tjockast tv vinner

Min tv i profil.

Jag tittar mycket på tv. Ingen mening att hymla om det. Jag har dessutom mycket tv att titta på då min tv kanske är världens tjockaste. Men det var inte alls min tv´s midjemått detta skulle handla om.

Jag ville bara reflektera lite kring tv-program jag sett på sista tiden.

True Talent
Höstens stora grej inom showbiz. Jag är en så länge måttligt imponerad. Hela grejen med att man bara ska fokusera på rösten är så överdrivet att man oundvikligen blir helt besatt av hur folk ser ut. Artisteri har väl dessutom aldrig gått ut på att kunna sjunga så läckra toner som möjligt. Det gäller ju att vara en läcker människa också med lite stil och finess. Fullkomligt naivt att påstå något annat i ett modernt i-land år 2011. Pernilla och Körberg tycker jag ändå gör ett bra jobb. Danny kommer jag aldrig ha någon respekt för så länge han envisas med att ha sina pösiga byxor instoppade i strumporna som en annan 13-åring.

Jag är min egen Dolly Parton
Såg denna dokumentär igår kväll. Otroligt härligt segt tempo filmen igenom, stundtals helt utan handling. Jag gillade det upplägget. Se den på svt play om ni har 95 minuter över som ni inte vet vad ni ska göra med. Uppmärksamma gärna Helana Josefssons otroligt märkliga dialekt/röst. Trodde hon skämtade länge in i filmen men förstod tillslut att det de facto är sådär hon låter. Men missa för guds skull inte hennes heliumduett i slutet av filmen, kanske det raraste jag någonsin sett.

Arkitekturens pärlor i Go Kväll
Jag hade ju tänkt bli arkitekt men istället blev jag sjuksyrra, där var det något som gick rysligt fel. Hur som helst, jag gottar mig gärna i hus och gör ni också det kan jag varmt rekommendera arkitekturens pärlor på SVT. Denna säsong ska fina byggnader i nordens huvudstäder dissekeras och överanalyseras. Idag handlade det om nya konserthuset i Reykjavik. Ett mäktigt bygge onekligen. Se senaste Go Kväll här.

Till Alf med kärlek

Affe var något av en pionjär för countrymusiken här i sverige. Han översatte massa countryhits och gjorde sig en karriär på detta. Kanske skrev han även en drös med egna hits, vad vet jag. Kolla upp det på någon seriös blogg om ni vill ha rå fakta.

I dagarna har jag lyssnat på en härlig hyllningsplatta som är gjord i hans ära. Till Alf Robertson med kärlek heter den. Det är alltså en massa delikata svenska artister som sjunger hans hits. Jag diggar särskilt Liljor med Sofia Karlsson, Mina Skor med Kicki Danielsson och Balladen om tusen spänn med Annika Ljungström.

Det är en kittlande kombination det här med banjoplock och svajande bluegrasstoner till svensk text. Det skär sig liksom. Men jag tror jag gillar det. Det känns i alla fall betydligt mer spännande än en tusonde cover på Help Me Make It Through The Night eller Me And Bobby McGee som plattan också bjuder på.

Till Alf Robertson med kärlek finns på Spotify.

Tove

Jag dissade ju Tove Styrke lite smått häromveckan. Detta för hennes störande scenspråk. Men nu har jag lyssnat lite på henne och fastnat fullständigt för hennes käcka pop. Speciellt gillar jag den här fantastiska låten.

Men klart att det sticker lite i ögonen att hon bara är 18 år. A-R-T-O-N!

Sunny Sweeney - Concrete



Den lilla solstrålen har så äntligen släppt sin andra fullängdsplatta. I våras kom hon ju också ut med en fullständigt magisk EP som ju trissade upp mina förväntningar något. Den kan ni läsa om här.

Concrete består endast av tio låtar. Fem av dem återfinns på EP:n. Det föga låtanatalet var lite av en besvikelse men samtidigt rätt så väntat så det är förlåtet. Extra förlåtet är det eftersom det är tio förbaskat bra låtar.

