Melodifestivalen 2016: Deltävling 4 Gävle

I lördags befann sig mellofesten i Gävle. Ungefär på samma breddgrad befann sig undertecknad, men med en helt annan agenda. Jag var i Mora för att heja fram min brorsa i Öppet spår på söndagen. Brorsan var snabb som en vessla men nog ordat om det. Triumfen har redan stigit honom åt huvudet.

Kvällens proglamderduo bestod i Gina (som vanligt) och Sarah Dawn Finer som verkligen blivit ett fullblodsproffs. Tyvärr fick hon ett tämligen trist manus att jobba med. Överlag borde SVT gaska upp sig gällande humordelen av programmet. Skämten är så simpla att man kan se dem komma flera kilometer innan punchline.

Så till musiken, som även den har en del övrigt att önska. Omgång fyra bjöd ändå på ett par ljusglimtar i mörkret. Skalan går idag därför i Bengt Fritiofssons klassiska solskala.

1. Eclipse - Runaways

Pudelrock hör inte hemma på ett schlagergolv, inte heller i ett modernt samhälle.
Betyg: 2 solar

2. Dolly Style - Rollercoaster

Dolly Styles hysteriska pop är verkligen hemsk på alla sätt. "Rollercoaster" var ungefär lika njutbar som ett migränanfall.

Betyg: 1 sol

3. Martin Stenmarck - Du tar mig tillbaks

Den gamle schlagervinnaren från 2005 ställde sig på scenen och sopade iväg säsongens, kanske faktiskt hela schlagerhistoriens sämsta melodi. Stort grattis till alla er som tog en treminuter pinkpaus precis nu.

Betyg: Solförmörkelse 

4. Linda Bengtzing - Killer Girl

Från en schlagerveteran till en annan. I svallvågorna av Stenmarcks flopp framstod detta som helt okej. Men egentligen var ju det här också bara ett sorgligt försök att klamra sig fast i en branch som sedan länge gått vidare från gladpop á la "Jag ljuger så bra". Ändå plus i kanten för Bengtzings showmannaship och stora triceps. 

Betyg: 2 solar

5. Frans - If I Were Sorry

Med en högst medioker sångröst och obefintligt scenspråk visade sjuttonåriga Frans vad svenska folket vill ha. De vill ha okonstlat och äkta, de vill inte ha tre minuter av hysteri. "If I Were Sorry" bestod egentligen bara av en liten tonslinga, men som den satte sig i bakhuvudet! Jag har nynnat på den nonstop sen jag först hörde den.
Betyg: 4 solar

6. Panetoz - Håll om mig hårt

Man får vara bra kliniskt deprimerad för att inte ryckas med i Panetoz glada sång- och dansnummer. Grabbarna levererade en svängig bit i klassiskt Panetozsnitt. Så klart inte lika bra som deras magiska "Dansa Pausa", men lika svängig!

Betyg: 4 solar

7. Molly Sandén - Youniverse

Det har gått inflation i den här typen av mörka och mystiska nummer. I år har ju även Isa och Oscar Zia stått och sett allvarsamma ut på en schlagerscen. För det första ska schlager vara glatt och otvunget, för det andra har jag svårt att ta deras tre minuter av melankoli på allvar när de resten av tiden mest utstrålar disneyklubb. Mollys låt var ändå helt okej, speciellt om man lyssnar på Spotify och slipper det dramatiska scenspråket (samtliga låtar finns ju nu ute i offentligheten).
Betyg: 3 solar

Vidare till final gick Frans och Molly. En andra chans får Panetoz och tyvärr också Dolly Style.

Frasse back in the day.

Billie the Vision and the Dancers live på Kafé de Luxe

Som så många gånger förr spenderades gårdagskvällen på den lilla oasen mitt i city, Kafé de Luxe. Billie the Vision and the Dancers bjöd upp till dans och lirade på den "stora" scenen kl. 22.

Tyvärr hade jag kvällstjänstgöring på lasarettet så var inte på plats förrän 22.30, ovärdigt nykter och håret i hygienriktig hästsvans. Trots min mycket sobra uppenbarelse höll jag på att inte få komma in. Tydligen var det fullt. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig det så stod som i chock och stirrade ut portvakten. Tillslut släppte han in mig bara för att slippa mig.

Nere i källaren var det smockat på ungdomar och en och annan senior som undertecknad. Stämningen var hög och bandet var givetvis i full gång. Jag har sett dem två gånger tidigare och man måste ju lyfta på hatten åt deras förmåga att få med sig en publik. Deras låtrepertoar och musikstil är jag väl i övrigt inte något jättestort fan av. Spelningen höll på ett par låtar för länge kan jag tycka i övrigt ska ingen skugga falla över de glada indiepopparna.

