Tre snabba.

1. John Mayers nya skiva är inte alls dum. Han har tagit ett litet kliv mot country/americana-hållet vilket ju jag så klart uppskattar. Duetten "Who You Love" med Katy Perry är hur fin som helst. "Paper Doll" och "On The Way Home" gillas också starkt.



2. Lindi Ortegas nya platta släpps den 8 oktober men redan nu kan vi avnjuta finfina första singeln därifrån som smidigt nog heter likadant som albumet, "Tin Star".



3. Om någon råkade missa föregående inlägget om Tegan and Saras magiska hitkavalkad till platta så bjuder jag här på ett av de starkaste spåren. Var så god.

Tegan and Sara - Heartthrob

Kanadensiska enäggstvillingarna Tegan and Sara har lirat snårig indiepop sedan början av seklet ungefär. Om ni hängt i lite fräsiga kretsar har ni säkert hört talas om dem.

I vintras kom deras sjunde studioplatta Heartthrob och jag som är lätt efterbliven har precis nu(!) upptäckt dess storhet. Det är en platta som helt otippat bjuder på pampig dansmusik. Varenda låt är en megahit! Det låter hästlängder ifrån deras tidigare sound så har ni inte gillat dem förut så gör ni det kanske nu. Rösterna är lätt polerade i någon slags musikstudioapparat och musikarrangemangen består ofta av en tung trumma och lite härliga elektroniska ljud. Det är sammanfattningsvis svårt att sitta still till deras nya dansanta musikstil.

Jag har lyssnat på plattan nonstop sedan ett par dagar tillbaka och har väldigt svårt att välja ut de starkaste spåren, alla låtar växer för varje lyssning. Kanske kan man ändå konstatera att det svänger lite extra om plattans första singel "Closer". Men "Drove Me Wild", "I'm Not Your Hero", "I Couldn't Be Your Friend" och förhållandevis nedtonade "Love They Say" och "I Was A Fool" är också prima musikunderhållning.

Unna dig en lyssning på Heatthrob på Spotify. Det kommer garanterat förgylla din tråkiga måndag.

Foton snodda från www.teganandsara.com. Fotograf: Lindsey Byrnes.

Inför Söderslätts countryfestival: Good Harvest och Your Saviours

Denna veckan nördar jag in mig lite på kvinnliga duos. Till Söderslätt kommer två uppsättningar som jag kikat lite närmare på, Good Harvest och Your Saviours.

Det här med kvinnor som sjunger tillsammans är ju ett välbeprövat grepp inom countryn. Jag har gjort en spotifylista på temat som jag lite feministiskt kallar "Kvinnor kan!" Här hittar ni den.

Good Harvest från Dalarna består av Hanna och Ylva på sång och så några grabbar som lirar fiol med mera. De jobbar just nu på att spela in en första EP. I väntan på den kan vi avnjuta tjejernas vackra röster på youtube eller soundcloud.



Låter riktigt bra ju!

Your Saviours är en kvinnlig duo med en förkärlek för den lite udda genren mördarballader eller murder ballads som den heter på engelska. Alltså låtar som handlar om mord! Kanske inte den mest upplyftande musiken i världen men Anna och Linnéa som de heter sjunger härligt rått och man imponeras av deras totala ovillighet att göra lättsam musik.

Man kan lyssna på två av deras låtar på hemsidan. Ett debutalbum är också på gång till hösten.

 



Good Harvest lirar på fredagen och Your Saviours äntrar scenen på lördagen.

Maggie Rose - "I Ain't Your Mama"

Maggie Rose är ett relativt nytt namn på countrystjärnhimlen. Hennes debutplatta Cut to Impress släpptes i mars i år och har fått fina recensioner i amerika. Jag har inte lyssnat tillräckligt för att egentligen kunna uttala mig men jag gillar i alla fall svängiga "I Ain't Your Mama" starkt. Gör inte ni det så tror jag kanske att det kan vara nåt fel på er.



Maggan finns på Spotify!

The Civil Wars - "The One That Got Away"

The Civil Wars har under sommaren kommit ut med sin andra studioplatta. Första singeln från plattan är ren och skär magi, se och hör här bara.



