Kerstin EM-bloggar! Nederländerna - Sverige 2-0

Efter gruppspel kommer trist fotboll, det är sedan gammalt. Marcus Johannesson i SVT:s kommentatorsbås tyckte Sverige skulle backa hem och "parkera bussen" till kvarten. Jag tyckte de skulle göra det som sporten går ut på: mål (VAD ANNARS?!).

Svenskarna valde att varken parkera bussen eller göra mål och det visade sig vara en synnerligen dålig taktik.

Backlinjen hade nu fått tillbaka sin "stjärna" Nilla Fischer som vilat sig i form. Jag har aldrig förstått hennes storhet. Hon springer som en tjej, ursäkta politisk inkorrekthet. Tillsammans med Linda Sembrant (som brukar vara bra) var de ett äckligt labilt mittbackspar. Övriga backlinjen var okej.

Mittfältet så. Här härjar Lisa Dahlqvist runt utan varken mening eller mål, och har så gjort i ett par år. Ut med henne! Likaså Caroline Seger som enbart lever på gamla meriter. Asslani skötte sig helt okej. Men hur sur får man egentligen se ut på en fotbollsplan? Detta är ett genomgående problem för det svenska damlandslaget. Så fort det vankas viktiga matcher så är spelglädjen som bortblåst och då vinner man inte några europamästerskap.

Speciellt inte om man dessutom har ett gäng anfallare som plötsligt glömt bort hur man gör mål. För målchanser bjöds det på. Både Rolfö och Blackstenius får gå hem och öva på att skjuta innanför ramarna men utanför målvakten. Kanske en sak för mycket att hålla reda på för en fotbollsspelare.

Nederländerna var värda segern. Inget snack om saken eftersom de var både glada och lyckades pricka den lilla luckan mellan målvakt och ramverk, två gånger till och med.

Snyggt bortaställ är en klen tröst när man är Sveriges sämsta back.

Nu gör vi så här svenska fotbollsförbundet! Ut med alla spelare över 30. In med Frida Östberg som förbundskapten och undertecknad som assisterande tränare. Jag har ändå inga planer till hösten. Ni når mig på mejlen.

Nu fortsätter turneringen med semifinaler på torsdag. Väl mött i eftersnacket på världens lustigaste countryblogg.

Maia Hirasawa live i Linnéparken

Scensommar är igång i Växjö för fulla muggar. Detta kommunala initiativ som gör att även smålänningar har råd att gå på konsert och teater, allt är nämligen gratis!

Igår gästade genomsympatiska Maia Hirasawa projektet och tog sig an stora scenen i Linnéparken. Med sig hade hon två musiker som var klädda helt i vitt som sektmedlemmarna i The Leftovers. Det gav en välbehövlig känsla av mystik i en övrig rätt så oskuldsfull produktion. Hennes öppningsnummer på svenska rev inte ner taket direkt men så fanns det ju heller inget tak att riva ner eftersom vi var utomhus.

Det tog sig ändå rejält när hon växlade över till engelska (och japanska). "What I Saw" var kvällens bästa stund. Julia Ivanssons härliga trumsolo fick förmodligen hela publiken att ångra att de inte blivit trummisar istället för sjuksköterskor eller något annat fullständigt meningslöst yrke.

Mest applåder bringade dock The Ark covern "The Worrying Kind". Välförtjänt eftersom hennes version är bättre än originalet.

Efter en timme var det hela över och trion tackade för sig. Trots att många av de ovana gratisbesökarna uppfriskande nog bara reste sig och knatade iväg resulterade de haltande applåderna ändå i extranummer. Maia gav sig ut bland publiken och skojade om att hon kände sig som en allsångsledare. Kalla kårar gick genom oss på bänkraderna då risken att plötsligt få en mick uppkörd i ansiktet uppenbarade sig. Lyckligtvis behöll hon micken i eget grepp.

Själv greppade jag en liten sejdel på Trädgård De Luxe. Slutet gott, allting gott.

