Växjö Country Roots Festival 2016

Precis som förra året vid den här tiden samlades igår länets alla countryfanatiker under samma tak, det var ju dags för andra upplagan av Växjö Country Roots Festival på Palladium mitt i city. Givetvis var er favotitbloggare på plats, och givetvis får ni här en alldeles för detaljerad rapport som ingen bett om.

Först ut Old Timey Remedy som är ett svenskt band med förkärlek till musikgenren Old time. Old time är en typ av nordamerikansk folkmusik som bygger på fiol och diverse plockinstrument. Det är tjo och tjim helt enkelt. Kapellmästaren och violinisten Mange Norman piskade på sina mannar till en klart godkänd festivalstart. Samtliga medlemmar skulle dock må himla bra av en "gör om mig"-dag på Go'kväll, medelålders mäns slafsiga klädstil är verkligen en av vår tids största utmaningar.

Gitarren i lagom höjd. Old Timey Remedy. Instagram @barabaraberra

Näst på tur Spinning Jennies från Stockholm som spelar något så märkligt som bluegrass på svenska. Jag hade förlyssnat lite på Spotify och var inte helt imponerad, det svenska språket har ju en förmåga att få musik att låta töntigare än vad den egentligen är. Men i liveformatet var Spinning Jennies en fröjd både för ögat och örat. Sångaren David Ritschard var en riktig showman med bra krut i stämbanden, välsittande kostym (se och lär Old Timey Remedy) och en blick som var så där härligt slibbig, precis på gränsen till rent obehaglig. Resten av bandet var också lika delar kompetenta musiker som trevliga mellansnackare, en konstform som är halva nöjet vid den här typen av events. Bandet var också festivalens enda grupp med en dobrospelare, detta vansinnigt vackra instrument, och bara det gör dem till festivalens vinnare. Mannen bakom instrumentet hette Jonatan Eklund, bless his heart.

Spinning Jennies Instagram @barabaraberra

Därefter var det paus. Vi passade på att ta oss an stadens nya ölhak Chapter House. Det är ett übermodernt ställe där tapparna bjuder på öl med obskyra smaker som choklad och hallon. Bartendern var eld och lågor över sin fina öl och presenterade ena knasiga IPA'n och APA'n efter den andra. Allra helst hade man ju velat be om en blaskig lager men då hade man kanske blivit utkastad. Jag tog istället husets IPA och en fish n' ships, till dessert en hallonöl som jag svepte som en shot. Jag har lite svårt för den här typen av pretentiös ölkultur men gillar allt nytt som öppnar i vår lilla stad. Chapter House är därför ett välkommet tillskott och fisken var otroligt god eller bra som man säger om mat nu för tiden.

Åter till festivalen. Där var det nu dags för The Goodbye Girls som består av en brokig skara kvinnor. En från Sverige, en från Kanada och två från de Förenta staterna. De fyra lirar bluegrass och gjorde det igår med den äran. Givetvis föll jag lite extra för den kompetenta banjospelaren Alison dE Groot då jag älskar ljudet av banjosträngar mer än livet självt. Jag tippar också på hatten åt sångerskan Molly Tuttle som hade en röst som gjord för genren, klar och tonsäker.

The Goodbye Girls Instagram @barabaraberra

När vi sagt hej då till The Goodbye Girls sa vi hej till Shoutin' Red, en 24-åring från Uppsala som gjort det udda livsvalet att lira blues från hundra år tillbaka. Själv har jag aldrig förstått grejen med att viga en karriär åt att bara göra covers, när man dessutom väljer en sådan trist genre har man ju grävt sig en onödigt stor grop. Den unga bluessångerskan ska ändå ha stort plus för skickligt gitarrspel men rösten vacklade på sina håll och det är sannerligen ingen enkel uppgift att stå själv på en scen. Det ska därför inte falla någon skugga alls på Felicia Jangard Nielsen som Shoutin' Red egentligen heter, det var bara inte min musikaliska kopp av te.

Shoutin' Red Instagram @barabaraberra

Nästa band var inte heller riktigt min tekopp. The Country Side of Harmonica Sam lirade speedad honky tonk och efter en afton fylld av baktakt, fiol, blues och banjo var det droppen som fick bägaren att rinna över. Countryn stod mig upp i halsen och tyvärr fick därför inte bandet med det mycket krångliga namnet den uppmärksamhet det kanske förtjänade av det här countryoraklet.

The Country Side.... Instagram @barabaraberra

Festivalen avslutade sedan som den började med de stillösa men talangfulla herrarna från Old Timey Remedy. De bjöd igen på musikglädje, och fuldans. Tur för dem att det gamla spontandansförbudet hävdes tidigare i veckan, annars hade både Mange och munspelsspelaren Uffe åkt i finkan i minst 6 månader.

Allra sist kom (nästan) alla band upp på scenen och bjöd på den traditionsenliga "Will The Circle Be Unbroken". Trots att det rådde totalt kaos, att tonarten inte riktigt verkade passa någon och att det befann sig farligt många vassa instrument på så liten yta, var det kvällens höjdpunkt.

På det stora hela en alldeles förträfflig kväll, faktiskt var andra upplagan av Växjö Country Roots Festival den bästa någonsin.

Fotnot: Missade tyvärr PPM på grund av matrast.