Resten av plattan är också helt okej vad jag kan döma av det lilla jag lyssnat på den, kanske kommer en recension en vacker dag. Annars kan ni ju lyssna på debutplattan Barton Hollow från 2011 som är riktigt vass.

Aoife O'Donovan - Fossils

Sångerskan med det konstiga namnet (uttalas EE-fa) är blott trettio år men har hunnit med en hel del under sin karriär. Hon har frontat bluegrassbandet Crooked Still samtidigt(!) som hon lirat i folkgruppen Sometimes Why. Dessa konstellationer har släppt en hel drös album och som om detta inte vore nog så har hon under tiden också gett ut två solo EP:s och så nu en fullängdsplatta, Fossils, som släpptes i juni.

Fossils är en stämningsfull platta som passar alla med lite förkärlek till späda kvinnoröster á Alison Krauss. O’Donovan sjunger riktigt fint, nästan lika fint som Krauss (tro det eller ej!). Krauss har ju också snott öppningsnummer ”Lay My Burden Down” till senaste plattan Paper Airplane.(2011). Så att hon även är en kompetent låtskrivare råder det väl inget tvivel om. Låtarna kräver dock ett par lyssningar för att sätta sig. Vid första lyssningen var jag faktiskt inte alls särskilt imponerad, det kändes konstlat och överarbetat, det var svårt att urskilja några vettiga melodier. Men en efter en kröp de fram, de vackra berättelserna och sen också melodierna.

Så ha tålamod, Fossils sitter inne på en riktig låtskatt om man bara ger det lite tid. Lyssna bara på ”Red & White & Blue & Gold, ”Oh Mama”, ”Briar Rose” och ”Thursday’s Child” ett par gånger på repeat så trillar ni nog också dit.

Betyg: 4 (av 5)

 

 

Inför Söderslätts countryfestival: 10 tips för en lyckad festivalupplevelse

Då var det dags igen att ladda upp lite inför Söderslätts countryfestival som ju nu bara är ett par veckor bort. Jag är själv nyss hemkommen från en snäppet större festival, Way Out West i Göteborg. Och så har jag två countryfestivaler på High Chaparral i bagaget. Alltså är jag inte en superrutinerad festivalbesökare men en del saker har man ju lärt sig. Jag ger er därför mina 10 bästa tips för en lyckad festivalupplevelse.

1. Varma skor och mössa.
Det är ALLTID kallt i Sverige. Skydda dina perifera delar. Jag rekommenderar pjuck med lite högre sula så man kommer bort från den kalla marken. Då blir man dessutom längre och ser bättre. Är det under 20 grader är det gött med en mössa. Smidigt också för du slipper fixa frillan.

2. Poncho
Det regnar ALLTID i Sverige. En smidig poncho tar ingen plats och du kan ha en helt vanlig outfit under.

3. Öl
På festival dricker man öl. Inte cider, drinkar, vin, cava eller vad annat trams du nu brukar dricka.

4. Förlyssna på artisterna
Låtar har en förmåga att växa efter ett par lyssningar. Det blir därför en trevligare konsertupplevelse om du hört låtarna ett par gånger innan. Du har väl inte missat Söderslätts egna spotifylista med alla bokade band. Hur smidigt som helst ju. Du hittar den här.

5. Fota dina vänner
Du kommer inte få några bra bilder på artisterna såvida du inte har en proffskamera och står typ längst fram. Fota istället dina vänner, snygga festivalbesökare, fina fåglar med mera. Häng kameran runt halsen så finns den alltid nära till hands.

6. Ät
Ät så fort du känner ett uns av hunger. Stanna till på en matbutik innan du äntrar festivalområdet och bunkra upp med billig och mättande mat.

7. Lämna festivalområdet
Unna dig en liten utflykt mitt i festivalyran. Ta bilen och åk till närmsta by och ta en fika eller dylikt. Ombyte förnöjer!

8. Ta ut svängarna
På festival kan man vräka på lite stil- och klädmässigt. More is more!

9. Packa disciplinerat
Bestäm innan vad du ska ha på dig varje dag. Packa max någon reservbyxa och tröja vid eventuell spillolycka eller dylikt. Det är bara jobbigt att ha för mycket alternativ att välja bland.

10. Öronproppar
Skydda dina små öron.

Har jag missat något, vänligen påpeka det i kommentarsfältet!

