Kerstin ser på TV: Jills Veranda avsnitt 2

Jag var ju inte helt begeistrad i Jills premiärprogram i förra veckan. Men i avsnitt 2 tycker jag det tog sig litegrann. Kakan Hermansson gästade verandan och hon är ju ett härligt stycke människa. Det är dock lite oklart vad hon egentligen gör men enligt Wikipedia är hon en svensk programledare, komiker, DJ och klubbarrangör.

I sedvanlig ordning bjöds det på verandamys och finfin musik. Själva huvudnumret bestod igår i Emmylou Harris klassiker "Red Dirt Girl" som Kakan också uppträdde med i körka. Men mitt favoritögonblick var när Jill sjöng "Mama He's Crazy" för Kakan. Inte ett öga tort.



Chely Wright gled också förbi verandan och sjöng en låt och pratade om livets hårda dagar. Hennes album Liftet Off The Ground från 2010 rekommenderas varmt.

Ett klart lyft från premiären! Betyg: 4 (av 5)

The Broken Circle Breakdown Bluegrass Band - "If I Needed You"

I helgen såg jag världens sorgligaste film. Men den Belgiska The Broken Cirkle Breakdown bjöd inte bara på tårar utan också fin bluegrassmusik. Dessutom pratar dom flamländska i filmen vilket ju är ett himla festligt språk.

Zlatan - "Du gamla,Du fria"

Zlatan må vara Sveriges bästa fotbollsspelare typ någonsin men jag kan inte för mitt liv tycka att den här "låten" är något att hänga i julgranen. Tydligen har folk ute i stugorna gått bananas över den. Men folk har ju för längesen tappat omdömet när det gäller Zlatan. Han kan ju till exempel förnedra hela damfotbollen, vara allmänt spydig och så tydligen prata sig igenom en nationalsång på Ranelidska utan att någon tycker det är osmakligt.



Jag gillar videon med de söta ungarna och det myspysiga stughänget. Machobadandet, "sången" och Zlatan i allmänhet har jag lite svårare för.

The Slytest live på Palladium (och annat smått och gott från kulturnatten i Växjö)

Kulturnatten är ett stående inslag i den småländska kalendern. Den infaller i regel på den svinkallaste dagen på året. I år var inget undantag.

Kulturfirandet började på Kafé De Luxe med öl, dragspel- och banjomusik, öl, öl, mat, öl, musikquiz och lite mer öl. Det var trevligt på alla sätt och vis trots att jag var urkass på quizet. Men dricka öl är man ju desto bättre på så det väger ju upp!

Efter ett par timmar på deluxe drog vi vidare till Kulturhuset Palladium. Där väntade ett band vid namn The Slytest eller the Slay Test som en i sällskapet insisterade på att kalla dem. Efter ett absurt långt sound check kom bandet tillslut igång med sin show. Det var lite strul med ljudet även under själva konserten, till exempel fick inte stackars saxofonisten Olle (som förövrigt bara var en reservsaxofonist, och kanske den raraste lilla männsikan jag någonsin sett på en scen) ingen mick till sin saxofon. Ett par låtar in var dock allt ljudtrubbel över och grabbarna och tjejen kunde leverera en rätt så gedigen spelning. Det var glatt och otvunget men inte på något vis min kopp av te i musikväg. Det rörde sig väl om så kallad populärmusik och det har jag ju lite svårt för.

Frontmannen i The Slytest.

Efter konserten svepte vi snabbt en konstgalleria. Vi fattade inte vad det gick ut på och kom till den bistra slutsatsen att vi kanske inte är så kulturella som vi själva vill tro. Därefter begav vi oss hemåt i vinternatten och lämnade kulturnatten därhän, trots att klockan inte var mer än 22.00. P-A-T-E-T-I-S-K-T.

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 1

I onsdags var det premiär för det hajpade TV-programmet Jills veranda på Sveriges television. Om ni legat i koma i veckan eller på annat sätt missat vad all the fuzz is about så går programmet ut på att Jill Johnson bjuder in musikgäster till sin veranda i Nashville och så småmyser dom över musik, lemonad i burk och annat. Första gästen var Titiyo.

