Melodifestivalen 2018 Deltävling 4: Örnsköldsvik

Välkommen till världens sämsta countryblogg som handlar om allt annat än just country.

Jag har sedan länge tappat hoppet om årets melodifestivalbidrag och har lika länge varit på det klara med att Benjamin Ingrosso har årets solklart bästa låt. Men eftersom jag gett mig in i leken får jag ändå försöka krysta fram en rapport från även den sista deltävlningen.

Kvällen började med en musikalartist. Jag har ytterst svårt för den människoarten. Själva låten var dock inte det sämsta man hört vilket i och för sig inte säger någonting alls om kvaliteten. Resten av kvällen var något av en snoozefest förutom Rolandz "Fuldans" vars refräng satte sig som en skabbinfektion. Även Felix Sandmans märkliga ballad lyfte sig något över medel.

Vidare till final gick dock Mariette med sin högst mediokra låt ihop med festprissarna i Rolandz. En andra chans går till Felix och sjukgymnaststudenten Olivia Eliasson, vart är världen på väg?

Väl mött i andra chansen på lördag!

Sandmannen Felix.

Melodifestivalen 2018 Deltävling 3: Malmö

Förra veckans deltävling ägde rum i Malmö. Själv var jag i Brasilienish (middag med Brasilianskt tema) och missade således mellokalaset. Veckan efteråt har jag spenderat med Liemannen i hasorna i vad jag förmodar vara den så kallade influensan. Först nu är jag något som kan liknas vid människa igen. Så här kommer en snabbresumé av deltävling 3:

Martin Almgren öppnade med "A Bitter Lullaby". En klart inspirerande start. Almgren såg ut som Ebbot Lundbergs töntiga kusin från Norge, men vad gör det när man har den rösten. Låten osade också lite country vilket givetvis ger plus i kanten. Barbi Escobar sedan med en riktig kisspotta till låt. Därefter blev det latinamerikanskt så det förslog. Monchos härliga "Cuba Libre" var en ynnest att bevittna. Så glatt, så otvunget, så omodernt!

Räven Jessica Andersson bjöd sedan på en schlager som folk verkade gilla. Jag förstod inte grejen. Sen blev det Kalle Moraeus och hans jävla spelmän.

Därefter förhandstippade Dotter med låten "Cry". Kritikerna kan inte för sina liv förstå att inte Sverige röstade vidare detta, Låt mig förklara varför, den saknar melodi, precis som förra årets hajpade Loreen-bidrag. Svenska folket vill ha en melodi, hur dålig låten än må vara i övrigt.

Sist ut Mendez i en samba.

Martin och Jessica gick vidare till final. Moncho och Mendez får en andra chans.

Matthew Logan Vásquez live på Kafé de Luxe

Matthew Logan Vásquez är väl inte direkt något hushållsnamn för gemene man. Men visst förtjänade han bättre än den ytterst skrala publik som kommit för att se honom i den svinkalla deluxekällaren igår.

Men givetvis var i alla fall Växjös kulturelit där, A.K.A. undertecknad, och fick sig en överdos av grabbig rock. Kvällen började dock med ett akustiskt set som var right up my alley. Gitarrplock och Vásquez mäktiga stämma fyllde lokalen med fredagsmys. Men underbart är kort. För den akustiska sångstunden byttes sedan ut till bas, elgitarr och trummor. Tremannabandet med Vásquez i spetsen rev nu ner taket med sin elektriska musik. Stundtals var det riktigt bra men ingen människa i sin rätta sinnesstämning klarar av så mycket ös.

Bäst var märkliga "Red Fish" och någon vacker ballad som jag missade titeln på.

Kanske hade jag gillat spelningen ännu mer om jag inte hade behövt kämpa mot hypotermin som lurade i vassen. Det är bara ren tur att jag hade med mig min halsduk av finaste lama, annars hade jag inte överlevt natten. Att sitta med benen inlindade i ull likt en sitskiparalympiker är inte en attraktiv konsertlook. Skärpning Deluxe eller bara stäng dörren när det är vinter ute!

Instagram @barabaraberra

Los Wrangos - Way Out Yonder

På med chapsen, för nu blir det spaghetti western!

Los Wrangos är en svensk grupp som gjort det besynnerliga valet att spela musik som låter som det är saxat direkt ur westernfilmer från 60- och 70-talet. Deras senaste platta Way Out Wonder visar sig dock vara en musikstund av hög kvalitet, till skillnad från filmerna.

Visst är det lustigt så det förslår men det är stört omöjligt att inte ryckas med av de frejdiga sångerna. Från öppningsspåret "Tres Companeros" till slutnumret "Fiesta Malverde" är det sinnessjukt mycket klackar i taket. Personligen gillar jag drivet i de (nästan) helinstrumentella låtarna "The Thundering Herd" och "Silverspur Phantom". Men det är rent melodibaserat för sångarens trubbiga sångstil har växt på mig.

