Lera Lynn - "Wolf Like Me"

Ni har väl inte glömt bort Lera Lynn. Amerikanskan med den lite såsiga rösten som sommaren 2012 släppte en riktig rakabajsarplatta till debut. Fantastiska låtar som "Happy Ever After", "Gasoline" och "Bobby, Baby" har förgyllt mina dagar enda sedan dess.

Hon har också spelat in lite covers, bland annat den här. Originalet gjordes av gruppen TV On The Radio, men görs ju tusen gånger bättre med en banjopojke och en Lera.

Laura Bell Bundy - "Kentucky Dirty"

Nu var det väl alldeles för längesen det dök upp något renodlat countryinlägg på den här countrybloggen. Men det kan ju kanske bero på att det inte hänt så himla mycket spännande i genren på sista tiden eller att jag är en dålig bloggerska. Eller en kombination av båda.

Laura Bell Bundys riviga visa "Kentucky Dirty" har några månader på nacken men finns inte på Spotify och är ju därför något svårupptäckt. Igår snubblade jag över den på Youtube i alla fall och man måste ju bara älska Lauras musik. Det är tjo och tjim upphöjt till tusen.



Om ni av någon konstig anledning missat hennes lysande platta Achin' And Shakin' från 2010 så får ni verkligen bakläxa, den är underbar. Lyssna lite extra på "If You Want My Love". Det är plattans bästa.

Courtney Barnett och Martha Wainwright

Häromkvällen fastnade jag i funktionen Discover på Spotify. Där kan man ju verkligen ha ihjäl oceaner av tid. Jag hittade ett par riktigt fina bitar. Bland annat den här australienskan. Jag hade aldrig hört talas om henne men nu gillar jag henne skarpt. Det är inte country men väl så fin garagerock eller vad man nu kallar den här arten av musik.



Jag fastnade också för kanadensaren Martha Wainwright. En rocktant som har hållt på alldeles för länge för att jag ska ha kunnat missa henne. Men det har jag alltså gjort, trots att hon är Rufus Wainwrights syster och allt. Och vilken miss sen! För jag älskar verkligen det lilla jag har lyssnat på, hon sjunger med en fantastisk känsla i rösten och det är ju svårt att ogilla låtar med titlar som "Bloody Mother Fucking Asshole".

Melodifestivalen 2014 deltävling 4 Örnköldsvik

Jag missade gårdagens festival på grund av trerättersmiddag, stora doser alkohol per os och utgång.

Men nu har jag gjort min medborgerliga plikt och svept igenom programmet på webben. Glädjande nog var denna omgång faktiskt lite musikaliskt underhållande på sina ställen. Men den hade så klart också ett par riktigt mörka stunder. Här kommer en fullständig rapport med betyg och allt!

Alcazar - "Blame It On The Disco"
Den rutinerade trion intog scenen med en härlig pondus, i en discokula dessutom. De var urtjusiga i glitter från topp till tå och numret kändes riktigt festligt. Låten i sig var kanske inte gruppens starkaste men framstod som ett riktigt mästerverk i jämförelse med det tama startfältet från tidigare omgångar.

betyg: 4,5 (av 5)

I.D.A. - "Fight Me If You Dare"
Det här tycker jag var en riktigt bra låt. Tyvärr tror jag det låg Ida och grabbarna lite i fatet att de är helt okända. En mer välkänd artist hade nog kunnat få betydligt fler röster för låten var ju svängig värre och sånginsatsen var alla tiders.

betyg: 3

Janet Leon - "Hollow"
Efter en svajig start fick Janet ändå igång stämbanden rätt bra till refrängen. En refräng som var betydligt bättre än de sega verserna.

betyg 2,5

Ammotrack - "Raise Your Hands"
Jag vill inte höra jobbig glamrock på lördagskvällen. Inte någon gång i veckan faktiskt.

betyg: 1

Josef Johansson - "Hela Natten"
Det här var ju ett himla fint stycke svensk pop. Men var det bara jag som tyckte det var konstigt att Jeanne D'Arc framförde låten?

