Mindy Smith - Closer

40(!)-åringen från Long Island, New York släppte i dagarna sitt fjärde album. Det heter kort och gott Mindy Smith. Jag har inte lyssnat något vidare på henne men har alltid gillat hennes röst. Att hon var fyrtio bast kom som en smärre chock, hon ser ju ut som en liten tösabit.

Första singeln heter i alla fall "Closer" och den kommer här. Jag gillart, speciellt det lilla riffet som kommer och går genom hela låten.



Snart kommer en recension på hela plattan.

Louise Hoffsten live i Virserumskyrkan

Varje år bedriver Virserum nån slags musikfest under en vecka i juni. Det brukar vara någon lite större artist och så en uppsjö av relativt ointressanta okända artister. Förra året var Peter Jöback det stora dragplåstret och för ett par år sedan lirade Lill-babs i den lille byn.

Igår stod Louise Hoffsten på programmet. Hon är ju inte särskilt country men jag gillar henne ändå. Och jag gillar henne ännu mer efter gårdagens fantastiska konsert. Louise lirade med musikerna Tomas Hallonsten (gitarr, piano, trumpet) och Kristian Lind (bas, basfiol) och de ska också ha kredd för den fina konserten.

Det hela drog igång med "I'll Get By", ett spår från nya plattan. Det är verkligen en bra låt och Louise har ju också en förmåga att verka mena vad hon sjunger eller så är hon bara en skicklig teaterapa. Hon bjuder på ett par till låtar från nya plattan och man kan fort konstatera att det måste vara ett ganska bra album. Både titelspåret "Looking For Mr. God" och "Hey Mr. Hyde" är ju också alla tiders.

Louise hade en härligt opretentiös scenstil. Det var ingen ordning på någonting, hon kom in fel i verserna, tappade rösten (glömde bort att sjunga?) och det rådde ofta total förvirring mellan de tre musikanterna. Men det var ingen som skämdes över detta, showen gick vidare i fnittrig stämning och Louise yrade något om att hon komposterar sina misstag så att de blir till nya musikaliska storverk. Hon sjöng till och med en låt på temat, "Komposten". Jag tror att de hade rökt lite braja före konserten.

Trots allt flams glimrade det ibland till med lite seriösa låtar och det blev himla stämningsfullt i den lille kyrkan som framåt kvällningen också började bli rejält mörkerlagd på grund av det pissiga semestervädret utanför.

Tomas till vänster, Kristian till höger och Louise i mitten.

Vackast var de svenska låtarna som bland annat "Mycket mer och lite till" och "Så speciell". Den sistnämnda borde hon sjungit till sig sjäv för hon är verkligen unik i både personlighet och musikalitet, en svensk musikskatt som vi lantisar under en kulen timme i juni fick ta del av.

Tack för det Louise! Jag ger dig 5 (av 5) i betyg.

Rödstjärten

Igår skymtades en rödstjärt här utanför sommarstugan i smålandsskogarna. Jag har aldrig sett den arten förut och var mäkta imponerad av dess läckerhet.

Rödstjärten är orange om brynjan och lite om "stjärten" men att kalla den för just rödstjärt tycker jag är något missvisande (att fåglar dessutom ju inte har någon direkt stjärt utan snarare svans är ju också ett störigt missförstånd).

Stjärthanen har svart strupe och vitt pannband. Honan kör utan pannband och låter väl svetten rinna ner i ögonen helt enkelt när hon är ute och motionerar. Honan är dessutom betydligt dovare i färg och allmän utstrålning.

Födan består av insekter och larver, om det krisar riktigt kan de trycka i sig ett och annat bär men men helst inte.

Rödstjärten är 14 cm lång och heter på latin Phoenicurus phoenicurus.

Stjärthane i "rött". Bild snodd från artportalen.

