Throwback Thursday: Lonestar - I'm Already There

Lonestar var riktigt populära när jag och mitt småfeta lynne spenderade ett år i Texas i början av 2000-talet.

Bandet har släppt en hel drös album och är fortfarande aktiva. Bästa plattan kommer från 2001 och innehåller sliskig kommersiell country när den är som bäst. Bästa spår : "I'm Already There", " Not A Day Goes By", "Unusually Unusually".

Ellen Sundberg - White Smoke and Pines

Jag var helt bombis på att jag skrivit något på bloggen om talangfulla Ellen Sundberg. Men det verkar inte så, skämmes på mig. Ellen är dryga 20 år och har gjort det udda karriärsvalet att bli countrymusiker, men jag antar att man inte har så mycket att välja på när man besitter sådan uppenbar countrytalang.

I mars släppte hon sin andra platta White Smoke and Pines och den kan jag varmt rekommendera. Här bjuds man på släpig americana med precis rätt mängd rasp i rösten. Det blir lite småsegt emellanåt men på det stora hela ett otroligt kompetent album för att komma från en tösabit som knappt får köpa alkohol lagligt.

Bästa spår är ljuvliga "Vägen är lång (The Road Is Long)". Man måste också beundra det vackra skivomslaget.

Måndagstipset: Kings of Convenience

Jag fick ett tips av en kollega idag om en norsk duo som sjunger stämningsfull Simon and Garfunkel pop. Jag brukar vanligtvis ta folks musiktips med en nypa salt då folk i regel har katastrofalt dålig musiksmak. Men jag gav ändå duon med det mycket krångliga namnet en chans.

Och nu har jag lyssnat på grabbarna hela kvällen och njutit av deras fräscha retropop. Så tji fick jag.

Spotifylista april

Då har det gått en vecka sedan sista inlägget så då är det väl dags för ett nytt på denna patetiska lilla blogg. Jag skyller det snåla bloggandet på att det är väldigt jobbigt att skriva på en padda. Jag borde köpa mig ett tangentbord men pengarna har i veckan istället gått till inte mindre än tre pizzor. Men aprillönen bjöd på fina påskbonusar så kanske kan jag unna mig både tangentbord och pizza nu.

Månadens spotifylista bjuder nästan bara på country, så som sig bör på en countryblogg. Länk till April's Foolin' här.

Växjö Country Roots Festival del 2: Alligator Gumbo, Sjöström & Gullö, Pilgrim, Swinging Hayriders

Kvällen fortsatte med Cajunbandet Alligator Gumbo. Cajun är en musikstil från Louisiana som sjungs på "Louisianafranska". Det rådde delade meningar i gruppen om vi tyckte det var bra eller dåligt, själv kan jag inte riktigt bestämma mig. Det var ganska mycket oljud i form av dragspel, gapig sång och världens största triangel som skar i öronen. Men det var också säckpipa! Vilket är ett vackert oljud.  Klart är i alla fall att bandet hittat en ganska unik väg i musiksverige och det ska väl alltid hyllas.

Instagram @barabaraberra

Näst på tur var festivalens till antalet minsta akt, duon Sjöström & Gullö som på endast kontrabas och dobro imponerade med stor scennärvaro. Men inte tillräckligt för att jag skulle orka lyssna på mer än ett par låtar, vi smet därför ut och tog en kaffe. 

Efter sex konserter på raken var nu moralen i vår lilla grupp låg, countrymusiken stod oss upp i halsen. Under ett svagt ögonblick övervägde vi att lämna lokalen och tassa över till Kafé De Luxe där popsnöret Joel Alme lirade. Men vi tog oss samman i sista stund och gick in i konsertsalen igen där Pilgrim redan var i full gång. Pilgrim visade sig vara ett glatt gäng med två systrar i fronten som behärskade den ädla konsten mellansnack vilket tyvärr verkar vara ett utdöende fenomen inom livemusiken. Karin och Maria som de hette flamsade loss ordentligt på scenen men bjöd också på klassisk country vilket var lite befriande efter alla konstigheter. 

Sist ut för kvällen lirade Swinging Hayriders, ett band som nördat in sig på western Swing. En musikstil som egentligen inte är min kopp av te men det var svårt att väja för bandets entusiasm och speciellt sångerskans otroliga röst. En fullt värdig avslutning på en intensiv afton.

This is Kerstin Viman from kerstinscountry.blogspot.com signing off.

