Nanci Griffith - Intersection

Nanci är en gammal räv inom country/folk-svängen. Jag ska lite motvilligt erkänna att jag aldrig hört talas om henne trots att hon nu är aktuell med sin tjogonde (T-J-U-G-O-N-D-E!) platta.

Nanci sjunger så där mysigt tantigt som många andra musiker i hennes genre och generation. Jag tänker på artister som Emmylou Harris, Patty Griffin och Julie Miller. Artister som vi ju alla gillar starkt, visst?

På Intersection mixar hon sin tantighet med rätt så politiskt katiga texter vilket blir en härlig krock. "Come On Up Mississippi" är en av plattans rivigaste låtar och det är någon slags kampsång för de fattiga i amerika. Hon smyger in lite budskap här och där plattan igenom. De flesta går säkert förbi mig men man känner ändå att Nanci är en människa som har något bakom pannbenet.

Mycket på plattan är också berättelser om Nancis egna liv. På "Bad Seed" gör hon upp med sin gamle far som tyckte hon var hans "dåliga frö". På titelspåret berättar hon om hur kämpigt hennes liv har varit i största allmänhet, - "I've had a hard life and i write it down."

Intersection är kanske inte det gladaste albumet i världen men ett fint sådant ändå.

Lyssna lite extra på ovan nämnda spår samt "Hell No - I'm Not Alright", "Waiting On A Dark Eyed Girl" och "If I Could Only Fly" som är himla bra.

Betyg: en stark 3:a (av 5)

en fredagsmorgon i mars

Här har man sprungit runt som ett narkolepsibarn hela veckan, nästan snubblat hem från jobbet i total utmattning. Och så äntligen när man är ledig på fredagen och kan sova ut så vaknar man 06.30 och är pigg som en lärka.

The Hunger Games Soundtrack

I dagarna hade storfilmen The Hunger Games, eller Hungerspelen som den heter på svenska, premiär. Den handlar om någon slags framtida realityshow där ungdomar ska kriga och kanske dödas. Något slags "Wild Kids" alltså fast snäppet brutalare.

Men det var soundtracket detta skulle handla om. Jag har nu lyssnat igenom det ett par gånger och måste säga att det finns ett par riktiga guldkorn här. Och den bjussar på mycket bluegrass och country.

Taylor Swift gör ett fint samarbete med The Civil Wars på "Safe And Sound".

Pistol Annies briljerar som vanligt med sin läckra stämsång. Här sjunger de "Run Daddy Run" för glatta livet.

Sedan är det ett par artister som jag inte riktigt hört talas om som verkligen imponerar. Birdy finns det tydligen någon som heter. Hon sjunger en låt som heter "Just A Game" och gör det himla bra. En annan goding är Jaymee Dee och hennes "Rules".

Men allra bäst är The Secret Sisters och deras "Tomorrow Will Be Kinder". Jag gillar allt med den låten.

Soundtracket finns på Spotify och filmen finns väl på en biograf nära dig.

hemma igen

I helgen gjorde jag som Alice b och drog till Göteborg. Det var svinigt kallt på lördagen. Expressen hade ju lovat "Italienvärme" hela helgen lång så besvikelsen var påtaglig i gruppen. Men vi pinnade på längs avenyn etc och landade tillslut på museet och tittade på konst och fikade. På kvällen klämde vi varsin crepe. Jag hade banan och choklad på min. Det var vansinnigt gott. Synd bara att chokladen hamnade i hela fejat och såg ut som bajs.

Vädret tog sig på söndagen så vi bevittnade ett löplopp nere i hamnen i solskenet. Sedan åt vi biff och potatis.

Det var en fin helg med facit i hand.

Löpfest för stora och små.



Shooter Jennings - Family Man

Shooter Jennings har haft en musikalisk dip ett par år och lirat något som inte är särskilt country, låt oss kalla det rockmusik.

Men nu är han äntligen tillbaka med sitt karaktäristiska americanasound i och med sitt femte studioalbum Family Man.

Och det var ett välkomnat drag tycker jag för det mesta på plattan är riktigt bra. Det hela känns också befriande simpelt, som om Shooter slängt ihop de tio låtarna under en barbeque med ett par vänner och någon budweiser eller så.

"Born Again" är kanske då undantaget som bekräftar regeln för den är inte särskilt festlig men en mycket vacker låt ändå. Där är det också någon som ylar lite i refrängen. Eleanor Whitmore heter hon. Jag vet inte vem hon är men jag gillar hennes röst. På "The Long Road Ahead" är hon också med på ett hörn. Det är en av plattans starkaste spår med sin maffiga refräng och snygga riff.

