Elin Ruth live på Palladium

Mönsterås stolthet Elin Ruth gästade igår vår så kallade stad. För att vara en så pass etablerad och kompetent artist var publiksiffran märkligt låg. Förstår inte människor att hon är något av det finaste vi har i musikväg i Sverige?

Konserten var till en början tänkt att äga rum på teatern men eftersom antal sålda biljetter i princip bara hade fyllt en rad flyttades den till Kulturhuset Palladiums övre däck. Det är en udda lokal där man sitter i korta rader ungefär som i en buss. Hamnar man längst bak ser man förmodligen inte ett smack. Vilket vore en skam då Elin Ruth kanske är det snyggaste som någonsin satt sin fot på den scenen. Själv satt jag näst längst fram men lyckades ändå få vyn blockad av någon som haft den goda smaken att sätta sig ännu längre fram, bra gjort!

Elin Ruth började mol allena på scenen med bara en elgitarr som sällskap. Personligen tycker jag inte ljudet av elgitarr är särskilt angenämt men det mesta går ju att skölja ner när man samtidigt bjuds på den rösten. Den är verkligen helt utomjordiskt fantastisk. En efter en bjöds sedan fler bandmedlemmar upp på scenen och tillslut var de fyra stycken, ungefär lika många som publikantalet. Showen tickade på i dryga timmen och kulminerade sedan i ett extranummer som nästan var lika långt som huvudakten.

Det är alltid en fröjd att bevittna stora artister, synd bara att de korkade Växjöborna inte förstod att det hade en stjärna på besök.

Bäst: "One Last Time", "Your Love Is Loaded"

Instagram @barabaraberra

The Hackensaw Boys - "C'mon Baby Don't Bet Against Me"

The Hackensaw Boys senaste platta Charismo släpptes i dagarna. Jag fastnade vid låt nummer ett och har ännu inte kommit på någon anledning att gå vidare, bättre än så här kan det väl inte bli?

Charismo är typ deras miljonte album i ordningen och bandet (i diverse olika konstellationer) har lirat frejdig Old Time-Bluegrass sedan 1999. Trots det är det först nu jag hör talas om dem, Smålands sämsta countrybloggare går och ställer sig i skamvrån.

Jag återkommer med recension när jag kommit vidare till spår två, tre och så vidare.

Fairground Saints - Fairground Saints

Den glada trion från Kalifornien släppte sin självtitulerade debutplatta i fjol. Om man bara kan finna kraften inom sig att se förbi deras fåniga bandnamn så har man funnit sig en riktig guldgruva till lättsam folkpop.

Till exempel hade de ju kunnat heta Mason Van Valin Trio, eller Elijah Edwards Trio eller Megan McAllister Trio men jag blev tyvärr inte tillfrågad i ämnet.

Bandet har lirat ihop i ett par år men alla tre är tydligen små underbarn när det kommer till musik och började på varsina håll redan i blöjålder med diverse instrument och sång. Tillslut fann de varann via The World Wide Web och 2014 knep de sitt första skivkontrakt.

Trion har verkligen hittat en härlig balans mellan folk, pop och bluegrass. De verkar dessutom som de hittat den bästa producenten och studion i Amerika för krispigare ljud får man leta efter. Framförallt är det de ambitiösa arrangemangen med gitarr, mandolin, hackbräde (dulcimer på engelska) med mera som gör att Fairground Saints lyfter till en nivå högre än många andra unga musikanter i samma slag. Men det är heller inget större fel på deras röster och de samsas vänligt vid micken, det finns ingen uppenbar huvudvokalist och den variationen är alltid trevlig på en platta tycker jag.

Bästa spår är den medryckande "Turn This Car Around". Men "Can't Control The Weather" och dobrostänkta "Ain't Much For Lying" och "Still" är också top notch. 

Betyg: 3,5 (av 5)

Växjö Country Roots Festival 2016

Precis som förra året vid den här tiden samlades igår länets alla countryfanatiker under samma tak, det var ju dags för andra upplagan av Växjö Country Roots Festival på Palladium mitt i city. Givetvis var er favotitbloggare på plats, och givetvis får ni här en alldeles för detaljerad rapport som ingen bett om.

