Torpus And The Art Directors live på Kafé De Luxe

Efter kvällens slavgöra kvällsjobb tog jag cykeln till stans enda krog värd namnet. Där var det fredagsspelning för hela tjocka slanten. Först ett svenskt band som var sisådär, och sen ett band från Tyskland som faktiskt inte var så dåligt som det überpretentiösa bandnamnet gav sken av. Gruppen heter alltså Torpus And The Art Directors och det kan mycket väl vara det fulaste bandnamnet i historien.

Torpus och co rev av ett gäng folkrocklåtar och skapade ganska bra stämning på det lille deluxedansgolvet. Killen som sjöng såg ut som sju svåra år men hade en trevlig röst så plus minus noll kan man säga.

På det stora hela en ganska intetsägande afton. Ungefär som livet i stort alltså.

Måndagstipset: Cale Tyson

Cale Tyson är en musiker från det stora landet i väst. Han bor numera i Nashville men är född och uppvuxen i Texas. Han är så att säga så country en människa kan bli.

Han släppte i fjol sin första EP som består av hela sju låtar. Musikstilen är klassisk old school country. En art av countryn som jag lärt mig älska tack vare artister som Daniel Romano, kanadensaren som gett den moderna gubbcountryn ett ansikte.

EP:n heter High On Lonesome och är förutom ett knippe solida countryvisor också en uppvisning i Cales fantastiska röst som verkligen är top notch.

Cale Tyson finns på spotify och på hans hemsida kan man titta på fina muikvideos.

Idol 2014 - startfältet

Jag är egentligen inte något stort fan av den här typen av talangjakter, men varje höst så sugs man ju in i det svarta idolhålet vare sig man vill eller ej. Årets startfält fastslogs igår i en mycket komplicerad kvaltävling. Jag fattade ingenting förrän det var över och tolv namn hade ropats upp.

På det stora hela är det ett kompetent gäng men de är ju så små. Måste jag titta på en till 17-åring i magtröja så säger jag upp min TV-licens. Men visst är det ett gäng duktiga vokalister. Lille Lisa Ajax sjunger ju exempelvis skjortan av de flesta, likaså Matilda Gratte och Mollie Lindén men tråkigare människor får man ju leta efter. Mina favoriter är istället:

Philip Spångberg - Grabben som har fått orimligt mycket kritik för att han ser trevlig ut. Jag fattar ingenting, alla gillar väl trevliga människor. Philip sjunger dessutom riktigt köttigt och gött. Hans version av Alicia Keys "No One" som han levererade i slutaudition är det vackraste jag hört i idolsammanang typ någonsin.

Philip till höger.

Fanny De Aguiar - Jag gillade inte alls hennes krystade audition. Jag tyckte hon sjöng med en tillgjord röst och det går verkligen inte hem i den här stugan. Men Fanny har växt in i tävlingen. Veckans version av Ed Sheerans "Give Me Love" var ju magnifique. Hon är nog dessutom den trevligaste och ödmjukaste deltagaren i årets omgång. Nu väntar man bara på att hon ska kamma håret bakåt så hon ser ut som folk.

Petter Hedström - Det är svårt att inte tycka om Petter, bonnlurken från Gävle med den lite förvirrade uppsynen. Tyvärr känns det som juryn vill stöpa honom i en form som han inte riktigt är bekväm i. I veckan har vi sett honom kämpa med scenspråket (som det så fint heter) när vi ju alla hade nöjt oss med hans fina röst och en akustisk gitarr.

Håller ni med mig eller är jag ute och cyklar i sedvanlig ordning?

Instagram @negerberra

Lera Lynn - The Avenues

Amerikanskan Lera Lynn har blivit en personlig favorit här på bloggen. Nu är hon aktuell med sin andra fullängdsplatta The Avenues. Äntligen säger jag!

För hon har verkligen något visst den här Lera. Med en opretentiös och behaglig röst sveper hon fram genom ett landskap av americana, folk, country och kanske lite jazz (vad vet jag). Alla musikarter som ligger mig varmt om hjärtat.

Bästa spår är "Out To See", "La Di Da", "Hooked On You", "Refrain" och "Empty Pages". Men det är svårt att välja ut sina favoriter för allt på The Avenues är riktigt bra och det finns inga musikaliska klavertramp what so ever. Om jag ska vara petig saknas det kanske ett par låtar med lite mer driv som snärtiga "Gasoline" till exempel från debutplattan. Men då är jag riktigt petig alltså för The Avenues är solklart en av årets starkaste countryplattor. Spring och köp! Eller lyssna på Spotify som normalt folk.

Betyg: 4,5 (av 5)

Daniel Romano live på Biljardkompaniet i Kristianstad

I måndags stannade kanadensaren Daniel Romano i Kristianstad för en spelning. Jag var på plats tack vare Lars och Marcus Thell från Smålands Countryklubb som hade den goda smaken att plocka upp mig på vägen. Tusen tack till er båda!

Kvällen började med ett förband vid namn Howlin' At The Moon. De lirade covers av Elvis Presley, Hank Williams med flera. Gubbnivån var minst sagt hög. Men det var trots det en trivsam stund. En Brooklyn Lager fick också agera kvällsmat och det är ju sällan en dålig idé att ersätta en måltid med en öl.

