Innan showen drog igång intogs ett skrovmål på Max där jag även passade på att piffa till mig lite med hårborstning och handsalva.
Konserten ägde rum på Kong som var ett fantastiskt besynnerligt ställe beläget precis bredvid Malmö högskola. I sammetsfåtölj och minusgrader (nästan) intogs en ljummen öl i väntan på Holly. Efter en lagom lång stund kom hon smygandes ur kulisserna och fram på scenen. Första noterna på öppningsnumret Sometimes satt som en smäck och om ni inte visste det innan så kan jag upplysa om det nu, hon sjunger sjukligt bra den här damen.
Holly tyckte som jag att det var svinigt kallt i lokalen och fick låna en jacka av sin make Chris Coleman som sedan också var med och jammade större delen av konserten. Bland annat sjöng de duetten A Love I Think Will Last vilket de gjorde på ett ypperligt sätt, det var också härligt med lite upp-tempo mitt bland alla lugna låtar.Efter varje låt följde ett thank you very muuuuch från Holly i exakt samma tonfall vilket var lite störande i längden men det är verkligen det enda jag kan finna att klaga på. I övrigt var det en mäkta underhållande show. Bäst gillade jag Three Days in Bed, A Love I Think Will Last och Without Jesus Here With Me som hon skrev efter att hon och syrran voltat med bilen och varit nära att trilla av pinn.
När showen var över var Holly bussig och ställde upp på att signera skivor och prata med oss vanligt folk. Jag var dock på tok för starstruck för att våga mig fram.
Nu väntar veckor av Holly Williams besatthet om jag känner mig själv rätt.
Grammygalan var i år en riktig freakfest. Beyoncé dansade som en sjövild prostituerad vilket hon i och för sig gör om och om igen på dessa galor. Kan inte någon ge kvinnan något sederande (eller något starkare så vi slipper henne ett tag). Pink snurrade sedan runt i någon slags strana iklädd endast tatueringar och genomskinlig kroppsstrumpa. Mäkta imponerande må jag säga, både stransnurrandet och att kunna sjunga så fint i den positionen. Hon avslutade galenskaperna med att skvätta ner publiken med vatten och det hela var överraskande nog väldigt vackert.
.jpg)
Det är också lite tröttsamt att höra om hur fantastiska alla lantisar är och hur värdelösa alla moderna stadsmänniskor är. Ain't you glad we ain't all california girls? undrar Gretchen i California Girls. Tackar som frågar Gretch, men jag är nog snäppet gladare över att vi inte alla är bonniga rednecks.
Den 12:e februari går filmen Valentine's Day upp på svenska biografer. Den handlar om en massa människor i Los Angeles som försöker kämpa sig igenom alla hjärtans dag med minsta möjliga skada skedd. Men det är inte vilka människor som helst, rollistan är helt sjuk. Bradley Cooper, Julia Roberts, Patrick Dempsey, Jessica Alba, Kathy Bates, Eric Dane, Anne Hathaway, Ashton Kutcher och tramsmajan Taylor Swift är bara några av valentinesfirarna. Känns som det kan bli pannkaka av alltihopa med så många stjärnor på en och samma arbetsplats. Villl ni veta mer om filmen kika in på 
Men nu tänkte alltså resterande bandmedlemmar Emily Robison och Martie Maguire, som för övrigt är systrar, släppa något slags album. Än så länge är det ovisst när detta skulle tänkas komma ut eller vad det är för typ av album. Alla vi dixie-fans får väl vänta och se helt enkelt. Under tiden kan vi dock roa oss med att lyssna på chicksens senaste album Taking the Long Way från 2006 som kammade hem hela fem grammis, pretty darn good för ett gäng Bush-antagonister i en konservativ countryvärld.
Firar att första dagen på praktiken är över med en liten förtäring. Per os.
.jpg){kind=link}