Först ut Old Timey Remedy som är ett svenskt band med förkärlek till musikgenren Old time. Old time är en typ av nordamerikansk folkmusik som bygger på fiol och diverse plockinstrument. Det är tjo och tjim helt enkelt. Kapellmästaren och violinisten Mange Norman piskade på sina mannar till en klart godkänd festivalstart. Samtliga medlemmar skulle dock må himla bra av en "gör om mig"-dag på Go'kväll, medelålders mäns slafsiga klädstil är verkligen en av vår tids största utmaningar.

Gitarren i lagom höjd. Old Timey Remedy. Instagram @barabaraberra

Näst på tur Spinning Jennies från Stockholm som spelar något så märkligt som bluegrass på svenska. Jag hade förlyssnat lite på Spotify och var inte helt imponerad, det svenska språket har ju en förmåga att få musik att låta töntigare än vad den egentligen är. Men i liveformatet var Spinning Jennies en fröjd både för ögat och örat. Sångaren David Ritschard var en riktig showman med bra krut i stämbanden, välsittande kostym (se och lär Old Timey Remedy) och en blick som var så där härligt slibbig, precis på gränsen till rent obehaglig. Resten av bandet var också lika delar kompetenta musiker som trevliga mellansnackare, en konstform som är halva nöjet vid den här typen av events. Bandet var också festivalens enda grupp med en dobrospelare, detta vansinnigt vackra instrument, och bara det gör dem till festivalens vinnare. Mannen bakom instrumentet hette Jonatan Eklund, bless his heart.

Spinning Jennies Instagram @barabaraberra

Därefter var det paus. Vi passade på att ta oss an stadens nya ölhak Chapter House. Det är ett übermodernt ställe där tapparna bjuder på öl med obskyra smaker som choklad och hallon. Bartendern var eld och lågor över sin fina öl och presenterade ena knasiga IPA'n och APA'n efter den andra. Allra helst hade man ju velat be om en blaskig lager men då hade man kanske blivit utkastad. Jag tog istället husets IPA och en fish n' ships, till dessert en hallonöl som jag svepte som en shot. Jag har lite svårt för den här typen av pretentiös ölkultur men gillar allt nytt som öppnar i vår lilla stad. Chapter House är därför ett välkommet tillskott och fisken var otroligt god eller bra som man säger om mat nu för tiden.

Åter till festivalen. Där var det nu dags för The Goodbye Girls som består av en brokig skara kvinnor. En från Sverige, en från Kanada och två från de Förenta staterna. De fyra lirar bluegrass och gjorde det igår med den äran. Givetvis föll jag lite extra för den kompetenta banjospelaren Alison dE Groot då jag älskar ljudet av banjosträngar mer än livet självt. Jag tippar också på hatten åt sångerskan Molly Tuttle som hade en röst som gjord för genren, klar och tonsäker.

The Goodbye Girls Instagram @barabaraberra

När vi sagt hej då till The Goodbye Girls sa vi hej till Shoutin' Red, en 24-åring från Uppsala som gjort det udda livsvalet att lira blues från hundra år tillbaka. Själv har jag aldrig förstått grejen med att viga en karriär åt att bara göra covers, när man dessutom väljer en sådan trist genre har man ju grävt sig en onödigt stor grop. Den unga bluessångerskan ska ändå ha stort plus för skickligt gitarrspel men rösten vacklade på sina håll och det är sannerligen ingen enkel uppgift att stå själv på en scen. Det ska därför inte falla någon skugga alls på Felicia Jangard Nielsen som Shoutin' Red egentligen heter, det var bara inte min musikaliska kopp av te.

Shoutin' Red Instagram @barabaraberra

Nästa band var inte heller riktigt min tekopp. The Country Side of Harmonica Sam lirade speedad honky tonk och efter en afton fylld av baktakt, fiol, blues och banjo var det droppen som fick bägaren att rinna över. Countryn stod mig upp i halsen och tyvärr fick därför inte bandet med det mycket krångliga namnet den uppmärksamhet det kanske förtjänade av det här countryoraklet.

The Country Side.... Instagram @barabaraberra

Festivalen avslutade sedan som den började med de stillösa men talangfulla herrarna från Old Timey Remedy. De bjöd igen på musikglädje, och fuldans. Tur för dem att det gamla spontandansförbudet hävdes tidigare i veckan, annars hade både Mange och munspelsspelaren Uffe åkt i finkan i minst 6 månader.

Allra sist kom (nästan) alla band upp på scenen och bjöd på den traditionsenliga "Will The Circle Be Unbroken". Trots att det rådde totalt kaos, att tonarten inte riktigt verkade passa någon och att det befann sig farligt många vassa instrument på så liten yta, var det kvällens höjdpunkt.

