Heidi Feek - "The Only"

Heidi Feek är Rory Feeks dotter och Rory är ju som vi alla vet ena halvan av countryduon Joey + Rory. Hon är dryga 20 år och högaktuell med sin debutplatta* The Only.

Hon är knappast den första 20-åringen med musicerande päron som prövar lyckan i Nashville. Men debuten vittnar om att hon är mer än bara en uppsättning turliga kromosomer. Albumet består av elva riktigt fina bitar. Musikstilen är någon slags retrocountry, det är svårt att placera den i något fack. Det låter faktiskt ganska olikt allt annat som Nashville årligen spottar ur sig, och det är en himla bra sak!

Heidi har också en röst av helt egen karaktär, den är mörk och mysig, och helt fri från onödigt wailande och dylikt.

Bästa låtarna är "I Like The Way", "Someday Somebody", "57 Bel Air", "Berlin" och "Pretty Boy".

Betyg: 4 (av 5)

* The Only är Heidis första fullängdsplatta, hon har tidigare släppt en EP med fem låtar år 2010.

Stromae - "Formidable"

Franska är ju det finaste språket i världen, strax därefter kommer östgötskan.

Worn out

Worn out, Van Gogh 1882.

Ungefär så här mår man när man betat av arbetspass 4 av 5 på ett mellanstort sjukhus i södra Sverige.

So long suckers!

Nu drar jag till Amsterdam över helgen så det blir inget bloggande på att par dagar.

Heidi Feek - "Someday Somebody"

Va-va-voom! Vad har hänt här? Heidi Feek som förut brukade se lite smånördig ut har i dagarna lanserat sin nya skiva och har också unnat sig en makeover vad det verkar. Jag gillar nya looken. Nya skivan är heller inte kattpiss att döma av det jag hört hittills. Recension kommer inom kort.

Laura Cantrell - No Way There From Here

Cantrell slog igenom med debutplatten Not the Tremblin' Kind i början av seklet. Därefter har hon släppt en handfull album. Men det var hela åtta år sedan hon släppte nytt med eget material. Hon kommer från Nashville men är numera bosatt i New York och det verkar vara en klockren kombination av musikinfluenser. Senaste plattan, No Way There From Here, är precis lagom mycket Tennesseecountry och östkustindie.

Men det tar ett tag innan man når den slutsatsen. Vid först lyssningarna kändes albumet segt och svårt att ta till sig. I ärlighetens namn tycker jag också Cantrell har en ganska jobbig röst. Men låtarna började så smått växa på mig och tillslut började jag även acceptera den lite kärva rösten.

Bästa spåren är "Glass Armour", "No Way There From Here", "When It Comes To You" och "Washday Blues". Men hela plattan bjuder på finstämda countrytoner för alla som är lite svaga för medelålders kvinnor som sjunger sånger från hjärtat. Gillar ni till exempel Emmylou Harris, Nanci Griffith eller Iris Dement tror jag ni kommer gilla det mesta på Cantrells senaste.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

The Civil Wars - "Dust to Dust"

SÅ JÄDRA FIN LÅT!



Slut på meddelande.

Torsdagsbio: Frances Ha

Mitt i Växjö city ligger Kulturhuset Palladium. Här bjuds det på musik, teaterföreställningar, bio med mera med mera. Jag har sammanlagt varit där en gång tidigare när Elin Sigvardsson lirade. Man kan alltså konstatera att jag underutnyttjat stället under mina år i staden, jag skulle ju ändå vilja hävda att jag är rätt så kulturellt lagd.

Men ikväll var jag där igen! Det var folkets bio som lockade. Ikväll stod "Frances Ha" på schemat. En film som handlar om en 27-årig dansare i New York som harvar sig fram i livet. Av nån mysko anledning är filmen svartvit men förutom det var den riktigt bra! Ett stort plus till skådisen som spelade huvudrollen Francis som var så där odräglig men ändå svår att inte gilla.

Betyg: 4 (av 5)

Frances i en klassisk Frances-pose.

Trophy Wife

Ni har väl inte missat Trophy Wife? Jag är av någon anledning helt besatt av denna ganska så töntiga tv-serie. Framförallt gillar jag Warren som verkligen är en sympatisk liten karaktär.

Titta ikväll kl. 21.30 på femman om ni också är lite svaga för simpel amerikansk tv-underhållning.

Warren. Med kanske de största tänderna i västvärlden.

Joe Nichols - Crickets

Joe Nichols är själva urtypen av amerikansk countrymusik. Han sjunger med en murrig stämma med överdriven sydstatsdialekt, och han ser så där härligt bonnig ut som bara en jänkare från södern kan. I det avseendet är han inte på något vis unik, det finns en uppsjö av artister som sjunger grabbig country och ser lite småbonniga ut. Men jag skulle vilja hävda att Nichols är en av de bättre i genren och det har han bevisat genom att producera en gedigen skara countryklassiker, lyssna bara på hans greatest hits platta så förstår ni.

Crickets är hans åttonde studioplatta. Den bjuder inte på något nytänk direkt, det är trallvänlig country med en och annan countryballad. Men det är kvalitet rakt igenom, sången sitter där den ska och lyfts upp av klassiska countryarrangemang.

Titelspåret "Crickets" är en av plattans vassaste rent melodiskt. Rent textmässigt går den åt det lite väl gulliga hållet. Den handlar om insekten (syrsan) kort och gott. Andra starka spår är "Yeah", "Sunny And 75" och festliga "Open Up A Can", alla kompetenta countryalbum innehåller ju en låt om öldrickande!

Problemet med Nichols och countryartister överlag är att det lätt blir klyschigt, men det är väl också därför man gillar den opretentiösa countrymusiken, och just det är Nichols riktigt bra på.

Betyg: 3,5 (av 5)

Idol 2013

Jag har upptäckt att jag inte skrivit diddly squat om årets idolupplaga. Kanske för att det är sjukt ointressant. Men om man är en av Sveriges hetaste musikbloggar (ha!) så kanske man ändå ska rapportera lite från spektaklet.

Till mitt försvar så  har jag inte tittat. Förra fredagen var första gången jag såg ett helt program med alla nummer. Det kom lite som en chock för mig att deltagarna var typ fyra år gamla och såg ut som de skulle kissa på sig på scenen, men man har kanske inte full koll på blåsan vid den ringa åldern. I princip kändes det som jag tittade på småstjärnorna.

I min bok är det bara Erik Rapp som är något att hänga i julgranen. Jens Hult är också okej men lite för mycket spelevink för min smak. Elin Bergman kan det eventuellt också bli något av en vacker dag. Så nu vet ni va ni ska säga på fikat på jobbet på måndag, varsågoda!

Coolaste katten i idolfabriken.

Sjukskriven

Jag är hemma från jobb på grund av att jag fått två pingisbollar i halsen och snorar från alla organ över axlarna. Dessutom tror jag att jag precis luxerade höften i en hostattack.

Jag tröstar mig genom humor av den här typen.

whenyouworkatlandstinget

Bloggen går lite på sparlåga fram tills att jag är kryare. Hej så länge!