Kelsey Waldon - The Gold Mine

För att vara en artist som inte gillar termen retrocountry så lirar Kelsey Waldon väldigt bra sådan. Men i hennes värld så lirar hon country kort och gott, och kanske har hon en poäng där. Det vi moderna människor så länge ansett vara country, typ Lady Antebellum och Blake Shelton, framstår ju som rena svenskpopen i jämförelse med Kelsey Waldons genuina sound.

The Gold Mine är 26-åriga Waldons debutplatta men att döma av kvaliteten skulle man kunna tro att hon haft flera decennier i branschen. Redan på första gitarriffen på öppningsspåret ”Town Clown” fattar man att den här tjejen kan musik, när hon sedan öppnar munnen och släpper ut de första fraserna är man helt såld. Hon har verkligen en röst som klippt och skuren för country.

Jag gillar särskilt de lite svängigare spåren som ”One Time Again”, ”High in Heels” och ”Best of Everything” men att höra hennes fina röst i lugna ”Me and You Again” och ”Getting There” är inte heller otrevligt på något vis.

Jag tippar ödmjukt på hatten åt Kelsey Waldons magnifika debut.

Betyg: 5 (av 5)

(Om ni tyckte detta var pretentiöst så ska det printas i Smålands Country Clubs tidning.)

Kerstin simmar

Imorse var det åter dags för undertecknad att bege sig till simskolan. Jag hade ingen bra känsla i kroppen då jag igår simmade på egen hand och knappt kunde ta mig 25 meter utan att få lufthunger och dödsångest. Men idag var jag som en ny människa! Likt en delfin svävade jag fram i vattnet, till och med de duktigaste grabbarna i gruppen var imponerade över mina plötsliga framsteg och stod helt häpna vid simkanten.

Det kan haft att göra med att vi idag simmade med en flytkudde mellan benen men jag väljer att tro att jag helt enkelt är bäst på allt jag tar mig för.

Vi avslutade med att simma så fort vi kunde i 25 meter och här gjorde jag den klassiska missen att jag glömde flytta ner glasögonen från pannan till ögonen vilket ledde till ett hånfullt skratt från tränaren på läktaren. 

Nästa vecka ska vi bli filmade vilket jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Tänk om jag ser ut som Eric Moussambani?

Melodifestivalen 2015: Deltävling 3 Östersund

Gårdagens deltävling bjöd på okaraktäristiskt mycket bra musik. Helt klart bästa omgången hittills, och rätt låtar gick vidare!

Men vi tar det från början. Ellen Benediktsson som i fjol stod mol allena på scenen och sjöng skjortan av den vackra "Songbird" har under året låtit håret växa fritt och åkt mycket slalom vad det verkar på de saftiga låren som tjusigt pryddes av ett par tajta nylonbrallor. Jag gillade verkligen nya looken och låten var heller inte kattpiss på något vis men i den svidande konkurrensen hamnade den någonstans mittemellan.

Därefter klev Kalmarsonen Kalle Johansson upp på scenen med en klassisk svensk poptrudelutt. Det var rätt så trivsamt men inget jag direkt längtar efter att höra igen. Andreas Weise stod näst på tur och bjöd på en låt som i princip bara bestod av en refräng. En refräng som i sin tur bestod av cirka en mening. Men det svängde i alla fall och jag kräver inte så mycket mer av en modern schlager. Den andra Andreas, Johnson i efternamn, lämnade mig som alla andra gånger han ställt upp i tävlingen helt oberörd.

Raskt vidare till kvällens stora överraskning, 16-åriga Isa och hennes glada popdänga "Don't Stop". Jag gillade detta starkt trots att jag ju är gravt allergisk mot unga, snygga och allmänt lyckade människor. 

Kristin Amparo äntrade sedan scenen och bjöd på en Adele-inspirerad ballad. Och satan i gatan vad fint hon sjöng. "I See You" var så att säga bra på riktigt, och i schlagersammanhang är ju det ett snudd på osannolikt betyg.

Avslutningsvis bjöds svenska folket på tre minuters jojk av Mittådalens egna Jockmockjocke Jon Henric Fjällgren. Det var tre härliga minuter och ingen människa med ett bultande hjärta under kavajen kunde väja för den vackra jojken. 

Vidare till final gick mycket riktigt Isa och Jon Henric. En andra chans får Kristin Amparo och Andreas Weise.

Det var allt från Östersund. Nästa vecka drar mellotåget till Örebro, men det struntar jag i för jag kommer vara på countryfest i Globen.

Justin Townes Earle - Absent Fathers

Absent Fathers är uppföljaren till fjolårets platta Single Mothers och hans femte studioplatta i ordningen. Jag är inte något jättestort Justin Townes Earle fan men har ändå uppskattat en del av hans tidigare verk. Det har åtminstone tidvis svängt lite om låtarna, något man tyvärr inte kan beskylla låtarna på Absent Fathers för, det är verkligen en snoozefest alltså.