Efter spelningen gavs äntligen en möjlighet att gå till baren och köpa öl. Jag vet inte mycket av livet men jag vet att en öl aldrig smakar så gott som precis efter kvällsarbete.

Tydligen är de nara fyra tappra själar kvar i bandet.

Dylan LeBlanc - Cautionary Tale

Det har nu gått sex år sedan countryrockaren LeBlanc släppte sin magnifika debutplatta Paupers Field. Förutom en högst medioker uppföljningsplatta från 2012 har det varit märkligt tyst från den unge talangen.

Men nu är han åter aktuell i och med sin tredje platta Cautionary Tale. Som väl är har han också hittat tillbaka till gammal god countryform. Plattan öppnar starkt med titelspåret och sen bara rullar det på i en behaglig lunk. Visst kan man sakna de här sagolika spåren som till exempel "Enma Hartley" och "If Time Was For Wasting" från debuten, men man kan väl inte straffa en artist i all evighet för att han vid tjugo års ålder släpper sitt livs platta?

Cautionary Tale var ändå ett kliv i rätt riktning för att etablera sig bland den snåriga genren manliga countryrockare med ett ansikte för radio. Bästa spår är "Paradise".

Betyg: 4 (av 5)

Hela Dylans repertoar finns på Spotify!

Elle King - Love Stuff

Elle King släppte för ett år sen sin debutplatta Love Stuff, men först nu har jag alltså upptäckt henne. Elle är född 1989 så enligt mina beräkningar är hon cirka tolv år gammal. Men vilken talangfull tolvåring sen! Hon sjunger med en kraftfull whiskeyraspig stämma och debutplattan är smockad med härliga melodier. Bäst är "Ex's & Oh's" som gjort stor succé i Amerika och till och med blivit Grammynominerad till bästa rocksång.

Hennes musikstil är en blandning av just rock, country och soul. Åtminstone enligt Wikipedia. Så det får vi väl lita blint på eller kan vi bilda en egen uppfattning, Love Stuff finns på Spotify. Jag har ännu inte hunnit lyssna in mig så mycket så jag reserverar rätten att ändra åsikt om henne framöver.

Melodifestivalen 2016: Deltävling 3 Norrköping

Hello musiclovers! Här kommer det ni alla väntat på, veckans schlagerrapport. Gårdagens deltävling ägde rum i Norrköping och var ett klart kliv framåt från förra veckan. Men det fanns i ärlighetens namn ingen annan riktning att kliva i efter den sorgliga omgången. Flaggorna vajar fortfarande på halv stång över Malmö stad skulle jag tro.

Gina Dirawi delade igår programledarrollen med Henrik Schyffert. Det hela flöt på tämligen smärtfritt även om han är ett störigt stycke människa.

Så till musiken som för en gångs skull inte fick en att vilja trycka in en kalasjnikov i käften och fyra av. Betygsskalan går idag i klassiska jurypoäng, 2, 4, 6, 8, 10 och 12. Således blir någon stackare utan poäng.

Saraha - "Kizungozungo" 12 poäng
Åh vad jag älskade detta! Det var färg, dans, glädje och swahili. Ett riktigt klassiskt schlagerrecept. Jag dansade loss under Markus Larssons snåla poäng (han gav bara 2 plus till detta).

Swingfly feat. Helena Gutarra - "You Carved Your Name" 0 poäng
Förutom den fåniga titeln var det här inte så illa pinkat  av den udda duon. Men jag kan inte för mitt liv minnas hur det lät och det är sällan ett gott betyg.

Smilo - "Weight of the World" 8 poäng
Jag inser ju att det hade varit gängse praxis att såga detta längs med fotknölarna. Hela bidraget ber ju om att hånas. Men jag gillar låten och jag gillar att grabbarna helt oblygt verkar fullständigt älska sin tropical house musik, det är så de kallar sin genre. Kanske skulle de gått all in med hawaiiskjorta och palmer för att gå genom rutan mer.

After Dark - "Kom ut som en stjärna" 2 poäng
Det här var ingen ny "La Dolce Vita" direkt men refrängen svängde rätt bra.

Lisa Ajax - "My Heart Wants Me Dead" 10 poäng
Med en pipa av guld blåste lilla Lisa liv i den här mediokra poplåten. Jag minns inte riktigt hur låten gick men jag gillar sångerskan starkt.

Boris René - "Put Your Love On Me" 6 poäng
Stiliga Boris bjöd på bäst sittande kostymen och ett helt okej sång- och dansnummer. Eventuellt var han något övertänd, men vem var inte det? (Se bild ovan).