Lugnare är det på "Summer Dreams (Al's Song)" och "Daddy's Hands". Den första en låt till sonen Waylon Albert (kanske, jag gissar bara) och den senare en fin skildring av uppväxten med farsan Waylon.

Family Man är lätt att tycka om. Förutsatt att man har lika bra musiksmak som jag.

Jag ger i betyg: 4 (av 5)

Lika som bär. Waylon till vänster, Shooter till höger.

pancake tuesday

Här sitter jag och äter pannkakor och har det bra. Imorgon är jag ledig. Livet leker kan man säga.

Shooter

Shooter Jennings, den gamle countryrockaren tillika sonen till legenden Waylon Jennings, har i dagarna släppt en ny efterlängtad platta. Jag har bara hunnit lyssna litegrann men tycker nog att det tar sig för varje lyssning.

I väntan på längre recension får ni avnjuta hans kanske största hit "Gone To Carolina" från plattan Electric Rodeo (2006).



Varsågoda.

Alice b.

Alice b är en härlig filur som för ett par veckor sedan släppte sin debutplatta med samma namn. Jag råkade snubbla över det häromdagen och har sedan dess varit helt frälst.

Hon har verkligen något visst den här tjejen, kanske svårt att tro att döma av det stilrena skivomslaget. Jag kan heller inte riktigt förstå varför jag tycker hon är så bra, hon lirar ju svensk pop ackompanjerat med släpig göteborska. Precis som Håkan Hellström och den mannen har jag inte så mycket till övers för. Men Alice b gör det på riktigt på något vis, utan sjömanskostym till exempel. Hon har helt skoningslöst krafsat ner sitt 22-åriga liv i 11 låtar och hon har liksom reat ut sin själ, eller snarare gett den till oss helt gratis, bara spytt ut alla sina känslor till bäst behövande.

Debutplattan börjar med riviga "Vi har ingenstans att ta vägen". Den är en av de bättre spåren på plattan och bjuder på underbart stark sång och snygg text. Redan här har man förstått att den här Alice nog kan det här med musik och lyrik.

Ett annat starkt spår är den lite lugnare "Kullaviks hamn", en sång om att finna lyckan i storstaden.

"Jag var ingen som vann, för alltid en förlorare i Kullaviks hamn. men alla skulle få se mig lämna allt där bakom mig, när jag drog till Göteborg om igen.... Den här staden blev min bästa vän."

Hon gillar onekligen sin kompis Göteborg. Det finns referenser lite här och där plattan igenom, spårvagn hit och spårvagn dit.

Alice b imponerar stort med sin debut. Det var länge sedan jag fullständigt knockades av en platta på det här viset. Jag tror hon är på god väg att ställa till med något riktigt stort i musiksverige.

Bäst: "Vi har ingenstans att ta vägen", "Alla mina drömmar", "Någonting?, Nej" Kullaviks hamn", "Akta, lekande barn"

Betyg: Full pott! 5 (av 5).

Kerstin tipsar

God tisdag på er. Jag vill bara i all enkelhet tipsa om en av mina favoritplattor. Det rör sig om Lucinda Williams West från 2007.

Lusse tar oss med på en underbar musikalisk resa. Från den första simpla ackordslingan på "Are You Alright" till den skälvande sången på titelspåret "West". Hela albumet osar mustig americana och jag skulle vilja säga att det nog är hennes näst bästa platta, inget slår ju genombrottet Car Wheels On A Gravel Road.

West är dock betydligt mer lättsmält och nedtonad än Car Wheels och därför perfekt för till exempel en bakissöndag eller dylikt, när man bara är hemma och sitter av tiden. Det hela lunkar liksom på i ett behagligt tempo och Lucinda måste här också uppnått någon slags peak i rosslig tantrocksound, hennes röst är underbart skrovlig albumet igenom.

Bästa spår: "Are You Alright", "Mama You Sweet", "Where is My Love" och den störtsköna "Wrap My Head Around That".

Självfallet finns West på Spotify.

Lucinda på min dator.

Melodifestival - Final

Igår var det så äntligen dags för schlagerfinal. Jag såg kalaset hemma hos Frida och vännerna Bryggmästaren, Red Stripe, Miller och nån tysk.