 

betyg: 4

Linda Bengtzing - "Ta Mig"
Den okrönte schlagerdrottningen vägrar ge upp. Igår gav hon oss ännu ett nummer i genren speedad shlagerstjärna som gör rivig musik i fula kläder. Resultatet var väl helt okej men hästlängder från klassiker som "Alla Flickor" och "Jag ljuger så bra".

betyg: 3

Ellinore Holmer - "En Himmelsk Sång"
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det här frireligiösa numret kunde knipa en andra chansen biljett. Hon måste ha en väldigt stor släkt med bra mobilabonnemang.

betyg: 0

Anton Ewald - "Natural"
Jag tillhör den ganska stora skaran som fullständigt älskade Ewalds sång och dansnummer från i fjol. Så mina förväntningar var upptrissade till max inför i år. Tyvärr visade det sig att det blev typ samma nummer igen, lite glittrigare jacka bara. Låten var dessutom ett par snäpp sämre än "Begging".

betyg: 3

Alcazar och Anton Ewald gick till final. En andra chans får Ammotrack och så Ellinor Holmer då, på nåt märkligt sätt.

Den enda fempoängaren går till programledarna Anders och Nour. Jag tycker de är himla bra.

OS-krönika med en touch av samhällsengegemang och svensk avundsjuka

OS är ju trevligt på alla sätt och vis. Det visade sig till och med vara trevligt på en betalkanal, vem hade kunnat ana? Till och med småjobbiga Carolina Klüft är ju en en riktigt sympatisk programledare. Ingen är mer glad över det än jag. Jag älskar verkligen OS, speciellt vinter-OS. Jag skulle kunna titta på 5000 meter skridsko, isdans och fyrmannabob till den dag jag dör.

Jag höll på att bokstavligt talat kissa på mig av extas när Charlotte Kalla i lördags spurtade till sig guldmedaljen i damernas längdstafett. Och när Viktoria Helgesson redan på första hoppet landade snett och låg och kravlade på isen i det korta programmet kände jag sorg ända in i märgen. Det är ju himla märkligt att jag lider med Viktoria men kan se på bilder från upploppen i Ukraina och känna typ... ingenting.

Curlingherrarna tog idag en bronspeng och så gjorde även Anna Holmlund i den spektakulära grenen Skicross. De var tredje bäst på att pricka slipade skotska stenar över en blankis och studsa ner på ett par skidor i en förfinad pulkabacke. Kul men egentligen inte så himla imponerande väl? Ändå är det de som får ta emot folkets jubel och inte till exempel jag. Trots att jag även på en extremt oproduktiv dag uträttar mer än så.

Dagens guldmedalj i grenen bitter tjej med drag av hjältekomplex går därför till undertecknad.

Applåd.

En sann hjälte. Från störig atlet till kompetent ankare.

Melodifestivalen 2014 deltävling 3 Göteborg

Om ni trodde ni skulle slippa veckans schlagerrapport så trodde ni fel. Självklart såg jag skiten även i lördags och föga oväntat kan jag konstatera att även denna omgång var en riktig skruttomgång.

Det fanns dock ett stort utropstecken. Ace Wilder, som också mycket riktigt gick vidare till final, hade ett härligt sång- och dansnummer. Tyvärr var låten kanske lite för simpel för att riktigt kunna konkurrera ute i Europa men det var i alla fall bästa låten hittills i årets omgång. Och snyggaste byxan!

Oscar Zia var den andra som knep en finalplats. Jag kan inte för mitt liv minnas hur den låten lät och det kan ju inte vara ett gott betyg.

Övriga startfältet var sömnigt värre men Dr. Alban och Jessica Folcker bjöd i alla fall på en spektakulär ljusshow och en helt okej låt, jag tycker nog de förtjänade en biljett till andra chansen istället för en snöplig femte plats som det ju blev.

Nästa vecka avslutas turnén i Örnsköldsvik och nu jädrar blir det åka av för artister som Alcazar, Linda Bengtzing och Anton Ewald kommer fördärva förgylla vår lördagskväll.