Oscar Zia - "Human" 4 poäng
Markus Larsson gav detta 4 plus, jag hade därför sett fram emot en mäktig popballad. Men hade Markus ens lyssnat på samma låtar denna vecka? Zias "Human" var väl förutom ett snyggt bildspel tre minuter skrik. Det var väl dessutom mest kören som sjöng i refrängerna? Jag fattar ingenting. Jag fattar inte heller storheten i Oscar Zia som artist mer än att han bokstavligt talat verkar vara två meter lång.

Vidare till final gick trots allt Zia och lille Ajax. Glädjande nog gick alltså Saraha "bara" till andra chansen vilket innebär att vi kan dansa vidare till "Kizungozungo" eftersom den inte blockas som finalbidragen. Stiliga Boris René knep den andra andra chansen.

Näst vecka drar vi till Gävle. Hej så länge.

Spotifylista: februari

Prisa gudarna, här kommer skatteåterbäringen! Skoja bara, det är bara årets första spotifylista.

Länk här.

God bless instagramfilter!

Melodifestivalen 2016: Deltävling 2 Malmö

Då har vi kommit till del två i jakten på Sveriges bästa melodi. Tyvärr fann vi den inte i Malmö, vi kanske istället tappade hoppet om mänskligheten. Här kommer en snabbresumé.

Gina Dirawi fick denna vecka leda festen själv. Charlotte Perelli petades ju i sista stund på grund av att hon florerar i Comviqreklam. Tydligen är det strikt förbjudet att leda melodifestival och göra reklam. Men det är visst fritt fram att sjunga en massa extranummer och fåna sig i små sketcher med Gina, så det utnyttjade SVT å det grövsta och på kuppen fick ju Comviq tusen gånger mer gratisreklam än om de bara låtit henne leda skiten utan krusiduller.

Så till den så kallade musiken. Kvaliteten var denna omgång så låg att betygsättning helt utgår.

Först ut David Lindgren med "We Are Your Tomorrow". Bara på den pretentiösa titeln kunde man ju ana oråd, och mycket riktigt var Davids nummer också ett övertänt musikalnummer.

Näst ut Viktor och Natten med "100 %". Trots att det i skrivande stund bara gått någon timme sedan programmet slutade har jag inget minne alls av Viktor och den här natten. Det är ett svart hål i mitt liv, tre minuter jag aldrig får tillbaka.

Sedan kom tre tjejer på raken. Molly, Isa och Krista. Givetvis sjöng de varsin låt men i mina öron var det bara en lång smörja av oinspirerad schlagerpop.

När man trodde att the botten was nådd entrade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson scenen och sjöng "Håll mitt hjärta hårt". Själv var jag bra sugen på att slita ut mitt hjärta för att få ett stopp på lidandet.

Sist ut kvällens enda utropstecken, Wiktoria (utan natt) med "Save Me". Wiktoria bjöd på ett stabilt sångnummer med skojigt bildspel på sin naturfärgade kroppsstrumpa. Tydligen är det inte svårares än så att komma till final, för det gjorde hon ihop med David Lindgren.

En andra chans får Molly Pettersson Hammar och Isa.

Huvaligen vilken hemsk kväll. Nu glömmer vi detta och blickar framåt mot deltävling nummer 3 i Norrköping.

Hårkvalitet: 100 %

Lucinda Williams - The Ghosts of Highway 20

The Ghosts of Highway 20 är Lucinda Willams tolfte studioplatta och föga förvånande har den 63-åriga countryrockaren släppt ännu ett litet mästerverk. Någon recensent på Svenska Dagbladet beskrev soundet på nya plattan som att det låter som hon sjunger halvliggande på en bardisk. Det är en ganska träffande beskrivning av hennes artisteri i stort tycker jag. För Lucinda Williams musik är lika rak och ärlig som en förfriskad krogbesökare som slänger ut sin hjärtas sorger. Williams gör det dock med lite mer finess än ditt lokala fyllo.

Förutom tolv nya originallåtar bjuds man på en trivsam cover av Bruce Springsteens "Factory" och en formidabel musikalisk version av Woody Guthries roman "House of Earth". Av originalspåren är det svårt att välja ut favoriter, allt flyter på i ett behagligt tempo och precis som titeln syftar på så tas man med på en resa genom landsbygden kring Highway 20.

Lucinda Williams tolfte platta är ett pärlband av mäktig amerikana, man upphör aldrig att förvånas över den till synes bottenlösa låtskatt hon har i hjärtat. Dessutom har hon ju branchens vassaste stämband.

Bästa spår: "Ghosts of Highway 20", "If  My Love Could Kill", "House of Earth"

Betyg: 4,5 (av 5)

Finns ej på Spotify, men på iTunes för blott 99 riksdaler.

Melodifestivalen 2016: Deltävling 1 Göteborg

Nu har vi åter kommit till den tiden på året då lördagarna spenderas framför tv-rutan med godis, chips, öl och spypåse. Det är alltså melodifestivalsäsong och som sig bör så kommer norra Europas vassaste musikblogg rapportera frenetiskt från tillställningen. Så håll i hatten. Nuuuu kör vi!