Det var ju helt klart en trevlig timme framför tv:n, och för en människa som gillar countrymusik så var det ju extra trevligt. Men trots all fin musik och läckra Tennesseevyer var det något som inte riktigt klaffade, det var lite stelt mellan varven där på verandan tycker jag. Förmodligen skulle de hinkat i sig lite mer alkohol, det brukar ju bli bra tv då. Jag tänker till exempel på Pluras kök och Paradise Hotel.

Titiyo är ju tyvärr också ovanligt ointressant som artist och människa tycker jag. Men visst gjorde hon och Jill en fin cover av "Color Him Father" tillslut. Och Gillian Welchs "Orphan Girl" går ju bara inte att klanta till hur mycket man än försöker.



Nästa vecka gästar Kakan Hermansson verandan. Det blir säkert lite mer uppsluppet då. Och så blir det såklart en lite småsur recension efteråt här på bloggen.

Första avsnittet får: 3 (av 5)

Vågerud live på Kafé De Luxe

Här kommer en snabb och slafsig resumé av söndagens spelning på Kafé De Luxe.

För underhållningen stod Norrköpingsbandet Vågerud. De lirar småseg gubbrock med text på svenska. Alltså alldeles perfekt för en söndagskväll i en halvdöd småstad. Ett par låtar var riktigt fina, allra finast var "Hej då". Kvällen avslutades sedan med att bandet delade ut instrument till publiken som fick plinka med i musiken. Det var väl inte jättevackert men lokalen fylldes av genuin glädje bland alla oss losers tappra åskådare som valt att spendera söndagen på kvarterskrogen istället för att vara hemma och ha måndagsångest som normalt folk.

Instagram @negerberra

Vågerud eller Richard Vågerud som gruppen/människan ibland kallas finns på Spotify.

Lucinda Williams - Lucinda Williams (25th anniversary reissue!)

Min absoluta favoritcountrytant är aktuell med ett jubileum i form av att hennes självtitulerade studioplatta nu släpps igen, 25 år senare (dålig mening, red. anm.).

Plattan var hennes andra platta med egna låtar och släpptes alltså 1988. Den har blivit ofantligt populär bland Lucindaanhängare världen över och har tydligen inte gått att få tag på under de senaste tio åren. Den finns heller inte på Spotify vilket ju är platsen där jag (och de flesta civiliserade människor) konsumerar all musik. Det är jädra synd det för albumet bjuder på många riktigt vassa låtar och är absolut ett av Lusses finaste verk.

Men gråt inga tårar över detta herregud. Dels kan ni ju faktiskt köpa nyutgåvan och trycka in i en så kallad CD-spelare. Eller så kan ni gotta er i låtarna på youtube, det är ju lite 2007 och kanske lite white trash men vad ska en countryflicka göra om hon vill ha sig en Lussedos anno 1988?!

Jag har i alla fall underlättat för oss litegrann genom att rada upp låtarna här nedan. Så kan vi diskutera sen i kommentarsfältet vilka låtar vi gillar bäst.

Rosanne Cash - The River & The Thread

Rosanne Cash har i dagarna lanserat sin 13:e (!) platta. Det gjorde ju mig glad eftersom jag är lite svag för medelålders kvinnor som lirar country/western. Jag säger bara Emmylou Harris, Patty Griffin, Lucinda Williams, Kathy Mattea, Matraca Berg med flera, med flera.

The River & The Thread, som förövrigt är en ovanligt vacker albumtitel, är Rosannes första platta med eget material på åtta år. Och hon har onekligen samlat på sig ett gediget låtmaterial under tiden, för här finns ju ett par riktigt fina bitar.

Från svängiga "A Feather's Not A Bird" till småputtriga "Your Southern Heart" är det kvalitet rakt igenom. Soundet är generellt åt det mörka och murriga hållet, de riktigt glada låtarna lyser med sin frånvaro. Men man är väl inte riktigt ute efter någon partystämning när man lyssnar på en singer/songwriter i Rosanne Cashs kaliber. Istället bjuds man på svepande melodier och vackra arrangemang med en vokalist som verkligen förmedlar en gosig känsla i rösten. Och det är väl bra country i ett nötskal det!

Kanske är The River & The Thread till och med Rosannes bästa skiva, musikåret 2014 fick ju åtminstone en sällsynt bra start.