Instagram @barabaraberra

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Italien 2-3

Sverige förlorade snöpligt bataljen mot Italien i sista gruppspelsmatchen. Svenska sportjournalister är så upprörda att de nästan kissar på sig . Själv tycker jag inte riktigt matchen var så uselt genomförd. Det var framförallt Italien som överraskade med att vilja vinna den för dem fullständigt meningslösa matchen

Nilla Fischer och Jessica Samuelson satt över den här matchen för tydligen orkar inte professionella fotbollsspelare spela 90 minuter fotboll var fjärde dag. Med facit i hand var det ett misslyckat drag. Jag var ändå tacksam över att slippa se Fischers fula löpstil på planen. Hon springer exakt som min tvååriga brorsson. Det är inte okej alltså.

Den nyformade backlinjen sjabblade lite här och var, till och med Hedvig Lindahl såg vimsig ut. Hade Sembrant och övriga försvaret haft fest på hotellrummet kvällen innan utan att bjuda de offensiva spelarna? Så fräckt!

Det var ett klart piggare anfall än försvar, förutom Olivia Schough då som även denna match glömt ta sin ADHD-medicin. Så synd att den mysigaste karaktären i laget är så dålig på fotboll. På en positivare not visade Stina Blackstenius återigen att hon är Sveriges bästa spelare, i andra halvlek fick hon också visa upp det fina samspelet med forna klubbkamraten Fridolina Rolfö som gjorde en stabil insats. Lotta Schelin satte en säker straff och verkar prickat formen lagom till sin (kanske) sista turnering.

Italienskorna satte en störig balja i 85:e minuten och Sverige hankar sig nu vidare ur gruppen med blott 4 pinnar. Nu väntar Nederländerna i kvarten och även om de hittills haft ett formidabelt mästerskap så tror jag inte Danmark hade varit särskilt mycket enklare att knocka. Mot Nederländerna får de ju åtminstone spela med publik på läktarna.

Härlig inställning från italienskorna! Och viktigast av allt, snygga matchställ.

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Ryssland 2-0

Sveriges EM-äventyr kom så till Deventer, en by mitt i landet som tydligen heter Nederländerna och inget annat. Trots att det nästan bor 100 000 människor i Deventer gapade läktarna pinsamt tomt. Men de var väl upptagna med att gå in sina träskor eller något.

Sverige öppnade starkt. Fart och fläkt och stort bollinnehav. Asslani var pigg som en lärka på sin kant och var så när att sätta en kanon i nättaket i 10:e minuten. Istället blev det Lotta Schelin som nätade först efter en härlig långboll från Magdalena Ericsson och en hel countrybloggredaktion pustade ut.

2-0 satt sedan tack vare en sagolik soloprestation från Stina Blackstenius i början av andra halvlek. Strax därefter nickade hon ihop med en ryska och fick eventuellt en liten hjärnskakning. Tillslut fick hon vackla av planen då hon såg ut som en fredagsfylla i fejset. Mycket starkt att självmant lämna planen och inte beställa ytterligare Tequila som annars är gängse praxis i tillståndet.

På det stora hela var det en välspelad match, men skotten. Här vill jag flika in en emoji som tar sig för pannan. Har man gjort en karriär av att spela fotboll borde man väl ha snappat upp att målet upphör efter 2,44 meter. Det är därför tämligen meningslöst att skjuta högre än så. Dahlqvist med flera verkar helt ha missat detta.

Nu ska bara matchen mot Italien spelas av och sen börjar jakten på guldet. In nu med alla lustigkurrar på bänken så de slipper lyfta bucklan sen utan att ha spelat en minut.

Hörde jag skål?

Amanda Shires - My Piece of Land

Efter att jag som sista människa på jorden upptäckt storheten i Jason Isbell har jag nu också fallit pladask för hans fru Amanda Shires. Det har också uppdagats att hon är med i Isbells band The 400 Unit. Det visste jag egentligen men hittade ingen bekräftelse på det på The World Wide Web så vågade inte slänga ur mig det sist.

Shires är i alla fall violinist och sångerska från Lubbock, Texas. Att den träliga staden lyckats producera en sådan stjärna är faktiskt svårt att linda sitt huvud kring. Fem soloalbum har hon spottat ur sig. 

Senaste plattan släpptes i september och har alltså först nu, nästan ett år senare, landat hos den här efterblivna bloggaren. Med läckert fiolspel och en ovanligt rörande röst rör (säg det tre gånger i rad!) hon sig elegant i den art av country man kallar alternativ. 