Drink Myself Single är en av de låtar som funnits ute ett tag och det är öppningsumret på nya plattan. Det är en sån här klassisk nu-skiter-jag-i-dig-gubbjävel-och-går-ut-och-slampar-på-krogen - låt. Ett ständigt återkommande tema bland kvinnliga countryartister. Oftast blir det lite tramsigt men ibland blir det som här, helt omöjligt att sitta still till. Sweeneys röst passar också perfekt till detta hysteriska honkytonkande. En given kandidat till årets bästa låt.

I'm gonna dress up, in my low-cut
My tight blue jeans, I'm gonna stir somethin' up
I'm gonna kiss all the boys 'til I kiss your memory goodbye
Yeah, I'm a gonna drink myself single tonight

Men 36-åriga Sweeney har en seriös sida också. Allvarsamt och sorgset är det på From A Table Away, Staying's Worse Than Leaving och Amy. I de lugnare låtarna kommer hennes ljuva stämma fram tydligare och den gifter sig så fint med de svajande stränginstrumenten.

Jag tycker hon har en av de vassaste rösterna inom den moderna countryn. Det är i stor grad den som lyfter det här albumet. Till och med lite halvträliga Worn Out Heart och It Wrecks Me kommer hon undan med tack vare den läckra stämman.

Albumet avslutas med den smått genialiska Fall For Me. Det finns något mycket speciellt över den här låten. Jag tror den kommer bli hennes stora genombrott. Lyssna på den tack.

Sunny Sweeney har i min mening släppt en av årets bästa plattor. Kul tycker jag att det var hon som gjorde det, och inte någon nittonåring eller så.

Bäst: Drink Myself Single, Staying's Worse Than Leaving, Fall For Me

Betyg: 5 (av 5)

en rätt så omogen reflektion från gårdagens "tack för musiken"

Jag klarar inte av männskor som "sprätter" på scenen. Detta gjorde Tove Styrke å det grövsta igår. Sjukt störigt!

Annars är hon kanske en go tjej.

min historia

Kanske har ni undrat varför en sådan till synes snygg och fräsch människa som jag nördat in sig på all denna tramsiga countrymusik. Om ni inte har undrat kan ni sluta läsa nu.

Intresset tog fart när jag år 2002 åkte till USA för ett års skolgång på high school. Det skedde via en sådan här utbytesförmedling så man hade ingenting att säga till om var man önskade att hamna. Jag hamnade såklart i Sudan, Texas. En stad med cirka 1000 invånare.

Jag bodde hos Roy och Barbara. Två fantastiska människor så här i efterhand. De hade dock sina egenheter som öga mot öga kunde vara lite obehagliga. Roy hade ett kaninintresse av sällan skådat slag, snudd på sjukligt. Han kunde spendera timmar därute bland kaninerna. Karln hade alltså i runda slängar 50-60 kaniner i sin bakgård. Jag bodde hos Roy och Barbara i ett år, EN gång vågade jag mig ut till djuren. Men minnet av hoptryckta kaniner i små burar, som förmodligen alla var lite väl besläktade, och Roys ivriga beskrivningar om hur den perfekta kaninen ska vara "round like a basketball!" bär jag med mig till den dag jag dör.

Barbara gillade inte heller kaninerna. Men hon lät Roy hålla på. "For better or for worse, in sickness and in health..." hade hon väl lovat honom någon gång på 70-talet. Ibland känns det som hon ångrade det beslutet.

Hon var lärarinna och ganska sträng i sin framtoning. I tjocka glasögon (inte ens i närheten av Roys dock) och byxan ständigt lite för högt upp beordrade hon mig enklare sysslor som att städa mitt rum, duka bordet eller plocka green beans från trädgårdslandet i obeskrivlig hetta och oergonomisk ställning. Men hon var heller aldrig sen med att föreslå ett stort lass glass med colasås och pecannötter en helt vanlig tisdagskväll. Och varje kväll innan läggdags fick man en stadig kram som sa både cirkulationsstrypning och tack för att du är här så jag slipper umgås med Roy hela dagarna.

