Tift Merritt - Stitch of The World

Med en röst som Tift Merritts är det svårt att misslyckas. Den är så ljuvlig att man liksom inte bryr sig så mycket om melodi och arrangemang. Men för säkerhetsskull så sätter hon i regel också det i bullseye. Hon har faktiskt ännu inte ett släppt ett album som inte är fantastiskt. Trots det fortsätter hon vara något av en doldis.

Hennes sjunde studioplatta är inget undantag, Stitch of The World är ytterligare en imponerande samling från den rutinerade singer/songwritern. Till sin hjälp har hon dessutom handplockat ett par av branschens skickligaste musiker och som producent står ingen mindre än Sam Beam, mer känd som Iron & Wine. Han är också med och sjunger på tre av spåren.

Trots att hon fått uppbackning så är det ändå Merritt som ska lovordas. Det är hennes röst och musikalitet som bär det här albumet, från det lekfulla öppningsnumret ”Dusty Old Man” till det Americanastänkta slutnumret ”Wait For Me”.

Betyg: 4 (av 5)

Milleniets hittills fulaste skivomslag.

Ukerapport

Under veckan som gått har tyvärr den mesta snön smält bort. Det har i princip regnat konstant sedan jag satte punkt på förra ukerapporten. Jag hade under hösten förträngt vad regniga dagar i Lofoten gör med en människa. Man vill bara dränka sina sorger i öl men eftersom ölen är så dyr i Norge har man bara råd med budgetölen bare øl från Rema 1000 och då kan man lika gärna dricka sitt eget kiss.

Tur för mig då att jag har ett så trevligt jobb. Där har jag varit alla veckans dagar förutom onsdagen. Jag hade tänkt spendera min lediga dag i skidspåret. I spöregn vandrade jag till spåren, en 45 minuters promenad på blankis. Väl framme uppdagades att de nya pjäxorna jag lånat inte passade i skidorna så det var bara att vända hem igen. Där och då kände jag för att ta första bästa propellerplan hem igen. Men jag unnade mig en stor kaffe och fem sjokoladeboller på Shell och så blev jag på lite bättre humör.

I övrigt får vi väl ofrivilligt säga grattis till silvret till de norska handbollslandslaget. Det är ju självaste fan att de ska vara så bra på allt.

En arbetsplats där man hinner se en hel handbollsmatch är en arbetsplats att tycka om.

Väl mött nästa ukerapport! Kanske har det då hänt någonting intressant, men hoppas inte på för mycket.

Alice b - Mega (Skisser 2005-2016)

Alice b kom från ingenstans och förtrollade hela min tillvaro våren 2012. Hennes debutplatta var rent magisk och länge kändes det som att det bara var jag i hela världen som upptäckt henne. Så småningom kom platta nummer två, tyvärr inte lika bra, och sedan tumultet med spelningen på Ullevi som förband för Håkan Hellström och med det trist mediauppbåd.

Men bakom allt det där har det alltid funnits en ödmjuk musiker som bara vill få ut sina verk. Hemma på kammaren har hon spelat in drösvis med låtar och nu hade hon plötsligt så många att hon bara bara var tvungen att dela med sig. 81 spår blev det tillslut, det udda antalet för att hon helt enkelt glömt en låt som var för bra för att utelämnas. Detta är på något vis så talande för Alices konstnärsskap. Det är inte så jädra noga med saker och ting.

Personligen är jag egentligen inte ett fan av den hör typen av demosläpp, tacka vet jag välproducerade plattor med 10-13 noga utvalda spår. Men trots att de 81 spåren är inspelade via datormicken långt bort från snajdiga studios är soundet imponerande krispigt. Det hör också till sak att Alice b helt enkelt inte haft råd att på konventionellt sätt spela in sina låtar och då kan jag med ett mer förlåtande sinne acceptera detta udda tilltag.

Jag är ännu långt ifrån att ha lyssnat igenom samlingen, det kommer ju ta år och dar, men jag ville som representant för countrybloggare som har en alldeles särskild plats i hjärtat för Alice b få ut budskapet om detta maffiga megademosläpp.

Klappad i huvudet av dementa syltetøyfingrar-frisyr.

Courtney Marie Andrews - Honest Life

Honest Life är Courtney Marie Andrews svindlande sjätte platta. Vad hennes tidigare verk bjuder på har tyvärr gått förbi hela redaktionen på Kerstin's Country Music Blog, men angående Honest Life är vi alla rörande överens om att det är något av ett mästerverk.

Andrews sjunger med en ljuv countryröst i klass med en ung Emmylou Harris. Faktum är att låtarna alla skulle kunna vara saxade ur valfri countrylegends repertoar. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Only In My Mind" och försök att förstå att de är nutida countrymusik från en 26-åring från Phoenix, Arizona.

Trots att hela albumet går i stilla mak finns det inte ett dött ögonblick bland de tio spåren. Jag skulle kunna nämna samtliga låtar under rubriken bästa spår, ni får helt enkelt utforska själva. Ni kan förbereda er på nygammal country inbäddat i pedal steel gitarrer, piano, stilla trumvisp och ett och annat gitarrplink. Tycker ni inte om det är det förmodligen något fel på er. Sök vård.