Bästa spår: "Slippin'", "Harmless", "My Love (The Storm)", "You Are My Home"

Snyggare än sin make.

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Tyskland 0-0

Håll i countryhatten, eller ännu hellre släng iväg den för nu blir det fotboll för hela tjocka slanten på den här tramsiga bloggen.

Fotbolls-EM är igång och Sverige har sett ovanligt vassa ut på senaste landskampslägrena vilket gett lite av ett favoritskap. Men EM i tv-sändningar vinner vi garanterat inte. Vad i helvete tänkte man på när man beslutade att tittarna skulle kastas mellan olika studios? Där den ena dessutom ska kommentera vad de just sa i den andra och vice versa. Så urbota korkat.

Nu till matchen. Sverige öppnade starkt men de riktigt heta målchanserna var obefintliga. Glädjande nog var även Tyskland uddlösa upptill och dessutom iklädda orimligt fula matchtröjor, även med tyska mått mätt.

Olivia Schough hade (som vanligt) inte sin bästa dag, två usla frisparkar och allmänt virrigt spel kulminerade tillslut i en lårkaka i andra halvlek och hon fick utgå. Medicinska teamet tejpade för säkerhetsskull upp underbenet på låret så hon inte skulle få för sig att rusa in på planen igen och ställa till med nåt.

Lindteknik att lägga på minnet till störiga patienter.

Andra halvlek var rätt sömnig innan Vadstenas stolthet Stina Blackstenius byttes in. I 70:e minuten älgade hon iväg med bollen och stackars tyskan som försökte få stopp på henne gick fullständigt bet. Skottet hon fick iväg var hårt men satt tyvärr mitt på tyska målvakten.

Det var Sveriges bästa och kanske enda klara målchans, i futtigaste laget milt uttryckt. Med tanke på att Tyskland totaldominerade sista kvarten får man ändå vara nöjd med 0-0.

På fredag möter vi formstarka Ryssland. Då kan mycket väl EM-festen komma av sig. Spatziba!

Taylor Swift på Spotify!

Som en ultratidig julklapp har Taylor Swift återuppstått på Spotify. Jag pinkar nästan ner mig i extas.

Nu kan vi alltså gotta oss i hela hennes repertoar för första gången på år och dar. Från självtitulerade debutplattans väna country till senaste popmästerverket 1989.

 Min exakta reaktion när jag nåddes av nyheten.

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw frågar var han är någonstans efter att han rivit av sin första låt. Säkert ett stående inslag i hans turnérutin, men kanske undrar han på riktigt denna gången. För mitt i ingenstans (okej, Hultsfred) ligger Hotell Hulingen och suger åt sig musik- och alkoholtörstande människor med en imponerande dragningskraft. Igår var det fullsmockat och åtminstone hälften var där för att se country i världsklass. Resten för att festa. Men det är väl exakt så countryn ska upplevas, i goda vänners lag med en öl i handen och ett par i blodomloppet.

Även Sam med band var på partyhumör. Spelningen öppnade med suggestiva "Kind To Me", en låt som i studioformat är rätt städad men som live förvandlades till ett riktigt monster till countrylåt. Med elgitarr och en hel drös bandmedlemmar på den lille scenen fortsatte det sedan så. Hade jag haft en countryhatt på huvudet hade jag behövt hålla hårt i den.

Mellansnacket var föredömligt kort men höll sig på sedvanlig meningslös nivå. Sam nämnde något om att tjejerna i bandet tagit på sig sina finaste klänningar för oss. De var för övrigt inte vilka som helst utan gitarristen och parhästen Molly Jenson och förbandet(!) Michaela Anne.

I början av andra set var det lugnare toner. Vackra countryballader som "Country Love Song" och "Tenderheart" gjordes med den äran men det var ändå honkytonken som var kvällens stora behållning. Tempot växlade därför snart upp igen och publiken var nu mer på bettet. "Keep It Interesting" och "Who Do You Think You Are" möttes med klappande händer och spontandans på sina håll. Huruvida det var Sams eller shotbrickornas förtjänst kommer vi aldrig veta.

