Idol 2014 - en studie i allt som är äckligt med dagens samhälle

Om ni inte har legat i koma eller dylikt sista tiden så har ni inte kunnat undgå att Idol dragit igång för säsongen. Programmet som i tio år har varit en av TV4:s stora succéer och producerat framgångssagor som Darin, Agnes, Loreen, Måns Zelmerlöv, Linnéa Henriksson med flera.

Rent musikaliskt får man alltså tippa på hatten åt Idolproduktionen. Men på alla andra plan är det ju ett fullständigt vidrigt program. Det har fortfarande en släng av mobbnings-tv, även om det tonats ner betydligt från de första säsongerna. Men det stora problemet är den helt absurda utseendefixeringen. De aspirerande idolerna hinner inte ens säga hej till juryn förrän någon av dem fäller en sexistisk kommentar. Att offret inte sällan är en bra bit under 18 år och då faktiskt ett barn i juridisk mening gör ju inte att det hela känns härligare direkt.

Jag är inte dummare än att jag förstår att man som artist ska ha någon slags utstrålning men att som Alexander Bard fråga Saranda, 17 om hon tittat sig i spegeln nån gång och sen lägga till "det var ganska trevligt va?" gör att jag vill kräkas i min kaffekopp. Hur kan det vara okej att en 53-årig gubbe kan få bete sig så? Om exempelvis Sarandas lärare sagt samma sak hade han väl fått tacka sin himmelska fader om han kommit undan utan att förlora jobbet.

Men Bard är ju åtminstone en rättvis jurymedlem för även många unga grabbar har drabbats av hans sliskiga kommentarer vänliga komplimanger.

Så in med något så galet som en sångpedagog eller dylikt i juryn så kanske programmet kan få lite mindre Fröken Sverige-karaktär. Och för guds skull höj åldern för sökande till 18 så man slipper se alla begåvade 15-åringar påminna en om ens egna dödlighet.

En gris och två baggar.

Födelsedag på lasarettet

Ungefär som alla andra dagar, plus en flagga.

Elise Davis - Life

Elise Davis är en amerikansk musiker som verkat i flera år utan att någon riktigt tagit notis, trots att hon ju är fantastisk. Hon släppte till exempel plattan Cheap Date 2011 som jag håller som en av mina topp-10 favoritplattor alla kategorier, EP:n Big Ol' Dreams från i fjol är inte heller fy skam.

Och nu är hon aktuell med en ny EP som heter Life. Tyvärr finns den inte på spotify så hon gör det ju inte så lätt för oss fans men man kan lyssna på den på hennes hemsida via soundcloud. Den är kanske marginellt rockigare än hennes tidigare verk men det kan också vara en fullständigt felaktig analys från min sida. Bra är den i alla fall.

Bästa spår: "The Girl In Me", "Because You Love Me"

 

 

Så ska ni inte förstöra söndagskvällen med att jobba natt (som en annan stackars sate) så tycker jag ni ska sitta uppe halva natten och lyssna på Elise. 

Lee Ann Womacks nya platta ute 23 september

Kvinnan med den härliga cougarlooken är i september aktuell med en ny platta. Det blir den tionde i ordningen, om man räknar med jul- och greatest hits plattan.

Jag har alltid gillat Lee Anns musik. Det är opretentiös country med mycket hjärta, simpelt och trallvänligt. Två singlar har redan släppts från det kommande albumet och jag tycker det låter helt okej. Vad tycker ni?




Men det är ju ingen ny "I Hope You Dance" direkt. Finaste låten någonsin.

Old Crow Medicine show - Remedy

Grabbarna i Old Crow Medicine Show har varit pionjärer inom genren som har många fina namn; old school country, bluegrass, folk och alternativ country. Jag kallar genren kort och gott (och lite elakt) för gapig country.

Remedy är deras åttonde platta och trots att ett par bandmedlemmar har bytts ut genom åren så är soundet i princip det samma, det kryllar av banjoplock, fiolgnissel och baktakt. Är man ett fan av den typen av musik/oljud så kommer man gilla det mesta på Remedy, och är man det inte så gillar man nog inte Old Crow Medicine Show alls.