Med det sagt så finns det ändå något intressant över Justins deppiga folkcountry. Till exempel är ”Looking For A Place To Land” så seg att det snarare blir som att lyssna på någon form av meditativ melodiös poesi. Men då är jag kanske generös i överkant, för slutsatsen blir ändå att plattan är ett sömnpiller och ett ganska effektivt sådant därtill, men som musikunderhållning är det knappt godkänt.

Betyg: 2 (av 5)

Kerstin åker skidor

Nu sitter ni säkert hemma med ruggig abstinens över att inte få någon simrapport denna vecka, simkursen har ju som bekant sportlov. Men misströsta icke! Jag och min spänstiga farsa var i tolvmannabacken i Kisa i lördags och åkte slalom och här kommer faktiskt en musikvideo på äventyret.

Bernt Staf sjunger, jag åker, pappa filmar. Mycket nöje!

Melodifestivalen 2015: Deltävling 2 Malmö

Denna vecka drog schlagertåget till Malmö. Själv ville jag mest dra nåt gammalt över mig. Men trots många riktigt katastrofala låter fanns där ändå ett par ljusglimtar i mörkret. Här kommer min rapport med gästspel av Leffe och Bettan, två av Sveriges vassaste schlagerkritiker (som jag av en ren slump också är släkt med i rakt nedstigande led).

Linus Svenning öppnade de hela med en sång som med facit i hand var en av kvällens bästa. Men det var man ju lyckligt ovetandes om just då. "Men det var ju ändå en låt" som Leffe mycket korrekt konstaterade. Därefter kom Emelie Irewald som förutom en spektakulär byst också bjöd på schlagerhistoriens sämsta låt, han ger och han tar vår herre fader.

Som tur var kom direkt efteråt ett riktigt lyckopiller till schlager, "Groupie" av Samir & Victor. Om ni som jag är över tolv år gamla kanske ni inte vet vilka de är men tydligen är den ena någon form av Paradise hotel-"stjärna" och den andra modebloggare. Men otippat nog så svängde det rätt bra om "Groupie" och både jag och Bettan satt och sjöng med i refrängen samtidigt som vi så klart skämdes ihjäl över att vi faktiskt gillade skiten.

Neverstone lämnade oss alla helt oberörda.

Marie Bergman och Sanne Salomonsen gav oss ett par minuter av osynkade gälla tantstämmor. Leffe och Bettan undrade om de överhuvudtaget sjöng samma låt. Jag försökte försvara deras heder med att benämna det hela som tvåstämmigt trots att vi ju alla hörde att det lät förjävligt kort och gott. 

Sist men inte minst fick vi oss ändå lite högklassig schlager. Till och börja med veteranen Magnus Carlssons "Möt mig i gamla stan" som ju var riktigt bra. Det enda negativa man kan nämna var väl den fula byxan som riktigt stack i ögonen. Sedan kom Idol-Mariette med en mäktig schlagerdänga i modernt snitt. Tävlingens hittills vassaste nummer.

I övrigt tyckte jag Filippa Bark ryckt upp sig från förra veckan. Sanna och Robin var stabila. Men kvällens stora vinnare var ju Frida Hansdotter som knep ett silver i damernas slalom från världsmästerskapen i Beaver Creek.

Throwback Thursday: Dixie Chicks - Taking The Long Way

2006 var året då Dixie Chicks kravlade sig tillbaka till rampljuset efter en flera års lång (ofrivillig) paus. Sångaren Natalie Maines råkade ju säga på en konsert i London att hon skämdes över att vara från samma delstat som deras pinsamma president, George W Bush. Och så fick man visst inte säga, deras musik slutade spelas på radiokanaler all over america och skivor brändes på öppen gata.

Men 2006 släpptes alltså deras revanchplatta, Taking The Long Way, och trots att de übertöntiga Bush-anhängarna fortfarande inte förlåtit dem fick de nu en helt ny och cool vibe och nya fans med det. Till exempel håvade de hem hela fem grammis för plattan.

Kändaste spåret från plattan är solklart "Not Ready To Make Nice" och den är liksom en sammanfattning av hela den här trassliga historien, och också en väldigt rivig låt. Men min favorit är vackra "Easy Silence".

Tråkigt nog har gruppen sedan ett par år tillbaka gjort slut på obestämd tid men alla deras härliga verk finns ju på Spotify.

Kerstin simmar

Då var det visst tisdag igen så här kommer veckans simrapport!

Vår lilla grupp som började som ett gäng tafatta räkor i poolen har nu utveckat ganska så fina simkvalitéer. Vi är dock betydligt färre deltagare nu än när kursen begav sig. Ingen vet var de har tagit vägen. Kanske ligger det ett gäng likstela kursdeltagare och guppar under en trampolin eller nåt. 

Men det får stå för dem. För oss andra går träningen som sagt verkligen framåt. Idag simmade vi 25 meter medan alla andra tittade på och trots att det var förnedrande på alla sätt och vis så upptäckte vi också hur duktiga vi plötsligt blivit på det här med crawl. 

Vi övade också på att simma med bara en arm och här hände det något konstigt. Jag var bättre på att simma med en arm än två. Synd att jag har två då annars hade jag ju varit given i Paralympics.

Nästa vecka har simkursen sportlov. Men veckan därpå kör vi igen!