Hon hade många lager den kvinnan. Eller valv som Tranströmer hade sagt.

Countrymusiken upptäckte jag ganska snabbt i mitt nya hemland. Den var ju liksom överallt. Jag lyssnade på 99,5 The Bear, Lubbocks Country Station. I bilen var det den som gällde eller någon jäkla bibelkanal, lite beroende på Barbaras sinnesstämning.

På The Bear bekantades jag för första gången med många av de countrystjärnor som jag nu avgudar. Det måste ha varit ett förbaskat bra musikår just när jag var där. För de låtarna sitter som gjutna i ryggmärgen. Så klart förknippar jag de starkt med mitt märkliga år i Texas men ändå. Lyssna bara på denna spotifylista. Där har jag samlat all bra countrymusik anno 2002-2003. Åren ni har att skylla tacka för denna bloggs existens.

Joey och Rory i ny übertramsig video

Har alltid gillat dessa två. Speciellt eftersom de är så vansinnigt töntiga. Se bara på detta.

Vilken värld det vore om den bara bestod av joeys och Rorys, negligéer och hängselbyxor.

Mauro Scocco - Jag saknar oss

Jag gillar den här låten.

kanske det finaste jag någonsin läst

Ur gårdagens aftonblad. Artikeln verkar inte finnas på webben men kontentan av det hela är att Gillian är bäst och att hennes revelator typ är världens bästa låt. Detta klipp referer han till.

"Att lyssna på den är som att stå vid Grand Canyon och titta ut över stupet. En hissnande känsla av att uppleva något evigt som kommer att finnas kvar långt efter man själv lagts i jorden."

Dolly Parton - Better day

Allas vår favoritbyst släppte i början av sommaren ett nytt och härligt album.

Better Day, som den nya plattan heter, är en riktig glädjespridare. Musiken är som hennes senaste plattor här under 2000-talet, glada och otvugna. Men till skillnad från dem är Better Day inte bara trallvänlig blahamusik a lá Dolly, utan faktiskt riktigt bra.

Öppningsnumret In The Meantime sätter ribban direkt. Här hörs en sprallig Dolly ackompanjerad med en massa högljudda instrument. 1.20 in i låten börjar hon dessutom pratsjunga vilket jag tycker är en underskattad konstform.

Dolly har ju alltid haft en kristallklar röst men jag tycker baskemej att hennes röst låter snäppet klarare än vanligt. Fortsätter hon så här kommer min gamle far snart inte längre höra hennes ljusaste toner. Tydligen hör han inte exempelvis syrsor för det ligger utanför hans hörselförmåga tonmässigt (upptäckde detta fenomen i helgen). Helt oväsentlig information kanske för er som trodde ni läste en seriös musikrecension.

Nåväl.

Jag gillar egentligen det mesta på detta nya Dollyalbum. Men jag saknar de lite sorgligare låtarna som ju hon är en mästare på. Jag säger bara Little Sparrow från 2001. Det var ett album med lite smärta i. Det eftersöker jag på Better Day.

Somebody's Missing You är dock en rätt så sorglig visa. Fin är den också men texten är på en intellektuell nivå av en 3-åring ungefär.

"The days go slowly by
When I'm away from you
I long to see your smile
And feel the warmth of you"

Ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden.

Skämt åsido. Dolly Parton är en fantastisk låtskrivare och musiker. Better Day är ett klart lyft från hennes övriga, förvisso bra men slentrianmässiga, plattor från 2000-talet.

Bästa spåren: In The Meantime, Just Leaving, Somebodys Missing You, Together You And I, Country Is As Country Does, Let Love Grow.

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin modebloggar

Jag köpte idag en ny jacka, kort och svart är den. Och grymt nöjd är jag.

Fotandet av den är jag mindre nöjd med. Men gud vad kul det är att modeblogga. Det ska jag nog plåga er mer med.