På det stora hela en alldeles förträfflig kväll, faktiskt var andra upplagan av Växjö Country Roots Festival den bästa någonsin.

Fotnot: Missade tyvärr PPM på grund av matrast.

Amanda Bergman live på Kafé De Luxe

Igår var det Bubbelklubb på Kafé De Luxe igen vilket innebär att stadens alla störiga studenter intar vår favoritkrog på Sandgärdsgatan och grisar ner. För underhållningen stod Amanda Bergman, kanske mer känd som Amasonsångerska för den breda massan, eller som någon av hennes tidigare pseudonymer Idiot Wind, Hajen eller Jaw Lesson om ni är lagda åt det musiknördiga hållet.

Jag gillar Amanda som koncept, härligt fluffigt hår och en röst som inte är lik någon annan. Men vårens debutplatta Docks har glidit av mig som om jag vore av teflon, inte en låt har fastnat. Mina förväntningar på konserten var därför föga, mest såg jag faktiskt fram emot att köpa studentrabatterad öl trots att jag sedan länge är en hårt arbetande kvinna (men är det några som verkligen förtjänar rabatt på öl så är det väl de hårt arbetande kvinnorna).

Amanda visade sig dock vara en artist som ska upplevas live. För det första var hennes röst helt ljuvlig i liveformatet. Mikrofonen var väl distad på något vis men vad gör väl det när tonerna sätter sig rakt i hjärteroten och rör om. För det andra hade hon ett scenspråk som var mer än märkligt, likt ett rådjur i strålkastarljus stod hon och stirrade ut i publikhavet. Mellansnacket var snudd på obefintligt, hon växlade bara några fraser med oss i publiken som lätt går att räkna på ena handens fingrar. Men om man som Amanda Bergman har det som idoljuryn kallar för just "det", it-faktorn, så kan man bete sig lite hur som helst på scenen och ändå fånga sin publik.

Bäst: "Falcons", "Sirens", någon cover som ingen i sällskapet visste vad det var för låt.

Uppladdning med mojito och old fashioned, vad annars? Fotograf: Frida.

Spotifylista: april

Som en skänk från ovan kommer här månadens spotifylista. Mycket nöje!

Länk här.

Centrallasarettet Växjö.

Lördagstipset: Caitlin Canty - Reckless Skyline

Reckless Skyline är Caitlin Cantys fjärde studioplatta och släpptes för dryga året sedan. Det finns ett par låtar här som är alldeles magiska och då förtjänar man att omnämnas på Norra Europas hetaste countryblogg, även om albumet i sin helhet vacklar en del, åtminstone för en countrybloggerska som har lite svårt för Nora Jones jazz som det ibland tenderar till.

Men låt oss ändå i en positiv anda fokusera på de fina i kråksången. För det första har hon en riktigt behaglig röst, 34-åringen från Vermont. Det är den som man direkt faller för vid första ylandet på öppningsnumret "Get Up". "True" som sedan tar vid släpar sig fram likt en riktigt seg Lera Lynn-visa, och det är ju en himla bra sak. På upptempofronten är det lite snålare men "Enough About Hard Time" och "I Never" har åtminstone lite styrfart och är två av plattans bästa.

Men allra bäst är kanske plattans enda cover, Neil Youngs "Unknown Legend", satans fint alltså.

Jag upptäckte Caitlin Canty först igår kväll så har bara lyssnat på plattan ett par gånger. Kanske är därför allt som står här en förhastad slutsats.

Reckless Skyline finns givetvis på Spotify.

Alice b - "Där solen slår"

Alice b, den talangfulla musikanten med hjärtat på rockärmen, har äntligen släppt en ny singel. Den 13 maj kommer dessutom hennes nya platta och är den bara en tiondel så bra som hennes debutplatta så får vi alla vara nöjda.

"Där solen slår" känns dock som en något trevande start, men växer för varje lyssning. Lyssna på Spotify, på repeat förslagsvis. Som bonus får man även Veronica Maggio covern "Hädanefter".

Längsta armarna i Götlaborg.

Sam Outlaw live i Gillestugan i Storebro

Den urbana cowboyen från Kalifornien rivstartade i lördags sin Europaturné på ett fullsatt Pustervik i Göteborg. Igår var han i Gillestugan i Storebro, visserligen också fullsatt men ett par hundra färre i publiken. Tvära kast för en up-and-coming countrystjärna.