Det hela kulminerade i senaste singeln "Trouble". Var man inte ett countryfan innan så var man det garanterat nu. Jag kunde riktigt se människor ifrågasätta hela sina musikaliska identitet där och då.

Det blev tillslut två extranummer innan smålänningarna var mätta. Iskallt nog hade han sparat en riktig lavett till slutnummer, partydängan "Hole Down In My Heart". Den satt precis som hans Wranglers, som ett smäck.

Sam Outlaw lämnar snart Sverige för denna gången. Platsen i våra tenderhearts har han dock säkrat.

Instagram @barabaraberra

En vacker dag kommer jag stjäla den där gitarren.

Matt Haeck - Late Bloomer

Jag anade redan på skivomslaget att den här Haeck skulle ha något visst. Under åren som semiseriös countrykonnässör har jag lärt mig att man i allra högsta grad kan judge a book by its cover. Album som har en bildruta är alltid säkra kort.

Så ska det se ut!

Men nog om detta herregud. Min poäng vara egentligen att jag aldrig hört talas om musikanten Matt Haeck före jag sprang på det vackra omslaget för dryga veckan sedan. Jag har läst mig till att han föddes i Barbados till missionerande föräldrar och till och med själv utbildat sig till pastor innan han kom på bättre tankar och satsade helhjärtat på musiken. Late Bloomer är hans debutplatta.

Jag gillar det mesta här. Framförallt vilar det något väldigt opretentiöst över hela alstret. Haeck sjunger tämligen mediokert och ett par av låtarna är rätt bleka men som helhet har ändå debuten något väldigt charmerande över sig. Det är därför svårt att peka ut några toppspår, Late Bloomer är liksom bättre än summan av sina delar.

Vackra countryvisorna "Wonderful Wild Tennessee Child", "Lovin' Off My Mind" och "Cotton Dress" (duett med Caitlin Rose) adderar dock välbehövligt lugn till den något spretiga debuten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Jason Isbell & the 400 Unit - The Nashville Sound

Jason Isbell har blivit något av ett hushållsnamn. Personligen har jag inte riktigt förstått what all the fuzz is about. Men jag antar att han funnit en gyllene medelväg mellan rock och country som tilltalar den breda massan.

Nya plattan släpps i samarbete med hans band (?) The 400 Unit. Jag vet inte riktigt vilka de är och eftersom Wikipedia vägrade vara behjälpliga i frågan förblir vi alla ovetandes.

Klart är i alla fall att Isbell och compani levererar en platta med ett par riktigt härliga bitar. Allra bäst är de lugna spåren som "Last of My Kind", "Chaos and Clothes", "Tupelo" och den moderna klassikern "If We Were Vampires". Men frågar ni sopan på DN så tycker han gapiga "Anxiety" är bäst.

Betyg: 3,5 (av 5)

Kerstin Confederations Cup-bloggar! Chile - Tyskland 0-1

Välkommen till Sveriges sämsta countryblogg som för tillfället mest handlar om fotboll. Igår var det dags för final i den obskyra tävlingen Confederations Cup. Trots att jag knappt förstått mig på upplägget såg jag så klart fram emot chansen att dricka öl till tonerna av Glenn Strömberg och Chris Härenstams sympatiska stämmor.

Mats Nyström har också förgyllt sändningarna med sin genomtrevliga utstrålning även om han fick en sällsynt futtig studio att jobba med, och en så liten stol att han bara fick in hälften av skinkans kvadranter i sätet.

Men nu till matchen. Chile hade med bländande men målfattig spel tagit sig enda till final, Tyskland hade gjort motsatsen. Matchbilden blev därför ett rungande spelövertag för de skickliga sydamerikanerna. Tyvärr var de uddlösa upptill och de uppenbara målchanserna var lätträknade. Efter tjugo minuter tog istället Tyskland ledningen efter schabbel i den chilenska backlinjen.

Trots stundtals totaldominans från Chile lyckades de inte peta in bollen och som vi alla vet så är fotboll en sport som går ut på att göra mål, inte att spela bra. Med bara fyra gjorda mål jämfört med Tysklands tolv får man därför försöka finna kraften inom sig och acceptera de störiga tyskarna som det bättre laget sett till hela turneringen. Glückwünsche!

Fight! Fight! Fight!