God fortsättning!

Bloggen har gått in i någon form av juldvala. Men snart blir det liv i luckan igen! För nu ska 2017 års bästa musik listas. Det kommer dessutom en recension av sista avsnittet av säsong 3 av Jills Veranda, vilket faktiskt visade sig vara ganska underhållande. Vart är världen på väg?

Jag ska för protokollets skull också sätta punkt för handbolls-VM som avslutade med en neslig 4:e plats för svenskarna efter två svaga slutmatcher. Vinstens sötma från bragden mot Norge sitter dock kvar i gommen till den dagen jag dör.

Vi ses på en blogg nära dig!

Pepparkakscaddy av Kerstin och Leif.

 

Jills veranda säsog 3 avsnitt 5: Ana Diaz

Ana Diaz gästade förra onsdagen Jills Veranda. Först idag orkar jag klämma ur mig en rapport. Jag har således kommit totalt i otakt eftersom det redan hunnit komma ut ett nytt (en ny?) episod. Men då var jag upptagen med att dricka Ling Gin ur små julkulor så inte heller det programmet kommer det rapporteras om i anständig tid.  

Temat för Diaz afton var i alla fall psykisk ohälsa/missbruk/elände. Underhållningsvärdet var lika med diddly squat. Produktionen har verkligen en förmåga att sjabbla bort sina intressanta gäster. För trots att jag bara tittade med ett halvt öga så tyckte jag mig ändå uppfatta att Ana Diaz verkade vara en ganska intressant person eller var det bara det rosa håret som skapade den illusionen. Det kommer vi aldrig veta säkert.

Jill och hon sjöng ganska fint ihop i alla fall men resten av showen var något av en snoozefest.

Betyg: 2,5 (av 5) och då är jag generös på grund av jul.

Ana Diaz

Erik Fastén live på Kafé de Luxe

Kafé De Luxe slog igår upp portarna till en afton fylld av musik och samkväm. Tidigare Sköna söndag går nu under beteckningen Casual Sunday, konceptet är dock det samma. Halvdålig musik av någon okänd förmåga som man med fördel sväljer ner med stora mängder öl.

Turen gick igår till Erik Fastén med band, en göteborgare med förkärlek till släpig pop. Jag var inte särskilt begeistrad. Men det är väl ingen frisk människa som gillar ljudet av hysteriskt hamrande på en nylonsträngad gitarr? Det hela blev inte bättre av den vassa trumman som skar genom ben och märg. Grabbarna ska dock ha beröm för de fattade sig relativt kort.

Det gjorde däremot inte den efterföljande DJ:en som skapade oljud resten av kvällen. Jag var bra sugen på att göra hela salongen en tjänst och gå fram och slå sönder hans laptop.

Trots allt en trevlig kväll tack vare sällskapet.

Instagram @barabaraberra

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Norge 31-28

Sverige har en ny nationaldag. Den infaller den 8 december. Dagen då de svenska handbollsdamerna daskade till de störiga norskorna.

Jag var ganska hård mot de svenska handbollsdamerna i min förra matchrapport. Jag var också tämligen säker på att Norge skulle mosa dem fullständigt. Kalla kårar går genom ryggen när jag tänker på mötet mot Norge i OS 2016. Men Sverige visade på jävlaranamma som jag aldrig sett förut. Allt är förlåtet!

Matchen öppnade jämnt. Sverige försvarade målgården som om deras förstfödde låg där inne. Även målvakten Bundsen hade en bra dag, men hur svårt kan det va att täcka ett litet mål när man är 1.85 cm lång?

I andra halvlek var norskorna påtagligt stressade över situationen. De är ju ytterst sällan i ett läge där matchen håller på att glida dem ur händerna och det var som att det låste sig fullständigt för dem. Det sköts över och passningar gick fel. Till och med linjefenomenet Løke missade klara chanser.

Loui Sand fick äran att göra matchens sista mål och hon firade som att VM-guldet var säkrat. Det var ett härligt ögonblick från en i övrigt överskattad spelare. Isabelle Gulldén gjorde en bra match men även Natalie Hagman, Jamina Roberts och Johanna Westberg visade på stigande form. Nu har vi guldet som i en liten ask!

Euphoria!

Jills veranda säsong 3 avsnitt 4: Lisa Nilsson

I säsongens fjärde avsnitt gjorde vi ett djupdyk i Amerikas tvivelaktiga moral. Gästen Lisa Nilsson var på krigsstigen och ville ställa abortmotståndare och rasister mot väggen. Hon blev dock snabbt varse om att det inte går att diskutera med amerikaner.

Inför första mötet med abortmotståndaren Jennifer Hicks var Lisa Nilsson "kräkfärdig". "Bra!" sa Jill. Det var en härlig revolterande stämning i luften. Efteråt var tongångarna mer molokna, Lisa och Jills budskap föll inte direkt i god jord hos de efterblivna abortmotståndarna som mest varit upptagna med att visa upp små fosterreplikas.

Jill muntrade upp Lisa med mat och shopping. Sedan åkte de och hälsade på Carlene Carter. Man kunde riktigt se Lisa Nilssons lättnad över att besöka en normal människa. Carter berättade om sin uppväxt och livet som ensamstående. Det hela var väl inte superspännande men säkert en bra grund att vila på inför kommande mötet med rikspuckot James Edwards.

James Edwards är radiopratare och rasist och mån om att hålla raserna isär. Det blev givetvis svårt att bemöta hans lustiga argument. Tillslut gav de också upp och "agreed to disagre".

Lisa Nilsson visade sig vara en tacksam gäst. Årets hitills bäsa program!