Daniel Romano med band intog sedan scenen. Bandet bestod av en hel drös människor, bland annat Daniels brorsa på trummor. Men min favorit var tjejen som hade den lite udda rollen som fiol-, piano- och dragspelsspelare. Hon var väl i ärlighetens namn inte världens skickligaste varken fiol-, piano- eller dragspelsspelare men hon sa före spelningen att jag hade en snygg jacka och mer krävs visst inte för att jag skarpt ska gilla en människa. Hon var dessutom rysligt söt i någon slags mockaväst och cowboypjuck.



Instagram @negerberra

Daniel och bandet lirade alla sina bästa hits. De revs av en efter en utan något som helst mellansnack annat än ett och annat mumlande thank you very much. Det var överhuvudtaget en ganska allvarsam stämning på scenen. Jag kan heller inte sticka under stolen med att det var lite av en besvikelse att Daniel Inte klätt sig i blommig kostym. Men jag ska inte gnälla för mycket för musiken var fantastisk och Daniels röst är ju typ den bästa i branschen, han lät precis som på skiva, nästan bättre faktiskt!

Sista tjugo minuterna av spelningen blev det lite mer uppsluppen stämning bland bandmedlemmarna, de log lite och skojade internt. För dem var det väl egentligen bara en dag på jobbet men för en annan var det ju bästa måndagen typ någonsin.

Bästa låterna: "Chicken Bill", "Just Between You And Me", "A New Love (Can Be Found)", "He Lets Her Memory Go (Wild)"

Jujja live på Kafé De Luxe

Stans gulligaste lilla krog slog i afton upp portarna för valvaka med musikunderhållning. Själva valet orkar jag inte recensera här och nu men här kommer en kort resumé av musikakten.

Småländska tvillingarna Julia och Annie Carroll lirade covers av sina favoritlåtar med mandolin, gitarr och ljusa stämmor. Tvillingarna är 21 år gamla och födda samma dag (det kollade vi upp på Birthday.se före spelningen). Vi kom då också in på en lång diskussion om det är så att tvillingar som föds precis vid midnatt, typ en kl. 23.59 och en 00.01 ändå får samma födelsedatum. Någon som vet?

Tvillingarna var hur som helst en duo i rarhet och ingen människa med ett bankande hjärta under kavajen kunde värja för det, trots att kvalitén på både sången samt mandolin- och gitarrspelet inte alltid höll så hög klass.

Betyg: 3 (av 5)



Av någon konstig anledning har de valt att kalla sig själva för Jujja vilket förmodligen är det fulaste artistnamnet i historien.

Kerstin ger sig in i politiken. Igen.

Jag sitter och tittar på partiledardebatten på TV4. Om man kisar lite med ögonen så kan man tro man tittar på ett gäng dagisbarn som glömt ta sin ADHD-medicin. Alla är så arga. Jag fattar inte grejen med det. Det kan väl knappast komma som en nyhet för partiledarna att de tycker olika. Så varför egga upp sig så in i helvete?

Alla vi med vanliga pisskneg får många gånger andas lugnt och räkna till tio när vi diskuterar något med en puckad kollega så då tycker jag vi kan begära detsamma av våra folkvalda politiker.

Så kära Jonas, Annie, Stefan, Fredrik och co: Slurpa i er lite heminevrin eller vad ni nu behöver för att tagga ner och för sedan en saklig och sansad debatt.

Daniel Romano gör Europa

Ni har väl inte missat att allas vår favoritkanadick just nu är ute på en Europaturné?!

14 september spelar han i Köpenhamn, 15:e i Kristianstad, 18:e i Stockholm och 19:e i Göteborg. Så bor ni inom en hundra mils radie av någon av dessa städer så är det väl bara att packa cowboyhatten och bege sig dit. Själv tänkte jag se honom i Kristianstad.



Kan ni föreställa er den här såsiga sångaren i en lite slibbig bar i Kristianstad! Jag tror det blir magiskt.

Kerstin springer

Ibland när jag känner för att göra något riktigt vidrigt tar jag på mig ett par löparskor och ge mig ut i motionsspåret.

När det är över tänker jag på pizzan jag ska beställa senare och då är jag ungefär så lycklig som en människa någonsin kan bli.

 

Viktigt meddelande till allmänheten! (Inte lika viktigt som exempelvis skogsbranden i Sala men nästan).

Idag har jag hängt på balkongen i värmeböljan och lyssnat på Tegan And Saras fantastiska dans(eller vad man nu ska kalla det)platta Hearrtthrob från 2013. Om ni missat den lyssna NU på spotify. Fantastisk platta!

Slut på meddelande.

Jessie Ware - "Want Your Feeling"

Hösten 2012 slog brittiska popundret Jessie Ware igenom med sin debutplatta Devotion. Tyvärr känns det som svenska folket missade  hennes storhet, de var väl upptagna med att lyssna på Håkan Hellström eller någon annan tönt.

Devotion är i alla fall en av de bästa popplattorna som släppts på senare år så leta gärna upp det på spotify om ni som jag har suverän musiksmak.

Men det var ju ett tag sen man hörde något från den kompetenta brittiskan, men nu äntligen är hon på gång med en ny platta. Tough Love som den ska heta släpps först i oktober, men redan nu kan vi lyssna på första singlarna, "Want Your Feeling" är en av dem och jag tycker den är top notch.



Andra singeln heter precis som det kommande albumet "Tough Love" och är också prima musikunderhållning.