Spotifylista: maj

Trots att bloggen fullständigt gått i stå har jag fortfarande eminent musiksmak. Här är senaste spotifylistan.

Maj i Molde.

Ukerapport

Livet som semikompetent sykepleier går sin stilla gång. Efter ett par hektiska dagar (med norska mått mätt!) har det sista dagarna lugnat ner sig rejält på jobbet. Vi har mest suttit och rullat tummarna inne på vaktrommet. Där det påpassligt finns två loungesoffor och en tv. Det är exakt sånt som gör att det är så trivsamt att jobba i Norge. Samtidigt som man diskuterar furixordinationer med läkaren kan man snegla på prinsbröllop eller Giro d’Italia.

Sjuttonde maj firades måttligt. Jag gick ner till sjukhuset där paraden gick förbi. Detta var min andra norska nationaldag och jag tror nu jag är nöjd för en livstid. Har man inte upplevt sjuttonde maj är det som att alla dina allra störigaste bekantskaper har födelsedag samtidigt och kollektivt dragit en stämningshöjande lina på morgonkvisten. Folk är patologiskt glada. Som kronan på verket uppklädda till tänderna. Damerna i bunad och herrarna i kostym (ett fåtal vågade i herrbunad).

Vuxna människor som ropar ”hurra för Norge!” och gratulerar varandra på den stora dagen är mer än vad jag mäktar med. Det var dock en liten tröst att jag på eftermiddagspasset sedan håvade in storhelgstillägg.

I fredags var jag ledig och hoppade på bussen till Ålesund. Det ligger två timmar bort men det är inklusive en bilfärja på 35 minuter och genom djupa dalar och tunnlar så det ligger säkert bara ett stenkast härifrån fågelvägen. Jag hade föreställt mig en pittoresk liten idyll men det var ett turistinferno av sällan skådat slag. Det var bara turister i hela staden. Det fanns inte heller någon direkt stadskärna. Bara enstaka butiker. Knappt några uteserveringar heller vilket var ett fiasko eftersom jag i princip åkt dit enkom för att dricka en öl vid de karaktäristiska jugendhusen, och sedan instagramma om det. Annars hade det ju inte skett. Istället fick jag ”nöja mig” med en tur upp på Byfjellet Aksla. Där har man byggt en turistvänlig trappa uppför fjället. Det var flott så det förslog men jag var snubblande nära att putta ut ett dussintal tjocka tyskar som blockade min framfart. 

På eftermiddagen tog jag hurtigbåten till Langevåg. Shoppade dyra shorts på Devoldfabrikken och sedan tog jag bussen hem. Jag har sagt det förr men dagarna är så rysligt långa i det här landet. Trots en heldag i Ålesund var jag hemma 17:15 för en obligatorisk Netflix session. Jag har kommit in i en franskspråkig fas. Just nu kollar jag på belgiska La Trêve. Jag är bättre på franska än på norska vid det här laget. 

Ha det!

Greetings fra Aksla!

Parker Millsap - Other Arrangements

Underbarnet Parker Millsap imponerade stort på den här torra countrybloggaren i och med sin förra platta The Very Last Day. Så pass att jag korade den till 2016 års bästa.

Nu är han aktuell med nytt och fräscht, och rockigare. För hade man som undertecknad sett fram emot sirliga americanatoner så kan man känna sig snuvad på den konfettin. Other Arrangements är ösigare på alla plan. Men rösten är den samma. Och den är en gudagåva!

Vilket är tur för annars hade jag inte ens orkat igenom plattans första nummer. Som är i gapigaste laget. Men därefter coolar Millsap ner något och bjuder på ett par riktigt fina stunder. Exempelvis ”Good Night” och ”Come Back When You Can’t Stay”. Däremellan får man dock stå ut med ett och annat ljudinferno.

Betyg: 3,5 (av 5)

Eurovision Song Contest 2018 final

All aboard! För sista gången. Sedan kan vi alla dränka oss i Atlanten.

Finalen var som väntat oerhört lång men jag måste ändå ge kredd till den portugisiska produktionen som lyckades få de drygt 3,5 timmarna fullt genomlidliga. De fyra programledarna hade också till finalen äntligen hittat rött i sin Ritalindos och var precis lagom engagerade.

