George Jones & Georgette Jones - "You and Me and Time"

Countrylegenden George Jones trillade ju av pinn för ett par veckor sedan. Det har lite osnyggt gått förbi helt obemärkt här på bloggen. Men så har jag heller aldrig varit något stort fan av gammal gubbig stofilcountry även om jag så klart inser att Jones och grabbarna av hans generation banat väg för dagens fina countrymusik.

Göran tipsade mig för ett tag sen om den här rara duetten med dottern Georgette och jag tycker den är fantastiskt bra! Videon är väl dock lite av ett slöjdarbete.



Tack för tipset Göran! Jag gillar tips så ös på med det i kommentarsfältet bara. Både George och Georgette finns också på Spotify.

Exklusiv gästrecension!!! Laura Marling - Once I Was An Eagle

Min pappa Leif är också lite av ett musikfreak, han har inte riktigt lika förfinad smak som jag men nästan. Här bjussar han på en sprillans ny skivrecension, exklusivt för du där ute (arma människa) som följer den här tramsbloggen.

Ta din smartphone och headset och lås in dig på toaletten eller en garderob eller liknade. Ratta fram denna platta på Spotify, skruva upp volymen på max och drunkna i en blandning av ruffiga arrangemang, skönt gitarrklink (på gränsen till klassisk gitarr och stråkkvartett) och underbara melodiösa sånger och en röst som bär högt upp bland örnarna.

Med textrader som “or any man who could get his dirty little hands on me”, “I've been with the devil in the devil's resting place” och “Wrestling the rope from darkness is no fucking life that I would choose” kan man inte tro att hon bara är 23 år (nästan oförskämt ung tycker jag som ”just” passerat de 60). Ett tufft liv som man bara kan hoppas att hon verkligen inte upplevt…ännu!

Starkaste spåren tycker jag nog är titellåten ” Once I was an Eagle” och ”Master Hunter” men lyssna även på ”Devil’s Resting Place”, ”Interlude” och ”Undine” så får ni ett smakprov av alla stilarna, men jag tycker nog egentligen att man ska låta bli att fingra på knapparna under hela denna platta.

Av soundet på denna platta fick jag lite vibbar till Anna Bergendahls senaste platta som hon spelade in i New York tillsammans med ett gäng riktiga proffsmusiker. Plattan som heter Something to Believe In är nu visserligen 1 år gammal, men förtjänar att lyftas fram i ljuset efter hennes snöpliga sorti på melodifestivalen där hon inte ens gick till final (trots att låten var riktigt bra enligt min mening). Börja med att lyssna på ”I Don’t Know”, ”Fun” eller ”I Hate New York” så kanske ni blir kvar där i garderoben. Det är hon värd (trots att hon dessutom är ett år yngre än Laura) och ni också oavsett hur gamla ni är.

Gästrecensent/Father “with a musical string in the depths of his heart”

PS. Glöm inte att komma ut ur garderoben!

Leif hade inte vett nog att betygsätta plattan men jag ger honom i alla fall 5 (av 5) för en lysande recension.

Semester

Bloggen har inte tagit semester men jag har, därav det skrala bloggandet. Just nu är jag hemma på östgötaslätten och har det gött så det blir inte så mycket country för tillfället. Men det finns ju gränser för hur länge en människa överlever utan min solida rapportering från countryvärlden så det blir bättring inom kort. Lovar.


Ugglan och Stella.

High Chaparral Country Music Festival 2013. Söndag 16 juni: Konsert i westernkyrkan med Cookies N' Beans, David Waddell och Jon Strider

Countryfestivalen avslutades på sedvanligt sätt med spöregn och konsert i den lilla westernkyrkan.

En rutinerad festivalbesökare vet att man alltid tar med sig paraply.

Cookies N' Beans hade ju på lördagen varit lite av en besvikelse men inne i Jesu sal var faktiskt deras trestämmighet lite av en religiös upplevelse. Allra bäst var "I Just Don't Have The Heart" som jag inte är helt hundra på om det är en cover eller inte. Men det vore väl orimligt att tro att ett gäng kakor kan skriva en sån sagolikt vacker låt. Någon som vet?

