Årets bästa plattor plats 5 till 1

Countryoraklet ger er årets bästa plattor!

5. Brandi Carlile - The Firewatcher's Daughter
Den gode Carlile har skämt bort oss riktigt ordentligt på senare år med det ena magnifika skivsläppet efter det andra. På The Firewatcher's Daughter tog hon sitt patenterade folksound åt det rockigare hållet och det blev föga förvånande hur bra som helst!

4. Sam Outlaw - Angeleno
Kanske var jag först i Sverige med att upptäcka den urbana cowboyen från Kalifornien. Han kom ju på första plats redan förra året på denna ärofyllda lista i och med sin självtitulerade EP. Angeleno är hans officiella debut och klart som korvspad är det fantastisk country (det visste jag ju redan). Sam sjunger med en sällsynt sammetslen röst och låtar som "Country Love Song", "It Might Kill Me" och "Love Her For A While" är balsam för själen. Tyvärr har plattan halkat ur Spotify och finns inte att köpa på iTunes förrän en bit in i januari, kanske kan man köpa en fysisk CD (haha!) någonstans. Det går dock att lyssna på plattan på hans Bandcampsida tillsvidare.

3. Kacey Musgraves - Pageant Material
Kacey har snabbt seglat upp som en av de största inom den kommersiella countryn. Inte konstigt kanske när man följer upp sin pangdebut med ännu ett mästerverk. Pageant Material är en musikalisk fröjd men är också, precis som debutplattan, en nagel i ögat på alla hemska amerikaner som har en människosyn som Donald Trump.

2. Frankie Lee - American Dreamer
Redan på första raden på "High and Dry" förstår man att Frankie Lees debutplatta är något alldeles extra. Dels sjunger han ju som en österrikisk körgosse, men han skriver också låtar rakt från hjärtat och man får vara bra död inombords för att inte beröras av hans stilrena amerikana. Det finns inte ett enda snedkliv på de tio spåren men kanske glimmar det till lite extra om just "High And Dry" och pianoballaden med samma titel som plattan "American Dreamer".

1. Andrew Combs - All These Dreams
Texassonen Andrew Combs släppte sin andra studioplatta i mars, i april upptäckte jag den och sedan dess har egentligen inget annat låtit riktigt bra. Det är ungefär som när jag upptäckte tequilaölen, vanlig öl smakar ingenting längre. Ska ni ta med er någonting från musikåret 2015 så låt det vara denna pärla till platta. Kräma på volymen på max och lyssna på mästerverk som "Nothing To Lose", "Foolin'", "In The Name Of You" och "Month Of Bad Habits" och försök att komma på någon anledning till att lyssna på något annat, någonsin igen.

vi är topp 5!

Årets bästa plattor plats 10 till 6

Ho ho, här kommer countrytomten med årets bästa plattor. Vi börjar med plats 10 till 6. Imorgon kommer topp 5!

10. Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar
Uppföljaren till 2013:s dundersuccé visade sig vara nästan lika fantastisk. Men det går väl knappt att misslyckas med konceptet banjo och finurliga texter från Edie Brickells behagliga stämma. Titelspåret och medryckande "My Baby" är musikglädje i dess renaste form.

9. Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolute
Att jag älskar Gillian Welch är sedan gammalt. Parhästen David Rawlings nasala stämma har jag haft lite svårare för, men Nashville Obsolutes lågmälda country var ändå svår att värja för. Här bjuds man på blott sju spår. Men det är inte tre minuters schlagerpop direkt, låtarna är flera minuter långa och vecklar ut sig som små berättelser. Det är vansinnigt segt men också riktigt vackert, speciellt när Gillian tar över huvudmicken.

8. Lindi Ortega - Faded Gloryville
Sparven från Toronto har länge varit en favorit här på norra Europas bästa countryblogg. Förväntningarna på hennes fjärde studioplatta var därför något upptrissade och kanske nådde hon inte upp till de orimligt höga kraven. Men har man branchens vassaste röst så kommer man undan med ett par halvdana spår. Plattan bjöd ju trots allt på ett par riktiga delikatesser, till exempel "Ashes" som är årets bästa låt.

7. Jess Glynne - I Cry When I Laugh
Trots att jag är en countrytönt in i märgen så händer det att jag ibland avnjuter så kallad populärmusik. Brittiskans debutplatta kom som en gudagåva precis när höstmörkret knackade på dörren och lyste upp årets dystraste månader. Bästa spår: "Don't Be So Hard On Yourself" och "Hold My Hand".