Brett Eldredge - Bring You Back

27-åriga Eldredge släppte sin första singel ”Raymond” redan 2010. Det dröjde sedan hela tre år innan debutplattan såg dagens ljus. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge för Bring You Back visade sig vara en ganska trevlig debut. Förutsatt att man gillar simpel kommersiell radiopopcountry.

Det är framförallt rösten som imponerar. Den är kraftfull och lyfter även de lite segare bitarna på plattan. Men han verkar också vara en rätt så kompetent låtskrivare för han har varit med och skrivit snudd på samtliga tolv spåren.

Det finns alltså inte mycket att klaga på här men jag kan nog tycka att kvoten för manliga countryartister i 20-30-årsåldern börjar kännas ganska fylld. De flesta låter dessutom ungefär likadant. Därför känns Bring You Back trots sin musikaliska kvalité och krispiga radiosound ganska ointressant, tyvärr. Man har liksom hört det förr, många gånger dessutom.

Men som sagt, är man lite svag för den kommersilla radiocountryn kommer man nog gilla Eldredges stabila debut.

Bästa spåren: “Don’t Ya”, ”Bring You Back”, ”One Mississippi”

Betyg: 3 (av 5)

Denna recension kommer även dyka upp i marsnumret av Småland Country Clubs tidning.

Melodifestivalen 2014 deltävling 2 Linköping

Andra upplagan av årets schlagercirkus var om möjligt ännu sömnigare än premiären. Det var verkligen ett helsegt startfält. Sanna Nielsen som blev en av finalisterna hade i och för sig en bra låt trots att hon ju för länge sen har fyllt kvoten för hur många gånger man kan ställa upp i melodifestival med värdigheten i behåll. Panetoz är ju svåra att inte gilla så de knep den andra finalplatsen välförtjänt. Men det var ju ingen ny "Dansa Pausa" tyvärr.

I motsats till artisterna har programledarna varit riktigt vassa hittills tycker jag. Anders gillar ju alla så klart men även Nour tycker jag är helt fantastisk. Hon ska verkligen ha kredd för sin prestation med tanke på all skit hon fått utstå genom åren.

Publlic service när den är som bäst.

Nästa vecka drar vi till Göteborg.

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 3

På pappret såg onsdagens program inte särskilt intressant ut, rapparen Skizz skulle gästa programmet. För det första gillar jag inte rapmusik och för det andra så såg den där Skizz ut som en riktig tönt ju. Men grabben visade sig ha en hel del bakom pannbenet och verkar ju också vara genomsnäll enda in i märgen.

Jill däremot hade en dålig dag. Det kändes väldigt stelt stundtals, speciellt i början.

Rent musikaliskt var det glatt överraskande att höra Richard (som Skizz ju egentligen heter) sjunga. Jag tycker han hade en härlig röst, riktigt murrig och mysig. Han hade valt "Jolene" (!) som countrylåt att framföra ihop med Jill. Han gjorde det med någon slags feministisk agenda vilket ju va gulligt.

Vi fick också besöka en trailer park och träffa amerikanska fattiglappar men Jill vågade inte först för hon var rädd att nån skulle kasta en smutsig nål på henne eller nåt. Men efter att Richard berättat om den familjära stämningen i parken vågade hon sig dit för att framföra "Crazy Girl" ihop med Richard.



En lite seg show men ändå värt tv-licensen. Betyg: 3,5 (av 5)

Brandy Clark - 12 Stories

I oktober förra året släppte Brandy Clark sin debutplatta 12 Stories. Av någon anledning gick den helt förbi mig trots att det är en riktig pärla till debut.

I klassisk countrymanér vecklar sig en liten historia ut i varje låt. Brandy hade ju också långt före sin debutplatta visat sig vara en kompetent låtskrivare. Det är hon som ligger bakom hits som The Band Perrys "Better Dig Two", Ashton Shepherds riviga "Trying To Go To Church" och Miranda Lamberts "Mama's Broken Heart" som hon skrev ihop med min personliga favorit Kacey Musgraves. Och då nämner jag ändå bara ett axplock av allt hon skrivit.