Men platsen gör egentligen det samma när man som Sam Outlaw begåvats med en riktig guldstrupe till countrystämma. Har man också turen att ha en sidekick i form av sagolikt vackra och kompetenta sångerskan och gitarristen Molly Jenson så är det svårt att misslyckas. Det ska ändå nämnas för protokollet att Storebros skönhet är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Åk dit om du missat denna småländska pärla!

Kvällen till ära hade den pittoreska byn också välsignats av en okaraktäristiskt ljummen väderlek, det var faktiskt varmare utomhus än inne i stugan. Men i takt med att stugan fylldes av countrytörstande smålänningar steg också temperaturen. Så pass att Sam svettades ymnigt på scenen, tyvärr rykte därför både kavaj och cowboyhatt relativt tidigt under spelningen och kvar på scenen stod en lillgammal 33-åring i välsittande jeans och skjorta, särskilt mycket country utstrålade han inte. Men jag gillar Sams minimalistiska stil och scenspråk, och det smådryga mellansnacket kommer man bara undan med om man är en riktigt skicklig musiker och vet om det. För trots att han egentligen bara har en fullängdare och en EP under bältet så lyckades han fylla hela två set på cirka en timme vardera.

Första setet öppnade med "It Might Kill Me" följt av "Who Do You Think You Are", två personliga favoriter så givetvis en stark öppning i min bok. Därefter plöjde han igenom flertalet av sina låtar från debutplattan Angeleno. Trots att det är en av fjolårets bästa countryplattor lyfte låtarna lite extra i nedstrippade akustiska versioner, det var ju bara Sam och Molly med varsin gitarr på scenen.

Andra setet bjöd på ett par fler hits från Angeleeno, bland annat själva titelspåret som han dedikerade till plattans producent Ry Cooder. Här fick man också avnjuta ett par sprillans nya spår som bådar riktigt gott inför framtiden. Ett par covers betades också av, bland annat Townes Van Zandts "If I Needed You", som Sam mycket riktigt påpekade blivit fullständigt "söndercovrad" genom åren. Setet avslutades med riviga duetten "Keep It Interesting" och man undrade varför i hela friden Molly Jenson inte får mer soloutrymme i bandet när hon fullständigt slår knock out på en i blott en vers.

Extranumret bestod i någon Merle Haggard cover. Jag tillhör den udda skara countryfanatiker som inte är frälst vid gamla countrystofiler så har ingen aning om vad det var för låt men fint var det.

Bäst: "Ghost Town", "Cry For Me", "Love Her For A While", "Keep It Interesting"

Instagram @barabaraberra

Gillestugan in all its glory.

Efter showen skulle jag shoppa merchandice. Jag brukar försöka hinna dit före artisterna för att undvika att stå och stamma framför mina idoler men igår var jag inte snabb nog. Efter ett kort (och värdigt) tack till Molly dök Sam upp från ingenstans och vi skakade tass och hann under ett förvirrande samtal avhandla amerikansk och kanadensisk rivalitet, min så kallade countryblogg (vilket Sam först uppfattade som en countrybar och hann bli helt lyrisk över att jag drev en sådan) och min kärlek till Sam och det faktum att jag förmodligen var först i Sverige med att upptäcka honom.

Jag har tidigare påstått att det skulle införas alkolås på kändisträffar men efter gårdagens magplask skulle jag vilja införa en obligatorisk sexa whiskey inför allt samkväm med artister. Hoppas han var tillräckligt onykter på sin medtagna vinflaska att han idag glömt bort den obskyra countrybloggerskan som i stundens hetta inte ens kunde minnas vad hennes egna blogg heter.

En stor eloge ska också riktas till förbandet Hometown Marie från Mariestad som trots att de kapat bandet på två man för kvällen bjöd på solid country. Jag var särskilt imponerad av sångaren Oskars mustiga röst. "Light It Up" var deras bästa låt.

Som alltid i Gillestugan i Storebro, en alldeles magisk musikkväll.

Sunny Sweeney & Brennen Leigh - "But You Like Country Music"

Sångfåglarna Sunny Sweeney och Brennen Leigh har slagit sina små huvuden ihop och skrivit en skojfrisk countryvisa. Det var ett himla trevligt initiativ tycker jag för de är två personliga favoriter.

Se här.



På Spotify finner ni även en tajtare studioversion.