 

Växjö Country Roots Festival 2015 del 1: PPM, Six String Yada, Edit Strindberg Trio, The Original Five

Igår hade hela Växjö kommun med omnejd barskrapats på den lite udda människoarten som har en särskild plats i hjärtat för banjo, baktakt, fiolgnissel, dragspel, säckpipa(!) och annat oljud. Vi möttes sedan upp på Kulturhuset Palladium för den första upplagan av Växjö Country Roots Festival.

Festivalen drog igång redan kl. 16 så den som ville bygga upp ett lagom rus fick börja strax efter lunch. Hos mig gjorde man sitt bästa på extra starka mojitos och bacon.

Frida tog denna fina bild

Glada i hågen begav vi oss sedan iväg till festivalens första akt, sympatiska PPM från Karlshamn. Ett band som ju lirade redan i december på Palladium i samband med presentationen av festivalen. Precis som då bjöd trion på en skönsjungande blandning av covers och egna låtar. Bäst var "The Girl From Hel".

Instagram @barabaraberra

Näst på tur var Six String Yada, ett band som lirar amerikansk bergsmusik. Kvällen till ära hade de också en amerikan med sig upp på scenen, violinisten Rachel från West Virginia eller Kentucky eller någon annan delstat, minns inte hundra vilken. Rachel och de fyra bandmedlemmarna bjöd på en fantastisk musikalisk resa. Kisade man lite kunde man tro att man satt någonstans i Apalacherna med ett gäng hillbillies runtom sig. Känslan förstärktes också av att delar av publiken nu blivit rejält runda under fötterna.

Instagram @barabaraberra

Eftersom jag är särskilt svag för snärtigt banjoplock föll jag lite extra för den stilige banjopojken Erling Bronsberg. Men övriga bandmedlemmar imponerade också med stora musikaliska kvaliteter. Jonas Bleckman rockade sin cello så pass att han trillade av stolen, Simon Nyberg glänste på sin slitna tolvsträngade gitarr och Agnes Brogeby på fiol sjöng som om hon var born and raised i något tragiskt gruvsamhälle (det är en bra sak alltså) och så Rachel då som helt klart behärskade en fiol och dessutom utstrålade ett härligt självförtroende som bara en amerikan kan. Tillsammans bjöd de på cirka 45 minuter gapig country, för ett ögonblick var jag helt säker på att jag drabbats av något kardiologiskt missöde men det var nog bara hjärtat som inte visste hur det skulle reagera på den typen av fullt ös x 5.

Efter denna urladdning var vi tvungna att ta en paus från musik ett tag. Tyvärr fick därför Edit Strindberg Trio agera bakgrundsmusik till en måltidspaus. Jag åt räkmacka och sköljde ner det hela med en pilsner.

Räkfylld och nöjd begav jag och mina festivalkompanjoner oss sedan in i konsertsalen igen för att avnjuta The Original Five. Festivalen utspelades förresten enkom på en scen vilket ju är ett lite udda festivalkoncept men jag gillade det faktiskt. Det gjorde ju inte heller saken sämre att lokalen till vardags är en biograf med magiskt sköna biofåtöljer. Jag är ju som bekant ett stort fan av konceptet sittkonsert.

The Original Five är ett bluegrassband från Malmö. För första gången under kvällen kom det nu upp en dobro på scenen, vilket väl måste vara det vackraste instrumentet i världen? Dobrospelaren Daniel Olsson gjorde också instrumentet med råge rättvisa. Tillsammans med Jonas, Johan x 2, Ola och Dan bjöd han på en riktigt fin stund. Helt klart en av kvällens musikaliska höjdpunkter.

Instagram @barabaraberra

Kvällen fortsatte sedan med Alligator Gumbo, Sjöström & Gullsjö, Pilgrim och Swinging Hayriders. Men det får ni läsa om i del 2 som kommer imorgon!

Hej och förlåt

Ursäkta dåligt bloggande sista veckan. Men det är svårt att få till när man jobbar så hårt.

Med jobba menar jag alltså att sitta och se superupptagen ut medan man tänker på pommes eller nåt.

Men i helgen ska jag på countryfestival på Palladium här i min lilla stad så då har jag i alla fall nåt att skriva om! Min tanke var att jag skulle skrivit lite om de band som är med och lirar men det rann mig ur fingrarna på grund av lathet. Ni får alltså hålla till godo med en resumé av festivalen vad det lider.

Kul ska det bli i alla fall och jag har lyckats få med mig hela två vänner på spektaklet (alla vänner hon har red. anm.).