Därefter blev det gubbcountry för hela slanten. David Waddell, som ju också lirade i lördags men som vi valde bort på grund av de rådande väderförhållandena, och Jon Strider.

Det var inget fel på grabbarnas uppträdanden men efter Cookies N' Beans pangstart kändes det ganska ointressant i jämförelse.

Så där kom festivalen till ett slut. Bäst var LeAnn Rimes utan någon större konkurrens faktiskt. Sämst var vädret.

High Chaparral Country Music Festival 2013. Lördag 15 juni: Jogging, Old Mexico, Rockridge Brothers, Cookies N' Beans och Modern Earl

Lördagsmorgonen startade i hurtighetens tecken med en jogg på hela 1, 03 km. Ingrid hade såna här fräsiga barfotaskor och då får man tydligen bara springa max 1 km första 10 gångerna annars kan man förstöra sin ben fullständigt.

Resten av för- och eftermiddagen spenderades sedan på nöjesparken. Vi upptäckte Old Mexico, där var det tjo och tjim och det kändes faktiskt som man var i Mexiko på riktigt. Vädret var nu också relativt behagligt, solen tittade till och med fram!

Det fina vädret höll i sig en stund till och vi slog läger vid First Saloon där bluegrassgrabbarna Rockridge Brothers lirade för fulla muggar. Det var en riktigt trivsam stund.

Jag hade unnat mig en liten hatt på barnavdelningen, den satt som ett smäck på mitt lilla huvud (jag har kanske Sveriges minsta huvud, det är konstigt faktiskt att jag ändå kan vara så intelligent).

På kvällen sedan var det dags för en av helgens stora konsertupplevelser, Cookies N' Beans på stora scenen. Trion sjöng ett par egna låtar och lite gamla countryklassiker. De sjunger ju väldigt bra, det kan ingen ta ifrån dem men det är något som skaver med den här gruppen, kanske är det att de låter som de ska bryta ihop vilken sekund som helst, det är så himla mycket dramatik i sången. Musik ska sjungas utav glädje väl? De hade också otur att drabbas av ett monsunregn som höll i sig större delen av showen. Det var så blött och dant att publiken inte ens orkade jubla in dem för ett extranummer, det fick konferencieren göra. Pinsamt!

Strax före regnet.

Trots poncho och hatt var man rätt så blöt efter kakornas uppträdande så vi tog en sväng hemåt och bytte om för att sedan återvända torra och glada till Modern Earl. Bandet som mest lirar ruffig rockcountry hade jag låga förväntningar på men de överraskade faktiskt som ett av helgens bättre uppträdanden. Här var det musikglädje så det räckte och blev över! Jag anade en touch av ADHD hos större delen av bandet.

High Chaparral Country Music Festival 2013. Fredag 14 juni: Halm, Melanie Espinoza Wolf och LeAnn Rimes

I fredags lämnade jag och min syster Ingrid det vardagliga jordelivet för ett slag för en helg på High Chaparral, landet där gränserna mellan vad som är normalt och icke normalt människobeteende sedan länge är fullständigt utsuddade. Här strosar vuxna karlar runt i hölster och låtsas(väl?)pistoler, cowboyboots, oljerockar och hatt. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är festligt eller bekymrande.

Helgens första spelning för vår del blev bluegrassgänget Halm från norrland. Bandet består av ett gäng spelglada 16-åringar och med tanke på att de i princip är bäbisar så gjorde de en kompetent spelning. Det är ju också härligt att så unga människor fastnar för den fantastiska genre som ju bluegrass är.

Svårt att fota när det är massa pinnar i vägen!

Näst på schemat var Gnosjös okrönta countryprinsessa Melanie Espinoza Wolf, också hon cirka 16 bast ung. Hon stod själv på scenen och kompades av färdigarrangerad musik. Det var lite skakigt från och till men sjunga kunde hon absolut!