Musiken så. Jag skulle säkert kunna säga något vasst och briljant om varje nummer men eftersom jag är på resande fot sitter jag och skriver på en iPad vilket försvårar långa inlägg. Så där kom ni undan med blotta förskräckelsen! Istället lägger jag fokus på de bästa bidragen som får traditionsenliga jurypoäng. 12 är bäst och 1 är sämst . Men att överhuvudtaget vara en av tio bidrag som får poäng från Kerstin´s Country Blog är ju en bragd.

Une point!
Slovenien. Lea Sirks slovenska popdänga har växt på mig under veckan. Men varför i hela friden väljer man att sjunga på ett språk som blott två miljoner människor förstår sig på. På engelska tror jag den hade kunnat varit uppe och nosat på topp tio.

Deux points!
Litauen. Den sittande sångerskan väste sig fram till två poäng.

Trois points!
Australien. Jessica Mauboy såg ut som hon festat i dagarna sju, och det hade hon kanske också. Håret  hade inte sett en kam sedan hon lämnade Oceanien. Men det yttre till trots så gick det inte att ta miste på hennes genuina glädje över att vara där. Och musik ska som bekant byggas utav glädje!

Quatre points!
Tjeckien. Om byxan bara hade varit två decimeter längre hade jag säkert petat upp den här märkliga låten några hack. För låten svänger men Nicolas Josefs stil känns aningen 2014.

Cinq points!
Portugal. Det här var helt ointressant showmässigt men faktiskt en riktigt bra låt. På det vackra portugisiska språket dessutom.

Six points!
Tyskland poppade upp som gubben i lådan och bjöd på ett riktigt habilt nummer. Det var som en liten andningspaus mitt bland alla konstigheter, bara en grabb med en sång och ett magiskt hår.

Sept points!
Moldavien. Det här var ett bättre nummer än låt men även låten växer för varje lyssning.

Huit points!
Sverige. Jag är ett stort fan av Benjamin Ingrosso och hans sammetslena populärmusik. Dock lyfte aldrig numret riktigt på den stora eurovisionscenen vilket blev smärtsamt tydligt när publiken sa sitt. Fjärde sämst enligt Europa var långt ifrån rättvist men ändå förståeligt eftersom den smäckra låten drunknade i fältet.

Dix points!
Israel. Efter fjolårets seriösa vinnarbidrag slog nu pendeln över åt det motsatta. Knasbollen Netta charmade ett helt Europa med sitt patenterade kackel. Jag gillade det också.

Douze points!
Cypern. Den undersköna cyprioten Eleni Foureira var en urkraft att bevittna. Till skillnad från vinnarbidraget andades det här bidraget en feminism som kändes betydligt mindre konstlad. Jag kommer plåga alla i min omgivning med den här låten hela sommaren lång. Kanske också dansrörelsera (fliker in Skriet-emojin). Ah yeah ah yeah ah yeah!!!

Väl mött i Jerusalem då!

Eurovision Song Contest 2018 semifinal 2

All aboard! Igen.

Eurovisions andra semifinal vaskade igår ner finalfältet till 26 länder. På lördag får man spärra upp ögonlocken med tandpetare för att orka sig igenom den musikaliska resan. Jag kan inte begripa att man inte i en större grad separerar agnarna från vetet när man ändå gjort sig besväret att ha semifinaler i dagarna två.

Hur som helst. Det gick i alla fall vidare ett par frejdiga nummer från semi nummer två som verkligen förtjänade sin finalplats. Exempelvis Moldavien med sin underbara farsinspirerande ”My Lucky Day”. Varför fylla en scen med pyro och lasershower när man kan spela upp en replika av Helsingborgsrevyn och ackompanjera det med glada toner? Jag har inget bra svar på spörsmålet.

Benjamin Ingrosso gjorde jobbet och tog Sverige vidare. Men vilade det inte något märkligt mjäkigt över hela numret? Benjamin kändes inte helt i synk med övriga produktionen. Ungefär som att skypa med ett gäng på 2-års kalas och ligga cirka två sekunder efter (internt. red. Anm.)

