lite reflektioner kring "Mot alla odds"-finalen bara

Som ni kanske känner till har jag följt tv-programmet "Mot alla odds" slaviskt sedan starten för ett par veckor sedan. Jag jobbade dock tisdagskvällen så först nu har jag lyckats se det sista avsnittet på svt play.

Och my god vilken final! Efter veckor av skoskav, illasittande proteser, punkterade rullstolsdäck, avhopp och allmäna motgångar i den afrikanska hettan var det så dags för gänget att nå sin slutdestination, skelettkusten.

Sista passet var kort i kilometer tack vare rappt traskande dagarna innan men självklart vidrig ändå på alla sätt och vis. Böljande sanddynor som aldrig ville ta slut. Rullstolarna fick dras fram i dragkampsmanér av de som tyade och hade armar att dra med. Till och med Harald verkade lite less på skiten.

"Det är lika bra att ge upp, vi lägger oss här till gamarna."

Men så plötlsligt uppenbarade sig havet bakom en jättesanddyna. De åtta tappra rusade, ja nästan dansade, ner i det svala vattnet. Så jädrans nöjda över deras prestation, med all rätt ju! Det var det vackraste ogonblicket jag någonsin sett på en tv-skärm. Ta mig tusan nog det vackraste jag någonsin sett alla kategorier.

Man kan se det hur många gånger som helst.


Nu väntar lite av en livskris, vad fanken ska jag nu roa mig med på tisdagarna?