Ungefär sån här simmarkropp har jag nu. Eller jag har nog lite större muskler.

Måndagstipset: Amy Ray

Amy Ray är folkrockaren som blivit lite av en mysig countrygumma. Hon började sin karriär way back. Hon och parhästen Emily Sailers bildade bandet Indigo Girls redan år 1985. Samma år som 30 ton rykande svavelsyra läckte ut vid Boforsverken i Karlskoga och 3795 gram countrybloggerska sipprade ut på BB i Linköping.

Efter Indigo Girls-eran tog slut har Amy släppt en hel drös med soloplattor men hennes senaste platta är nog det närmaste country hon kommit och således också hennes bästa platta. För Goodnight Tender är verkligen en ljuvlig liten countryplatta. Här bjuds man på Amys speciella stämma i finfina melodier. Speciellt diggar jag "Oyster and Pearl", "Hunter's Prayer" och "The Gig That Matters". Men inget på plattan är särskilt svårsmält.

Amys vackra musik finns givetvis på Spotify.

Melodifestivalen 2015: Deltävling 1 Göteborg

Kära bloggvänner, alla fyra av er, jag är ledsen att behöva meddela er detta men nu drar den här schlagerkarusellen igång igen och jag är så illa tvungen att rapportera om skiten då jag är lite av ett musikorakel. Det var dock inte lätt att slita sig från herrarnas störtlopp från Beaver Creek. Att titta på störtlopp är som att jobba på en vårdavdelning, när som helst kan något gå fullständigt åt helvete. Och det är ju en härlig känsla!

Men tillslut knäppte jag över till ettan och möttes då av programledarna Sanna Nielsens och Robin Paulssons glada lynnen. Jag gillar Sanna då hon känns genomgod och det är ju en bra kvalitet hos en människa oavsett om man är programledare eller vanlig knegare. Robin har ju också blivit lite av en mysfarbror och det är svårt att tycka illa om grabben. Öppningsnumret var småkul men jag låg ju inte raklång med ofrivillig urinavgång av skratt direkt.

Så nu till musiken. Alltså det var ju inte mycket att hänga i julgranen men jag kunde ändå uppskatta lite av eländet. Molly Pettersson Hammars souliga stämma till exempel. Men jag hatar, alltså hatar verkligen, när man har två efternamn. Det hör ju inte alls hit egentligen men man kan inte ha massa människor som springer runt med flera rader långa namn på sina ID-kort, det funkar bara inte i ett civiliserat samhälle. Ett efternamn per människa!

Jag uppskattade också de viskande verserna på Erik Saades "Sting" men tycker artisten himself är ungefär lika spännande som en moderat. Betydligt intressantare var ju då de tre "dockorna" i Dolly Style, men låten var tyvärr relativt kass.

Vidare till final gick mycket riktigt Erik Saade samt veteranen Jessica Andersson. En andra chans får gullungarna i Dolly Style och Behrang Miri feat. Victor Crone (vars deltagande helt fick förbi undertecknad).

Nä hörneni, det blir inte roligare än så här. Men kanske nästa vecka då festivalen dra till Malmö! Men troligtvis inte.

Bäst ikväll!

Throwback Thursday: Dylan LeBlanc - Paupers Field

Hej hej. Ville bara tipsa om en fantastisk platta som kan ha gått förbi den breda massan. Dylan LeBlancs debutplatta från 2010 Paupers Field. Här bjuds man på äkta countrymusik, inget kommersiellt Nashvillesound så långt örat kan nå!

Duetten "IF The Creek Don't Rise" som han gör med självaste Emmylou Harris är vassast men allt är verkligen top notch på denna underskattade platta. 

Grabben finns på Spotify givetvis. Tyckte ni det var kul med såna här musiktips så kan jag glädja er med att jag fortsättningsvis varje torsdag tänker tipsa om en gammal platta som jag gillar. 

Blancan på nån scen nånstans.

Kerstin simmar + lite countrynytt (eftersom detta ju ÄR en countryblogg)

Idag var jag åter uppe med tuppen för att snygga till bikinilinjen och sedan bege mig till lektion nummer 4 i simskolan. Idag lärde vi oss andas samtidigt som vi simmar vilket ju underlättar en hel del. Men det är svårt som Chris O'Neill skulle sagt. Vi avslutade i alla fall dagens pass med att simma hela 25 meter (en bassänglängd) och det gick faktiskt relativt smärtfritt. Då är det alltså bara 2975 meter kvar för att fullfölja ett Vansbrosim.

Men nog om min simmarkarriär herregud. Snart kommer en drös med musikrecensioner. Lori McKennas akustiska platta som jag skrev några rader om för ett tag sen ska kritiskt granskas. Likaså Ryan Binghams och Justin Townes Earles nya plattor. Det hela ska också printas i Smålands Countryklubbs tidning. Så räkna med überpretentiösa recensioner. Det blir väl skoj?

Här kommer ett smakprov från en av bästa låtarna från Ryan Binghams senaste, låten heter "Nobody Known My Trouble".



Eller är det ändå roligare att läsa om min simmarkarriär?