Betyg: 3, 5 (av 5)

Sisters from different misters.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Tjeckien 36 - 32

Egentligen är jag less på svenska landslaget i handboll. Så mycket snack och så lite verkstad. Ännu en gång kommer de till ett mästerskap och tror att de ska ta medalj. Jag vet inte var denna hybris kommer ifrån? Senaste två mästerskapen har de vunnit 14 av 29 matcher. Som grädde på moset har alla handbollsspelare också någon störig göteborgska alternativt skånska.

Men jag tar givetvis mitt ansvar som grundare av Sveriges enda kombinerade sport- och countrymusikblogg och bevakar turneringen slaviskt.

Nu till matchen mot Tjeckien. Sverige öppnade svagt men höll jämna steg med tjeckerna första halva halvan. Sedan hände det som nästan alltid händer när Sveriges handbollsdamer spelat cirka 15 minuter handboll. De glömmer bort hur man gör mål och hur man försvarar ett mål. Själva kärnan av vad sporten går ut på. Tjeckerna kunde därför gå till halvtidsvila i ledning. Svenskorna fick smyga ut med svansen mellan benen.

I andra halvlek var det bättre krut i svenskorna och de gick tillslut förbi och vann.

Men man har inte råd att sjabbla på det här viset mot bättre motstånd. Jag bävar inför norskorna som kommer tugga i oss som pinnekjøtt på fredag om vi spelar lika labilt.

Ulrika Toft Hansen var bästa spelaren. Målvakterna var inte mycket att hänga i julgranen, har de ingen tredjereserv att slänga in? Jag anmäler mig annars frivilligt. Mitt december är helt blankt och det är faktiskt inte så himla svårt att sprattla till och hoppas att man blir träffad.

Passa på att jubla före ni blir en rätt på det norska julbordet flickor.

Anna Ternheim live på Växjö Teater

Växjös vackraste lokal slog igår upp portarna för Anna Ternheim som är ute på höstturné ihop med pianisten Martin Hederos.

Konceptet är right up my alley. Sittkonsert i avskalat snitt med en av Sveriges vackraste röster. Det hela var också stämningsfullt och adventsmysigt så det förslog. Men låtvalen gick förbi mitt förstånd. Hon hade frånsett ett par undantag valt ut sina allra såsigaste låtar. Hon har också en störig förkärlek till långa meningslösa gitarrinfernon. Flera minuter av showen bestod av att Anna och Martin diggade med fälld överkropp över sina instrument. Stundtals såg de fullständigt idiotiska ut, men det var visst bara jag som noterade det för övrig publik klappade våldsamt efter dessa psykoser.

Men givetvis bjöd hon också på ett par pärlor. Som "Solitary Move" och "The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss)" från hennes mästerverk The Night Visitor (2011) och klassikerna "My Heart Still Beats For You" och "What Have I Done". Dessutom avslutades det hela med "Minns det som igår" som räddade upp en småseg afton till något ganska så extraordinärt. Svenska borde hon verkligen sjunga mer på (och bara stå still vid micken).

Det är inte lätt att sätta guldkant på en gråmulen söndag i Växjö men Anna Ternheim gjorde ett tappert försök.

Instagram @barabaraberra

Slutrapport

Mitt Moldeäventyr har nått vägs ände. Sista veckorna har varit slitsamma med mycket jobb och mycket på jobbet. Höjdpunkten har därför varit att sätta en liten bock i turnuset efter varje avslutad vakt. Ett julbord med jobbet satte dock guldkant på tillvaron, men den norska julmaten var inte så mycket att hänga i julgranen. Den var inte heller i granen utan på bordet som sig bör. Det mytomsbundna pinnekjøttet smakade slakt och färgskalan på buffén gick i oändliga nyanser av gult och brunt. Men jag höll god min och skickade in pinne efter pinne och sköljde ner det med något gult mos och alldeles för mycket bubbel.

Det är en sådan happy-go-lucky attityd man kan kosta på sig när man gör någonting en begränsad tid. Det är svårt att vara sur när man vet att man inom en relativt snar framtid slipper skiten. Av samma anledning är det så mycket enklare att hålla ångan uppe i den här branchen om man redan från början har ett slutdatum. Man blir så rysligt effektiv också när man bara jobbar på och inte bryr sig om förbättringsmöjligheter eller arbetsmiljö.

Medicinavdelning A på Molde sykehus har också varit en alldeles förträfflig arbetsplats. Sista tiden har jag känt mig som en ordinarie i personalstyrkan. Jag har till och med gått med i den interna Snapchatgruppen trots att jag inte för mitt liv förstår mig på applikationen. Det går förbi mitt förstånd att det blivit så populärt.

Nu väntar en stilla månad med återhämtning och reflektion. Skoja bara! Det blir väl Netflix hela dagarna.

Ha det på badet!

Nu unnar jag mig nya arbetsskor för norgepengarna!

Jills veranda säsong 3 avsnitt 3: Dregen

Jillbill gästades i veckan av hårdrockaren Dregen. Jag har verkligen inte mycket till övers för hårdrock, jag tycker ljudet av en människa som harklar upp ett expektoratprov är trevligare. Men Dregen är svår att tycka illa om, trots hans sopiga musiksmak.

Ännu en gång lyckades dock produktionen med konststycket att få en mysig gäst att försvinna in i pretentiösa upptåg. Som det evighetslånga besöket på Third Man Records.

Övriga ”höjdpunkter” var Dregens möte med musikern Jeff Bates som ingen människa hört talas om men som i egenskap av före detta missbrukare passade som handen i handsken i detta märkliga underhållningsprogram.

På en mer positiv not var Jill och Dregens version av ”Oxycontin Blues” säsongens hittills bästa. Alltid nåt.

Betyg: 2,5 (av 5)

Dregen och Jill.