6. Joy Williams - Venus
När uppbrottet av countryduon The Civil Wars var ett faktum trodde man att man hört det sista av Joys sinnessjukt vackra röst. Men kvinnor kan! Joy bytte riktning och släppte något form av elektropopplatta solo. Det blev otippat fint. Lyssna bara på "What A Good Woman Does" och försök att inte fälla en tår.

God fortsättning önskar Steve, Edie, Joy, Jess, Lindi, Dave och Gillian.

Audra Mae & The Almighty Sound

Idag har jag haft ledig dag efter helgjobb och det innebär låååånga surfarsessioner på min bästa vän paddan. Då upptäckte jag att Mranda Lamberts monsterhit "Little Red Wagon" från i år faktiskt såg dagens sjus redan 2012 då den släpptes med orginalartisten Audra Mae.

Jag har älskat Miranda Lamberts version men måste nog säga att orginalet snudd på är vassare. Den finns på kollaborationsalbumet Audra Mae & The Almighty Sound som även den visade sig vara en toppenplatta med fina bitar som "Two Melodies", "Annie Get Your Gun", "Smokin' The Boys", "My Friend The Devil" och "Jebidiah Moonshine's Friday Night Shack Party". En fantastisk röst har hon också denna Audra.

Audra Mae & The Almighty Sound finns på Spotify!

Vackert omslag.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.

Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar

Den härliga duon bestående av banjoplockaren (mer känd som skådis för normalt folk) Steve Martin och sångerskan Edie Brickell är aktuell med en uppföljare till fjolårets dundersuccé Love Has Come For You.

Än en gång bjuds man på Brickells speciella släpiga stämma över ett hav av banjotoner. Kombinationen är slående vacker! Kanske är denna plattan också snäppet mer seriös, här finns till exempel inga spår som "Siamese Cat" och "Shawnee" som hade en uppenbar humoristisk ådra på förra plattan.

Jag gillar egentligen det mesta här, kanske är det ett par låtar som tyvärr är i segaste laget. Men de vägs upp av de medryckande "My Baby", Mine All Mine" och titelspåret "So Familiar" som nog får koras till plattans bästa.

Kort och gott ett mycket trivsamt album om än snäppet svagare än föregångaren.

Betyg: 4 (av 5)

Vilket golv!

Melina Borglowe live på Kafé De Luxe

Igår var det dags för ännu en afton på Sveriges bästa klubb Kafé De Luxe. Men först 30-årsfest för undertecknad med snofsiga tilltugg och champagnedrinkar i felaktiga glas. Vi drack också öl som normalt folk, vi är ju inga överklasskärringar.

När fyllan värmde som bäst traskade vi iväg till Deluxe. Artisten för kvällen var Melina Borglowe med band. Jag har följt Borglowes framfart under ett par år och måste säga att gårdagens spelning var hennes allra bästa. Det fullständigt sprudlade musikglädje från scenen, eller så var hon bara hög på stearinångor då hon enligt en säker källa även deltagit i luciatågen i Växjö domkyrka under veckan.

Bästa låt var "Sunflower Meadow", föga förvånande eftersom den är lite av ett mästerverk.

Melina Borglowe

Fotnot: Ulrik Munther spelade före Melina men då prioterade vi party. Som en skänk från ovan fick vi dock äta frukost med honom på Deluxe brunchbuffé några timmar senare.

Fotnot: Vi satt inte vid samma bord.

Nobelfestspecial: En iakttagelse

Visst kan man imponeras av alla duktiga vetenskapsmän och kvinnor som får pris för massa nyupptäcktas inom kemi, fysik och allt vad det heter. Men tusen gånger mer imponerande är ju att samtliga nobelgäster verkar kunna hålla igång ett samtal med sin bordsdam/herre i flera timmar. Vad i hela friden pratar de om en hel kväll? De känner väl inte ens varandra i regel? Jag har noterat detta i flera år, var än kameran landar så pratar folk med varandra. Jag har aldrig sett någon stirra ut i intet som väl ändå är standard på jobbmiddagar och andra tillställningar?

Sara Danius hade elegantaste ensemblen!

Jills veranda säsong 2 avsnitt 5: Adam Baptiste

Igår var det hiphoptema på Jills Veranda. Adam Baptiste, också känd som ADL, gästade Jill och hennes störigt perfekta lynne. I hiphopsvängar betyder kanske ADL någonting, i vården är det ett sällsynt inslag då arbetsterapeuten plötsligt arbetar.