Way Out West 2013 Lördag: Taken By Trees, Cat Power, Little Boots, Alicia Keys, Lune, Mariam The Believer

På lördagsförmiddagen tog vi spårvagnen in till city för att avnjuta Taken By Trees live på Weekday. En ganska gedigen skara människor hade samlats för att bevittna detta lite märkliga fenomen som ju en lunchkonsert är. Det var en helt okej spelning, bäst var "Only You".

Myspys mitt på dan!

Efter två dagar på festivalområdet där ju bara vegetarisk mat serveras (så ofattbart dumt) knatade vi efter konserten in på Jensen's BØfhus och beställde in det största kadavret de hade på menyn. Vi toppade det hela med kaffe och våffla. Smaskens!

Sen kom kvällen och vi var tillbaka i Slottskogen. Nu var det dags för min favorit Cat Power att inta scenen. Hon strosade in lite nonchalant med den snyggaste skinnjackan i mannaminne och drog igång showen med "The Greatest". Därefter raddade hon upp både gamla och nya hits. Mest jubel rev de nya låtarna ner, framförallt "Manhattan", "Ruin" och den magiska "Nothing But Time". Sen finns det tydligen ett bonusspår på Sun-plattan som heter "Bully", det var en riktigt grym låt! Scenspråket hade kanske en del övrigt att önska, hon stod mest rätt upp och ner och sjöng. Det mest dramatiska som hände var väl att hon fimpade en cigarett i bakfickan. Men det var trots allt helgens stora musikaliska upplevelse, vilken röst alltså!



Bild snodd från Way Out West facebooksida. Fotograf Annika Berglund

Efter denna urladdning genomled vi James Blakes spelning från ölläktaren, han tillhör den här ganska stora kategorin artister som spelar vidrig musik. Så det var en jobbig stund, tur att alkohol serverades.

Glada i hågen tassade vi sedan över till Linnéscenen där Little Boots lirade för fulla muggar. Little Boots är en engelsk DJ/elektropopsångerska vid namn Victoria Christina Hesketh. Jag blev som förtrollad av hennes härliga discomusik. Så till den grad att jag till och med dansade loss lite men inte lika mycket som herren framför. Bäst var "Remedy".



Kvällen gick vidare med Alicia Keys. Öppningsnumret var så läckert att vi nästan höll på att svimma av; i tajt, tajt dress rev hon av "Empire State of Mind". I det ögonblicket kände man att hon spelade i en helt annan liga än alla andra som vi sett under helgen. Det här var ju musik på riktigt! Så otroligt befriande efter exempelvis Håkans fjöntiga pojkpop, Knivens svåra dunkadunkamusik och hiphoptöntarna Public Enemy och Kendrick Lamars "musik" som spelades lite tidigare under kvällen. Bäst var "A Woman's Worth".

Bild snodd från Way Out West facebooksida. Fotograf Olle Kirchmeier

Men vi missade Keys sista halva för vi hade ju en spelning i Annedahlskyrkan att hinna till. Där väntade en klassisk sittkonsert (så otroligt efterlängtat) med min personliga favorit Lune och sedan Mariam The Believer. Lune och hennes märkliga sidekicks gjorde ingen besviken. Sången var lite svajig till en början men det tog sig. Mäktigast var nog "Close Dance", "Standing Eagle" och Boys n' Roses".

Följ mig på instagram @negerberra.

Sist men inte minst förgyllde Mariam The Believer vår afton med hennes fina stämma. Bäst var "The String of Everything" som ju är en vansinnigt vacker låt.

Det var väl ungefär det som hände i Göteborg 8-10 augusti 2013.

Vill ni lyssna på mina favoriter från helgen så har jag skrapat ihop en liten best of wow 2013-lista här.

Way Out West 2013 Fredag: Amason, Rodriguez, Of Monsters And Men, Bat For Lashes, Håkan, The Knife

Fredagens festivaldag började med en välbehövlig sovmorgon. Vi var inte i Slottskogen förrän vid 14-tiden. Tanken var att vi skulle se fransksvenska poppinglan Sibille Attar kl. 13 men vi lyckades alltså missa detta. Det här blev lite av ett stående inslag helgen igenom, att vi missade grejer som vi egentligen ville se. Men så var vi ju också tre rookies till festivalbesökare.

