Kulturnatten 2019

Kulturnatten har blivit ett stående inslag för den kulturintresserade Växjöbon. Det är en märklig natt då Storgatan med omnejd fylls av nyktra individer i fotriktiga skor. Det är lite obehagligt faktiskt. Vi tog oss därför med raska steg igenom denna folkhord och parkerade oss i baren på Lagerlunden. Där var det ölprovning från lokala bryggerier. Inte så kulturellt och inte någon större skillnad från gängse lördag, men rysligt trevligt!

Efter fyra små öl tog vi picket och packet till Chapter House där vi föredömligt bokat bord sedan länge. Varje gång jag är där undrar jag varför jag inte är där oftare. God mat, spexig öl och gulliga servitörer som pratar som Bob Lindeman. Tyvärr kom någon vid bordet på att vi skulle ge oss på något slags surölmaraton. Denna vidriga dryck!

Efter ett par såna urinprov glas knatade vi gata upp och gata ner i jakt på en sittplats på en krog. Tillslut hamnade vi på en pizzeria.

Vad hände med öltälten som jag efterfrågade i fjol Växjö kommun?

Dead Horses - My Mother The Moon

Nu kommer den här perioden då man skrollar igenom alla årets bästa-listor och upptäcker all musik man missat medan man varit upptagen med oväsentligheter. Typ jobbat, åkt rullskidor eller genomsökt Blocket efter Saab 900 årsmodell 1984-1991.

En platta som fullständigt gick förbi mig var Dead Horses My Mother The Moon. Bandet består i huvudsak av frontkvinnan Sarah Vos och en basist som heter Daniel Wolff. Men det är Sarah som är russinet i Dead Horses-kakan. Hennes röst är alldeles ljuvlig!

Bästa spår är " A Pedal Here A Pedal There" men här finns många fina bitar. Till exempel "My Mother The Moon", "Modern Man", "On and On" med flera.

Synd man missat nästan ett år av möjligheten at kunna avnjuta denna pärla. Men bandet får skylla sig själva när de pryder sitt verk med ett så rysligt fult skivomslag.

Varför?

Spotifylista: januari

Äntligen en ny och fräsch spotifylista! Länk här.

Idolkort på mig från julfest. Klipp ut och ha i plånboken!

Jonathan Byrd & The Pick Up Cowboys

Låt inte det katastrofalt fula skivomslaget lura dig! Jonathan Byrd med vänner har skapat en riktigt fin countryplatta (som inte verkar ha någon titel?).

Jonathan Byrd har varit i gemet länge. Släppt en radda album senaste femton åren och så vidare. Som södra Sveriges tröttaste countrybloggerska har jag givetvis missat honom helt. Musiken är ärlig country utan krusiduller och Byrd levererar sina texter med en ganska kantig stämma. Ändå gillar man killen, det finns liksom inga filter här.

Allra bäst är öppningen "Pick Up Cowboy" med sitt härliga joddlande på slutet. Men även "Lakota Sioux" och "Temporary Tattoo" har fina kvaliteter.

Kanske inte årets platta (släpptes dessutom 2018) men väl värt en lyssning en regnig tisdag i januari.

Fyra nyanser av brunt.

Årets album 2018

Det har varit sömnigt värre på den här bloggen under sluttampen av detta året. Bara ett inlägg på hela december månad till exempel, och det tillägnades lustigkurren Mattias Alkberg av alla människor (*emoji som tar sig över pannan).

Musikåret 2018 var heller inte överdrivet vasst men bjöd åtminstone på tio prima verk, och det räcker ju till en årets bästa-lista som ingen människa bett om. Så här kommer den!

10. Parker Millsap - Other Arrangements
Killen med guldstrupen följde upp sitt magnifika verk från 2016 med en onödigt rockig platta som inte riktigt var min smakpalett. Ett par spår var ändå så bra att han kniper sistaplatsen. Till exempel "Your Water" och "Come Back When You Can't Stay".

9. Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland
Lindsay Lou & co kom från ingenstans och bjöd på ett spretigt musikaliskt verk. Hög högsta nivå och låg lägsta nivå. Lite som en Calle Halvarsson i skivformat.

8. Rosanne Cash - She Remembers Everything
Jag skrev en snajdig recension av den här plattan till Smålands Country Nytt och gav den hela fyra cowboyhattar (av 5), men glömde visst publicera den i egen blogg. Det är i alla fall ett mege kompetent verk av den rutinerade sångerskan. Inte riktigt lika magiskt som föregångaren The River and The Thread men snudd på.

7. Vivian Leva - Time Is Everything
Vivian Levas subtila Bluegrass är right up my alley. Lågmält och opretentiöst.

6. Elise Davies - Cactus
2018 var året då Elise Davis äntligen lyckades släppa ett verk som var tillgängligt für alle. Cactus var förlösande för alla oss som väntat på hennes släpiga såscountry enda sedan mästerverket Cheap Date från 2011 som sedan länge försvunnit från jordens yta.

5. Carter Sampson - Lucky
Bonniga Oklahomatjejen Carter Sampson flyger märkligt lågt under radarn. Hennes Wilder Side från två år tillbaka var sinnessjukt fin utan att någon direkt tog notis. Nu har hon följt upp med Lucky som kanske bjuder på årets låt i riviga "Rattlesnake Kate".

4. Lori McKenna - The Tree
Lori McKenna spelar i en helt egen division i kategorien singer/songwriter. Hon fullständigt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra. The Tree bjuder på åtminstone på 5-6 tidlösa countryvisor.

3. Caitlin Canty - Motel Bouquet
36-åringen från Vermont har släppt en hel drös album men på Motel Bouguet hittade hon verkligen hem. Tio drömlika spår som strösslas med Cantys ljuvliga röst, stråkar, jazzvisp och annat som man som countrynörd går igång på.

2. Brandi Carlile - By The Way I Forgive You
Man vet att en artist är på väg mot något stort när hen låtar sig bli målad i olja för skivomslaget. Och mycket riktigt är Brandi Carliles senaste platta hennes bästa, och då har hon ändå släppt ett par riktiga pärlor sedan debuten 2005. By The Way I Forgive You är ren och skär magi. "Party of One" är kanske tidernas vackraste pianoballad.

1. Ashley McBryde - Girl Going Nowhere
Årets förstaplats går tveklöst till Ashley McBryde. 35-åringen från Arkansas gjorde det udda draget att släppa en platta som lät uppfriskande omodern. Girl Going Nowhere låter som 90-talscountry; glatt och otvunget! Svårare är det visst inte att göra årets bästa platta.