Men låt oss för enkelhetens skull utgå från att vi alla gillar den här typen av schvungig country som har extra allt, ja då är ju Remedy ett kanonalbum. Låtar som ”Bushy Mountain Conjugal Trailer”, ”Shit Trailer” och “Tennessee Bound” är väl ungefär så bra som modern old school country någonsin blir.

Som en trevlig bonus bjuds man också på ett par lugna bitar som är riktigt fina. ”The Warden” är en personlig favorit som förutom vacker skönsång också har ett vettigt budskap. ”Dearly Departed Friend” är en annan uppskattad andningspaus på plattan.

Gillar man OCMS’s tidigare verk kommer man också gilla Remedy, för låt oss vara ärliga, det låter ungefär likadant. Men det svänger bra, grabbarna kan onekligen ta en ton, och ett par låtar är till och med lite rörande. Vad mer kan man begära av ett band som lirar gapig country?

Betyg: 4 (av 5)

 

 

Randy Travis - Influence Vol. 2: The Man I Am

Randy Travis har huserat i countryns finrum ungefär lika länge som jag har levt. Under åren har han legat etta på countryns Billboardlista inte mindre än 18 gånger. Att han är en kompetent låtskrivare råder det ju alltså inget tvivel om men nu är han aktuell med sin andra coverplatta inom en tvåårsperiod.

I fjol släppte han coverplattan Influence Vol 1: The Man I am som var en hommage till countrymusiker som inspirerat honom genom åren. Man kan tycka att det skulle räcka med en sådan platta men Travis fick feeling och lanserar alltså nu volym 2 i denna coverserie. Personligen känner jag att det är en platta för mycket, vem behöver egentligen ytterligare ett coveralbum? Att det dessutom bara består av låtar från manliga artister gör ju inte att saken känns fräschare.

Men visst, Randy Travis har en fantastisk röst och det finns säkert många inbitna fans därute som gillar att höra honom i klassiker som ”Don’t Worry ’Bout Me” (Marty Robins) och ”Only Daddy That’ll Walk The Line” (Waylon Jennings).

Men en bra röst kan inte mildra det faktum att det här är ett fullständigt onödigt album som dessutom är en omodern gubbfest.

Betyg: 1 (av 5)

Gubbig, gubbigare, Randy.

Sunny Sweeney - Provoked

Det var ett tag sedan man hörde något från den texasfödda 37-åringen. Hon släppte en av de senaste årens bästa countryplattor (Concrete, 2011) men är fortfarande ganska okänd, även inom countrykretsar skulle jag tro. Kan Provoked bli det stora genomslaget?

Ja kanske. Plattan öppnar starkt med ”You Don’t Know Your Husband” som är en rivig bit med stark sång, vass refräng och fyndig text. Allt man egentligen önskar sig av en bra countrylåt. ”Everybody Else Can Kiss My Ass” är en annan låt som faller under samma beskrivning. Hon är verkligen bra på den här typen av uppkäftig rock n’ roll country, men allra bäst är hon kanske ändå i de lugna bitarna där hennes fina röst får ta stor plats. ”Uninvited”, ”Find Me”, ”My Bed” (duett med Will Hoge) är tre sagolika countryballader.

Provoked har allt jag älskar med countrymusik, kaxig ”redneckcountry” och småputtriga visor om livet levererat av en riktigt stark vokalist, en vokalist som jag nu hoppas får det genombrott hon så väl förtjänar.

Betyg: 4,5 (av 5)

 

Randy Travis - "Don't Worry 'Bout Me"

En av countryns riktiga giganter är aktuell med en ny och fräsch platta. Jag har aldrig varit ett stort Randy Travis fan men sammetslenare röst får man ju leta efter.

"Don't Worry 'Bout Me" kommer från nya plattan och är otrrrrroligt seg men ändå lite fin. Och som grädde på moset lanseras den i en skittråkig musikvideo. Mycket nöje!

The secret life of a country music blogger

Ni tror kanske att det är en dans på rosor att vara countybloggerska, men det är hard work ska ni veta. Idag till exempel är jag ledig från mitt riktiga jobb (läs slavgöra på medelstort sjukhus i södra severige red. anm.), men kan jag njuta av ledigheten? Nej! För jag måste ju skriva recensioner, lyssna in mig på ny countrymusik etc. etc. för att blidka alla mina fans, alla 12 av er eller hur många ni nu kan tänkas vara.