Christian Kjellvander live på Kafé de Luxe

Ikväll hade vi finbesök i vår lilla stad av Sveriges okrönta americanakung Christian Kjellvander. Tyvärr verkade det ha gått förbi tätortens dryga 60 000 invånare vilket ledde till en nästan pinsamt liten publik. Det var dessutom ett ganska torftigt publik"hav", mycket AT-läkare och annat bottenskrap, undertecknad inkluderad. Men ingen skugga ska ju egentligen falla på vi som de facto var där.

Christian med sin långa gängliga kropp fick knappt plats på den lille scenen. Som tur var hade han bara en gitarr och en liten mager kvinnlig sidekick med sig upp på scenen. Jag misstänker att det var hans fru Karla-Thérèse men det kan vara en helt felaktig slutsats. Hon sjöng i alla fall ljuvligt och hennes späda röst passade som handen i handsken ihop med Christians murriga stämma. Han har ju verkligen ett riktigt ess i rockärmen i och med den rösten, den är verkligen magisk. Tur det! För utstrålningen, mellansnacket och det allmänna showmannashipet var verkligen under all kritik. Han sade knappt någonting under hela spelningen förutom ett par sömniga "tack ska ni ha" (vilket i och för sig är hästlängder bättre än "tack som fan").

Konserten höll på i vad som kändes som en evighet. Jag hade gärna sett att man satt fram stolar så man åtminstone hade kunnat sitta komfortabelt genom den. Tyvärr kändes det hela bitvis mycket segt, trots att Christian absolut är en av de vassaste artisterna jag bevittnat på den lille deluxescenen. Men han skulle behöva jobba på scenspråket och att inte spendera halva konserttiden med att stämma sin gitarr.

Betyg: 3 (av 5)

Bäst: " Poppies And Peonies", "Two Souls", "The Island"

Sämst: publiksiffran

Instagram @barabaraberra

Blev ni nu svinsugna på att gå och titta på Chrille så kommer han till min hemstad Linköping imorgon 10/4. Turnén drar sedan vidare till Skåne och sen upp igen i landet. Hela turnéplanen finns på hans hemsida.

Lindi Ortega - "Tell It Like It Is"

Allas vår favotitkanadick har släppt en ny härlig singel. "Tell It Like It Is" är en typisk Ortegalåt med pampig el-gitarr och karaktäristisk sång från en av branschens vassast stämmor.



Jag gillar den men det är inte hennes bästa verk. För tillfället gillar jag mest "Something For You" från senaste plattan men "Hard As This", "Tin Star" och "High" är också prima musikunderhållning.

Måndagstipset: Andrew Combs

28-åriga Andrew Combs är född och uppvuxen i Dallas, Texas (USAs torftigaste stad, reds. anm.). Men har som så många andra flyttat till Nashville, Tennessee för att söka lyckan som countryartist. Vilket visade sig vara ett smart drag för nu är han aktuell med sin andra platta All These Dreams och den är verkligen inte kattpiss. Den är faktiskt raka motsatsen, helt fantastisk!

Andrew sjunger med en äckligt sammetslen stämma och hans musikstil drar mer åt Singer/songwriter-hållet än renodlad country. Trots det gillar jag  alltså grabben starkt, kanske har jag drabbats av något cerebralt.

Bäkta spår: "Foolin'", "Pearl", "In The Name Of You", "Nothing To Lose", "All These Dreams" (med flera!!!)

En man och hans hatt. 

Man kan ju misstänka att hans debutplatta Worried Man också är helt okej så jag tycker vi tar och lyssnar på den också, så kan vi prata om det sen.

Joy Williams - "Woman (Oh Mama)"

Ena halvan av den på bloggen mycket omtyckta duon The Civil Wars har dragit igång någon form av soloverksamhet. Joy Williams första singel heter "Woman (Oh Mama)" vilket ju är en skapligt suspekt titel. Men det visade sig vara passande eftersom låten också är riktigt udda. Men efter ett par lyssningar har den växt på mig. Men det är inte country direkt. Så lyssna istället på The Civil Wars gamla verk om ni tycker "Woman (Oh Mama)" bara är för konstig.



Joy hade ju med parhästen John Paul White ett par riktigt framgångsrika år innan de tråkigt nog lade ner 2014. Två vassa album hann de ändå skänka oss under deras relativt korta samarbete, Barton Hollow (2011) och The Civil Wars (2013). Båda finns på Spotify så det är bara att gå loss!