Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

Jag går fullständigt bananas här hemma vad det gäller julmusik. Så nu blir det mer även på bloggen!

Denna gången handlar det om mysmongona Joey och Rory och deras härliga julskiva.

A Farmhouse Christmas som den heter är en salig blandning av stämningsfull klassisk julmusik och tramsiga egenkomponerade låtar med den här typiska bonniga Joey + Rory humorn.

Jag tycker det mesta är riktigt bra faktiskt. Kul är det också att Rory sjunger en hel del vilket han inte gjort så mycket på deras tidigare verk. Han har ju en himla fin röst. Det bevisar han på plattans kanske bästa låt What The Hell (It's the Holidays). Den är lugn och fin.

Mer drag är det i Let It Snow (Somewhere Else) och man blir ju sjukt sugen på att dra till någon exotisk ö och vara småberusad 24/7 av den tillhörande videon. Se bara.



A Farmhouse Christmas finns på Spotify.

tomtar!

Det är små silvertomtar som ligger och glänser bland nötterna. Så klart.

äntligen advent



 

A Very She & Him Christmas

Trots att vi ännu inte kommit in i adventstider har jag plöjt mig igenom julmusik här hemma sedan flera veckor tillbaka. Jag har förstått att detta inte är riktigt okej, att man på något vis vanhedrar julemyset. Men det ger jag blanka fanken i!

En av de bästa nya julskivorna där ute är She & Hims A Very She & Him Christmas. Det är en samling klassiska julsånger med en touch av indiepop.

Det kan ju lätt bli lite tramsigt när julen ska sjungas in men Zoey Deschanel (She) och M. Ward (Him) verkar ha tagit uppdraget på fullaste allvar (trots att de ser ut som två mongon på skivomslaget) och det resulterar i en mäkta stämningsfull julskiva. Zoeys röst är vacker så det förslår och den blåser nytt liv i dessa simpla julmelodier som man ju hört en miljard gånger innan. Även den här M. Ward sjunger lite här och där och det gör han trivsamt värre. Som på Christmas Wish och Baby It's Cold Outside till exempel.

Allra bäst är The Christmas Song. Kanske den bästa jullåten alla kategorier.

"Chestnuts roasting on an open fire
Jack Frost nipping at your nose
Yuletide carols being sung by a choir
And folks dressed up like Eskimos"

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

Trolskt värre från First Aid Kit

Kanske höstens bästa låt! Eller tog jag i nu?

Inredning med Kerstin och Gillian

Så fint detta blev då!

 

varför?

Varför ser det alltid ut som någon har spytt när jag lagar mat?

Till Pappa

Jag ringde upp min lilla pappa idag för att gratta på fars dag. Då kom vi av någon anledning in på Laleh. Tydligen är hon hans nya idol. Så himla rart på något vis.

Så här kommer Bjurö Klubb till din ära Leffe! En ju helt fantastisk låt. Nästan lika fantastisk som du!

Miranda Lambert - Look At Miss Ohio

På grund av det rådande Gillian Welch-temat här på bloggen vill jag uppmärksamma er på att Miranda Lambert på sin nya platta gör en hygglig tolkning av Gillians Look At Miss Ohio. Så klart är det inte lika bra som orginalet men det är väl ytterst sällan det blir så. Lyssna här vettja och bedöm själva.



Den här Miranda har alltså släppt en ny platta. Jag har lyssnat på den litegrann och vet inte riktigt vad jag ska säga om att. Lite gapig är den kanske för min smak, men en snäppet seriösare recension ska jag väl ändå hosta fram så småningom.

Skivan innan dess, Revolution, från 2009 var ju dock grymt bra så den rekomenderas varmt.

låtlista 4/11

Saxat från Gillians facebooksida. Alltså:

Del 1

1. Scarlet Town

2. Make Me A Pallet On Your Floor

3. Rock Of Ages

4. The Way It Will Be

5. Annabelle

6. Elvis Presley Blues

7. Dark Turn Of Mind

8. Look At Miss Ohio

9. Acony Bell

10. The Way It Goes

Del 2

11. Hard Times

12. Down Along The Dixie Line

13. Wayside / Back In Time

14. Six White Horses

15. Revelator

16. I Hear Them All (Dave Rawlings)

17. My Morphine

18. Red Clay Halo

Extranummer

19. Tennessee

20. Caleb Meyer

21. That's The Way The Whole Thing Ends

22. I'll Fly Away

23. Long Black Veil

Och så en Spotifylista på det. Varsågoda. (Long Black Veil finns inte med Gillian på Spotify så det fick bli orginalartisten Lefty Frizzell istället).

Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.

Anna Ternheim - The Night Visitor

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Anna Ternheim, knappt någonting faktiskt. Har väl tyckt att hon är ungefär lika spännande som indiemusiker är mest, alltså helt ospännande.

Men jag fick nys om att hon drog till Nashville för att spela in sin senaste platta The Night Visitor så jag gav henne en chans.

Och tacka fan för det för det här är årets finaste platta tror jag. Bästa låten är nog Walking Aimlessly som är alldeles magnifik. I fredags spelade hon upp den på Skavlan och körades då av tjejerna från First Aid Kit vilket ju var en härlig kombo. Se bara vilken kemi.



Just den låten är ju faktiskt rätt country men övriga plattan är väl snarare poppig, med en lantlig känsla i och för sig. Det är lätt att föreställa sig Anna sittandes i någon liten stuga uppe i Tennesseebergen med en budweiser i näven plinkandes på en Gibson. Det är en fin bild på något vis. Och det är en fantastiskt fin röst hon har, det ska hon verkligen ha cred för, det är mycket den som gör det här albumet. Den och den snygga frillan som är så perfekt slafsig.

Bäst: Walking Aimlessly, The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss), Ghost of A Man, What Remains?

Om ni är precis lika tappade bakom flötet som jag och alltså missat Annas storhet får ni omedelbums surfa in på Spotify och lyssna på henne.