Söndag 17 juni: Konsert i Westernkyrkan

Countryfestivalen avslutades på söndagen med en konsert i den lilla Westernkyrkan. Där inne rymde bara cirka 100 personer så vi var relativt säkra på att inte få plats. Folk verkade dock fått en countryoverload så där fanns till och med ett par tomma platser på kyrkbänkraderna när det hela drog igång.



Först ut var Rasmus Eriksson, någon svensk artist som jag inte vet någonting om direkt. Han kunde absolut ta en ton och framförandet var ju inte kattpiss på något vis men både han och Jamie Meyer var ju bara en transportsträcka till le grande finale, Joey + Rory.

Joey + Rory kändes genuint taggade inför denna lilla kyrkkonsert. De sjöng ett par av Rorys tidigare låtar. Tydligen har han skrivit miljardvis låtar till andra countryartister. Bland annat förra årets superhit "I'm A Little More Country Than That" som Easton Corbin spelade in. Han sjöng också en visa om sin gamla mamma och så var där någon låt som kanske var lite väl amerikansk för mitt tycke, den handlade om att man skulle uppfostra sina barn med en bibel och ett bälte.

Mitt i alltihopa blev det vigsel , Rory överraskade Joey med att förnya deras äktenskapsförord. Det var ju rart värre och inte ett öga var tort inne i den gamla kyrkan.

Dottern Heidi var med även denna gång och imponerade igen med sin manliga stämma. Sök efter Heidi Feek på spotify.

Kyrkkonserten får 5 (av 5) i betyg!

Det var allt från countryfestivalen på High Chaparral för i år. Nästa år hoppas jag på bättre väder och att folk inte ställer in för att de fått ett "topperbjudande" från Kalle Moraeus, inte okej Cookies 'N' Beans!

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.

Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.

Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.

På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.

Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.

Avkomman Heidi till vänster.

Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!

I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.

Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).

High Chaparral Country Music Festival 2012. Fredag 15 juni: Fotbollsförnedring och Laura Bell Bundy

I fredags drog den upphausade countryfestivalen på High Chaparral i Kulltorp igång. Det finns så mycket att säga om detta så det blir säkert ett par stycken inlägg.

På schemat för fredagen stod fotbollsmatchen mellan Sverige och England samt Laura Bell Bundy på stora scenen.

Matchen vet vi ju alla hur den slutade så det ordar vi inte mer om. Det var dock en upplevelse att titta på skiten på en sällsynt dålig storbildsskärm, som dessutom smälldes upp bara minuter före avspark av ett gäng säsongsarbetare i cowboyhatt.

På plats framför storbildsskärmen mitt i vilda western.

Efter den kallduschen var det dags för Laura Bell Bundy att inta stora scenen. Och som hon gjorde det! Sällan har mina små ögon bevittnat en sådan naturkraft till flickebarn. Det fanns ingen hejd på henne, det var liksom gasen i botten från första till sista minut. Jag var tvungen att hålla mig om hjärtat för basen dunkade så hårt att det fysiskt smärtade. Visst fanns där ett par lugna låtar också men de revs av rätt så snabbt.

Laura under ett ögonblick av stillhet.

Showen var ganska kort men naggande god. Hon bevisade också vilken multitalang hon är för hon visade upp flera konstformer så som sång, dans, striptease och steppande.

Det hela avslutades med en helt sjuk version av "Proud Mary". Laura lyckades trumfa sin egen dampnivå och for runt på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Det var som att titta på ett djur som fått huvudet avhugget. Det var underbart.

Laura är grym. Konserten får 5 (av 5) i betyg.

Brandi Carlile - Bear Creek

Enda sedan jag hörde Brandi Carliles spänstiga stämma på den moderna klassikern "The Story" för första gången har jag varit helt besatt. Hon lirar svulstig folkrock helt olik någon annnan.

I dagarna släppte hon sin efterlängtade fjärde studioplatta Bear Creek, björnån.