Lite slumpartat snubblade vi istället in på Amasons spelning. Amason är ett gäng relativt kända svenska musiker (om man hänger med lite i popsvängen) som bestämde sig för att bilda ett band. Jag hade så klart aldrig hört talas om dem, countrytönt som jag är. Men redan på soundchecket fastnade jag för sångerskans röst som tillhörde Amanda Hollingby A.K.A Idiot Wind. Det var riktigt härligt krut i de stämbanden. Och låtarna var fina. Man kan tycka att det är ett mediokert betyg men ni anar inte hur mycket skruttmusik det finns därute, alltså musik som är så dålig att man mår fysiskt dåligt av den. Jag tänker till exempel på Local Natives som spelade lite senare på eftermiddagen.

Amason. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Rodriguez stod näst på schemat. Han var i skröpligt skick, kunde inte ta sig in på scenen för egen maskin utan fick ledas in av två starka damer. Men väl på plats tycker jag han bjöd på många fina bitar. Bäst var så klart "Sugar Man", men Fridas favorit "I Wonder" var också bra. Det hela förgylldes också med ett strålande solsken vilket ju var otippat värre men mycket trevligt!

Isländska Of Monsters And Men lirade härnäst och gjorde det bra. Jag har läst lite proffsrecensioner som visst tyckte det var lite sömnigt men jag är inte så kräsen så länge det inte skär i öronen. "Dirty Paws" öppnade konserten och den är ju magisk, visst?

Bat For Lashes-Natasha hade dragit på sig sin läckraste festivalskrud och bjöd sedan på högklassig underhållning. Bäst var "Laura" och "Daniel".

Bat For Lashes. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Kvällens stora happening var ju ändå Håkan Hellström. Jag har lite svårt för den mannen, har alltid haft det vilket har skaffat mig många ovänner genom åren. Det blev också föga förvånande lite dålig stämning i gruppen när jag blottade mitt svala intresse för fenomenet Håkan. För mig är det helt ofattbart hur han kan få en hel generation att gå bananas över hans banala svenskpop. Men det måste ju vara mig det är fel på för hela slottskogen höll ju på att kissa på sig av extas. Så det var trots allt en av helgens höjdpunkter. Bäst var senaste "Det kommer aldrig va över för mig".

Kvällen avslutades med den mycket svåra gruppen The Knife. De studsade runt med silvercape och stönade lite. Det känns lite som kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att det är konstigt och ganska dåligt fast det ju är så, det fattar väl alla med lite god smak.

Way Out West 2013 Torsdag: Johnossi, Neil Young (INTE!), Mattias Alkbergs begravning, Shout Out Louds

Håll i hatten, här kommer allt ni vill/inte vill veta om min festivalhelg i Göteborg. Vi börjar med torsdagen.

Vår resa startade på Växjö centralstation. Men för en av oss var det nära att resan tog slut redan här, Frida hittade inte till spåret. Med någon minuts marginal lyckades hon tillslut koppla att gångbron ledde till rätt spår så ingen fara skedd, bara lite hjärtklappning på mig och Tatiana som förbluffade stod och tittade på detta märkliga resebeteende.

Resten av resan förlöpte betydligt smidigare och vips så var vi framme på vandrarhemmet. Det var en ett rart litet hus inklämt mellan bergsväggar bara ett par stenkast från själva festivalområdet (om man kastar sten jättelångt alltså).

Förfest på Stigbergsliden vandrarhem.

Efter lite häng på rummet, ett par klunkar ur pluntan och en bulle piffade vi till oss och begav oss till Slottskogen, där ju festivalen ägde rum. Vi började med lite öl, det var gott, och sen ställde vi oss och lyssnade på Johnossi. Jag tyckte det var så ointressant att jag passade på att kolla mejlen. Där möttes jag av chockbeskedet att Neil Young & Crazy Horse ställer in. Surt så in i bomben eftersom jag sista veckorna verkligen jobbat fram ett riktigt sug efter klassisk gubbrock. Det visade sig senare att nån jädra gitarrist brutit handen, herregud så fjöntig skada! Detta innebar ju också att det nu skulle ränna runt en massa besvikna Neilfans (medelålders män) som kanske skulle dränka sina sorger i alkohol. Vi bestämde oss sonika för att fly fältet.