Kvällen fortsatte sedan med lite förfest i stugan. Vi festade loss på American pale ale och EKG-tolkning.

 

 

 

 

Sedan tassade vi ner till Saloon Cheyenne. Där sprang vi på fulla norrmän och så försökte vi lära oss lite linedance, men det är svårt (som Chris O'Neill skulle sagt).

Men allt detta tramsande var ju bara en lång transportsträcka till kvällens verkliga happening, LeAnn Rimes på stora scenen. Jag hade inga direkta förväntningar på henne, har heller inte lyssnat så mycket på hennes musik men det är ju alltid kul att se på världskända artister. Hon öppnade med countryklassikern "Swingin'" och man kände på första tonen att det här är ju ett fullblodsproffs. Det var ett jädra drag i stämbanden hennes!

Bästa bilden från Leann-konserten. Mejla mig gärna om ni fick bätrre!

Hon varvade upptempolåtar med sina kända ballader och hon slängde också in en hel del covers i mixen. Mellan låtarna var det lite harmlöst mellansnack om mest ingenting alls men hon skapade en fin stämning och det är det sannerligen inte alla artister som lyckas med även om det kan tyckas ganska simpelt. Hon lirade också ett par låtar från hennes senaste platta Spitfire och att döma av det axplocket så är det en riktigt bra platta.

Hon imponerade musikaliskt och var därtill ursnygg på scenen i svart sparkdräkt, höga klackar och vit läderjacka. Så betyget kan inte bli annat än 5 (av 5)!

Inför helgens countryfestival

Idag bär det av till countryfest(ival) på High Chaparral. Förra året var en riktig höjdare trots att vi bodde i tält och det var så kallt att man fullständigt tappade kontakten med sina perifera kroppsdelar. Väderprognosen för helgen ser tyvärr också lite dyster ut men i år har vi unnat oss en stuga. Med tak, säng, plusgrader och så vidare.

I musikväg ser jag mest fram emot Cookies N' Beans, tror dom kan va riktigt härliga live, och så den stora stjärnan LeAnn Rimes så klart. Men så hoppas man ju att något okänt band kan överraska litegrann, kanske svenska bluegrassgänget Halm, vad vet jag.

Recensioner från helgens spelningar (och övrig onödig info om helgen som ingen egentligen bett om) kommer framåt söndagkvällen skulle jag tro.

Yehaa!

förra årets kanske festligaste bild.

Court Yard Hounds - Sunshine

Systrarna från forna Dixie Chicks har släppt ett litet smakprov från plattan som kommer ut senare i sommar. Tre nya fräscha låtar bjussar de på och jag tycker det låter riktigt bra faktiskt. "Amelita" är nog vassast av dem tre och det är också så den nya plattan ska heta. Men "Sunshine" och "Aimless Upward" pinnar också på i simpla gitarrkomp och vacker sång.

Lyssna på dem på spotify. Nya plattan släpps 16 juli.

Elise Davis - Big Ol' Dreams

Elise Davis, tjejen som släppte 2012 års tredje bästa album, har i dagarna kommit ut med sin nya platta. Plattan har bara fem låtar så det är väl en så kallad EP.

Den består av fyra nya låtar och så en lite märklig remake av "Make The Kill" som ju är en vansinnigt bra låt, fattar inte varför man skulle på och peta på den. Lyssna på den i orginalversion (låter nästan likadant vilket ju gör det hela ännu mer korkat) istället på plattan från fjol, Cheap Date.

De nya låtarna är dock härlig lyssning. De har en snäppet gladare vibb än hennes tidigare verk, om än ganska så marginellt. Den sköna släpiga stämman är dock densamma och den har man ju hunnit sakna litegrann.

Bästa låterna är "Sometimes" och "Right Where We Should Be".

Big Ol' Dreams finns på Spotify. Om ni är nyfikna på Elise Davis som artist, människa och fenomen så tycker jag ni ska surfa in på hennes hemsida eller gilla henne på facebook.