Det hela öppnar med just något slags björnvrål på "Hard Way Home". Det är en härlig liten visa med en glad melodi och snärtiga stränginstrument. Överlag känns hela plattan betydligt gladare och lättsammare än hennes tidigare verk. "Save Part Of Yourself" till exempel, som är en av de bästa låtarna, består i en massa glatt tjoande på refrängen som jag tycker känns ganska okaraktäristiskt för Carlile, men det är verkligen en underbar låt i all sin märklighet.

"That Wasn't Me" var första singeln ifrån nya plattan och den är helt klart en av de starkare spåren. Carliles röst gör sig också väldigt bra i såna här lugna pianoballader. "What Did I Ever Come Here For" är en annan lugn favorit.

Med undantag av ett par sömniga nummer är Bear Creek lite av ett mästerverk. Det är till stor del Carliles röst som trollbinder, jag är precis lika besatt som när jag först upptäckte underbarnet.

Bear Creek får 4,5 (av 5) i betyg!

Abalone Dots - Chocolate & Cigarettes

För att vara ett stolt countryfan kan jag pinsamt lite om Abalone Dots, det är knappt att jag ens kan stava till deras bökiga namn.

Gänget består i alla fall av tre pers vid namn Rebecka, Sophia och Louise. Förut var de fyra men en har alltså hoppat av gruppen (4-1=3 förstår ni). Chocolate & Cigarettes är den första skivan från den nya konstellaionen men gruppens tredje platta totalt.

Skivan öppnar med något slags vokalintro i form av 79 sekunder korta "Such A Crime" och går sedan över i första riktiga låten "Hard Times". Några plockinstrument ligger och puttrar i bakgrunden och trion sjunger med våldsam inlevelse. Man kan riktigt höra gråten i halsen, det blir lite jobbigt tycker jag. Det känns överlag som tjejerna har tagit sig själva på lite för stort allvar när de spelade in den här plattan. Musik ska ju byggas utav glädje.

Med detta inte sagt att det är ett dåligt album på något vis. Bara ganska deprimerande. Låtarna var och en är ju fina som smör men ihopklumpade på en platta blir det lite tröttsamt.

Det är också ett par svenska låtar med mitt i allt vilket väl inte tillför så mycket även om jag tycker "Vände och gick" har något härligt Melissa Hornigt över sig.

För att summera: Chocolate & Cigarettes är bra men verkligen inget man drar igång på förfesten.

Bäst: "The Way That I'm Living" feat. Buddy Holly, "Regrets" feat. Ron Sexsmith, "Sons And Daughters", "Vände och gick"

Betyg: svag 3:a (av 5)

Baron Trenck

Här sitter baronen och jag och njuter av att fotbolls-EM äntligen är igång. Jag är mitt uppe i jobbhelg och brukar då korka upp en öl när jag kommer hem på kvällningen. Det är så praktiskt, både mättande och läskande på samma gång.

Jag känner själv att bloggandet har haltat lite på sistone. Men jag har en del på g, bland annat lite skivrecensioner och så klart kommande helgs countryfestival vilken jag kommer rapportera friskt ifrån.

Så håll till godo!

Tack Smålands Country Club!

I senaste numret av Smålands Country Clubs medlemstidning är jag med och gästrecenserar Justin Townes Earles senaste platta. Himla flott om jag får säga det sjäv!

Recensionen i sin helhet kan ni också läsa här på bloggen.

till min syster

Den 15:e juni vankas det countryfest här i smålandsskogarna. Då är det ju dags för High Chaparall Country Music Festival. Arrangörerna har lyckats lura hit ett par riktiga höjdarartister så som Laura Bell Bundy, Joey + Rory, Dwight Yoakam och svenskarna Cookies N' Beans bland annat. Jag tror det kommer bli hur bra som helst.

Min syster ska med mig på det här äventyret, det var till och med hon som var initiativtagare till det hela trots att hon inte på långa vägar är en countrynörd i nivå med mig, knappt countrynörd alls faktiskt.

Därför har jag nu gjort en spotifylista till henne så hon åtminstone hört låtarna innan hon stämplar in på festivalen.

Ingrids lista.