lördag 31 december 2011
torsdag 29 december 2011
Årets album plats 10 - 6
År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.
Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)
9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!
8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.
7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.
6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.
Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)
Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.
onsdag 28 december 2011
bästa julmusiken
Det finns mycket bra julmusik därute. Och med hjälp av nymoderniteter som Spotify så kan man ju verkligen nörda in sig på bjällerklang och andra störiga ljud.
Jag fattar att de flesta liksom redan är färdiga med julen vid det här laget. Men en annan har ju precis stämplat ut efter en hård julhelg på jobbet.
Därför ger jag er nu den bästa julmusiken utan en massa tjafs, bara listan. God yule!
Jag fattar att de flesta liksom redan är färdiga med julen vid det här laget. Men en annan har ju precis stämplat ut efter en hård julhelg på jobbet.
Därför ger jag er nu den bästa julmusiken utan en massa tjafs, bara listan. God yule!
måndag 26 december 2011
Julmiddag på Ulriksdal
Ni får förresten ursäkta dåligt bloggande över julhelgen, jag har jobbat och inte haft tillstymmelse till ork att krafsa ner nåt på den här tramsbloggen. Men nu är jag snart ledig ett par dar så då jädrar bir det andra bullar! Jag har ju ett år att summera till exempel.
God fortsättning!
lördag 17 december 2011
Pistol Annies
Jag har hört talas om det här gänget ett tag men inte riktigt fattat vad de är för några. Jag har heller inte varit särskilt intresserad eftersom de har ett skapligt töntigt bandnamn.
Men countrymusik är ju rätt töntigt överlag så det ska man inte döma någon på, Pistol Annies är ju ett gäng solida musiker. Trion består av Ashley Monroe, Angaleena Presley och superduperkändisen Miranda Lambert.
Deras debutplatta släpptes i augusti och första singeln heter precis som den, Hell On Heels. Det är en festlig låt. Hör här.
Tjejernas styrka är helt klart deras vokala förmåga. Det är nästan störande vad fint de sjunger. Men deras album är imponerande på andra sätt också. De har liksom hittat ett unikt sound som nästan känns lite gammeldags. Himla efterlängtat tycker jag eftersom mycket av dagens country låter som vilken trälig radiopop som helst.
Självklart är Lambert den stora stjärnan och varje gång hon klämmer i på en vers eller refräng lyfter låten. Hon är faktiskt bättre här än på sitt egna nya album vilket kanske inte riktigt var meningen.
Hell On Heels är det starkaste spåret. Men plattan bjuder på många gobitar. Lyssna lite extra på Bad Example, Takin' Pills och fina Beige.
Men countrymusik är ju rätt töntigt överlag så det ska man inte döma någon på, Pistol Annies är ju ett gäng solida musiker. Trion består av Ashley Monroe, Angaleena Presley och superduperkändisen Miranda Lambert.
Deras debutplatta släpptes i augusti och första singeln heter precis som den, Hell On Heels. Det är en festlig låt. Hör här.
Tjejernas styrka är helt klart deras vokala förmåga. Det är nästan störande vad fint de sjunger. Men deras album är imponerande på andra sätt också. De har liksom hittat ett unikt sound som nästan känns lite gammeldags. Himla efterlängtat tycker jag eftersom mycket av dagens country låter som vilken trälig radiopop som helst.
Självklart är Lambert den stora stjärnan och varje gång hon klämmer i på en vers eller refräng lyfter låten. Hon är faktiskt bättre här än på sitt egna nya album vilket kanske inte riktigt var meningen.
Hell On Heels är det starkaste spåret. Men plattan bjuder på många gobitar. Lyssna lite extra på Bad Example, Takin' Pills och fina Beige.
fredag 16 december 2011
Anna Ternheim i musikhjälpenburen
Så himla fint. Hon såg dock lite härjad ut men det var nog en väl genomtänkt look.
Musikhjälpen förgyller annars min vardag här hemma. Mycket underhållande tv/radio. Men visst känns hel grejen lite äckligt i-landsaktig på något vis.
måndag 12 december 2011
Miranda Lambert - Four The Record
Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.
Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.
Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.
Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.
Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.
Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim
Betyg: 3 (av 5)
Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.
Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.
Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.
Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.
Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim
Betyg: 3 (av 5)
onsdag 7 december 2011
it's the most wonderful time of the year...
Igår var det full rulle här hemma i mitt lilla bohag. Jag lappade in hela köket i handukar och tidningar för att spraya sönder en adventssljusstake i neonrosa. Samtidigt i samma kök bakades det lussekatter så det stod härliga till. Kombinationen var kanske inte den mest sanitära. Det blev en otrevlig tjock luft att andas men jag som varit förkyld ett par veckor började plötsligt snyta ut rosa snor vilket ju var rätt festligt, han tar och han ger våran gud fader så här i juletider.
Resultatet av adventsljusstaken blev horribelt. Det såg ut som någon slags uppehållsrumskonst á la högstadiet. Dessutom pajade själva lysfunktionen någonstans i sprayprocessen. Det var bara att slänga skiten, putsa av väggar och golv (som skimrade fint i rosa), ta ett djupt andetag i mina nu KOL-sjuka lungor och cykla iväg till Rusta i snöstormen och köpa den finaste adventsljusstaken jag kunde hitta!
Lussebullarna blev goda men fula som stryk, helt omöjligt att få till den där snirkliga kattformen.
Nu har jag nog julmyst färdigt för ett slag.
Resultatet av adventsljusstaken blev horribelt. Det såg ut som någon slags uppehållsrumskonst á la högstadiet. Dessutom pajade själva lysfunktionen någonstans i sprayprocessen. Det var bara att slänga skiten, putsa av väggar och golv (som skimrade fint i rosa), ta ett djupt andetag i mina nu KOL-sjuka lungor och cykla iväg till Rusta i snöstormen och köpa den finaste adventsljusstaken jag kunde hitta!
Lussebullarna blev goda men fula som stryk, helt omöjligt att få till den där snirkliga kattformen.
 |
| Här begicks det första misstaget, jag borde grundat med vitt först. |
 |
| Ljusstaken kostade 59 kr. |
 |
| Multitasking. |
 |
| Så söta. |
 |
| Slutresultatet! |
måndag 5 december 2011
Willie Nelson
Jag går i tankarna här hemma att göra något med frisyren. Färga, klippa etc. Kanske något i stil med Willie Nelson. Han är alltid fin i håret, inte en bad hair day sedan 30-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)