Baptiste visade sig vara en hyvens grabb med glatt humör och stor nyfikenhet på countryn. Tyvärr hade Nashville drabbats av en något svensk väderlek under hans besök, det såg ut som oktober i Växjö. De deppiga besöket hos de PDST-drabbade krigsveteranerna som lärde sig spela gitarr förstärkte också den sorgsna stämningen .Temat för programmet var patriotism vilket så klart måste dyka upp förr eller senare i ett countryprogram, tyvärr får den amerikanska überpatriotismen alltid mig att må lite illa.

I övrigt känns det inte riktigt som programmet lyfte. Jag hade till och med svårt att titta på det, började diska och ha mig mitt i. Kanske missade jag massa kul men om man inte fångas under första 20 minuterna så får det väl ses som ett misslyckande hos producenten, inte hos mig.

Som alltid var musiken top notch och Jill och Adams röster gjorde sig som ler och långhalm ihop. Både Dolly Partons "The Grass Is Blue" och veckans temalåt "American Remains" av The Highwaymen var riktiga små pärlband av toner.

Betyg: 2,5 (av 5)

Je suis ADL.

Christmas Day Care Choir Vol. 2

Det glada folkpopgänget som till vardags kallar sig Crying Day Care Choir har idag släppt en ny julutgåva med fyra orginaljullåtar. Himla trivsamt tycker jag då det är torrt som uppbrunnet tomtebloss på julmusiksfronten i år.

Plattan innehåller bandets patenterade lo-fi sound och finfin sång från den skicklige sångaren Jack. Men även övriga bandmedlemmar hörs yla en hel del i bakgrund och ibland till och med framme vid huvudmicken.

Bästa spår: "Wish List" eller "Once A Year"

Gulligt värre!

Lyssna även på deras julplatta från 2013 och övrig repertoar, bästa plattan är "Join The Joyful Revolution" som väl mer är en EP pga enbart fyra låtar, men fyra fantastiska låtar därtill!

Jills veranda säsong 2 avsnitt 4: Jerry Williams

Jills veranda mottog i veckan nationalikonen Jerry Williams. Ett uppfriskande gästval kan jag tycka då det ju varit på tok för mycket kredd på den där verandan under hösten.

Jerry och Jill välkomstskålade i mojito och whisky och kemin mellan de båda var för ovanlighetens skull riktigt lättsam. Den goda stämningen fortsatte dagen därpå med jive över amerikanska pannkakor. Jill försökte lära sig den ädla konsten men dans är helt uppenbart inte hennes starka sida, såg mer ut som hon fick ett EP-anfall.

Efter denna dansanta förnedring hände ingenting förrän det blev kväll och Jill tog med Jerry på ett party ute i buschen där det bjöds på grillat och gammal musik. Jag börjar misstänka att dessa übermysiga fester produceras av Jills Veranda för så där trevligt kan väl folk inte ha det i verkliga livet?

Resten av showen bjöd på både det ena och det andra. Det gymmades och åktes motorcykel. Jill hälsade också på självaste Emmylou Harris i ett ovanligt hjärtligt möte för att vara en sådan superstar. De sjöng "Love and Happiness" ihop och det var faktiskt väldigt fint.

I slutscenerna fick Jerry sjunga den låt han haft med sig, Don Gibsons "Sea of Heartbreak", live på Nashville Palace.

Trots att Jerry Williams väl känns så ute som en människa kan vara så skapade han och Jill riktigt myspysig tv-underhållning.

Betyg: 4 (av 5)

I can jive I can jive!!!

LeAnn Rimes - Today Is Christmas

Det är lite snålt på julmusiksfronten i år. Men ett par artister kan givetvis inte låta bli att släppa en julskiva och med det också kanske dra in lite extra kosing på kontot. En av dem är LeAnn "Don't Fight The Moonlight" Rimes. En artist som jag hade äran att se live 2013 och som sedan dess haft en alldeles speciell plats i mitt dunkande countryhjärta.

Today Is Christmas är i typiskt amerikanskt snitt, kommersiellt och glättigt. Alltså precis vad man vill höra när man sätter på en julplatta, väl? Här bjuds man på klassiker som "The Little Drummer Boy" och "Holly Jolly Christmas/Frosty The Snowman". Överlag är det ett ganska speedat album och sången är tämligen intensiv från den goda LeAnn. Min mamma som är en riktig musikkännare skulle nog kalla LeAnn för en pipmaja.

Bästa spår är den i sällskapet mest nedtonade, "The Heartache Can Wait", satans fin.

Betyg: 3 (av 5)

Don't Fight The Christmas Light!