The Four Horsemen - "Time Ain't Right"

The Four Horsemen är ett band från Stockholm som först såg dagens ljus år 2014.  Men det var inte ett gäng nybörjare som slog sig samman. Samtliga bandmedlemmar hade spelat i andra konstellationer före The Four Horsemens födelse.

Bandnamnet kommer från historien om Apokalypsens fyra ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok (sjätte kapitlet). Ni kan väl er bibel? 

Men lugn i stormen, The Four Horsemen är inte ett religiöst band (vad jag vet). Namnet spirar också ur det simpla faktum att cowboys go by horse.

Musikstilen är alltså cowboyig americana/country men också ganska rockig på sina håll. Senaste singeln "Time Ain't Right" är dock bara ljuvlig americana. Här gästas grabbarna också av Christin Holm Gatica. Jag vet inte vem hon är men jag älskar hennes röst.

"Time Ain't Right" finns på Spotify ihop med bandets två EP:s. Unna er en lyssning!

Ukerapport - The Molde edition

Jag har åter intagit grannlandet i väst. De toppiga fjällen och den lite saftigare lönen var två skäl. Men alla som satt en fot på den norska arbetsmarknaden vet också att det finns något synnerligen uppfriskande i deras mañana mañana-attityd. Arbetsdagen börjar med kafferast och sen bara lunkar man sig igenom resten av passet (fotnot: normännen själva lever i illusionen att de har det rysligt stressigt).

Molde sjukehus är slitet och omodernt, som saxat ur ett litet U-land. Ändå fungerar det som ett välsmort maskineri. Förmodlingen för att det sett exakt likadant ut sedan dagen det byggdes. Till exempel har ännu inte den portabla telefonen nått hit, och det är underbart! Att slippa ha en tickande bomb i fickan är kanske vad som hade räddat vården hemma i Sverige.

Efter fem dagar i tjänst hade jag idag min första lediga dag. Jag traskade upp till Moldemarka som är ett riktigt mysfjäll. Breda stigar och öppna landskap. Här kan man nog inte förolyckas hur klena löparknän man än besitter.

Imorn blir det jobb igen i dagarna tre och sen ledig helg. På återseende nästa ukerapport och givetvis i de countryrelaterade inläggen för de saliga själar som läser bloggen av ett genuint musikintresse. Bless your hearts!

Lilla sjukhuset på prärien.

Willie Watson - Folksinger Vol. 2

Den forne Old Crow Medicine-medlemmen släppte för tre år sedan solodebuten Folksinger Vol. 1. Trots ett rätt trist upplägg med bara covers lyckades Watson charma de flesta av oss med ett hjärta svagt för banjo och bonnig Appalachia Bluegrass.

Uppföljaren bygger på samma koncept, covers och åter covers. Men precis som på Vol. 1 så är låtarna hittade långt bak i den amerikanska folkmusikhistorien. Har du hyfsat normala musikvanor har du troligtvis inte utsatts för dem i någon större utsträckning. När han dessutom gör sig besväret att linda in varenda låt i magiskt banjospel och stark sång och sen toppar det med en uppsjö av andra vackra folkinstrument i perfekta doser, ja då är det bara att kapitulera.

För en banjoälskande bluegrasskonnessör blir det inte mycket bättre än så här.  Vol. 2 är till och med strået vassare än föregångaren trots att det egentligen är samma platta som bara fortsätter. Låt oss hoppas det blir en stor volymsamling genom åren.

Betyg: 4 (av 5)

Caitlyn Smith - Starfire

Caitlyn Smith är en singer/songwriter från Cannon Falls, Minnesota. Hon har länge skrivit låtar åt andra, bland annat gubb- och tanthiten "You Can't Make Old Friends" som Dolly Parton och Kenny Rogers gör så fint ihop.