Way Out West äger ju rum lite överallt i staden så vi satte oss på bussen till Gbg film studios där Mattias Alkbergs begravning och Shout Out Louds skulle lira. Bussresan tog en evighet, vi åkte genom berg och gröna dalar.



Längst bak i bussen så klart!

Tillslut var vi framme och vi hade ingen aning om var vi befann oss, men det var en mäktig plats. En gammal industribyggnad hade lysts upp med färglada lampor och afrikansk musik spelades. Stämningen krävde en öl! Så vi drack och hade en riktig härlig stund tillsammans.

Mattias Alkbergs begravning lirade framåt småtimmarna. De var vitsminkade i ansiktet, såg helt sjövilda ut och lirade gapig pop på svenska. Det var verkligen vidrigt på alla sätt och vis men jag höll god min för att smälta in, stod och fejkdiggade lite så som man tvingas göra på konserter ganska ofta. Shout Out Louds stod näst på schemat och det var väl inget fel på dem egentligen men den sena timmen började nu ta ut sin rätt. Jag hade dessutom bara tre och en halv timmes sömn i kroppen efter nattjobb så det var bara att se sig besegrad och ge sig hemåt och ladda om till festivaldag nummer två.

WOW!

Nu drar jag way out west, så det blir inte så mycket bloggande på ett par dagar. Men i nästa vecka kommer all onödig info om min festivalhelg i Gbg. Väl mött då!

Jennifer Nettles - "That Girl"

Den trallvänliga countryduon Sugarland har tagit ett break sedan en tid tillbaka för att jobba på egna soloprojekt. Ena halvan har nu kommit ut med sin nya singel "That Girl", den finns dessvärre inte på spotify än och jag kan inte heller hitta den på Youtube. Så det här inlägget var kanske smått meningslöst....

Men! Vi kan ju göra väntan lite lindrigare genom att lyssna igenom Sugarlands plattor genom tiderna. Jag tycker nog Love On The Inside från 2008 är vassast. Men det finns ett par riktigt bra låtar på de andra plattorna också.

Bästa Sugarlandlåtana enligt Kerstin: "Stuck Like Glue", "Stay", "All I Want To Do", "Take Me As I Am", Very Last Country Song", "Already Gone", "Settlin""







Att göra übertöntiga musikvideos är en konst som Sockerlandet behärskar väl.

Pop: Regina Spektor

Sista tiden har jag plöjt igenom ryskamerikanskan Regina Spektors gedigna repertoar. Hon lirar svängig pop som är väldigt svår att inte tycka om. I fredags lirade hon på Music & Arts på Skeppsholmen i Stockholm och det var säkert trivsamt värre.

Mina favoritbitar är "Fidelity", "Laughing With", "All The Rowboats", "Us", "Eet", "Samson", superknasiga "Oh Marcello" och senaste singeln "You've Got Time" som också är ledmotivet till den magnifika Netflixserien Orange Is The New Black. Jag skaffade mig en gratismånad på Netflix och sen plöjde jag mig igenom alla 13 avsnitt på en helg. Så om ni är lika sysslolösa som jag och har 13 timmar att slå ihjäl så rekommenderas det varmt.

Regina Spektor finns på Spotify!

 

Lindi Ortega till Sverige

Allas vår favoritkanadensare kommer till Sverige om sisådär tre veckor. Hon betar av storstäderna: Malmö 22 augusti, Göteborg 23 augusti och Stockholm 24 augusti. Så bor ni där i trakterna så är det ju bara för mig att ta av mig hatten och gratulera, jag kan tänka mig att hon är riktigt härlig live. Se bara så mysigt det verkar att digga till detta med en blaskig öl i handen.



Om ni helt har missat fenomenet Lindi Ortega så får ni verkligen skämmas. Men när ni krupit ut från skamvrån med svansen mellan benen kan ni beta av hennes senaste platta Cigarettes & Truckstops (2012) och sen kan ni väl unna er en lyssning på Little Red Boots (2011) när ni ändå är igång.

Kerstins favoritortegabitar: "The Day You Die", "Heaven Has No Vacancy", "High", "Little Lie", "Blue Bird"