Och vilken final sen! Varenda låt var ju alldeles magnifik. Jag hade ju på förhand Danny som storfavorit, men känner mig ändå nöjd över att skicka iväg Loreen till Baku. Hon utstrålar ju något härligt djuriskt den tjejen. Kanske för att hon är en exakt kopia av djungelboks-Mowgli.

Danny gjorde ett stabilt framträdande och jag är verkligen barnsligt svag för den där ljusshowen som finalen till ära också var upptrissad några notch. Molly Sandén levererade också ett kompetent nummer. Synd för henne att hon hade så många poppiga discohits att fajtas mot med sin skira ballad. Jag tror hon hade fallit Europa i smaken annars. Torsten Flinck har väl egentligen inget att sköta på ett schlagergolv men jag är inte den som är den, tycker folk ska få ställa upp i mellomys utan at dömas. Så säga vad man vill om Torsten men en fin låt har han skrivit fyllot.

Många bra uppträdanden alltså men allra bäst var ändå Helena Paparizou. Herrejävlar vad läckert. Frida tyckte det var lite väl läckert, "dom har ju inga byxor på sig!"



Nej men nu tar väl bloggen en välbehövlig paus från denna schlageryra. Men väl mött i eurovision song contest. Ba kul det ska bli!

lite reflektioner kring "Mot alla odds"-finalen bara

Som ni kanske känner till har jag följt tv-programmet "Mot alla odds" slaviskt sedan starten för ett par veckor sedan. Jag jobbade dock tisdagskvällen så först nu har jag lyckats se det sista avsnittet på svt play.

Och my god vilken final! Efter veckor av skoskav, illasittande proteser, punkterade rullstolsdäck, avhopp och allmäna motgångar i den afrikanska hettan var det så dags för gänget att nå sin slutdestination, skelettkusten.

Sista passet var kort i kilometer tack vare rappt traskande dagarna innan men självklart vidrig ändå på alla sätt och vis. Böljande sanddynor som aldrig ville ta slut. Rullstolarna fick dras fram i dragkampsmanér av de som tyade och hade armar att dra med. Till och med Harald verkade lite less på skiten.

"Det är lika bra att ge upp, vi lägger oss här till gamarna."

Men så plötlsligt uppenbarade sig havet bakom en jättesanddyna. De åtta tappra rusade, ja nästan dansade, ner i det svala vattnet. Så jädrans nöjda över deras prestation, med all rätt ju! Det var det vackraste ogonblicket jag någonsin sett på en tv-skärm. Ta mig tusan nog det vackraste jag någonsin sett alla kategorier.

Man kan se det hur många gånger som helst.


Nu väntar lite av en livskris, vad fanken ska jag nu roa mig med på tisdagarna?

Elise Davis - Cheap Date

Elise Davis är en ny bekantskap för mig. Jag snubblade över hennes senaste platta Cheap Date för ett par veckor sedan under en session planlöst websurfande. Sedan dess har jag upptäckt fler och fler fantastiska låtar på den.

Jag vet egentligen ingenting om Elise. Hon finns inte med på wikipedia och därför ju svår att få grepp om. På hennes hemsida ser jag att hon växte upp i Little Rock, Arkansas om det är någon till intresse.

Jag gillar i alla fall Elise och hennes släpiga stämma. Låtarna är inte särskilt country på det stora hela men det vilar en härlig americanavibb över det hela, inte helt olikt min favorit Lucinda Williams i musikstil.

Bästa låten på plattan är den magnifika "Make The Kill". Jag fastnade direkt för den på grund av den härliga baktakten och kaxiga sången/texten. Det tog sedan en stund för mig att uppskatta plattans övriga låtar men en efter en smög de sig på mig.

"I Get Aweful Lonesome" är egentligen en tragisk historia rent textmässigt men en underbar musikalisk upplevelse med sin svajiga gitarr och lunkande tempo. "Diamond Days" är lite på samma deppiga tema men också den en riktigt fin låt. Här nedan sitter hon på något tjusigt stengolv och lirar den.



Egentligen är det mesta på Cheap Date lite så här smådeppigt. Kanske är det därför jag gillar den förhållandevis glada låten "Make The Kill" så mycket.

Elise Davis var för mig en härlig ny bekantskap. Ni hittar henne på Spotify. Där finns även hennes förra platta The Same Vein från 2010. Jag utgår från att den också är bra.

Cheap Date får 4 (av 5) i betyg.

åter i tjänst

Jag har varit i norge en vecka och åkt skidor därav det mycket skrala bloggandet. Så ni inte tror att jag tappat stinget.

Norefjell.