Norrmannen Ryback kändes inte heller helt bekväm på den stora scenen. Men vem i dess rätta sinnesstämning skulle vara bekväm med att spela diverse luftinstrument och sjunga ”that’s how you write a song”? Om lustigkurren Ryback vinner på lördag ska jag bada naken i närmaste fjord.

I övrigt gillade jag Australiens bidrag. Det var så fräscht och oeuropeiskt! Även Holland gillar jag per automatik på grund av countrynörd men det hör inte riktigt hemma på ett schlagergolv.

På lördag får vi se vilket land som får den stora äran att skära ner på skola, vård och omsorg och istället lägga slantarna på dålig musik. Jag tror på Israel men hoppas på Moldavien. Eller blir det kanske någon av de fem big five. På lördag vet vi och sedan kan vi gå vidare med våra liv.

Eurovision Song Contest 2018 semifinal 1

All aboard! Nu blir det schlagerresumé!

Igår gick första semifinalen av stapeln. Jag jobbade och missade nästan hela showen och var inte särskilt ledsen över det. Idag blev jag dock varse om att det finns ett par tragiska själar därute som hade sett fram emot en Kerstins Country Music Blog-patenterad recension. Så jag fick snällt svepa igenom de drygt två timmar långa programmet på SVT-play. God bless framspolningsknappen säger jag bara!

För även om det här fanns ett par glimrande musiknummer så var showen som sådan åt det väl gapiga hållet. De fyra programledarna var för mycket på alla plan, dessutom minst två för många till antalet. Men jag föredrar ändå detta alla dar i veckan jämfört med en slemmig Måns Zelmerlöv.

Så till musiken. Mycket rann av mig som om jag vore av teflon. Men ett par låtar höjde sig ändå över den breda massan:

Tjeckien

Man kan välja att störa sig på det mesta här; de korta byxorna, ryggsäcken, hängslena, glasögonen (som säkert var fönsterglas) och så vidare. Men det där blåsriffet går inte av för hackor! Första låten i fältet som inte var en snoozefest.

Litauen

Så segt så klockorna stannade men den där väsiga sångstilen är jag patologiskt svag för. Jag blir också imponerad av människor som kan sitta och sjunga.

Israel

Förhandstippade Netta bjöd på tjo och tjim. Kanske hade man kunnat önska en något tydligare melodi men alla lustiga ljud och de härliga dansarna duger gott för den här simpla countrybloggaren.

Irland

I ett hav av överarbetade nummer uppskattar jag Ryan O´Shaughnessys smäckra ballad. Rösten var onödigt vek men det vägde ju de rara bakgrundsdansarna upp med sin moderna dans.

Cypern

Fältet avslutades med ett riktigt pangnummer. Eleni Foureira och hennes dansare rev ner taket med sin europop på anabola. Jag lyssnar inte på sån här musik resten av året men under schlagersäsong kan man unna sig!

Samtliga mina favoriter vandrade vidare till final. På torsdag är det dags för Sverige. Dessutom Norges lilla vidrighet Alexander Ryback. Må vi bara vinna den kampen!

Ukerapport

Välkomna till bloggen som gud glömde. Som ni märkt har det varit föga aktivitet i flödet. Men nu kan ni åtminstone se fram emot ett par icke musikrelaterade inlägg! De brukar ju vara de mest populära...

Jag har nämligen tagit mitt pick och pack och återvänt till den lilla byn Molde på Vestlandet. Här ska jag vara i två månader och sprida skräck i områdets medicinskt sjuka. Jag har redan hunnit med fyra arbetspass. Förutom datorstrul första två passen har arbetet flutit på oförskämt smärtfritt. Det lurar säkert en grov fadäs i vassen.

Idag var jag ledig och traskade upp på fjället. Trots ljummet vårväder under veckan låg där en meter snö ivägen. Det verkade dock inte bekymra de glada norrmännen som bara traskade rakt igenom. Själv kände jag inte att det var värt att förnedra mig med ett benbrott 564 meter över havet. Så jag bröt halvvägs.

Som en skänk från ovan är även morgondagen arbetsbefriad. Då ska jag unna mig tre sjokoladeboller på Shell för blott 29 norska kronor. I princip gratis! Vad jag ska göra resten av dagen står skrivet i stjärnorna (troligtvis Netflix på paddan).

Ha det!

Varden, 407 m ö.h.