Hennes egna sångkarriär har puttrat på lite i bakgrunden. I juli förra året släppte hon sin andra EP och som alltid så är även denna låtskrivare begåvad med en onödigt bra röst. Man kan tycka att en talang per människa kan vara nog. Det är ju många av oss som inte fått någon.

Starfire som EP:n heter bjuder på poppig country. Bästa spår är "This Town Is Killing Me". Men man kan allt unna sig att lyssna på plattans övriga fyra spår också.

Enligt Wikipedia är en fullängdare på gång i år men det ska man nog ta med den nypa salt. I väntan på den kan vi också avnjuta hennes fantastiska version av "(You Make Me Feel Like) a Natural Woman". Alltihopa finns på Spotify!

Idol 2017

Idolsäsongen är här. Intresset från min sida har dalat något genom åren eftersom jag nu skulle kunna vara idolaspiranternas gammelfarmor. Programmet är ändå ett stycke samtida tv som bör diskuteras på en musikblogg av tveksam kvalité.

Juryn i år är en mix av tidigare jurys. Bara Alexander Kronlund är ny, vem det nu är. Men jag gillar honom. För första gången i Idols historia är den nu också jämställd. Där snackar vi Hallelujah-moment! Även om Kishti Tomita kanske är det jobbigaste som någonsin vistats i din tv-ruta.

Så till de små idolerna. För de är verkligen små i år. Till exempel tvillingarna Sara och Ebba som man skulle kunna ha i fickan. De är små men naggande goda, deras röster bjuder på otippat mycket djup (från var?). Eftersom de sjunger identiskt kokar det ner till vem som bryter ihop först.

För Idol är inte bara en musiktävling utan också en unik inblick i den sköra nya generationen, de så kallade Millenials. På Idolredaktionen verkar man dessutom ha som mål att orsaka så många sammanbrott man bara hinner på så kort tid som möjligt, och The Millenials är en tacksam grupp. Man bara klumpar hop dem i omaka grupper och ber dem sjunga en låt ihop. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Några bryter ihop redan på kvällen, andra har den goda smaken att vänta till morgonen efter. Kameramännen får jobba hårt för att hinna fånga alla ungdomar som står och gråter mot en vägg. Det är rätt underhållande tv men horribel samhällsutveckling.

Har dagens ungdom ingen som helst förmåga att bita ihop?

Själva uppvisningarna gick sedan sisådär. Det var egentligen bara en grupp som inte sågades vid fotknölarna och de var den grupp med en något högre medelålder. De var säkert så gamla som 21.

Nu ser vi fram emot solosången i nästa vecka! Eller gör vi verkligen det?

The Jury.

Kerstin VM-kvalbloggar! Vitryssland - Sverige 0-4

Efter torsdagens systemkollaps var svenskarna igår tillbaka i gammalt gott slag. Det har varit många expertutlåtande i media om vad som egentligen gick snett sist. Vi som kan lite om fotboll vet dock att det vilar en förbannelse över det helgula matchstället. I blåa shorts gick det ju genast bättre trots att spelet i ärlighetens namn inte var mycket vackrare.

Matchen började dessutom svajigt värre. Felpass och halkande om vartannat. Det var högst oklart om spelarna överhuvudtaget hade dobbar under fotsulorna. Christoffer Nyman demonstrerade dock det elegant genom att sätta en dobb i huvudet på vitryska målisen. Blodet sprutade all over the place som man säger så här i prinstider.

Nyman var förövrigt en riktig fröjd att bevittna på planen. Hans stegmätare var säkert uppe i siffror som man annars bara ser på vårdpersonal. Ett mål gjorde han också den löpstarka östgöten.

I övrigt var det framförallt Emil Forsberg som imponerade. Förutom mål och assist var han snubblande nära att göra århundradets vackraste frisparksmål.

Nu väntar Luxemburg och Holland och sedan gräver vi guld i Ryssland. Så in till chefen och säga att ni måste vara lediga mellan 14 juni och 15 juli 2018.

Everybody loves Nyman.