För allra bäst är i sammanhanget lugna "Prairie Rain" där rösten verkligen kommer till sin rätta ihop med någon okänd kvinnlig förmåga.

Spring och köp! Eller lyssna på Spotify som normalt folk.

¡Arriba!

Melodifestivalen 2018 deltävling 2: Göteborg

Melodifestivalens andra omgång började med pole dance. Ingen förstod varför men det var ganska underhållande. Faktiskt var det kvällens höjdpunkt, men det var man ju lyckligt ovetandes om då. För sällan har man väl skådat ett så svagt startfält. Det var lika plågsamt som att titta på när Calle Halvarsson åker skidor.

Det som ändå var glädjande var David Lindgren som på kort tid blivit ett fullblodsproffs. Det var han som var hela showen igår, ihop med Fab Freddie som jag faktiskt inte ville orsaka fysisk skada denna vecka.

Men för protokollets skull måste vi ändå nämna något om bidragen. Samir och Viktor öppnade och gick vidare tack vare att övriga låtar var så urusla. Det var först i sista låten som man kunde skönja någon form av hopp för mänskligheten igen. Liamoos bidrag var förvisso ganska trist men en helt okej popdänga.

Ändå positivt att the botten nu är nådd. För det är den väl?

Kvällens enda stjärna.

Toby Keith - The Bus Songs

Toby Keith är en av de riktiga giganterna inom countryn. Han har släppt en helt obegriplig mängd plattor. Sedan debuten 1993(!) har han i princip lanserat en ny platta varje år.

Senaste verket är en samling låtar som tidigare ansetts för vulgära eller för politiskt inkorrekta för att spelas in på seriösa countryplattor. Tack vare just det har de givetvis blivit succéer inför förfriskad livepublik och framförallt för de amerikanska trupperna under de 11 år som Keith turnerat för dem.

Jag gillar konceptet på The Bus Songs. Här har den där knasiga låten, som man annars bara brukar se som en humoristisk avslutning på en platta, fått ta över hela showen. Dock är det en del som skaver här textmässigt. Framförallt kvinnosynen som på vissa spår är under all kritik, till exempel "Runnin' Block". Men det är också meningen gissar jag, att sticka ut och provocera. Och har man hållit på i över 20 år (och har turen att vara en vit man) så kan man ta sig friheten att göra lite som man vill.

Något motvilligt gillar jag ändå Toby Keiths bussånger. Det svänger och på några håll fnissade jag till åt de tramsiga texterna. En entertainer ut i fingerspetsarna är han utan tvekan om än med ett något felkalibrerat moraliskt kompass.

Betyg: 3,5 (av 5)

Melodifestivalen 2018 Deltävling 1: Karlstad

Mellosäsongen är här! Prisa gudarna eftersom den här bloggen annars hade självdött.

Första deltävlingen ägde rum i soliga Karlstad.

David Lindgren har fått in en viss rutin på att leda festival och skötte sig på det stora hela bra om än med en viss övertändning. Han låg dock i lä jämfört med fabulösa Freddie som var ett "Hoodiladi" från att jag skulle sparka sönder mina vänners 52-tummare.

Nu till musiken. Först ut dansaren Sigrid som halkat in i musikbranschen på ett bananskal. Låten var trots en medioker sånginsats ganska trallvänlig. Näst på tur den lokala förmågan John Lundvik som till skillnad från Sigrid är en musiker ut i fingerspetsarna. Hans "My Turn" var bra på riktigt vilket är det finaste utlåtandet en melllolåt kan få.

Idolexilen Renaida sedan med en svängig poplåt som inte gick av för hackor. Tätt följt av Edward Blom som man får vara bra mörk i själen för att inte gilla. Således har jag lite svårt för honom. Hans dansande matvaror i bakgrunden ska jag dock lägga hårt på minnet inför kommande halloweenpartys.

Kicki Danielsson försvann tyvärr i startfältet trots en solid countryvisa som egentligen borde vara right up my alley. "Osby Tennessee" visade sig bli kvällens sömnpiller ihop med Kampferdrops bidrag.

Bäst i kväll var tveklöst Benjamin Ingrosso. Det var ett ärtigt sång- och dansnummer! Men vi i tv-soffan ställde oss mycket frågande kring jackans funktion eftersom den mest hängde kring armbågarna. Som att jag skulle gå runt på jobbet med byxorna runt knäna.

Nästa vecka drar vi till Göteborg. Hoodiladi!

Benjamin Ingrosso