Men för protokollets skull kan vi ändå säga att exempelvis "How Quickly Your Heart Mends" är väldigt, väldigt bra.

Betyg: 5 (av 5)

Courtney Marie Andrews gör Sverige 17-19 mars. Se spelschemat här.

Ukerapport

En uke i Lofoten och så mycket att diskutera. Norrmän är ju som bekant det lustigaste av folkslag. Till exempel var det krav på hette (badmössa) när jag var i simhallen i fredags. Damen i receptionen fick tillslut visa en hette för att jag skulle kunna linda min lilla hjärna runt konceptet. Det var dock inga problem i sak eftersom jag alltid simmar med mössa och igenimmade goggles. I poolen rådde sedan totalt kaos. Folk simmade hux flux. Det fanns inga avskiljande rep och ingen som helst fartindelning. Men hetta hade alla! Kanske skulle även Svolvær svømmehall må bra av ett öppet brev.

Veckan har mest spenderats på jobbet. Där var sig allt likt, det finns väl inget trevligare än att återvända till ett jobb som man redan kan? Då kan man hoppa över artigheterna och direkt vara en lat jävel sig själv.

Den stora skillnaden från sist är dock denna mörkertid. Jag vet att den officiellt är över och att solen faktiskt är över horisonten ett par timmar per dygn, men mörkt är det ändå mest hela tiden. I kombination med en meter snö är det som att traska runt i en julkalender. Jag älskar det, men jag får tacka min lucky star att jag fötts med ett så solitt skelett. Fingrarna på mina händer räcker inte till för att räkna hur många gånger jag ramlat på stadens gator och torg.

Veckans snöfall i kombination med ett par regnskurar har alltså skapat perfekta fallolyckeförhållanden. Men människor här verkar inte stå maktlösa inför vintern så som undertecknad. De tar på sig sina piggskor och pinnar iväg som om det vore den torraste av sommardagar. Kanske borde jag i ren överlevnadsstrategi skaffa mig sådana fräsiga ice bugs, eller en spark, eller både och!  Det gör något med shoppinglusten at isolera sig på det här viset, man vill köpa allt. Idag till exempel köpte jag fem sjokoladeboller fast jag bara "behövde" en.

I övrigt åkte jag skidor idag på lånad utrustning. Det var exakt lika magiskt som det ser ut, om man bortser från att fötterna låg dubbelvikta i ett par 37:or.

Ett instagram säger mer än tusen ord.

Natalie Hemby - Puxico

Puxico är Natalie Hembys debutplatta men hon är verkligen inte oäven inom musikbranchen. I mer än tio år har hon verkat som låtskrivare åt diverse kända countryartister. Till exempel kan Miranda Lambert tacka sin himmelska fader för Hemby och låtar som "Virginia Blubell" (personlig favorit!), "Airstream Song" och "Smokin' and Drinkin'".

Puxico är den lilla staden i Missouri där Hemby växte upp, Hembys hemby(!). Jag anar alltid stordåd när artister väljer sådana trubbiga titlar på sina verk. Det är i regel också ett gott tecken att man motstår frestelsen att ha en bild på sig själv på skivfodralet. Så långt alla rätt alltså. För inte bara har plattan den torftigaste av titlar, den bjuder också på en riktigt stram omslagsbild.

Och visst serrni, Puxico är en synnerligen gemytlig liten platta. En och annan pedal steel gitarr seglar förbi men i övrigt är cuntrytemat rätt så nedtonat. Trots avsaknaden av uppenbara countryreferenser tycker jag mig ändå känna en countrådra i varenda låt. Det går väl inte att få ur sig något annat när man växer upp i en bitteliten stad in the middle of nowhere, Missouri.

Jag har visst gillat Natalie Hemby i tio år, klart hennes debutplatta också är alla tiders.

Bästa spår: "Cairo, IL", "This Town Still Talks About You"

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin i Norge. Igen!

Jag har glädjen att meddela att jag återvänt till Lofoten. Här ska jag vara i cirka två månader och dricka kaffe jobba på hemmet.

Jag landade ikväll till ett regnigt och blåsigt Svolvær. Det regnade sidledes och rakt igenom sju lag med klær. Det var en Sondre Justad referens, men det går väl över huvudet på de allra flesta. Men hör här så fint!



Nu kan ni hoppa upp och sätta er på att det kommer bli en massa sådan här onödig information om mitt "spännande" "liv" i väst.

Vi snakkes!

Alison Krauss - "Losing You"

Alison Krauss har länge varit en personlig favorit. Speciellt i konstellation Alison Krauss & Union Station där hennes späda sparvstämma möter banjo, dobro och Dan Tyminski. Snart släpper hon sin femte soloplatta som består av enbart covers. Första singeln är den snoozigaste av snoozefests men kanske är resten av plattan festligare, som hennes nya höga frisyr. 17 februari vet vi säkert.

Kerstin åker skidor

Eftersom det händer nada på den här bloggen för tillfället får ni en unik inblick i mitt så kallade liv. Idag åkte jag skidor, 6 km klassiskt. Klassiskt på så vis att det var dåligt vallat, dåligt före och otränad skidåkare.

Instagram @barabaraberra