Bästa spår: "A Feather's Not A Bird", "Etta's Tune", "Tell Heaven" "When The Master Calls The Rolls", "You Southern Heart"

Betyg: 4 (av 5)

Bruce Springsteen - "High Hopes"

Bruce Springsteen har i dagarna släppt sin hundrade platta (nästan). Första singeln heter som plattan "High Hopes". Jag tyckte den var riktig dålig första gången jag hörde den men ett par lyssningar senare tycker jag faktiskt den är ganska svängig. Videon dock är lite som en omysig LSD-tripp.

Miley Cyrus - "Adore You"

Mitt lite udda intresse för Miley Cyrus håller i sig. Man har ju vant sig vid att hennes musikvideor sticker en lite i ögonen. På "Wrecking Ball" till exempel fick man ju se henne gunga loss på en stor kula i sin födelsedräkt. Och nu kastar hon kläderna igen i videon till senaste singeln "Adore You". Själva låten är kanske inte riktigt lika vass som "Wrecking Ball" men bra är den ju det fattar ju alla med lite smak. Men kanske gör den sig bäst utan tillhörande video men här kommer den i alla fall.

Årets låtar 2013

Nu är det snart slut på den här listmanin, lovar! Men jag kan ju inte låta årsslutet passera förbi utan att dela med mig av mina favorittoner från det gångna året. Många låtar kommer från årets bästa album som ni kan förkovra er i ett par blogginlägg bak i tiden.

Men så har det också dykt upp ett par andra bitar på listan som representerar den lite mer okreddiga sidan av mitt musikintresse. Till exempel Ellie Gouldings megahit "Burn", Miley Cyrus "Wrecking Ball", Sara Bareilles "Brave" The Lumineers "Ho Hey" och Pfemme Records brutalt underskattade "Under det rosa täcket".

Nog tjatat herregud. Här är länken till spotifylistan Årets låtar 2013.

 

 

Sunny Sweeney - "One More Christmas Beer"

Julen varar enda till påska va? Så än slipper ni inte de juliga blogginläggen. Jag upptäckte idag nämligen en frejdig julcountryvisa av den begåvade Sunny Sweeney. Henne har man ju inte hört någonting från sedan 2011 då hon släppte Concrete, en platta som åtminstone det här lille bloggmongot fullständigt lyssnade sönder, det innehåller ett par riktigt fina countrybitar och hamnade på tredje plats på min lista över 2011 års bästa skivor.

"One More Christmas Beer" är en sån här klassisk jullåt som handlar om att man inte överlever julen utan en gnutta alkohol i systemet. Och det är man väl benägen att skriva under på.

Årets album plats 5 till 1

Då var det äntligen dags att kora årets allra bästa album!

5. The Civil Wars - The Civil Wars
Den självtitulerade plattan bjuder på pampig americana/folk med två av countryvärldens starkaste vokalister, Joy och Pauls röster tillsammans är ren och skär magi. Tydligen har de bråkats en del i den lille gruppen och The Civil Wars var under en kort period till och med ett minne blott. Men lite tjafs verkar ju gjort duon gott för deras andra platta gjorde verkligen ingen besviken. Här bjuds man på musikalitet i världsklass gång på gång.

4. Lindi Ortega - Tin Star
Kanadas egna sångsparv lanserade i slutet av året sin hajpade tredje platta. Första singeln hette just "Tin Star" och läckte ut ett par veckor före skivsläppet, redan då förstod man att Lindi hade något riktigt stort på gång. Det går väl heller inte att misslyckas md den rösten. Hon sjunger verkligen skjortan av sina låtar. Tin Star visade sig också innehålla riktigt fina bitar, från riviga "Hard As This" till lugna "Songs About" var det kvalitet rakt igenom.

3. Elliphant - A Good Idea
Ingen är mer förvånad än jag att ett en hipp popsångerska från Stockholm drar hem bronspengen. Men det går bara inte att motstå de svängiga reggaetakterna på Elliphantens debutplatta. Hon  sjunger som om hon är född och uppvuxen på en karibisk liten ö när hon i själva verket säkert vuxit upp i en pampig villa på Lidingö. Poängen är i alla fall att hon låter trovärdig och det är ju en jädra bedrift bara det. Sen att låtar som "Live Til I Die", "Could It Be", "Toilet Line Romance" och "Down On Life" är det svängigaste som kommit ut från den svenska popfabriken på år och dar gör ju inte saken sämre.

