those Days" är deras andra singel och bjuder precis som föregångaren på schvungig country med ovanlig mycket klös för att komma från strama skandinaver.

Ta er en lyssning på Spotify eller kika på den här lilla videon.

Angaleena Presley - Wrangled

Det är lite synd att Angaleena Presleys andra soloplatta pryds av ett så töntigt skivomslag. För den forne Pistol Annies-medlemmen bjuder faktiskt på en gedigen samling countrybitar.

Soundet är behagligt långsamt, det är som att man först spelade in plattan i en takt och sen i efterhand vred på någon ratt i kontrollrummet som i ett bräde gjorde alla låtar lite långsammare. Otippat nog faller det väl ut. För Wrangled är det perfekta soundtracket när man behöver något lugnande efter ett hårt dagsverk, och är ju ett billigare alternativ än till exempel Sobril eller vin.

Jag gillar "Bless My Heart" allra bäst men de flesta spår på Wrangled har något visst över sig.

Betyg: 4 (av 5)

Uppdaterat status

Världens sämsta bloggare här. Jag har i veckan återgått till arbetslivet på lasarettet. Omställningen från de fridfulla dagarna på äldreboendet i Lofoten har varit brutal. All min energi har därför gått till att motstå frestelsen att hänga mig i sköljen. Nu har dock den värsta chocken lagt sig och jag tror att jag är redo att åter koppla in autopiloten måndag morgon. Ni kan därför räkna med en något högre inläggsfrekvens på er favoritblogg framöver.

Trevlig helg!

Jills veranda säsong 3

Med skräckblandad förtjusning mottog jag i morse nyheten att Jills veranda återkommer för en tredje säsong.

Idag släpptes också gästlistan (vilket egentligen var själva nyheten) som bjuder på en del intressanta namn. Maxida Märak till exempel. Samen som kombinerar renskötsel, aktivism, musik och lite allt möjligt mellan himmel och jord. Hon har dessutom i och med megaunderskattade plattan Mountain Songs and Other Stories visat sig ha en känsla för Bluegrass.

I övrigt kan vi hälsa Lisa Nilsson, Mia Skäringer, Dregen, Ana Diaz och Erik Lundin välkomna till den patologiskt stela stämningen på Jills veranda.

Jag ser med sund försiktighet fram emot säsong 3. Premiär i november.

Jills verandapatenterad osynkad sinnesstämning.

Sam Outlaw - Tenderheart

Sam Outlaw gick från hyfsat framgångsrik reklamare till countrystjärna på bara några år. Debutplattan Angeleno från 2015 hyllades av alla som hade den god smaken att ge den en lyssning. Själv hade jag upptäckt talangen långt före dess. Men min fantastiska förmåga att hitta talanger kan vi ta en annan gång, nu ska vi diskutera uppföljaren Tenderheart.

Musikstilen är i stort den samma. Sam trallar på om lite allt möjligt. Han har en förmåga att balansera på den lilla strana som finns mellan countryns pretentiösa allvar och fjöntiga glättighet. Plattan saknar dock uppenbara hits och lider möjligen av ett något lågt tempo, men ingen människa med ett normalt känsloregister kan förneka Sams förmåga att leverera en text. Det är också uppfriskande med countryartister som inte låtsas som att de lever på en ranch och kör pick up truck i solnedgången.

Trots att det är svårt att välja ut favoritspår är ändå Tenderheart något av en pärla. Den tickar på i ett behagligt tempo med extremt hög lägstanivå. Framförallt är Sam en äkta countryartist i det avseende att han inte låtsas vara en cowboy. Låtar som "Diamond Ring" och "Say It To Me" är så långt från machocountry man kan komma och det är en himla bra sak.

Betyg: 4,5 (av 5)

Amerikas bäst klädda man.

Glad påsk!

Idag åker jag till Portugal, därför kommer bloggen ligga nere cirka en vecka. Under tiden kan ni roa er med att lyssna på den senaste spotifylistan signerad undertecknad. Länk här.

Instagram @barabaraberra

Pieta Brown - Postcards

Kvinnan med det besynnerliga förnamnet har levt och verkat inom den amerikanska folkmusiken sedan tidernas begynnelse. Inte riktigt men i vart fall hann hon släppa hela sju fullängdare och tre EP:s innan den här sopiga bloggaren tog notis.

Men bättre sent än aldrig för jag har verkligen fallit pladask för Pieta och hennes senaste verk Postcards. Det var det sagolikt vackra skivomslaget som lockade in mig. Ett par minuter in i plattan kunde jag dock konstatera att jag också gillar hennes musik.

Det är ett stilla album, bara en av låtarna bjuder på trummor till exempel. Men samtliga spår bjuder på ljuva toner med precis det där rätta släpet i rösten som jag är så svag för.

Bästa spår: "Stopped My Horse" (med Carrie Rodriguez)

Betyg: 4 (av 5)

Fint.