Jag gillar verkligen Brandys sätt att göra musik på. Det är simpel, mogen country för den lite mer sofistikerade människan och 12 Stories är minst lika bra som alla hits hon serverat till andra artister.

Bäst på plattan är "Get High", "Hold My Hand", "Take A Little Pill", "Just Like Him" och pulserande "Hungover". Första singeln "Stripes" är också lite festlig.

Betyget blir generöst: 4,5 (av 5)

Melodifestivalen 2014 deltävling 1 Malmö

Jag befann mig ju milt förfriskad i Göteborg när melodifestivalen drog igång med årets första deltävling. Men jag tar mitt uppdrag som musikjournalist på fullaste allvar så igår plöjde jag igenom skiten på SVT Play.

Jag ska fatta mig kort. Ellen Benediktsson var med stor marginal kvällens vinnare. Med sin sparvlika stämma trollband hon ju hela Malmö. Låten var också riktigt fin om än kanske i lugnaste laget för sammanhanget.

Övriga i startfältet var dock en riktig snoozefest.

Nour och Anders tycker jag gjorde ett bra jobb även om skånska är ganska jobbigt att lyssna på, speciellt den där lite sirliga lundskånskan.

På lördag drar mellotåget till min kära hemstad Linköping så det kan ju inte bli annat än lyckat.

Det blev handgemäng och Deer Tick live på Pustervik + Gbg Wrestling på Trädgårn (och en massa annan fullsändigt onödig information om min helg i Göteborg)

Helgen har spenderats i storstaden. Den fylldes av livemusik, bubbelbad, öl, vodka och wrestling. Alltså livets alla goda ting. Här kommer en rapport!

Det hela började okristligt tidigt på fredag morgon. Tåget gick redan klockan 06.07 så vi var framme i Göteborg innan göteborgarna själva ens fattat att en ny dag grytt. Efter lite såsande på stan och brutalt god pulled pork på Kopps begav vi oss till hotellet för vad vi trodde skulle bli en avkopplande stund i hotellspat. Men det är visst inte så avkopplande att sitta i en trång bubbelpool med fyra feta herrar mellan fyrtio och döden. Tillslut gick dom så vi åtminstone kunde ta en festlig bild.

Sedan gick vi loss på minibaren och taggade inför kvällen på Pustervik.

För underhållningen stod svenskarna med det märkliga bandnamnet Det blev handgemäng och amerikanerna Deer Tick. Musiken var sisådär i ärlighetens namn. Det blev handgemäng bjöd på ett par trevliga bluegrasstoner men också mycket oväsen, Deer Tick bjöd bara på oväsen. Men vi var glada ändå för ölen var god och stämningen hög.


Klassisk toaselfie.

Tyvärr fick jag sedan en isbit kastad i huvudet vilket verkligen gjorde jätteont, jag satt länge och åmade mig. Mina vänner tyckte nog jag var lite av en drama queen. Tillslut  kom pojken som kastat fram och sade förlåt och erbjöd mig kasta en bit i hans huvud, men hämnd är inte min grej så jag tog the high road och godtog ursäkten (dessutom hade han en hårhjälm på sig så det hade ju inte gjort nämnvärt lika ont på honom).

Vem vare som kasta??!

Som av en slump lyckades vi ta rätt spårvagn hem till hotellet via en obligatorisk macka på Gyllene Måsen.

På lördagen sedan var det dags för helgens main event, Gbg Wrestling på Trädgårn. Det är alltså låtsasbrottning i färgglada trikåer och faktiskt precis lika tramsigt som det låter. Men så klart fruktansvärt underhållande!

Följ mig på Instagram @negerberra

Efter brottningen kände vi oss ganska mätta på galna storstadsaktiviteter så vi gjorde en tidig sorti. Men först en cheese på mackedonkan så klart!

På söndagen tog vi sedan tåget hem till byn igen. Borta bra men hemma bäst.

Om någon vilsen själ trott att detta var en seriös muikblogg så trodde ni fel men jag kan ändå upplysa om att Deer Tick finns på spotify och de låter betydligt bättre i studio än live. Det blev handgemäng kan ni lyssna på här.