Ukerapport

Jag har drabbats av stora Norgedepressionen. Det är framförallt vädret som är orsaken. Det har regnat och snöat och regnat och snöat och regnat och snöat och regnat och snöat K-O-N-S-T-A-N-T i tre dagar. Man kommer inte utanför dörren förrän man är blöt genom alla lager med kläder och alla lager med hud.

Jag har ändå försökt hålla fanan högt, "roat" mig på alla sätt jag kan i slasket. I onsdags tog jag till exempel bussen till Leknes. Leknes är kanske den mest oinspirerade by man kan vistas i, till exempel fick jag betala tio norska kronor för en påtår på Frk. Lillemor Café. Jag hade bra lust att slänga tian i ansiktet på Lillemor men behärskade mig. Kaffet var dessutom det godaste jag smakat i Lofoten.

I Leknes var det regn, snö och hagel. Jag hade lånat ett paraply från huset där jag bor, det vände sig ut och in av blåsten och gick av på två ställen. Efter paraplyfadäsen gick runt lite på Lofotsenteret, cirka sju varv, innan jag tog bussen hem igen. Vilken fullträff av en dag!

Idag gick jag till skidspåren, åkte 500 meter i den blötaste blötsnö som någonsin skådats (jag kunde lika gärna spänt på mig skidorna i badhuset), sedan gick jag hem igen. Jag har blivit något av en expert på att ha ihjäl tid. Till exempel såg jag hela första säsongen av One Day At A Time på Netflix på två dagar, det var underbart tidsfördriv, se den!

I övrigt kan vi konstatera att åtminstone jobbet är harmoniskt, min största utmaning är att hitta den perfekta jobbyxan. Det är verkligen inte en enkel match eftersom byxorna även inom samma storlek skiljer mycket i längd. Jag har spenderat ett par pass i så korta byxor att till och med dementa norrmän (som inte ens vet hur man tar på sig en byxa) hånat mig.

Nu blir det helgjobb och sen säger det förhoppningsvis svisch och jag är hemma igen. Jag räknar med välkomstparad på Arlanda.

Ha det!

En riktig skidåkare drar sina egna spår.