Men vi tar det från början. Ellen Benediktsson som i fjol stod mol allena på scenen och sjöng skjortan av den vackra "Songbird" har under året låtit håret växa fritt och åkt mycket slalom vad det verkar på de saftiga låren som tjusigt pryddes av ett par tajta nylonbrallor. Jag gillade verkligen nya looken och låten var heller inte kattpiss på något vis men i den svidande konkurrensen hamnade den någonstans mittemellan.
Därefter klev Kalmarsonen Kalle Johansson upp på scenen med en klassisk svensk poptrudelutt. Det var rätt så trivsamt men inget jag direkt längtar efter att höra igen. Andreas Weise stod näst på tur och bjöd på en låt som i princip bara bestod av en refräng. En refräng som i sin tur bestod av cirka en mening. Men det svängde i alla fall och jag kräver inte så mycket mer av en modern schlager. Den andra Andreas, Johnson i efternamn, lämnade mig som alla andra gånger han ställt upp i tävlingen helt oberörd.
Raskt vidare till kvällens stora överraskning, 16-åriga Isa och hennes glada popdänga "Don't Stop". Jag gillade detta starkt trots att jag ju är gravt allergisk mot unga, snygga och allmänt lyckade människor.
Kristin Amparo äntrade sedan scenen och bjöd på en Adele-inspirerad ballad. Och satan i gatan vad fint hon sjöng. "I See You" var så att säga bra på riktigt, och i schlagersammanhang är ju det ett snudd på osannolikt betyg.
Avslutningsvis bjöds svenska folket på tre minuters jojk av Mittådalens egna Jockmockjocke Jon Henric Fjällgren. Det var tre härliga minuter och ingen människa med ett bultande hjärta under kavajen kunde väja för den vackra jojken.
Vidare till final gick mycket riktigt Isa och Jon Henric. En andra chans får Kristin Amparo och Andreas Weise.
 |
Det var allt från Östersund. Nästa vecka drar mellotåget till Örebro, men det struntar jag i för jag kommer vara på countryfest i Globen.
Nu var du väl lite väl positiv?
SvaraRadera