Programledarna för i år är Gina "jag är med överallt fast jag inte ens är särskilt bra" Dirawi plus en ny sidekick varje vecka om jag förstått det hela rätt. Igår hette parhästen Petra Mede och henne gillar jag starkt. Hon är åtminstone inte 90-talist.

Gina och Petra var stabila rakt igenom men man kan ju tycka SVT borde ge någon annan chansen nu. Charlott Perelli fick den i och för sig men sjabblade bort den.

Nu till själva tävlingen som igår bestod av blott sex nummer. Anna Book hade som bekant nesligt diskats i sista stund eftersom uppskattningsvis fyra moldaver hört låten förut, och med den enorma fördelen kan man givetvis inte få tävla!

Eftersom det var så få nummer bjussar jag på ambitiösa betyg och motiveringar till samtliga bidrag. Betygskalan går idag i den klassiska femgradiga.

1. Samir & Viktor - "Bada nakna"
Av gårdagens sju låtar är "Bada nakna" den enda jag kan sjunga på idag. Jag blir dessutom på gott humör av den. Mycket mer begär man väl inte av en schlagerdänga?

Betyg: 4

2. Pernilla Andersson - "Mitt guld"
Herregud vilken snoozefest. Det är för mig en gåta hur den här typen av nummer år efter år väljs ut till tävlingen. Ge mig glitter och glamour!

Betyg: 1

3. Mimi Werner - "Ain't No Good"
Det här va ain't no good som sångaren själv mycket riktigt påpekade. Men det var i alla fall en snygg outfit och den uppenbara flirten med countrygenren genererar åtminstone lite tröstpoäng.

Betyg: 2

4. Albin & Mattias - "Rik"
Den här låten handlar alltså inte om ren intermittent kateteriserng. Synd det, för det vore ju i alla fall lite originellt. Istället handlar den om att man kan vara rik på kärlek. Ändå pluspoäng för trallvänlighet.

Betyg: 3

6. Robin Bengtsson - "Constellation Prize"
Detta var kvällens stora utropstecken. Den gamle idoldeltagaren bjöd på ett riktigt tjusigt och avskalat nummer med kvällens bästa sång dessutom.

Betyg: 4,5

7. Ace Wilder - "Don't Worry"
Kvinnan med den pösiga byxan har man inte sett mycket av sedan hon senast stod på ett schlagerggolv år 2014. Men den som väntar på nåt gott. "Don't Worry" är kanske inte riktigt lika vass som "Busy Doin' Nothing" men i den mjäkiga konkurrensen seglar den upp i toppskiktet ändå.

Betyg: 4,5

Vidare till final gick Robin och Ace och en andra chans får de båda grabbduosarna.

Nästa vecka drar melfest till Malmö. Då hoppas jag på fler såna hör festliga klipp. Kvällens bästa!

Jeanne Jolly - "Matches and Gasoline"

Jeanne med det festliga efternamnet är en helt ny bekantskap för mig. Jag vet inte mycket om henne mer än att hon kommer från North Carolina och att hon har något frireligiöst över sig. Hennes senaste platta A Place To Run innehåller blott åtta spår, sju halvdåliga och ett fantastiskt.

Så strunta i plattan som helhet och gotta er enbart i öppningsnumret "Matches and Gasoline" för det har verkligen något visst över sig.

Jolly finns på Spotify!

Todd Grebe & Cold Country – Citizen

Todd Grebe är inte din vanliga tretton-på-ett-dussin-countrymusiker. Han lirar honky tonk och får det att låta modernt. En helt osannolik bedrift egentligen.

Inte för att jag tror Grebe och hans band bryr sig så mycket om vad som är inne. På Citizen finns inga intentioner att hamna på radions topplistor, här verkar bara finnas en genuin vilja att skapa bra musik. Att säga att de lyckas är en underdrift. Citizen är en riktig guldgruva för alla oss countrynördar som älskar gnissliga fioler och baktakt. Men det bjuds också på ett par lugnare bitar som bärs upp av Grebes hemtrevliga röst, till exempel ”You’ll Never Find Me” och ”Brown Hair”.

Det var längesen jag hörde en countryplatta med så mycket hjärta. Kanske rinner det något speciellt i vattnet uppe i Alaska där Grebe lever med frun Angela och barn. Angela är förresten också med i bandet och spelar fiol och bjuder på en del sång. Eller så råkar Grebe bara vara en ovanligt talangfull musiker.

Uppfriskande är det i alla fall med countrymusiker som går sin egna väg och som dessutom gör det riktigt bra.

Betyg: 4,5 (av 5)