Snart kommer recensioner på Sunny Sweeneys, Randy Travis och Old Crow Medicine Shows senaste plattor. Alla dessa ska också printas i Smålands Country Clubs tidning. Ja ni hör ju, det är mycket nu.

Nu tar jag en kopp kaffe till och "jobbar "på.



Extra mkt på agendan idag eftersom jag också bevakar fridrotts-EM

Kerstin ger sig in i politiken

Är det någon mer än jag som kräks på årets valfilmer? Alliansen med sin översittarattityd klafsar runt med en tårta och spenderar nästan hela reklamsnutten åt att håna sossarnas kassa politik och sen avslutar de med att säga en mening om deras egna politik, "Alliansen håller ihop och lovar fler jobb". Så bra då men det kommer alltid finnas en klase människor därute som är arbetslösa, några procent mer eller mindre, vem bryr sig? Vill man jobba så finns det jobb. Man kan till exempel skaffa sig en undersköterskeutbildning och sen har man jobb resten av livet. Man kommer ha så mycket jobb att man önskar man aldrig skaffat sig den där utbildningen.



Sossarnas film är tyvärr inte bättre. Se bara på eländet.



Det här är ett stor problem med Sverige, vi tror vi har det dåligt fast vi ju fullständigt badar i lyx. I de flesta länder i världen tar man själv hand om sina gamlingar. Man rusar inte in någon eftermiddag i månaden och levererar lite blomster och gnäller över att mamman har blivit "placerad" nånstans (i en jättevacker trädgård!). Svenska gamlingar har det svinbra, problemet är väl mest att de aldrig dör och således blir väldigt många till antalet. Därför kan man inte hinna springa till varje gammal dam som darrigt sträcker sig efter ett glas vatten. Det är inte lika med dålig vård.

Det som ÄR dåligt med svensk sjukvård är att utbildad vårdpersonal gör ALLT, och därför blir tiden till själva vårdarbetet väldigt kort. Skulle vi på mitt jobb på sjukan till exempel slippa dela ut matbrickor till våra patienter så skulle vi alla kunna gå hem i tid om dagarna. Så in med lite glad arbetslös ungdom i vården så har vi löst både arbetsfrågan och välfärden i ett nafs.

Så jag dissar de pampiga storpartierna i höstens val och lägger istället min röst på den här bebisen. Så här fångar man sin publik Fredrik och Stefan!

The Shires

Jag fick ett tips häromdagen från Marcus på Smålands countryklubb om något så udda som en brittisk countryduo. Ben Earle och Crissie Rhodes som tillsammans bildar The Shires har lirat ihop sedan 2013. De hade då båda gnatat på i fruktlösa solokarriärer, Crissie lirade mest på krogar och bröllop och Ben hade halkat runt på lite sliriga skivkotrakt utan att riktigt slå igenom. Han ledsnade tillslut och tänkte att han kanske kunde hitta en annan loser därute som skulle ville sjunga med honom så han la ute en annons på facebook. Crissie svarade och deras nästan onödigt finstämda röster har nu landat ett kontrakt med ett pampigt skivbolag i Nashville. Oklart när debutskivan beräknas vara ute men ett par singlar kan man i alla fall redan nu avnjuta på Spotify eller Youtube.

Deras bästa låt heter "Tonight".

Chris Smither - Time Stands Still (2009)

Sist jag skrev om Chris Smither låg den här lille bloggen i sin linda. Det var januari 2010 och fjolårets bästa skivor skulle koras, patetiskt nog kunde jag bara komma på tre bra skivor så de fick varsin pallplats. Smither hamnade på andraplats jämte trean Miranda Lamberts Revolution och ettan Holly Williams Here With Me.

Då handlade det om hans senaste skiva Time Stands Still och trots att jag verkligen tycker det är ett fantastiskt album så har jag aldrig tagit mig besväret att lyssna på några av han andra verk, han har ju släppt en hel drös med album både före och efter 2009. Men varför slösa tid på något som troligtvis är snäppet sämre? Jag fortsätter därför glatt att avnjuta de vackra gitarrplocken och Smithers gubbiga röst i magiska nummer som "Don't Call Me Stranger", "Time Stands Still" och "Surprise, Surprise".

Chris Smither finns givetvis på Spotify.