2. Kacey Musgraves - Same Trailer Different Park
25-åriga Musgraves hankade sig fram i countryvärlden ett bra tag innan hon slog igenom. Men när hon väl gjorde det, gjorde hon det med råge. Debutplattan (som egentligen är hennes fjärde platta eftersom hon släppt tre på eget bolag dessförinnan) tog countryvärlden med storm. Hon visade sig vara en riktigt skicklig låtskrivare och sångerska. Same Trailer Different Park är något av en stilstudie i hur bra kommersiell countrymusik ska låta. Lyssna bara på "Follow Your Arrow", den har allt en riktig töntig countrylåt ska ha.

1. Holly Williams - The Highway
Det har nästan gått ett år sedan Holly Williams tredje studioplatta The Highway släpptes. Men man har långt ifrån tröttnat på låtarna, snarare vill man bara ha mer av den 32-åriga multibegåvningen. The Highway är smockat av sagolik countrymusik. Om Musgraves musik har något av ett klämkäckt skimmer över sig är Williams musik raka motsatsen. Hon sjunger om försupna släktingar, död, prostitution och så vidare. "Happy" heter en av mina favoritlåtar men inte ens den är särskilt happy.

The Highway är verkligen inte 2013 års gladaste platta men utan någon egentlig konkurrens den bästa. Lyssna bara på den nästan sju minuter långa "Waiting on June" så tror jag ni förstår Williams storhet.

 

 

Årets album plats 10 till 6

Då har man precis nyktrat till från nyårsaftons intensiva firande (obs ironi!) så här kommer plats 10 till 6 av årets bästa album.

10. Heidi Feek - The Only
Heidi Feek överraskade oss alla när hon plötsligt skaffade sig en utstrålning. Att hon kunde sjunga visste vi ju redan men tidigare hade hon bara gjort det i sega visor som inte gjort en människa glad. På debutplattan däremot svänger det ordentligt. Elgitarrer samsas med klassiska countryarrangemang och det hela toppas med Heidis karaktäristiska murriga röst. Det är helt klart en av årets bästa countrydebuter.

9. Lune - Music & Sports
De flesta känner henne säkert som "Leave The World Behind You"-Lune men det lille popundret som egentligen heter Linnéa Martinson är så mycket mer än så. Alla som har sett henne live vet att hon troligtvis har en skruv lös men gränsen mellan genialitet och galenskap är ju oerhört luddig. Debutplattan Music & Sports bjuder på ett stycke populärmusik som kommer gå till historien som ett av 2013 års bästa. Lyssna bara på magnifika "Standing Eagle" till exempel så fattar ni. Och fattar ni inte så har ni dålig musiksmak.

8. Lori McKenna - Massachusetts
Den rutinerade countrysångerskan har gjort en karriär av att vara något av en helylle soccer mom men hennes musik är betydligt mer spännande än så. Med en övertygande röst sjunger hon countryvisor rakt från hjärtat, man kan riktigt höra darret på rösten. Hennes sjunde studioplatta visade sig också innehålla en hel drös riktigt bra låtar som till exempel "Salt", "Susanna" och "Grown Up Now".

7. Haim - Days Are Gone
Systrarna från Kalifornien tog världen med storm med sin debutplatta Days Are Gone. Jag skulle gärna vilja vara lite svår och dissa deras hajpade pop men det går tyvärr inte. Systrarna Haim är unga, snygga och helt sjukt begåvade. Så det är väl bara att tippa på hatten och gratulera systrarna till deras osannolika tur i genlotteriet. Bästa spåren är "Falling", "Forever", "The Wire", "If I Could Change Your Mind", "Don't Save Me" och "Let Me Go". Gillar du inte dessa låtar så är du tyvärr kliniskt död.

6. Steve Martin & Edie Brickell - Love Has Come For You
Att jag gillar den banjolirande aktören Steve Martin är ett känt faktum här på bloggen men när han i våras plötsligt släppte ett album ihop med hippe folkrockaren Edie Brickell höll jag nästan på att kissa på mig i ren njutning. Edie Brickells nonchalanta stämma passade som handen i handsken över en smattrande banjoslinga. Årets Bluegrassplatta utan konkurrens!